FLM x 3

1. Idag kom FLM:s feta nya dubbelnummer, inkluderande en dvd med "funny films of the north", i brevlådan. En av de frågor som numret behandlar är just roligheten i svensk film. Dvd:n innehåller nordisk kortfilm, alltså inte bara svensk. Man kan vara tveksam till den svenska rolighetsgraden men här finns i alla fall både klassikern Elixir av Babak Najafi och underbara (finska) Mother doesn't bowl anymore av Teemu Nikki. Två tungt vägande skäl att vilja ha numret. I textväg finns bland annat en spännande artikel av Malena Janson om Ruben Östlunds Play (som går upp på biograferna typ nu när som helst skulle jag tro) och en blick på kinesisk filmpolitik. Men det är verkligen bara bland mycket annat. Själv medverkar jag, som stående inventarie, med en kort text om Kelly Reichardts cinemagiska revisionistiska västernfilm Meek's Cutoff. 
2. Dessutom har FLM nu en ny fetare hemsida, närmast en nättidning.
3. Där finns bland annat ett fint bildsatt blogginlägg av Jonas Holmberg, som ansluter till hans artikel i Expressen om den senaste filmatiseringen av Jane Eyre i relief mot tidigare sådana. En förvisso intressant och välskriven artikel. Jag finner det dock för egen del mest väldigt egendomligt att Brontës berättelse fortfarande har sådan makt över det kollektiva sinnet. Personligen har jag slutat älska mr Rochester (detta dominante monster), och den nyansförskjutning den välvilliga åskådaren kan se i Fukunagas bild av Bertha Mason, berättelsens Galna Kvinna På Vinden, är så subtil att den närmast är meningslös. Fortfarande är, framför allt, Jane Eyre en asexuell varelse som står i kontrast mot andra galna/kåta/våpiga/patetiska/elaka/dumma/undergivna kvinno- och flickgestalter i herren Rochesters liv, och bara just genom att inte vara så mycket av kropp och femininum kan göra sig förtjänt av en kärlek som också rymmer respekt. Att den senaste filmen är bildmässigt vacker och lite gotisk gör den i mina ögon inte i sig förtjänt av allt beröm den erhållit. Vad tillför den egentligen?
Det krävs hursomhelst ett radikalare grepp om berättelsen än Fukunagas för att Jane Eyre och hennes galna skugga ska slippa ut ur den reaktionära korsetten. Men frågan är väl om det överhuvudtaget egentligen låter sig göras. Det är sant att Jane kräver "hjärtats och känslornas jämlikhet", men den kärlek hon kan få måste bokstavligen vara blind och stukad för att kunna realiseras. Och den galna översexuella (läs: sexuella) kvinnan måste dö.