Vet alla det?

Medan jag så smått går och grunnar på hur jag bäst ska beskriva vad "vänsterliberalism" innebär för mig (en uppgift jag fått av Jimmy Sand) kan jag inte låta bli att kort kommentera Göran Rosenbergs ledare i DN från den 8:e. Även om den inte längre är fullständigt färsk.
Jag har egentligen inget att invända mot det han vill få fram om Gaza och Mellanöstern - att det borde vara så enkelt men ändå är så svårt och verkar så hopplöst. Men när han skriver att "alla vet" vad som behövs göras tror jag faktiskt inte att han har helt rätt. Rosenberg skriver:

Alla vet vad sans och vett kräver (till att börja med); en ömsesidigt framförhandlad och internationellt säkrad delning av den smala jordremsan mellan Medelhavet och Jordanfloden i två självständiga stater.
Alla vet vad alternativet är; garanterad ömsesidig förstörelse.

Vet alla detta? Är det inte så att det istället finns en opinion som egentligen aldrig trott på en tvåstatslösning - och som gör sig hörd varje gång Israel begår övergrepp eller involveras i krigshandlingar? Minns någon författaren Jostein Gaarders vidriga krönika i norska Aftenposten sommaren 2006? Jag skrev en bloggpostning då som är lika aktuell idag: "För staten Israel gäller dödsstraff. Nej, det är förstås inte alla som tänker så. Men en hel del. Här i Sverige och i andra trygga länder. 'Tvåstatslösningen är död' heter det här och var. Eller så säger man öppet att israelerna betett sig så illa att de förverkat sin rätt till nationen."
Gaarder fick mycket hård kritik för sin artikel, som smaklöst nog bar titeln "Guds utvalgte folk". Idag förs tankar som talar emot tvåstatslösningen fram inte bara av Jan Myrdal utan också en mer allmänhumanistiskt orienterad debattör som Torbjörn Tännsjö - och inga starkare svallvågor uppstår; här och där instämmande hummanden. Kanske för att många som normalt skulle reagera förstummas av det israeliska övervåldet i Gaza, kanske för att den starka judefientlighet Gaarders artikel andades inte verkar framträda. Jag undrar hur många det egentligen är, som öppet eller i hemlighet aldrig accepterat Israels existens. När jag var medlem i Vänsterpartiet - det är inte många år sedan - var attityden hos dem jag diskuterade med att man såg tvåstatslösningen som en nödvändig kompromiss, något man lite motvilligt accepterade. I fjärran såg man ändå ett gemensamt land hägra för alla israeler och alla palestinier. Det vill säga: man kunde bara acceptera "staten Israel" som något övergående. (Kanske är det detta Rosenberg tänker på med parentesen "till att börja med"?)
Det finns förvisso de som har högst hedervärda skäl för att tänka så. Och vem vet, de kanske får rätt någon gång i framtiden. Men är det inte ändå ett problem i nuläget, om det nu finns en hyfsat stor opinion som inte riktigt kan, på allvar, trots att det gått sextio år, ta Israels existens till sig? Jag inbillar mig att extremister i Mellanöstern som inte vill erkänna Israel tar näring av den här hållningen - och att israeler som å sin sida redan känner sig hotade kanske också känner av den och förstärks i sin bunkermentalitet? Kanske läser jag in för mycket i ett par artiklar och en och annan blogg. Men jag tror inte jag är ensam om att med jämna mellanrum under livets gång (fast mest i ungdomen) råkat in i mycket hetsiga nattliga spritindränkta diskussioner om "Israels rätt att existera". Och då har jag alltså aldrig ens besökt Mellanöstern en enda gång i mitt liv (och inte mina fyllediskussionspartners heller). Är det inte hög tid att vi, som befinner oss på behörigt avstånd och borde kunna se nyktert på det hela, på allvar börjar gilla läget nu? Och då menar jag förstås inte att vi inte ska protestera mot massakern i Gaza (vilket jag dock inte tycker man ska göra i sällskap med Hamas, om man nu vill ha fred). Utan att vi rent allmänt börjar visa det Göran Rosenberg kallar "sans och vett".

Uppdatering: en som definitivt inte visar sans och vett är Blogge Bloggelito, som bland annat kallar Israel för "en cancersvulst på den europeiska kroppen" - eftersom "Europa skapade det judiska problemet". Ja, det är precis samma språkbruk som det nationalsocialistiska. Det är tydligen inte bara så att "Judefrågan" har blivit "Israelfrågan" här (vilket den uppenbarligen blivit för många förkrympta tänkare), utan den lever helt enkelt dessutom kvar i sig själv i denna text. Att författaren lägger in en brasklapp om att (den för honom så förhatliga) kristendomen skapade antisemitismen, det hjälper inte upp den kompakta hatspya Blogge själv riktar mot både Israel och det judiska folket. Vidrigt.