Varför är Humanisterna så provocerande?

Ateismen provocerar, skrev Lena Andersson i DN för några dagar sedan, och det är "främst intellektuella i kulturskiktet" som den retar upp:

”Så du är troende”, är en vanlig spydighet till ateisten som uppvisar minsta lidelse i sitt motstånd mot knasigheterna som större delen av jordens befolkning inrättar sina liv efter.
Ordet tro är intressant i sammanhanget, för vad personen avser är motsatsen: ”Så du tror att du vet.” Och meningen med hela denna retoriska övning är att tala om för gudsförnekaren att hon är religiös.
/---/
Agnosticismen anses bland de ljumma icketroende ha högre filosofisk halt och tyda på ett öppnare sinne. Det diffusa, lösa, otydliga, svala, svårtolkade och otolkade hålls högt i kulturlivet, medan tydlighet och hetta har lägre status då även okunniga personer i folkdjupet gärna fastslår både det ena och det andra med eftertryck.

Genom att tala om religiösa sedvänjor och uppfattningar som "knasigheter" visar förstås Andersson direkt att hon själv inte håller sig för god för att ge ifrån sig spydigheter, och det är inte ägnat att öka toleransen för den organiserade ateism som föreningen Humanisterna - där Andersson är aktiv - företräder.
Men det är inte bara respekt och tolerans som Andersson vill ha, utan ett klart och tydligt ställningstagande från de intellektuellas håll - ett ställningstagande för ateismen; det i Anderssons ögon enda verkligt hållbara ställningstagandet. Hon har ett ärende. Hon vill påverka. Liksom Humanisternas blågula reklamkampanj, vilken Andersson stolt hänför sig till. Tre bilder med religiösa symboler - en Davidsstjärna, en halvmåne och ett kors - plus texten "Gud finns nog inte". Och en hemsida med ett test som är hyfsat "riggat" för att få en stor majoritet av besökarna att framstå som solklara Humanister.
Uppenbarligen verkar detta i sig provocerande på vissa. Som på beställning kom också Göran Rosenbergs respons på kampanjen i dagens DN. Rosenberg förstår inte varför det inte blivit ett ramaskri omkring den, han tolkar den som "missionerande" och ett uttryck för intolerans mot troende (en syn på troende människor som ett problem som måste bekämpas).
Det är ett märkligt cirkelresonemang. Rosenberg ifrågasätter ju själv att förbundet Humanisterna lägger ut så mycket pengar på sin opinionsbildande verksamhet - och verkar därmed se ett, som Andersson uttrycker det, lidelsefullt och tydligt ställningstagande för ateism som ett problem. Men den huvudsakliga svagheten i Rosenbergs argumentation är att han utgår ifrån att vi lever i ett samhälle där "vi inte är vana vid" direkt religiös påverkan. "Missionera för sin tro får man göra i Kina och Afrika, om ens där numera", skriver han. Jag undrar om han brukar röra sig ute på stan överhuvudtaget? Det kan inte bara vara i Malmö som man ständigt ansätts av olika religiösa samfund med rikliga mängder propagandamaterial. Under flera månader har Scientologi-kyrkan kört en rejäl offensiv på Triangeln och Gågatan här i stan, satt upp tält och små bord där de erbjuder "gratis stresstest" som är riggade på ett, det är jag bergfast övertygad om, betydligt mer försåtligt och för den enskilda mer potentiellt skadligt sätt än Humanisternas kampanj. Men detta är vi så vana vid att ingen förfasar sig över saken i media. Även Svenska kyrkan, denna på ytan milda församling, prånglar ut sitt material till massorna. Jag är inte medlem men får ständigt hem deras tidning Amos i brevlådan. Tonläget är förvisso lågmält och man verkar idag mer inriktad på att vara en inrättning som allmänt intresserar sig för "det mänskliga" än på att ständigt övertyga sig själv och andra om guds existens - men just detta att en trots allt religiös institution gör anspråk på att vara den plats där man å allas vägnar ägnar sig åt tillvarons djupa och svåra frågor kan förstås vara nog så irriterande för den som säger nej till gudstro, men fortfarande är människa med allt vad det innebär.
En poäng har dock Rosenberg när han pekar på ojämnheten mellan Humanistkampanjens tre visuella symboler. Medan Davidsstjärnan och halvmånen är lätt igenkännbara symboler för judendom respektive islam så är det gula korset på blå botten också liktydigt med svenska flaggan. Rosenberg skriver:

Vad kampanjen mer eller mindre öppet säger, och framför allt signalerar med sitt val av symboler, är att problemet med människor som fortfarande verkar tro att Gud nog finns (för det är ju detta som verkar vara Humanisternas problem) i hög grad är ett problem med människor av muslimsk eller judisk tro. Jag anar att detta kanske inte är vad kampanjmakarna har avsett men det är så jag tror att kampanjen riskerar att uppfattas, inte minst av människor som anser att människor av muslimsk eller judisk tro är ett problem i sig.

Risken att antijudiska och islamofobiska förhandsinställningar förstärks genom valet av symboler finns nog - vi är inte alltid så sofististikerade i vårt sätt att deschiffrera visuella budskap som olika kampanjmakare vill ha oss till. Men det finns naturligtvis också alternativa reaktionsmönster. En bekant till mig som bara såg bilderna och missade texten trodde t ex att det hela var en behjärtansvärd kampanj för större tolerans gentemot icke-kristna religioner. Vad den dominerande reaktionen kan tänkas vara vet vi helt enkelt inte riktigt.

En annan sak man kan rikta kritik mot Humanisterna för är att de verkar blanda ihop kamp för ökad sekularisering med kamp för ateism. Det ena är inte nödvändigtvis liktydigt med det andra. Men att propaganda för ateism måste vara en lika legitim del av ett pluralistiskt samhälle som vilken form av opinionsbildning som helst (som håller sig inom ramarna för demokratins spelregler), detta borde i sig vara självklart. Så varför blir den så ifrågasatt? Andersson har en poäng i att det kulturella etablissemanget tenderar att föredra mångtydighet och öppenhet framför klara och entydiga ("vulgära") ställningstaganden. Kanske upplevs det också som förvirrande att en sammanslutning med namnet "Humanisterna" kan driva en så tydlig och specifik agenda - ordet "humanism" äger ju en behagligt mysig aura av allmän konvivialitet och tolerans. Oavsett skälen borde det väl ändå vara dags börja se Humanisterna som en intresseförening som alla andra, med en agenda de har sin fulla rätt att driva utan att ständigt bli i grunden ifrågasatta. Den irritation de väcker på sina håll framstår för mig som både oproportionerlig och egendomligt ogin.