Fält utan slut

Min recension av Nguyen Ngoc Tus novellsamling publicerades i Kristianstadsbladet för några dagar sedan. Man kan i samma tidning också läsa en intervju med översättaren Tobias Theander.

Djuren

Följande recension av Jenny Diskis bok Allt jag inte vet om djur (Alfabeta) publicerades i Kristianstadsbladet 19/6. Finns inte på nätet.

När jag hade en hund kunde jag luta huvudet mot hennes och försöka känna att vi hade en sorts ordlös kontakt. Hon brukade ganska snabbt dra sig undan och besvärat (ja jag upplevde det alltså som att hon var besvärad) tassa iväg till någon annan del av lägenheten. Hon var en oåtkomlig, hemlighetsfull men ändå så tillgänglig varelse för mig och jag älskade henne frustrerat. Det går lättare med katten Sonya som bor hos mig nu. Hon är social och på något sätt mänsklig i sitt beteende på ett helt annat sätt än vad den vackra, högdragna och nu dessvärre avlidna vinthunden var. Eller är det i stället jag som är mer kattlik än vinthundslik -- är det därför jag tycker mig lättare kunna kommunicera med Sonya?

I Diskis djupt personliga essäbok om vår relation till djur är just detta med det oöverskridbara avståndet, som samsas med en intim närhet och ett beroende, fundamentalt. Och jag kan alltså ganska så precist förstå vad författarinnan menar när hon skriver att: "Det stora svarta hålet i vår förståelse av de djur vi delar planeten med är ett lika stort och fängslande mysterium som universum, och det är olidligt, inte enbart därför att vi inte kan tala med djuren utan också därför att det påminner oss om att vi inte i grunden kan lära känna ett annat medvetande, inte ens hos andra av vår egen art". Det hopplösa oöverbryggbara avståndet till djuren löper som en röd tråd genom boken, men också det motsägelsefulla och ofta grymma i de relationer vi har till dem. Diski går från barndomens leksaks- och fantasidjur via vår kartläggning av världens olika arter, våra relationer till våra husdjur, de rädslor och fobier vi kan ha för vissa djur, djuren som föda, som substitut för frånvarande människor, hjälpare och ledsagare -- fram till frågan om djurförsök och vårt betvingande av de djur som tryggt kan betvingas.

Bäst är författarinnan när hon utgår från sina egna, personliga relationer till djur. Personlig är visserligen Diski hela tiden, men när hon övergår från att diskutera sin katt och sina egna erfarenheter (för att återknyta detta till något allmängiltigt) till att resonera om moraliska spörsmål som den om vårt ätande av djur blir detta snarast till en nackdel. Då blir hon alltför pratig och ofokuserad för att verkligen föra en fruktbar diskussion. Hennes inställning är dessutom nästan genomgående kluven, vilket i och för sig är lätt att sympatisera med men också kan gå läsaren lite på nerverna.

Att alla med egna djur lär ha stor behållning av denna bok står klart. Men de som inte tror sig ha någon särskild relation till andra arter kan under läsningen av Allt jag inte vet om djur komma att upptäcka hur fel de hade. Ett påstående som författarinnan gör vill jag dock med bestämdhet avvisa, nämligen det att katter bara skulle kunna ha ett enda oföränderligt (och outgrundligt) ansiktsuttryck. Det är ett påstående som är så befängt att Diski själv inte heller riktigt kan hålla fast vid det -- i slutkapitlet beskriver hon sin katt som stundom "drömmande" eller "inåtvänd". Och jag vet ju att min katt Sonya när hon är sur på mig kan ha en sådan min av förtrytelse att hon skulle kunna demonstrera denna typ av ansiktsuttryck bättre än de flesta mänskliga skådespelare.

Expo nr 2 2012

Det senaste numret av Expo är osedvanligt viktigt då det fokuserar på förföljelsen och diskrimineringen av romer. Antiziganism brukar nämnas pliktskyldigt vid sidan av islamofobi och antisemitism som ett av våra stora dominerande fördomsmönster. Men vi talar egentligen väldigt lite om det, samtidigt som det rör en minoritet som är enormt utsatt. Kunskapen är låg om massmorden på romer under tredje riket, och till skillnad från i fråga om judar, där det i alla fall funnits en ytlig förhärskande anti-antisemitism sedan krigsslutet, har det knappast bildats något tabu mot att diskriminera och uttrycka fördomar mot romer eller gjorts något försök att göra upp med dessa fördomar. Bara Katitziböckerna har väl riktigt nått ut vad gäller att skapa intresse för romers historia och situtation. Kanske är det som Daniel Poohl skriver i sin ledare, att "Det ligger i rasismens logik att de mest utsatta grupperna är de som har svårast att bli hörda. Antiziganismen är så normaliserad att den inte ses som ett problem."
Anders Dalsbro och Erik Sidenbladh medverkar i numret med både ett långt reportage från Kosovo och en artikel om romers situation i Sverige. Fokus är inte bara på hatet mot romer borta i sydöstra Europa, utan också på här och nu. Det är bra.
En annan läsvärd artikel är Henrik Arnstads om den fascistiska ideologin. Författaren menar att det råder en anmärkningsvärd okunskap om den, trots att den så hårt präglat stora delar av nittonhundratalet. Okunskapen är så stor att vi inte känner igen fascismen ens när den kommer i form av Anders Behring Breivik. Vilket gör honom själv förtvivlad -- han och hans försvar har nu slitit färdigt i rätten för att Breivik inte ska anses psykiskt sjuk utan ses som en ideologiskt motiverad gärningsman och dömas till fängelse. Dom faller vad jag förstått senare i sommar. 
Själv medverkar jag med en recension av Gregor von Rezzoris En antisemits memoarer.

Uppdatering: Jo, Breivik åberopar tydligen fortfarande "nåt konstigt nödvärn", som reportern på Rapport uttryckte saken, och därmed i första hand frikännande. Hans försvarare tror dock så lite på detta att han fick påminnas om att ta upp det i slutpläderingen. Hur som helst är det Breiviks ideologiska övertygelse som är i fokus för dem.

Fotbollsälvor

Fotboll, den stora ångest- och smärtregleraren, är vad som gäller i dag. Äntligen första matchen i fotbolls-em.
FLM spinner vidare på temat och ställer upp regissörslandslag. Temat är outtömligt. I min strävan att ge borderlinediagnosen ett mer attraktivt ansikte har jag satt ihop ett borderlinelag, bestående av kända personer som, ibland till följd av vad som tycks moget övervägande, ibland kanske i viss mån till följd av önsketänkande, tillskrivits diagnosen. Men jag lägger till ytterligare en person som jag inte sett förknippas med borderline men som jag tycker verkar vara en självskriven kandidat: den yngre Iggy Pop. Han hade självskadebeteendet, aggressiviteten, de dramatiska gesterna, drogerna. På äldre dagar har han blivit lugnare men fortsatt produktiv - på det sättet är han, antar jag, en "bra förebild". (Det är ju också så att många borderlinare, dock inte undertecknad, lugnar ner sig med åren.) Jag tycker att den förtvivlade intensititet man kan höra i exempelvis den här låten talar sitt tydliga språk (fast kanske drivs jag av önsketänkande när jag vill göra honom till "en av oss"):

