Att blunda eller inte

Per Wirtén skriver en svarsartikel till Anders Ramsay i Expressen idag (jag bemöter Ramsays artikel här), och visar att han inte begripit mycket av den problematik Ramsay - och före honom Sandelin - velat ta upp. I vanlig ordning hukar Wirtén bakom den FFLH-rapport som visar att ungdomar med vänstersympatier är mindre intoleranta mot judar, muslimer och homosexuella än dito med högersympatier. Tänk att Forum för levande historia är så populärt att plocka fram i vissa lägen, när det är så impopulärt i andra.
Ja, borgerlighetens fördomsprofil borde i och för sig - tycker jag - diskuteras oftare och mer ingående. Det är en fördomsprofil som inte skriks ut på gator och torg utan odlas med diskretion för att väl (nu ventilerar jag kanske min egen fördomsprofil?) på sin höjd öppet ventileras med likasinnade över nån dyr konjak (ja nu talar jag alltså inte om extremhögern). Wirtén har dock faktiskt fel när han ställer folkpartisympatisörer och moderatsympatisörer på ett och samma bräde. De förstnämnda var i undersökningen faktiskt såväl mindre antisemitiska och mindre homofoba än genomsnittet; och mer toleranta i båda dessa hänseenden än sossesympatisörer (dem som Per själv tillhör alltså).
Men varför ska man överhuvudtaget ständigt lyfta fram högerspöket istället för att ägna sig åt lite vänsterintrospektion? Det är vad Ramsay försökte göra, och det finns fler med honom som insett nödvändigheten av detta på sistone. Vi som inte blundar tenderar att säga samma sak: nej, vänstern är inte särskilt antisemitisk - men den bagatelliserar, den vägrar diskutera, den vägrar se och erkänna antisemitismen som ett problem. Den har blundat så länge att den verkar blivit blind, så blind att den inte har några fungerande stoppmekanismer mot antisemitiska uttryck längre. Wirtén är själv en av dem som länge ägnat sig åt att hellre försvara antisemitism än att attackera den. Han försvarade Mana med en slags ryggmärgsreflex istället för att ta anklagelsen mot denna tidskrift på allvar. Han gjorde likadant med teologen Jan Bergman, som i sin tur försvarade den grovt antisemitiska Radio Islam med hjälp av antijudiskt tankegods. Det är ju oerhört trist att han reagerar med samma gamla ryggmärgsreflex igen - d v s förneka, blunda och hålla för öronen, samtidigt som han pekar finger åt budbäraren - och att han dessutom samtidigt har mage att påstå att "antirasismen äntligen börjat inkludera skärpt kunskap om antisemitism". Om så har skett Per, så är det nog no thanks to you.
I sak ger jag ändå Per Wirtén delvis rätt. Jag tycker det verkar mindre fruktbart att som Ramsay kliniskt separera antisemitism från rasism (som också kan träffa judar). Jag håller med om att Ramsay förenklar. Men det tycker jag att Wirtén själv uppenbarligen vill göra också. Och medan Ramsay faktiskt inser att solidariteten med den judiska minoriteten är viktigare än att sluta vänsterleden så står Wirtén för det motsatta förhållningssättet. Varför inte istället försöka ta till sig det som står i exempelvis Sandelins artiklar - varför inte öppna ögonen för vad som försiggår på sina håll i den vänstra bloggosfären, och reagera mot det?

En som tvärtom törs hålla ögonen öppna är Göteborgspostens Lawen Mohtadi. Hon har skrivit en fin krönika på temat låsta positioner i Gazakrigets spår, och jag avslutar med att citera ur den:

På Expressens kultursida har Magnus Sandelin frågat sig varför vänstern är så tyst när antisemitism sker i vänsterns namn. På Sydsvenskans kultursida tillrättavisar, milt uttryckt, Petter Larsson och Lasse Söderberg journalistkollegan Thomas Lunderquist när han försöker ge uttryck för den oro Malmös judar känner inför de hot och trakasserier de utsätts för. Varför?
Om jag får ge mig på en förklaring handlar det om de låsta positioner skribenter, debattörer och aktivister intar när det kommer till Israel-Palestinakonflikten. Om man känner sorg och bestörtning över Gazabornas lidande den senaste månaden måste man försöka överträffa varandra i att utmåla Israel som ondskan och israeler som kallblodiga människor. Man måste ifrågasätta Israels existens och man måste fördöma sionismen. Men det är att blunda för det komplexa, för det som inte är trösterikt svart eller vitt. Det är avvisa det krävande. Framför allt är det ett förnekande av människors rädslor. Och av deras sorger.
En fråga dyker upp i mitt huvud när jag skriver den här texten. Har personer med privilegiet att göra sig hörda på en kultursida ett annorlunda ansvar än de som saknar det privilegiet? Frågan finner inget svar, men jag kan tycka att det finns något nedslående med skribenter som har som journalistisk hållning att försvara en trygg position eller ett åsiktspaket. Det är de föreskrivna åsiktspaketen som gör det möjligt att förminska Gazabornas lidande eller att vifta bort den så farliga antisemitismen.

Ps. Fler lästips finns hos Jonathan.