Spegeln, politikern och den kursande biografägaren

Som Malmöbo och filmoman har jag haft svårt att ens riktigt ta till mig detta att biografen Spegeln gått i konkurs. Visst klagar jag jämt på Malmöcinematekets repetativa utbud, visst har jag varit en alltför sällsynt gäst de senaste åren, men finnas där, det måste, i min värld, faktiskt en biograf som Spegeln; en biograf som tar filmmediet på allvar som konstnärligt uttrycksmedel och som strävar att ta sitt filmhistoriska ansvar. Tydligen menar emellertid kommunen allvar med att man, tillsammans med andra aktörer, vill driva verksamheten vidare. Suveränt. Mattias Nohrborg, Spegelns grundare, passar på att i ett inlägg på Sydsvenskans kultursida efterlysa ett tydligt filmpolitiskt ställningstagande från malmöpolitikerna i samma veva. Hans poäng, som han har helt rätt i, är att filmmediet sett utifrån en kulturpolitisk vinkel behandlas styvmoderligt i relation till uttrycksformer som litteratur, bildkonst och teater. En del negativa, personliga erfarenheter av den typ som ingen utomstående kan bedöma kommer också in i Nohrborgs artikel. Få saker kan reta upp lokalpolitruker som detta: enskilda lokala aktörers personliga klagomål på det lokala politiska etablissemanget. Visserligen fick Nohrborg medhåll från en ersättare i kulturnämnden, tillhörande oppositionen, men det svar han fick från kulturnämndens ordförande var, naturligtvis, en uppräkning av bevis på Malmös filmpolitiska godhet och det påföljande beskedet att kulturnämnden och Malmö stad, således, redan tar sitt filmpolitiska ansvar minsann.
Nå. Okej. Nämndsordföranden har inte helt fel. Från insatt (nej, inte s-politrukisk) källa har jag hört att Malmö är den kommun som satsar mest på filmmediet, och när man nu dessutom faktiskt sagt sig vara beredda att ta ett ansvar för Spegelns fortlevnad är det kanske inte mot Malmös politiker man ska rikta sin bön om ett större ekonomiskt engagemang för filmkonsten; snarare är detta en nationell fråga. Tänk om varje större ort vid sidan av konsthall, bibliotek och teater hade ett Filmens Hus, där film från hela världen och från olika tidsperioder kunde ses, där entusiaster kunde träffas osv...varför inte? Visserligen har vi filmomaner det bättre idag än kanske någonsin, film är inte nödvändigtvis bäst på bio utan kan med fördel avnjutas i hemmets intima miljö & på en rymlig skärm, och idag finns också för de som inte bor i större städer en rik distribution i form av internetaffärer som kan förse oss med dvd-utgåvor av filmer vi annars kanske aldrig fått möjlighet att se -- men det här är en lyx för de redan kunniga. För de/oss som vet vad vi ska leta efter och hur vi ska kunna hitta det. Och, inte att förglömma, som har råd att köpa det. Dessutom behövs förstås fortfarande bioduken och biografens sociala sammanhang. Vissa filmer är gjorda enkom för den stora duken och de stora salongerna, det ska inte glömmas. Jag delar i stort sett Nohrborgs filmpolitiska vision men har svårt att fullt ut sympatisera med honom i Sydsvenskans debatt. För när han besvarar kulturnämndens ordförande med att beskylla henne för politisk självgodhet, och med att ge henne rådet att vara "ödmjuk och lyhörd", då tycker jag han ska se sig i spegeln och försöka påminna sig vems fel det var att den här situationen uppkom. Hade du inte gapat över för mycket, d v s försökt ta över Astoriakedjan, som nu också gått i konkurs, så hade det varit business as usual på biografen Spegeln idag, Mattias.