We are not amused

Det finns många faror i den snarlika retoriken mellan höger och vänster. Hur ska väljarna egentligen kunna se skillnaderna? Varför välja en ny regering som i grundläggande och principiella frågor lägger sig väldigt nära den sittande regeringen? Vad öppnar detta upp för när det gäller exempelvis ytterlighetspartier? Det börjar bli lite väl trångt i mitten.

Så skriver företrädare för fackförbunden Seko och Handels på DN Debatt idag. De pekar också på vikten av att få ihop ett samarbete mellan samtliga tre oppositionspartier. Ja, jag håller med och ansluter mig därmed till den grupp som är föga road av den igår presenterade s+mp-alliansen. Att den tänkta regeringskoalitionen inte riktigt förankrats i s-leden (kanske inte heller i mp-leden?) är förstås också bekymmersamt, men betecknande.
Möjligen kan man vara glad över att det i alla fall händer saker. Som när man lägger en treo i ett glas vatten så börjar det pysa, det fräser och bubblar på bland gräsrötter och i bloggosfären - där det redan inledda rosenkriget nu naturligtvis får nytt bränsle.
Mona & co anger v:s "bristande ansvarstagande" för ekonomin som skäl för att hålla dem utanför, och pekar på den nu pågående finanskrisen för att inskärpa vikten av att "ta ansvar för ekonomin". Men krisen visar ju snarare på vikten av mer vänsterpolitik. På att vi måste få ett slut på kommuner som placerar pengar, våra offentliga tillgångar, i aktier. På en pensionsuppgörelse som gör oss alla till spekulanter i ett ohållbart ekonomiskt system. Och hur var det nu, vad hände med Keynes egentligen?
Därmed inte sagt att v är den visionära kraft som har alla svar. Bristen på internationella visioner hos v är, t ex, beklämmande. Att vara glad över att mp övergett utträdeskravet i sin EU-politik är inte automatiskt att glädjas åt att de anpassat sig till den mittencentrifugala politiska normopatin. Miljöpartiet vill något med Europasamarbetet; där har v något att lära sig. Men mp har något att lära av v i sin ekonomiska politik. De kära miljömupparna (sorry Karin och andra) ser sig som en grönradikal kraft som "står över" (den "förlegade") vänster/högerdimensionen i politiken - men tar implicit ställning genom att anpassa sig till ett system där vänsterinriktade ekonomiska reformer är förbjudna. I kristider blir det, för vissa väldigt smärtsamt, tydligt att höger/vänsterdimensionen fortfarande spelar roll. Jag skulle vilja citera en kommentar i en diskussion om detta på Jimmy Sands blogg Strötankar och sentenser. Kommentatorn kallar sig "krigstid", vilket för tankarna till den i mitt tycke rätt osmakliga konfliktfetischismen inom den traditionella vänstern, men jag tycker att hen har rätt i sak när hen skriver att:

Man måste anta en viss position för att kunna kalla höger-vänster-distinktionen för “gammal och trött”. Det är, uppfattar jag det som, att utgå från att frågor om ägande och utjämningspolitik inte längre är relevanta. Okej för att det tillkommer nya dimensioner i politiska sammanhang i och med den tekniska utvecklingen och fördjupningen av miljöproblemen. Men innebär det att “gamla” frågor försvinner? Ett historiskt exempel: industrialiseringen ledde till ett omkastande av politiska problem och positioner när det gällde centrum-periferi-konflikter, men den upplöste dem knappast. Okej för att klassammansättningen i Sverige ser annorlunda ut idag än på 50-talet, men innebär det att det inte finns ojämlikheter?

Och svaret på frågorna är förstås "nej".


Läs också: Radar, Arvid Falk, Jonas Lundgren, SSK-bloggen, Danielssons lakejer.

Uppdatering: Medlemmar i SAP som vill protestera mot s+mp-grejen kan göra så genom att skriva på en protestlista på hemsidan http://namnlista.infoville.se/.
Få se hur långt den kommer.

Uppdatering lördag: Som ni säkert sett & hört har Sahlin gjort något av pudel, förmodligen under inflytande av partiets interna kritiker, och bjuder nu in Ohly till diskussioner. Bra. Bra jobbat, s-kritiker!