Anyways. Ett borderlinelag spelar naturligtvis på anfall. Försvaret är desto svagare, men det kompenseras av den uppfinningsrika aggressiviteten i främsta linjen. Första anfallsspelare i mitt lag är Britney "You want a piece of me?" Spears. Hon assisteras av en kedja bestående av Iggy "Open up and bleed" Pop, Amy "Rehab" Winehouse och och Janis "Kozmic Blues" Joplin.
Mittkedjan består av stabilt instabila borderlinarna Kurt "Rape Me" Cobain, Sylvia "Lady Lazarus" Plath och Courtney "Asking for it" Love.
På backlinjen har vi de tunga spelarna. Marilyn "Misfit" Monroe kanske inte är så lång men har en rejäl kroppsbyggnad. Och Jim "Lizard King" Morrison som vi alla vet en överkropp många flickrum besmyckats med. Längst ut till höger har vi, i all sin kungligt imponerande längd, Lady "Heart on my sleeve" Di.
Så vem ska då stå i mål? Enkelt. Naturligtvis Ian "Love tore me apart" Curtis. Hans dymaniska förmåga att använda armar och ben är vida känd.
Men, undrar man kanske, vem i hela friden ska det här laget spela mot? Tja. De kan förstås turnera mot andra diagnoser. Men mest troligt är kanske att de helt enkelt spelar mot sig själva.

Skamstaden

Jag lyckades missa den debatt om antisemitism i Malmö som hölls på Moriskan förra veckan, såsom jag brukar missa så mycket man inte borde missa. Jag hade verkligen velat gå, men efter att ha läst Rakel Chukris artikel om debatten såg jag inte precis fram emot att höra de inspelade delarna i radioprogrammet Konflikt.
Nu har jag förmått mig lyssna och kan bara säga att jag skäms över att bo i en stad där den politiske ledaren, Ilmar Reepalu, efter att gång på gång uttryckt sig antisemitiskt, inte bara framhärdar i sitt självmedlidsamma dravel om hur han i själva verket är en missförstådd antirasist utan också lyckas riva ner kraftfulla applådåskor med det. Över att medvetandenivån här i Malmö är så låg. Över att man aldrig kan tala om antisemitism utan att fenomenet ifrågasätts. Över de ständigt frammanade bilderna av döda barn i Gaza, som alltid vägs mot och befinns tyngre än judars rätt till trygghet och frihet från trakasserier oavsett om de nu känner en samhörighet med Israel som land eller inte -- i en debatt som ska handla om antisemitism i Malmö. Över att Mellanösternkonflikten inte bara ständigt blir allt överskuggande och Israel på något försåtligt sätt blir den fiende alla (utom den lilla klick vars röster skulle vara centrala men i grund och botten inte anses vara värda att höras) i alla fall när kvällen är slut kan sluta sig samman i avsky mot, som sinnebilden för dagens ondska. Utan också över att denna konflikt (vilket förvärrar saken ytterligare) får framställas på ett felaktigt sätt (en man påstår oemotsagd att det aldrig förekommit några massakrer på judar från arabiskt håll). Och jag skäms över min egen passivitet, jag känner att jag borde vara aktiv i att jobba för att motverka den nyväxande antisemitismen på ett sätt jag nu inte är.
Det finns förstås en del positivt att lyfta fram, inte minst snubbarna i "Unga muslimer mot antisemitism". Men. Inte ens den gladaste optimist lär kunna påstå att vi kommit långt sedan den nya antisemitismen i Malmö började uppmärksammas. Rundgången rullar i stort sett vidare. Den som bland annat också yttrar sig i att Dror Feiler anmäler sig att delta i debatten som den "gode juden" som alltid är beredd att förneka förekomsten av antisemitism i Sverige och i stället misstänkliggöra de judar som har mage att beklaga sig. Det är bland annat debattörer som han som möjliggör att medvetandet om förekomsten av antisemitism i dag, och förmågan att skilja mellan denna och "Mellanösternfrågan", ligger på så låg nivå.

Observations from a borderland

När jag fick min borderlinediagnos var jag inte riktigt medveten om hur stort stigma just denna diagnos kan innebära. Jag visste förstås att den kunde förknippas med "omöjliga patienter", sådana som betraktades med bävan och ogillande av psykoanalytiker och psykiatrisk vårdpersonal -- men trodde att detta var något på utdöende, en gammaldags och dömande attityd som givit vika för dagens mer robust pragmatiska inställning till detta med diagnoser och de egenheter som hänger samman med dem. Jag visste förstås dessutom att det är en lite skitigare diagnos än de som just nu är på modet, och jag var naturligtvis medveten om att den faktiskt innebär problem inte bara för mig själv utan ibland också för personer i min omgivning; problem som kan bli blodiga, såriga och skrämmande.
Men med "blodiga" menar jag inte något som har med mordlystnad och ond bråd död att göra, nej jag använder ordet metaforiskt. I tv-serien Criminal Minds, som jag har en olycklig förkärlek för, är den blodighet som hänger samman med borderline däremot högst reell. I minst två avsnitt sägs gärningsmannen för dagen lida av borderlinestörning och därför sakna förmåga att sätta sig in i andras lidande. Jag har inte tagit detta så mycket på allvar, men ändå noterat saken med viss frustration. Som ett missförstånd man hoppas inte har någon praktisk betydelse, men sätter sig i beredskap för att kunna hantera om det skulle visa sig ha det. Om det skulle visa sig att någon verkligen tror att man som borderlinare också är en psykopat och potentiell mördare.
Några vänners chockade reaktion när jag berättade om min diagnos började emellertid få mig att förstå att det finns en utbredd, negativ syn på borderline som hänger ihop med föreställningar om en manipulativ, närmast illasinnad attityd till omvärlden. Och när jag nyligen läste boken Hotande närhet -- om borderlinerelationer av författarparet Thomas Silfving/Gunilla Nilsson ångrade jag definitivt att jag varit öppen med att jag har en borderlinestörning. En så negativ och faktiskt direkt föraktfull bild av det hela hade jag inte förväntat mig möta i dag. Men den här boken inte bara finns utan har rent av getts ut i tre utgåvor av vilka den senaste kommit i år.
Nu är katten ute ur säcken ändå. Och egentligen tycker jag ju att man bör kunna vara öppen med sådana här saker och att jag inte förtjänar bli bemött på ett särskilt sätt, framför allt inte på ett sämre sätt än andra på grund av min diagnos.
Just detta lär hända om de jag träffar på läst Silfving/Nilssons bok. Framför allt skulle väl knappast någon som läser boken och inte ifrågasätter den vilja ha en närmare relation med mig. Nej, och jag är inte den enda borderlinare på nätet som oförsiktigt nog läst och som reagerat på det sätt den bygger upp till. "Om jag precis fått veta att min kärlek hade diagnosen IPS (= emotionellt instabil personlighetsstörning = borderline, min anm.) och gått till biblioteket för att låna böcker i ämnet och fått denna bok i min hand skulle jag troligen göra slut", skriver bloggen DIAGNOSTICERAD. Hen citerar stycken ur boken och avslutar: "Jag vet att jag inte borde ha läst boken och att jag i efterhand inte ska ta så allvarligt på det jag läst, men det är svårt att glömma. Boken genomsyras av en 'mellan raderna text' om att du som anhörig, som läser skulle göra bäst i att lägga benen på ryggen." 
Jag känner precis som bloggaren i fråga. Det är svårt att komma ifrån känslan av att ha fått just vissa av de katastrofkänslor man kan ha som borderlinare bekräftade av läsningen: att vara någon ingen kan stå ut med (någon man inte ens själv står ut med), någon ingen kan älska, någon som inte kan något och som varken kan bli bättre eller ens förtjänar behandling. 
Jag skulle dock vilja påstå att avståndstagandet och uppmanandet till avståndstagande inte står att läsa mellan raderna utan uttrycks tämligen rätt på. 

