Stjärnkampanjen - ett initiativ av Anna Ekström

Malmös judar har börjat reclaima gatorna - genom återkommande promenader i grupp där de visar sin judiska identitet med davidsstjärnor och kippor. Det är naturligtvis jättebra.
Anna Ekström reagerade dock på denna avslutning på artikeln i Sydsvenskan:

Barbro Posner säger att det är viktigt att ”tuffa till sig” och inte låta hotbilden inskränka vardagslivet. Men när gruppen skingras efter promenaden stoppar hon ändå in stjärnan.

– Det ser så demonstrativt ut annars.

Ekström skriver:

Detta är för sorgligt. Så kan det inte vara. Judar på promenad är inget demonstrationståg. Man får ju skämmas för Sverige. Det är hög tid för en solidaritetskampanj.

Jag tycker att vi - ickejudar och judar, ickemalmöiter och malmöiter - ska fästa var sin Davidsstjärna på rockslaget eller kappkragen och låta den sitta kvar tills den inte längre betraktas som ”demonstrativ”.

Min spontana reaktion var att detta är en bra idé. Ja, visst skäms man, inte minst som malmöbo, vilket jag är. Min nästa reaktion var: går jag med en davidsstjärna på rockuppslaget kommer jag a) att känna mig som någon som försöker göra mig till något jag inte är, och b) varje gång jag sätter på mig rocken få associationer till tredje riket (då ju alla judar som bekant var tvungna att visa sin identitet genom davidsstjärnor på ytterplaggen). Tankarna flyger iväg både till "Lars Norén-attityden", som är en slags förmäten och förvriden avundsjuka och önskan att tillhöra den marterade judiska gruppen just på grund av dess erfarenhet av extrem och tillintetgörande förföljelse, och till minnen av när jag var en fåfäng tjugoåring som av rent estetiska skäl bar ett radband runt axelklaffen på min mc-jacka och blev både utskälld och hotad med stryk på grund av det (av nitiska katoliker som tyckte att jag drev med deras tro genom att göra denna allvarliga symbol till ett enkelt smycke).

Religiösa symboler är laddade, och davidsstjärnan tillhör de närmast överladdade. Men - samtidigt är kanske just detta, slöt jag mig sedan till, väl snarast ett skäl att hjälpa till att ladda ur det lite. Att, som Ekström säger, göra det till något inte nödvändigtvis "demonstrativt".

Nästa hinder var: att få tag i en davidsstjärna. Är man verkligen tvungen att skicka efter en från USA? Varför är det så svårt att hitta davidsstjärnor på närmare håll? För efter att ha googlat runt lite fick jag konstatera att det verkar vara ont om davidsstjärnor inom den inhemska e-handeln. Jag beslöt mig gå ut i staden på jakt efter davidsstjärnor. Vi har ju ändå ett gäng flumaffärer här med en massa obskyrt religulöst kitsch, någon affär kanske har även davidsstjärnor?

Och till att börja med kunde jag inte tro vilken tur jag hade - nästan omedelbart sprang jag på en affär med konsthantverk, där det hängde davidsstjärnor av glas i fönstret. Så kan jag också göra tänkte jag, gick glatt in och köpte en. "Lite julpynt måste man ju ha!", sade damen som sålde den till mig. Varpå jag plöstligt förstod att stjärnan nog var avsedd som en adventsstjärna och inget annat. 
Därpå följde några timmars förvirrat kringletande bland diverse smycken och statyetter utav jungfru Maria, Buddha, olika satanistiska symboler, enstaka manifestationer av Allah som öga och, framför allt, väldigt mycket fornnordiskt av den typ som brukar ge mig vibbar av högerextremism. Men inga davidsstjärnor. Tills plötsligt! Längst inne i hörnet på en underbar kitschbijouteributik. Några stiliga halsband till ett pris som passar min plånbok. Och visserligen stod det på förpackningarna att de föreställde "hexagram". Men vafan, i mina var de inget annat än davidsstjärnor. Jag tänker i alla fall bära mitt smycke som en sådan. Och det är ingen omstörtande handling. Men det är kanske ändå bättre än inget. Och all heder åt Anna Ekström som arbetar för att omsätta vackert tal i praktisk solidaritet.