synden att kosta pengar

"Var familj borde vara som ett litet självgående, vinstdrivande företag", sade en högervriden vän i ett försök att provocera mig. Han var lite full liksom jag och det lyckades inte -- jag lät ingenting rubba mitt goda humör. Men det han sade fastnade ändå, på något sätt. Jag vet inte om han uttryckte en faktisk åsikt han hade som han ville ventilera på ett lite aggressivt sätt eller om det var spriten som talade (spriten säger så mycket konstigt). Jag vet inte om nyliberala, klassiskt liberala, libertarianer eller vad de olika moderna högersinnade än väljer att kalla sig verkligen tänker i dylika banor eller inte. Men den ekonomistiska logiken bakom idén ter sig bekant. Allting måste "bära sig". Bidrag och förlitande på det allmänna är ohälsosamt. Envar sin egen lyckodräng och den vars lycka inte vill växa ska inte räkna med positiva rättigheter utan glädja sig åt den värme som ligger i omgivningens frivilliga stöd -- där den finns.
Jag är så glad att jag inte lever på bidrag idag. Det kan tyckas att en av de största synder man kan göra sig skyldig till är den att kosta pengar. "Det blir dyrare för samhället att hålla en människa inlåst i ett helt liv" menade en dödsstraffsförespråkande tonåring på TV en gång. Och häromdagen såg jag ett nyhetsinslag om hur älgstammen i Sverige minskar eftersom skogsbolagens intresse av skadefri, lönsam skog väger tyngre än älgliv. Nej, livet i sig kan om vi ser på realiteterna faktiskt inte påstås ha något större värde -- är det konstigt att folk blir deprimerade, ångestladdade, utbrända och kanske intresserade av Stora Trygga Män, mystiska lugnande läror eller hatfyllda ångestavledande sådana som säger sig kunna tala om hur mycket pengar andra kostar, sådana som kommer hit från andra länder? Eller också stirrar man sig kanske blind på det ofödda livet, som om kvinnans rätt att kontrollera sin egen fertilitet bar skulden till upplevelsen av tomhet.
Att känna skepsis mot ett potentiellt likriktande samhälle och en stat som kan tvinga in en i sammanhang man inte bett om att vara i, det ser jag som högst förståeligt, till och med sunt. Men när denna skepsis tar sig uttryck i en slags oginhetens ideologi, som främst handlar om att hålla hårt i de egna pengarna så att de inte via det allmänna skulle kunna hamna i händerna på någon, enligt det egna förmenandet, oförtjänt -- det är då jag inte hänger med längre. Den som inte vill leva i slaveri måste inse att kravet på lönsamhet och applicerandet av marknadsekonomiska principer på livets alla områden bara är en annorlunda form av ofrihet och förföljelse av dem som inte passar in.