De flesta partner till borderlinepersoner kan nog (...) intyga att det inte finns något enkelt sätt att avsluta ett borderlineförhållande. Det är ju bland annat vid verkliga och/eller fantiserade separationer som problematiken gör sig påmind. Och det med kraft. En kulinarisk liknelse är passande: Det är som mozzarella på en läcker pizzabit. Hur långt från munnen man än drar pizzabiten blir oststrängen bara tunnare och längre, utan att nödvändigtvis brista. Till dig som anhörig är vårt råd mycket enkelt: Använd kniv och gaffel.

Genomgående används nedvärderande ord för att beskriva borderlinepersoners beteende och inre. Om så kallat "inåtagerande" borderlinare heter det inte att de, till exempel, verkar osjälvständiga och behövande, utan "hjälplösa och inställsamma". Borderlinare i det stora hela är inte djupt osäkra utan har narcissistiska krav på omgivningen (för dem är det bara "jag, jag och jag som gäller"). De blir inte förblindade och översvämmade av sina egna rädslor och föreställningar om omvärlden utan saknar empati och agerar därför ut mot andra "utan hyfs". Som tur är för mig och andra som får komma i åtnjutande av faktisk behandling mot borderlineproblematik finns det kompetenta psykologer, psykiatriker och annan vårdpersonal som har andra sätt att se på saken, som menar att brist på empati inte har med borderline att göra, och som bemöter oss med samma respekt som de bemöter andra. Dessa författare däremot, som sysslar med klinisk verksamhet, går till och med så långt som till att ge rådet att i vissa fall avvisa borderlinare som verkar för jobbiga med orden "kom tillbaka när du mognat lite". Pliktskyldigt nämner de mot slutet DBT-terapi som effektiv mot denna problematik, men de känner uppenbarligen inte till MBT och andra nya terapiformer som är utformade för att passa borderlinare och deras sätt att fungera (ungefär som den traditionella psykoanalysen utformats för att passa vissa former av neuroser som var utbredda vid en viss tid och plats). En kompetent och ansvarsfull behandlare borde hänvisa en "omogen" borderlinepatient till någon behandling som passar henne, eller råda henne att försöka finna någon sådan, snarare än att köra iväg henne och lämna henne ensam med sina rakblad, sin sprit eller vad hon nu kan ta sin tillflykt till.
Dessutom gör författarna klart att borderlinare saknar kompetens. Till allt. 

Människor i borderlinepersoners närhet märker ofta en hisnande diskrepans mellan borderlinepersonens självuppfattning och hur de upplevs av omgivningen inom vissa "kompetensområden". När borderlinepersoner med plötslig frenesi verkar ta sin an en uppgift på ett kompetent sätt och uppträder påtagligt självsäkert, och anhöriga gång på gång ser att de inte ens klarar av de mest elementära vardagsgöromål utan allvarlig ångest och påfrestning eller påtaglig energiförlust, kan man tala om ett slags pseudokompetens (...). Ett annat intressant och tankeväckande fenomen i detta sammanhang är att i borderlinepersonens värld får ingenting vara vad det är. För att dölja sin brist på färdigheter och relationskompetens -- och i stället för att låta människor och ting vara -- kan borderlinepersonen på det mest "charmerande" och övertygande vis se till att sakernas, tankarnas och känslornas naturlighet försvinner och liksom sugs upp av hennes tankeströmmars obevekliga automatiksorl. Hur många gånger har du som anhörig inte suttit och inom dig konstaterat att "hon kan ju faktiskt inte det här", men inte vågat yppa det av rädsla för det vilda raseri (eller någon annan fullständigt oproportionerlig konsekvens) som då blir följden (....).

 Trots en del pliktskyldiga ord om hur det finns en unik person "bakom diagnosen" etc, så hamras budskapet om den hopplösa och mindervärdiga borderlinepersonligheten in. 

Stora ord som lojalitet, kärlek, empati, sorg, möte, andligt, viktigt, utbränd, relation, ömsesidighet, respekt, tillit, förtroende, terapi/terapeut, ödmjukhet, kränkthet, ansvar och omtanke betyder för en borderline ungefär detsamma som klirr, knirr, sprutt och fnirr.

Det är inga små hävdanden som görs här om en sammanlagt rätt stor grupp människor. Det är möjligt att, som hävdas i ett par kommentarer till bloggen DIAGNOSTICERAD, en del anhöriga kan uppleva att de får upprättelse efter jobbiga konflikter med borderlinestörda under läsningen av denna bok. Men de borde rimligen kunna stödjas också med hjälp av litteratur som inte förnedrar de borderlinedrabbade.
Jag kan bara hoppas att boken inte används i undervisning av exempelvis psykologstuderande eller i olika terapiutbildningar. Dess attityd är helt förödande. Jag skulle till och med vilja gå så långt som till att kalla den farlig.
Att den dessvärre fått genomslag visas inte bara av de tre upplagorna utan också av att författarna använts som experter i Idag-artiklar i Svenska Dagbladet, där hårresande och för mig (som alltså är borderlinare) extrema berättelser om rättsprocesser och direkt psykisk misshandel tas upp. Den gången gick Anna Kåver (som arbetat mycket med borderlineproblematik) in med kritik mot det perspektiv som framfördes. En kritik paret Silfving/Nilsson uppenbarligen inte tagit till sig av.

Thomas Silfving tycks, såvida det inte finns två med samma namn, också ha arbetat för företaget Landmark Education, som beskrivits som en sekt och anklagats för att ha drivit människor in i psykos. Silfving bemöter detta här. För mig kastar detta ytterligare tvivel över hans kompetens och omdömesförmåga.       

Uppdatering: Angående detta med att vara öppen med sin diagnos och längtan efter att bli accepterad och förstådd vill jag citera två stycken ur Kiera van Gelders vackra och välformulerade text "Inhabited by a Cry: Living with Borderline Personality Disorder" i antologin Borderline Personality Disorder. Meeting the Challenges to Successful Treatment:

I have to admit that I'm nervous. By identifying myself as a person with BPD, I run the risk of losing my credibility. Who, I have to wonder, would hire a person admitting to being a borderline? And more importently, who would willingly enter into a relationship with him or her? Like many people with BPD, I'm excruciatingly sensitive to other people's perception of me. At times, a negative word or look can drastically redefine how I feel about myself. It even has a physical effect, like being hit with a soccer ball in the solar plexus. With this kind of vulnerability, it seems almost masochistic to publicly associate oneself with a disorder that has such negative associations. But here's the catch: enduring human connection and mastery comes only after facing oneself and sharing that self with others.

To be alone with this condition is almost unendurable, and that is the real tragedy of borderline personality disorder. Our symptoms -- the cry, the desperate clawing for a savior or a fix, the consequences and remorse of being unable to manage our reactions -- only shame and isolate us more. In showing my face as a person with BPD, I run the risk of more shame and isolation. This compounded impact of the illness perpetuates the deep sense of ugliness so many of us feel. How do people with BPD live with the disorder when we are still unable to share it with the world?
How do we have faith that we can get better if those who survive this ordeal disappear and the success of their recovery is measured in the distance between themselves and the borderline label? 

