Det mest outhärdliga

Knapp vinnare i den måttligt populära tävlingen om "bäst svartast och utvägslösast film" här i bloggens högermarginal blev, välförtjänt, Michael Hanekes Den sjunde kontinenten.
Egentligen är det inget märkligt att uppskatta "feelbadfilm", ändå blir det lätt så att man tar tar udden av det hela genom att samtidigt distansera sig ("ja hehe jag är väl lite av ett pervo som vältrar sig i ångest håhå"). Det finns många sätt att använda sig av konst men ett, som sannerligen inte är mindre legitimt än något annat, är att den kan hjälpa en "fejsa sina demoner", som det heter i en artikel om Rocky och Martin Kellerman i DN.
Nu tycker jag väl inte precis att just Rocky/Kellerman är den som "fejsar allas våra demoner". Jag har svårt att se några demoner där överhuvudtaget - snarare sånadär lite smågulliga plastankor med horn och huggtänder. Om Rocky representerar "vår tids ångest" är det en rätt grund uppblåsbar bassäng vi plaskar runt i, inte precis något farofyllt hav. Haneke skulle bättre platsa i den beskrivningen, alltså som den riktiga demonfejsaren - även om han ibland har en tendens, tycker jag, att låta helvetet vara de andra, de där små och stora borgarna i vars skara han inte riktigt verkar villig att räkna in sig själv.
Den sjunde kontinenten är, hursomhelst, otäck och svåruthärdlig på riktigt. Till skillnad från en Rockystrip om de triviala smårädslor man kan uppleva i samband med att bjuda hem folk på fest.