Kyrkorummet och danskjävlarna

Okej, med en sådan rubrik är det bäst att köra en disclaimer direkt: nej, jag tycker egentligen inte illa om danskar överlag. Jag menar inte riktigt allvar med att tala om "danskjävlar". Det är bara det att med de stämningar som råder i Danmark sedan en tid tillbaka är det svårt att inte ibland identifiera sig litegrann med Järegårds Stig Helmer i de där scenerna i Riket där han står uppe på Rigshospitalets tak och skriker.

Efter att för några kvällar sedan ha sett ett nyhetsinslag på dansk tv där det talades om förtidspensioneringar (som ett ekonomiskt problem alltså förstås), och man faktiskt gick igenom antal förtidspensionerade 50-60-åringar i olika invandrargrupper (x procent irakier, si och så många bland ex-jugoslaver etc etc) är jag förstås inte ett dugg förvånad över stormningen av kyrkorummet. Fast okej, det hade jag förstås inte varit ändå - Kjaersgaard och hennes gelikar har ju ganska länge nu satt tonläget s a s in all matters concerning flyktingar och invandrare i Danmark.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på hur bisarrt det är att just kyrkan är den enda plats där människan enligt vitt utbredd uppfattning självklart ska kunna åtnjuta frihet från förföljelse; kanske den enda plats där den enskilda människan självklart anses ska i praktiken få lov att ha det där okränkbara värdet vi gärna talar så högstämt om som ett fundament i den demokratiska världen. Detta trots att de flesta av oss idag faktiskt inte tror på en gud i den gängse kristna meningen. Det finns liksom någonting i det här som säger något mindre smickrande om det där samhället vi är i.
Men att fundera över sådana saker hjälper förstås inte de berörda irakiska flyktingarna.
------------
Lästips bara sådär: Jonathan om Rami, Omar och Uppsalamoskéns vänner; Porr-Mariah om en bra film av Catherine Breillat; Nima Dervish om ett viktigt evenemang för stockholmare.