Identitetsproblematik

Ett litet gäng filmer som handlar om könsidentitet, eller könsöverskridanden, -överträdelser eller vad man vill kalla det, har hittat till biograferna i år (Pojktanten får dock inte premiär förrän i september). Jag skriver om dem i en krönika i Kristianstadsbladet i dag.
Mer komisk, nej rent ut sagt grotesk, är den identitetsförvirring som Ingmar Karlsson skapat omkring skribenten Anna Ekström. Jag försöker och försöker förstå hur det har gått till i Karlssons hjärna när han slöt sig till att en skribent som skriver under eget namn skulle vara anonym(!) och egentligen inte finnas. Ännu konstigare är det att många nu faktiskt kallar Anna Ekström för anonym. "Den anonyma Anna Ekström...." Man ser det på Facebook, Flashback, lite varstans. Och att en antisemitisk pöbel är snart att ta till sig tanken att det är själva Mossad, eller nåt, som ligger bakom namnet Anna Ekström, är förstås inget man undrar över, men att många andra utanför denna direkta "pöbel" också tänker i någon form av liknande banor är nästan skrämmande. Naturligtvis är det också oerhört komiskt. Att tänka sig att någon eller några under åratal skulle utge sig för att vara denna skribent och delta i debatter som främst rör antisemtism men, som kamouflage, också gå i polemik mot Sverigedemokraterna, diskutera synen på religion i samhället, katolicism m.m. Ringa runt till redaktörer och andra (jag känner personligen två personer som pratat med Ekström i telefon) och då kanske anlägga en speciell "Ekström-stämma", för att så småningom kuna sätta sin krona på verket, vilket då skulle vara att förtala Ingmar Karlsson och inleda en kampanj mot honom.
Tankegången är lika bisarr och skrattretande som fascinerande, och jag kan bara förstå den som en exemplarisk demonstration av paranoid antisemitism. Här, tänker sig Karlsson & kompani, ser vi hur "de" i praktiken stämplar all israelkritik som antisemitism och därmed tystar den! De maskerar sig och bakom var och en av dessa masker ligger det större och mäktigare intressen! Det var ju också Svensk Israelinformation som Karlsson först tänkte sig skulle ligga bakom namnet Anna Ekström. Och på hans Facebooksida skriver kompisen och vapendragaren Gunnel Werner: "Otroligt att de inte fattar att de är utnyttjade av en ledare, som tror sig var smartast av alla Guds utsedda." Någonstans drar en ondskefull entitet i trådarna till alla marionetter som duktigt dansar till den musik som ska föra oss alla -- utom De Utvalda, herrefolket -- utför stupet....

Osund romantik

I ett oerhört intressant inslag i dagens Kulturnytt diskuteras den S/M-pornografiska boken Fifty shades of gray. Ella Peterson, som läst boken, berättar att hon möttes av menande blickar och förslaget att dölja omslaget under ett annat, löst, då hon införskaffade den. Men, säger hon sedan, egentligen ter sig de pornografiska inslagen i Fifty shades... inte som särskilt förbjudna eller tabubelagda i dag. Lite smisk är vardagsmat. Vad som verkligen upplevdes som pinsamt, fel och direkt skadligt under läsningen var i stället romantiken. I den uttrycktes det där välbekanta önskescenariot i vilket en kvinnas kärlek räddar och förändrar en känslomässigt handikappad man.
Att detta kunde slå an en sträng hos läserskan, det var något hon skämdes över och instinktivt ville dölja. Peterson upplevde sig osolidarisk gentemot sina medsystrar och mot feminismen genom att ofrivilligt bli medbrottslig till scenariet. Modigt av henne att "erkänna" detta då, kan man tycka. Och jag förstår henne, det vill säga hennes motvilja mot den här destruktiva typen av romantisk fantasi. I realiteten -- det är nog Peterson och jag överens om -- är mr. Rochester-typen mera av en banal skitstövel än ett spännande romantiskt subjekt, och den som under ett helt liv håller på och fjäskar för honom med sin kärlek gör bara sig själv illa.
Men jag kan inte stanna där. För det första kan man förstås gå vidare och fundera över ifall romantik överhuvudtaget blivit till något pinsamt och närmast tabubelagt i dag. Det hävdades under en diskussion om Colin Nutleys teateruppsättning av Noël Coward-pjäsen Kort möte som jag ramlade in i under tv-zappande. Jag tror det ligger något i det. Sexualitetens monster har blivit ganska tamt, och hanterandet av kroppar ter sig som något enklare och mindre farofyllt än den överväldigande kärlekspassionen. Visserligen knäböjer vi fortfarande inför tvåsamhetens manifestationer men det är just främst i formella riter romantiken visar fram sig: restaurangbesöket på Valentindagen, införskaffandet av förlovningsringar, frieriet. Även otrohet hanteras inom fastlagda ramar: genom affärsverksamhet särskilt riktad till den som vill ha "lite spänning i tillvaron". Kärlek och förälskelse som något vilt, överväldigande och ofta smärtsamt, en "revolution för två" (i vissa fall tyvärr bara för en) som innebär beroende och utsatthet, tycks inte helt vara in style.
Romantik är ju också något feminint kodat, något rosa och skört. Som uttryck för svaghet är den något som lätt kan patologiseras. Kvinnlig känslobesatthet är ett genomgående tema inom kulturen -- om "skönheten och odjuret" brukar ta sig gestalten av en kärlekskrank kvinna besatt av en okänslig, ibland sadistisk, man så är det kvinnans känslor som intresserar, förundrar och görs till föremål för olika analyser och konstnärliga framställningar. Man kan tänka på bilden av den stackars galna Adèle Hugo, som med trasiga kläder och oseende blick i Francois Truffauts film irrar runt på gatorna i Barbados, dit hon följt föremålet för sin lidelse, löjtnant Pinson. Denne däremot framstår i filmen som enbart en ogenomtränglig yta -- en arrogant tennsoldat, någon eller något som handlar på ett sätt som ingen egentligen gillar men som är så välbekant och passivt accepterat att motiven inte efterfrågas och patologiseras på samma sätt som den begärande kvinnans.
Myten om "skönheten och odjuret" togs upp av den jungianska läkaren Rigmor Robért i gårdagens TV3 Dokumentär, som jag ramlade in i ungefär halvvägs. Den handlade om kvinnor som faller för våldsamma kriminella män, män som sitter i fängelse -- ett ämne som ständigt väcker samma fascination. Det som verkligen fascinerar är inte de som skriver brev fulla av perversa sexuella fantasier, utan de som blir förälskade och börjar uppvakta dessa män. Här vreds det lite på motivet, och de män som kom till tals kunde se sig som den underlägsna parten i förhållandet -- någon som inte har rörelsefrihet, ingen kontroll över vad den kvinnliga parten gör om dagarna, och någon som bara kan träffa henne under förnedrande former (i sina fångkläder, under särskilda villkor etc). Kvinnans intresse försvinner dessutom ofta då mannen släpps ut i frihet.
Det är sällan som uppmärksamhet riktas mot mäns intresse för våldsamma kvinnliga kriminella/fångar. Dessa är förvisso färre än våldsamma manliga dito -- men det är fel att beskriva fenomenet som att det handlade om ett begär enbart heterosexuella kvinnor är galna nog att hysa. Men så är det ju också sällan manliga känslor av hopplös kärlek (eller manliga känslor över huvud taget!) blir föremål för samma skrutinering som kvinnors. Även män kan ju bli så hårt drabbade att de förgås, även män kan förälska sig i fel person och behandlas illa, och även de kan bli besatta av sitt objekt. De sistnämnda ses ibland som anonyma stalkers i olika mördarjaktsserier och filmer. Men det brukar då vara det lidande kvinnliga objektet för besattheten som är i fokus. Naturligtvis finns det också berättelser om besatta män -- jag kommer att tänka på filmatiseringen av Of Human Bondage med Leslie Howard från 1934, eller professor Rath i Der blaue Engel. Men i den förstnämnda patologiseras även det kvinnliga objektet, och hon bestraffas med döden vilket kurerar mannen från hans besatthet, och i sistnämnda ligger trots allt fokus på Marlene Dietrich och hennes sångnummer.

