Vad är det där könsmaktsordningen som alla snackar om hela tiden?

Ja, det undrar Pär Ström. Och kommer fram till att det handlar om ett hjärnspöke, ett som "egofeminister" använder sig av i mer eller mindre medvetet syfte att förtrycka män. "De olika feministiska inriktningarna har under många år pumpat ut budskapet att män 'härskar' med hjälp av något som kallas ­'patriarkal könsmaktsordning' och kvinnor är 'strukturellt underordnade'. Det är fel. Män och kvinnor har över- respektive underlägen, av samma dignitet, på olika områden." Maria-Pia Boëthius försök att bringa lite ljus i frågan avfärdas triumferande med att "Även Boëthius avslöjar sig (min kursivering) som ensidig när hon skriver 'feminism handlar om kvinnors frigörelse'."
Ja, där avslöjade hon sig verkligen, kvinnan som arbetat för kvinnors frigörelse sedan sjuttiotalet. Jag var barn på sjuttiotalet, men jag såg ju med egna ögon den effekt Boëthius och hennes medsystrar hade på min mor, en kvinna som till skillnad från sina bröder och "av ekonomiska skäl" inte tillåtits utbilda sig och som var en av många malplacerade hemmafruar i sextiotalets folkhem. Hon fick kämpa för att börja arbeta på sjuttiotalet, min far hånflinade åt denna hennes önskan. Fortfarande bär hon på bitterhet för att han aldrig tog sig an oss barn, att hon under flera år tvingades göra avkall på den idrottsutövning som alltid varit det viktigaste för henne. Jag avser inte att demonisera min far; han var nog i många avseenden som fäder var mest på den tiden. Idag är det bättre, javisst, åtminstone för en majoritet. Men "humanisten" Pär Ströms helt historie- och sammanhangslösa avfärdande av Boëthius och feminismen gör mig helt matt. Skulle en flertusenårig maktordning helt ha brutits på några decennier, ja rent av i någon mån vänts i sin motsats? Likely story, Pär.
Och den understöds inte av din minst sagt selektiva presentation av mäns problemområde och omvärldens brist på intresse för dessa i boken Mansförtryck och kvinnovälde. Skulle media till exempel ha varit tyst om pojkars lägre skolbetyg? Eller om kvinnodominansen i skolans och förskolans värld? Skulle inte rättsskandaler som den om "fallet Ulf" ha varit stora medieberättelser? Och vad gäller detta med de sociala myndigheternas misstroende mot pappor, finns det inte en del alternativa historier här, sådana som "fallet Louise" eller andra fall där socialsekreterare istället för att ta moderns parti varit förblindade av den ideologi som säger att barn ska ha tillgång till båda sina föräldrar, om så fadern varit dömd för tidigare övergrepp eller misshandel? När vi sedan kommer till en mening som "I Sverige anses det som en självklarhet att en kvinna som säger sig blivit våldtagen också blivit det", ja då måste man ge Jonas rätt, som krasst konstaterar att Ström "lika gärna kunnat säga 'Det finns ingen fattigdom i världen'".
Ströms bok har kritiserats väl av de få som verkligen orkat ta sig an den, Tanja till exempel. Hon tar poäng redan med rubriken till postningen, "Ha lite stake". Vad hon menar är att om män vill slippa ifrån konventioner som kan anses förtryckande - att alltid hålla upp dörren för en kvinna, att betala notan, att inte få bära kjol - så får de vara så goda att göra så som vi kvinnor gjort: revoltera. Och genom ordvalet "Ha lite stake" visar hon dessutom på det bekönade språkbruk som ständigt gör det kärringakting att vara mesig men manligt kodat att vara modig. Medan Pär Ström beklagar sig över ett visserligen idiotiskt uttryck som gubbslem så simmar vi alla i själva verket omkring i en ocean av bekönat språkbruk, och det är sällan till mannens nackdel.
Tanja tar också upp de självmotsägelser Ström ägnar sig åt, och det lilla faktum att "frågorna han tar upp inte (är) helt okända för jämställdhets-/feminismdebatten". Det finns, som Maria-Pia Boëthius skriver, inte någon enhetlig feminism utan istället flera olika feminismer, men jag tror inte någon feminist kan ta sig igenom Ströms bok utan att känna sig orättvist anklagad, och hade gjort så även om han hade undvikit invektivet "egofeminister". Själv kan jag t ex tycka att Ström har en poäng i att män kan vara offer i betydligt högre grad än vad gängse retorik ger vid handen, offer för krig t ex, och jag har ägnat mig åt inomfeministisk kritik av feminister som reproducerar en stereotyp bild av kvinnor som offer och ihopklumpade med barn å ena sidan, män som krigande förövare å den andra. Men Ströms klumpiga, onyanserade retorik och demoniserade bild av ett härskande feministgäng som lyckats sätta alla agendor i hela samhället alienerar mig totalt. Det tragiska är att han hade kunnat få visst stöd av en hel del feminister om han inte haft den paranoida attityd mot feminismen som han har. Frågan om att ensamstående män borde kunna få adoptera barn på samma premisser som ensamstående kvinnor kan vara ett exempel på något som en hel del feminister borde kunna ställa sig bakom.
Bristen på empati i hans attityd gentemot feminister är också slående. När Nina Lekander i tidskriften Bang beskriver hur hon ibland misslyckas med att leva upp till sina feministiska ideal, hur hon kan komma på sig med att spela på sin kvinnlighet för att få hjälp av en man i vissa sammanhang, vid bilproblem t ex, då ser inte Ström detta som en demonstration av mänsklig svaghet utan som en demonstration av en kvinnlig härskarteknik.
Kanske borde man helt enkelt strunta i honom. Men nu har trots allt en ordentlig mediedebatt satts igång, en som ändå har det goda med sig att vi olika typer av feminister får tillfälle att förklara oss för alla de som uppenbarligen aldrig begripit vad feminism är och kan vara. Så småningom kanske det kan bildas en form av mansrörelse som kan gå hand med feminismen. Det skulle i alla fall jag välkomna.


Ps. Ett exempel på hur patriarkatet kan fungera ger Jan Myrdal idag på Brännpunkt. Det handlar om bordellhärvan och skyddandet av (den politiska klassens) mäns makt och anseende på bekostnad av ytterligare kränkningar av underåriga prostituerade.
-----------
På Agenda 2010+ finns det i vanlig ordning grejer att läsa! Ilona pläderar för fler hyresrätter, Heiti debatterar urantillgångar och Claes bjuder in till idéfestival. Cattis påminner oss om att det är Förintelsens minnesdag idag - glöm inte det.