Hur som helst, även Rigmor Robért tog alltså upp myten om skönheten som kan tämja odjuret, kyssa grodan etc, som en farlig historia. Frågan är vad vi ska göra med den. Den är så seglivad och tar sig uttryck bland annat i populära  historier om flickor och vampyrer. Var kommer den ifrån? Är den självgenererande, kan man få stopp på den genom att strypa tillförseln av berättelser på temat? Jag kan inte tänka mig att det i längden fungerar att skambelägga och tabuisera den här typen av fantasier. Kanske borde vi i stället rikta blicken mot odjuret, och då inte det i sagan utan det som förblir en skitstövel. Hur banal han är ter sig måste även han ha ett inre som skulle kunna belysas -- och patologiseras.
Uppdatering: Läs angående detta även Eva Ströms text om en stereotypt "kvinnlig" ungdomserfarenhet som något nedvärderat och/eller tabuiserat.

Liten återhämtning

Min blogg låg nere några månader, som en och annan kanske har märkt, men det betyder inte att jag inte publicerat mig på andra håll. Jag har till exempel recenserat några böcker: Lotta Lundbergs Ön, och i går Per Ole Perssons Jaco. Jag har också diskuterat arvodesfrågor och litteraturkritikers villkor i samband med en debatt om särskilt inköpta och högre betalda "kändiskritiker". (Andra inlägg: 1, 2, 3 & 4)
Jag har förstås också medverkat i min favorittidskrift FLM, denna gång med en essä om filmkritik. Den finns att läsa på nätet.

Så mycket på en gång

Det är lite för mycket. Följetongen Reepalu. En obehaglig recension av Ingmar Karlssons bok Bruden är vacker men har redan en man. Åsa Linderborgs fortsatta lögner i Aftonbladet. Den högt respekterade freds- och konfliktforskaren som nu visar upp en ovanligt rå antisemitism. Och så den usla dikten av Grass. Vad gäller den sistnämnda och diskussionen omkring den så kan man notera att flera kulturskribenter uppvisar en påfallande ointresse för texttolkning i just detta fall. Den indignerade kören med sitt "Man kan inte kritisera Israel utan att bli kallad antisemit!" beklagar att den sakfråga Grass ville kommentera, vapenskramlet mellan Israel och Iran, kommit i skymundan. Till dem skulle jag vilja säga: men sätt i gång och diskutera den frågan då! Ni är skribenter med spalter till ert förfogande. Gunnar Bergdahl har en hel kultursida. Ingenting hindrar honom från att fylla den med texter om den hotade freden. Eller är det i själva verket mer engagerande att stämma upp i den ovan nämnda kören?

Och så, ändå, den senaste förvecklingen i fallet Reepalu, Malmös alldeles egna lilla despot. Han har ju fått påhälsning av ett särskilt sändebud från USA. Jag vet inte om jag tycker det var så lyckat. Det lär späda på den antisemitiska föreställningen om Ilmar som en korsfäst Israelkritiker (för tankegången brukar vara att judar styr USA som i sin tur styrs av den store juden Israel). Kanske är det inte så fruktbart att försöka tänka i strategiska termer av vad som eventuellt skulle kunna gå hem i de stugor där antisemitismen redan bor. Men jag har redan erfarit att en person i min närhet, som ogillat Reepalus agerande och uttalanden tidigare, svängt och börjat försvara honom efter att, som han tyckte, ha sett USA agera världspolis ännu en gång. Och jag misstänker att detta utlöser många reflexartade reaktioner på temat amerikansk övermakt.
Reepalus egen respons är, hur som helst, nästan bara komisk vid det här laget. Ännu en gång känner han sig sviken och missförstådd. Vilket kors han bär!

Många tolkar hans envetet antisemitiska uttalanden som en flört med Malmös muslimska befolkning. Jag tror faktiskt inte det är så. Hans anti-israeliska hållning verkar fullt genuin och affektfylld och att den spiller över på judar som kollektiv må han vara omedveten om själv men framstår som väldigt tydligt för oss andra. Jag tycker också att han verkat vara genuint omedveten om de problem med antisemitism som finns, och det går inte ihop med att kyligt kalkylerande spela på antisemitiska strängar. Ilmar är så uppenbart okunnig om hur antisemitism gestaltar sig i dag och vem som står för den (att det inte ska betraktas som ett specifikt muslimskt problem är han, menar jag, för övrigt själv ett exempel på) att en sådan beräkning från hans sida verkar utesluten. Jag tror att föreställningen om en sådan beräkning hänger samman med en slags naiv föreställning om att han själv helt enkelt inte skulle kunna vara antisemit (som här). "Inte kan väl en högt uppsatt sossepolitiker som är vid sina sinnens fulla bruk vara det?" kanske den underliggande tanken är. Många har över huvud taget svårt att tänka sig att det kan finnas antisemitism mitt i den svenska majoritetsnormaliteten. Men antisemiterna finns mitt ibland oss. De är inte överväldigande många men de finns och till och med grannen som verkar så trevlig och varken är muslim eller vansinnig kan vara en av dem.

Vad gäller frågan om var Ilmar har sitt stöd så gavs en intressant bild av det i ett reportage i P1 nyligen. Bilden var långt i från statistiskt säkerställd men enligt den är vår ledare i alla fall mer populär i nybyggda rikemansområdet Västra hamnen än i fattiga Almgården. Detta kan tyckas inte vara riktigt som det borde vara i fråga om en sossepolitruk, men egentligen är det ganska logiskt. Ilmar får mycket beröm för alla de satsningar på staden som gjorts under hans styre, men jag tror faktiskt de hänger ihop med de sociala problem som vi nu på ett helsjukt sätt och ur en särskild aspekt får se skildrade i tv-serien Malmöpolisen. Vad jag menar är helt enkelt att inga satsningar gjorts på redan fattiga och så kallade problemområden, och dessa har, förutom ett visst medieintresse vad gäller Rosengård, fått stå i skuggan medan Malmö har satts på kartan. Vissa av satsningarna kommer förvisso indirekt hela staden till del, men inte alla, och i första hand har samtliga riktat sig mot stadens över- och mellanskikt. Eller nej förresten, i första hand har de riktat sig till välbärgade människor utanför Malmö som man vill/velat ska flytta hit i stället för den trista, fattiga och jobbiga massa som faktiskt bor/bodde här (eller som kommer hit tack vare den ebo-lagstiftning Reepalu vill få bort). Not: Bo01/Västra hamnen/Turning Torso.
Men nu vandrade jag bort från ämnet och detta borde väl egentligen ha tagits upp i ett separat inlägg.

Den platta världen

Tänk om Lena Adelsohn-Liljeroth aldrig hade skurit i den där tårtan. Då hade det blivit platt intet av Makode Lindes konstverk. Konstnärens plågade skrin, som tvivelsutan var en oundgänglig del av det enligt min mening mycket lyckade konstverket, uppgavs ju först när någon skar i tårtan.
Reaktionerna på konstverket är förvånande. De flesta debattörer som kräver ministerns avgång tycks bara kunna se i en dimension -- för dem är en stereotyp en stereotyp en stereotyp, det finns inte någon ytterligare nivå på vilken man kan använda en stereotyp på ett medvetet sätt och tvinga fram reflektioner över den. Att Makode Linde är svart är förvisso verkligen ingen garanti för att konstverket måste vara antirasistiskt, som många av dess försvarare å andra sidan tycks mena. Man får se på verket i sig, och att då att tolka det hela som bara en tanklös "kul grej" och/eller ha en slags fundamentalistisk syn på vad som får framställas utan att ta hänsyn till helhet är så deprimerande fantasi- och tankefattigt.
Egendomligast hittills är kanske (precis som i Play-debatten) Stefan Jonsson i DN. Jonsson ser inte Lindes verk som rasistiskt, men kräver ändå Adelsohn-Liljeroths avgång. Det går inte ihop, givet att det första (konstverket) faktiskt förutsätter det andra (ministerns medverkan). Men knostigare ändå hur Jonsson förvandlar en tårta som föreställer en kropp till en manifestation av en faktisk kropp. Likt en troende under nattvarden förlänar han i sin text det ätbara konstverket en slags helighet att visa vördnad för och inte vidröra -- det är på ett plan den svarta kroppen som de vita deltagarna i ceremonin vanhelgar. Omvänt förvandlas den faktiska personen Adelsohn-Liljeroth till en dehumaniserad symbol för förtrycket i den grad att Jonsson gör henne till en potentiell krigsförbrytare med sadistiska tendenser. "Den svarta kvinnan är fejkad och hennes lidande fejkat. Men de flabbande och fnissande vita ansiktena är på riktigt. Äkta är kamerornas iver att dokumentera alltsammans, liksom ministerns nervösa njutning när hon sätter kniven i den svarta massan."
Man måste ju verkligen fråga sig hur Jonsson vet att Adelsohn-Liljeroth njuter av att sätta kniven i den svarta massan. Men uppenbarligen räcker hans fantasi inte till för att föreställa sig att hon faktiskt kan ha känt och tänkt på en mängd olika sätt. Visserligen undrar jag också vad i hela friden som fick henne att mata Linde med tårtan. Men jag nöjer mig med att undra. Och tycker att många av dem som sätter sig på de moraliska höghästarna skulle akta sig för att vara så tvärsäkra på hur de själva skulle agera i samma situation (har de erfarenheter av att som politisk representant utsättas för en konstkupp.)
Jonsson associerar vidare till bilderna på amerikanska soldaters övergrepp på mörka kroppar. Det är blott alltför självgott dogmatiskt. Följande stycken är direkt häpnadsväckande:

...förbluffande är att inte ministern, Moderna museet eller KRO förmår starta en intelligent diskussion om vad som faktiskt syns på bilderna. De tillgriper samma tomma fraser som USA:s och numera även andra länders militärledningar när de avfärdar bildbevis på att trupperna gjort sig skyldiga till övergrepp och massakrer.
Beror detta på att det finns en likhet mellan bilden av de vita människorna som skändar den svarta marsipankroppen och bilderna av vita människor som skändar mörka kroppar i världens krigshärjade periferi?
Det är en hård fråga, på vilken jag efter lång begrundan svarar ja. På fantasiernas och affekternas nivå – alltså den nivå där rasismen oftast är belägen – finns ett släktskap.
Kulturministern ska inte jämföras med soldater som poserar vid sina skändade offer. Men vad bilderna visar är hur en vit västerlänning – en roll som kulturministern här spelade alltför villigt – i en viss situation kunde förvandlas till en av dem, eller till en av dem som utan att ingripa såg på när bilderna togs. Och som skulle njuta av det.

Tror Jonsson att han kommer undan med brasklappen Kulturministern ska inte jämföras med soldater som poserar när det är just den jämförelsen som görs? Om än i form av ett potential bilden på kulturministern skulle avslöja. Och förstår Jonsson inte att det är hans egna fantasier och affekter som kommer till uttryck här? Att tårtätningsfilmen ger en väldigt uttrycksfull bild av hierarkin mellan vit och svart är en sak -- vad som faktiskt försiggår inom dem som deltar i den borde en intellektuell som Jonsson hålla sig för god för att försöka uttala sig om. Det är som att världen för såväl honom som för Afrosvenskarnas riksförbund vore platt. Det som syns på en bild, det är allt som finns, och allting är enkelt och direkt och självklart vetbart och världen består av ett begränsat antal typer som bär samtliga sina egenskaper, känslor och tankar på utsidan. 

Uppdatering: Marianne Lindberg De Geer ger en tänkvärd bild av hur det hela gick till i Expressen.
Man kan för övrigt också fundera över den eventuella skillnaden mellan hur tårtverket såg ut för dem som stod i dess närhet i den fysiska verkligheten, och hur det ser ur på foto/film. 
Uppdatering 2:  Kajsa Ekis Ekman kommenterar sympatiskt i DN.

Några steg från verkligheten

Det är Kallbadhusets motto, Kallis på Ribban. "Några steg från verkligheten." Det har alltid irriterat mig lite. Meningen är förstås att understryka den avkoppling man kan uppleva där. Det ska vara en plats för tystnad, njutning, me-time, kanske kontemplation. Men, brukar jag tänka, kan inte detta få rum i "verkligheten"? Vi talar så ofta om verkligheten som något strängt och krävande, hårt och onjutbart. Verkligheten är grå, minsann, och man ska inte komma och tro nåt annat. "Sådan är verkligheten!" mästrar vi någon som klagar på ett eller annat onjutbart fenomen. Och då kan det handla om något som onekligen tillhör verkligheten men som kanske hade kunnat undvikas eller förändras. Accepterandet har övergått i ett ideal: det är som att det inte får bli för bra. Man ska minsann inte tro att... och gör man ändå det, då befinner man sig utanför verkligheten.

En kortare vistelse på en psykiatrisk klinik fick mig att se mottot på ett annat sätt, men jag tyckte då alltså att det passade in på den plats där jag befann mig. Det var en annan plats, full med andra människor, och vita skepnader som lät oss vara dessa andra. Jag tyckte att verkligheten bara visade upp sig genom tv-apparaten och de veckotidningar som låg runtomkring i dagrummet. Den var dock inte grå för mig utan tvärtom på en gång skinande blank och något likgiltigt. Tv 4:s morgon-tv, som jag annars aldrig tittar på, befolkades av varelser med hård dockhud och kinder som polerade juläpplen. Deras kroppar tycktes ofantligt stora, som om de vore rörliga pelare drivna av en mekanism som var ogripbar för oss utanför. De var helt enkelt en slags övermänniskor, som jag dock inte kände något begär att tillhöra och heller inte kunde.
Varje morgon pågick dessutom ett gigantiskt slöseri där inne bakom den lysande skärmen. Programledarna drack champagne med inbjudna gäster utan någon särskild anledning. Borden dignade av skålar med godis, kakor och desserter. Rutinmässigt skrapade någon på en överdimensionerad trisslott och kunde gå hem som miljonär -- det var vinst varje gång. Det var som att titta in i en sagovärld, fast jag visste att det i stället var den så kallade verkligheten och den var inte för mig. Jag kunde titta på den men varken nå den eller känna något inför den. Jag kunde inte följa de samtal som fördes i den och de olika rörelser och handlingar som utfördes tycktes mig meningslösa.
Vändpunkten kom när jag plötslig såg Karl Dyall och hans träningsrörelser som vansinnigt absurda, och började skratta. När jag några dagar senare reste mig från soffan för att slippa höra Fibes, Oh Fibes! spela var det dags att åka hem. Världen, den så kallade verkligheten, hade blivit lite mattare på ytan men också en plats som innehöll vissa variationer och valmöjligheter.

Jag är glad att jag fick komma till den där kliniken och vistas några steg från verkligheten ett litet tag. För de flesta andra där var vistelsen betydligt längre. Det var inte perfekt, men det var ingen plats att vara rädd för och bristerna handlade -- naturligtvis -- om resurser. Maten räckte inte alltid till. Det rum jag till att börja med låg i hade gardiner som inte gick att tillsluta (absurt eftersom det gick att titta in från byggnaden mitt emot, och eftersom det ska vara en plats där man kan avskärmas och avskärma sig).
Vissa morgnar låg det någon bakom en skärm i dagrummet -- någon som det egentligen inte fanns rum för. Rimligen finns det också de som kanske behövt bli inlagda men i stället blir hemskickade. Jag har som patient haft både negativa och positiva upplevelser av psykiatrin, men de positiva överväger. I mitt fall har alltså mantrat "Det finns hjälp att få" inte visat sig vara en tom fras, och jag är övertygad om att många andra gjort samma erfarenhet. Men jag blir rädd när jag läser om nedskärningarna inom psykiatrin i Göteborg (och på andra platser!), och undrar hur väl de rimmar med den "noll-vision" för självmord som ska råda i riket. I vanlig ordning ska problemet med oss dårar förskjutas till något annat ställe, och nu är det meningen att så mycket som möjligt ska lösas inom öppenvården. Det är väl ett logiskt steg i den utveckling som inleddes med nedmonteringen av de stora institutionerna. Det fanns goda bevekelsegrunder för den men med facit i hand kan man fråga sig om det inte hade varit bättre att försöka åstadkomma förändringar inom systemet i stället för att slå sönder det med resultatet att människor kastades ut i en verklighet de inte kan vara i. Jag är inte säker på att jag tror på ideologin att människor med psykisk sjukdom tvunget ska vara "ute i samhället" i möjligaste mån. I synnerhet inte i dagens strömlinjefornade "arbetslinjetillvaro" som verkligen tycks gå ut på att skära bort så många refugier och fristäder som möjligt. Vissa behöver vistas några steg bort från verkligheten, och om det tillståndet skulle vara ett helt liv så må det kanske helt enkelt vara så.

Essä i Tidningen Kulturen

Jag har ännu inte sett filmen om Margaret Thatcher. Men jag har läst en bok där hennes politik och arvet efter den är av central betydelse, och jag skriver om den boken i Tidningen Kulturen.

Tja, ibland har man fel

...och det hade jag uppenbarligen i fråga om Dan Park. Det blir tydligt när man läser Expo-artikeln "Dömd konstnär forstätter att hetsa". Killen har en mer rasistisk profil än vad jag förstått och han har nu tydligen också öppet börjat ta ställning - för rasism.
Jag läser också Patrik Svenssons intressanta artikel om Park och slås av att jag tänkt på ett bakvänt sätt. Svensson jämför Park med Lars Hillersberg. Hans poäng är att både Park och Hillersberg har vänner på radikalt rasistiska platser, och att ingen av dem tagit avstånd från dessa vänner. Under jämförelsen ger Svensson tyvärr ge uttryck för den vanliga förminskningen av antisemitiska uttryck (dessa är "oväsentligheter") och tanklöst sortera in dem som kritiserat Hillersberg under rubriken "borgerliga Israelvänner" (det är i den insorteringen personer som tar upp antisemitism mer eller mindre automagiskt brukar hamna i det intellektuellt slappa tankeklimat som råder runtomkring just denna specifika fördomsprofil). Men jämförelsen kommer mig hur som helst att tänka på något annat. I ett tv-program om Hillersberg jag såg för länge sedan svarade denne på frågan om hans antisemitism att han inte hatade judar specifikt för han "hatade alla människor". Detta åtföljdes av ett avväpnande skratt. Jag tror inte att personer med rasistiska uppfattningar eller särskilda fördomar måste vara människohatiska i allmänhet (och förresten har jag inte ens tillstymmelsen av den kunskap som krävs för att jag skulle kunna hävda något sådant). Och jag vet naturligtvis inte om Hillersberg verkligen var en hatisk person. Dan Parks konst är i alla fall det. För mig är den fortsatt främst anti-mänsklig. Den är vidrig även där ingen speciell folkgrupp förlöjligas eller förhånas. Jag menar, ta exempelvis bilden av den kvinnliga häktesvakt som dödats och hennes baneman - med texten "Möten mellan människor". Bara ett av väldigt många exempel på grundtemat gott och blandat inom sadism, hänsynslöshet och pervertering. Den där ständiga förvridningen och detta att tömma allt och alla på värde - sådant man ibland finner hos personer som tror sig vara klarsynta och demaskerande men som i stället saknar något. Men nå alltså att detta är det breda grundtemat utesluter ju inte att killen också specifikt kan uttrycka rasism, och vara rasist. Det kanske snarare underlättar.

Hisham Matar och Rammstein

Jag var, trots vissa lysande formuleringar och ett starkt tema, tveksam till Hisham Matars roman Analys av ett försvinnande. Recension inne i KB i dag.
I övrigt följer jag Nils Hanssons uppmaning i DN och  lyssnar på Rammstein - igen.

Håkan Juholt blues

Avgången ger en fadd smak i munnen. Någonting gick överstyr, något kraschade i förnedring och även om många faktiskt ville se en avgång är det väl knappast någon som är glad över skeendet. Men vad var det egentligen som hände? Under den senaste veckan har det rått en klar anti-juholtstämning bland åtminstone mina bekanta på Facebook - och även hos mig. Inte alla har delat aversionen, så klart, men tillräckligt många för att det har känts som en anda. En mobbanda. I eftertankens kranka blekhet känns det mindre bra att ha ingått i en allmän mobbanda, att ha flinat lite åt den populära statusuppdateringen/tweeten "Är vi HELT säkra på att Juholt inte är ett examensprojekt från Konstfack?" och själv ha gett ifrån sig åtminstone en dylik cynism. Men samtidigt: de som nu främst skyller på journalistikens drevkaraktär och/eller klassförakt (se/hör Greider) gör det alldeles för enkelt för sig. Det interna krypskytte inom socialdemokratin är det förstås svårt för oss utomstående att säga något om. Men det är lätt att se en enorm och genuin besvikelse på karlen, en besvikelse jag delar. Och det finns en trötthet hos alla i (vänster)väljarkåren som gång på gång får se sina ideal och förhoppningar - som socialdemokratin fortfarande anser sig och anses skola representera och förvalta - svikna. Mediaskyllandet bortser bekvämt från Juholts faktiska och upprepade misstag, liksom från den frånvarande men utlovade radikala politiken.
Jag är tekniskt sett ingen socialdemokrat. Sedan jag lämnade vänsterpartiet (för kanske tio år sedan) har jag rört mig fritt i det rödgröna spektrat. Och det har förvisso hänt att jag röstat på s i olika val sedan dess. När Juholt tillträdde tillhörde jag dem som - trots att han enligt s-kremlologin tillhörde dem som på tvivelaktiga grunder motade ut Mona Sahlin - faktiskt entusiasmerades av hans retorik. Juholt utlovade inte bara en vänstersväng utan en nygammal humanistisk hållning inom politiken. Han tycktes ha en väldigt tydlig ideologisk profil, och hans attityd gentemot kulturarbetare, hans uppvärdering av immaterialla värden, var oerhört befriande. De konkreta förslag som skulle matcha retoriken skulle, trodde och hoppades jag, snart följa. Men så blev det inte. I stället svek Juholt på punkt efter punkt. Skuggbudgeten innehöll inget radikalt; dessutom tycktes den ha tillkommit på ett odemokratiskt sätt. Kontrasten mellan den högstämda retoriken och praktiken kändes som få en ballong pangad rakt i ansiktet. Men den tycks också representera hela socialdemokratin i dag. So much hot air, så lite konkret radikal politik. När den egentligen behövs så väl, mer och mer ju längre in vi kommer i det nya system som handlar om att på sin höjd satsa på individen i stället för kollektivet.  
Håkan Juholt själv har sagt sig blivit utsatt för klassförakt från skribentkårens sida. Visst, det är ju inte svårt att föreställa sig; mellanskikten är genomsyrade av klassförakt och till dem hör journalistkåren och de flesta andra inom media. Men när Göran Greider skyller Juholts mediala utsatthet på detta saknar jag de konkreta exemplen på hur det har gestaltats. Sådana var det inte svårt att hitta i behandlingen av Mona Sahlin - modersmordet som Juholt klev fram med hjälp av. Då kom det emellertid inte bara utifrån utan inte minst inifrån själva socialdemokratin. Inifrån det socialdemokratiska arbetarpartiet. Ett osolidariskt parti med solidariteten som ledstjärna - ett parti i djup förvirring, splittring och kris. Nu med valet av ny ordförande kommer vi in i persondiskussionsvalsen igen. Men jag hoppas att det gamla trötta partiet kan hitta tillbaks till sina ideologiska rötter och översätta dem till dagens situation - att det finns något av nytänkande och radikalism parat med en förmåga att hitta de praktiska lösningarna, till skillnad från att nöja sig med den högstämda retoriken. Den lär inte fungera utan uppbackning av konkreta förslag en gång till.

Missaktning mot mänskligheten

Jag känner inte Dan Park. Han kanske är en riktigt hyvens grabb once you get to know him. En kompis av den där sorten alla vill ha; nån som alltid ställer upp, som alltid finns där. Ja inte vet ju jag. Men en sak vet jag, och det är att hans konst är fullständigt empatistörd.
Det är som att han alltid funnits här. Varje gång det har hänt något, något otäckt, något sårigt och ömt - då kan man vara säker på att någonstans i staden se en "kommentar" till saken signerad Dan Park. Har en liten flicka försvunnit? Ja, då kan du få se hennes leende ansikte inmonterat i en bild på en sexdocka eller nakenmodell. Har det skett ett mord med inslag av psykisk tortyr och sektanda i en religiös församling? Ja då kan man vara säker på att Park har de rätta grova bilderna som illustrerar saken. Har en femtonårig pojke blivit skjuten mitt under en skottvåg? Ja, då...
Som Mona Masri skriver i Sydsvenskan idag har Park "de senaste åren alltmer ägnat sig åt verk med främlingsfientliga inslag". Höjdpunkten i hans karriär (jag skulle faktiskt inte bli förvånad om han verkligen betraktar det så) hittills lär vara utplacerandet av små zyklon b-behållare och hakkors av plastpärlor i närheten av judiska församlingens lokaler. Ett litet skojeri (Dan Park "tycker det är roligt att skämta om död och mord") som han upprepade i Stockholm, där han rentav lyckades bli åtalad. Där lyckades han ju skrämma människor och peta i öppna sår alldeles på riktigt och på ett sätt som gav honom nationell uppmärksamhet. Park måste ha varit nöjd med detta, annars hade han inte gjort om stuntet, under lite andra förtecken, på Hallands nation.
Park lyckas, med sina verk, ge intryck av att rasismen och främlingsfientligheten är ännu större än vad den faktiskt är. Hans konst ingår ju ständigt i rapporter och diskussioner om antisemitism, islamofobi och rasism mot svarta. För ett ganska färskt exempel, se Kristina Lindquists debattartikel i Expressen nyligen. "Kalla rasismen vid dess rätta namn", heter artikeln. Ja. Men när det gäller herr Park blir det ändå missvisande. För han är ju inte ute efter någon särskild folkgrupp. Jag känner honom som sagt inte. Men skulle det verkligen vara korrekt att beteckna honom som en rasistisk konstnär?
Det Park vill är i den friserade versionen att "kommentera" och "ställa frågor" (fast hur man ska tolka hans kommentarer och förstå vilka frågor han egentligen ställer förblir suddigt som en berusad vinternatt). I den politiskt inkorrekta handlar det om att, ja, eh, provocera, liksom, och - framför allt - skämta. Fortfarande förstår man dock inte riktigt - provocera vem hur och varför, och vad är egentligen skämtet? Lite mer tydligt blir det om man försöker göra sig en samlad bild av Dan Parks konst. Nej, jag har inte specialstuderat den. Men jag har ju som malmöbo tvingats konfronteras med den under lång tid. Och den bild som framträder är snarast en av missaktning mot hela mänskligheten. Jag tror faktiskt till och med att Park själv skulle hålla med om det. Problemet är emellertid inte att han är misantrop utan att han uttrycker ett uttalat motstånd mot allt som handlar om att visa respekt och hänsyn. Att han inte bara tycker det är roligt att skrämma och peta i sår som inte är hans egna utan rentav har satt i system i göra just detta. Att han inte är intresserad av att dessa sår ska läka utan i stället exploaterar dem så långt det bara går i en konstnärlig verksamhet som ligger på ett trotsåldrigt barns nivå. Som vi alla tvingas åse och som för vissa gör ont på allvar.

Tyrannosaur och Red Riding

I morgon går Paddy Considines film Tyrannosaur upp på svenska biografer. Jag skriver kort om den brittiska diskussionen om filmen på FLM-bloggen.
Min egen dom över filmen? Jo, jag tycker den är ett väldigt starkt drama. Mer besviken var jag på Red Riding-trilogin, som man kunnat se på Svt de senaste tre veckorna. Åtminstone på de båda första filmerna, Red Riding 1974 och Red Riding 1980. Den sista delen (Red Riding 1983) höjde sig något över de andra, tyckte jag, genom bildspråk och dialog - och inte minst genom den befriande avsaknaden av en enskild, entydig hjältefigur.
Min besvikelse härrör av att jag fann en slags trist, noir-genremässig översättning av Hammett/Chandler/Ellroys korrupta Kalifornien till yorkshireska förhållanden, där kornighet och gråbrunhet bara utgör en slags nödtorftig socialrealistisk maskering av grundmönstret "ensam man i hopplös tuppfäktning", komplett med ödesdigra blondiner och allt. De mord på ett dussintal prostituerade som förekommer i Red Riding 1980 förblir, på ett närmast provocerande nonchalant vis, bara ett slags garnityr i kanten. Filmen intresserar sig inte nämnvärt för dessa offer.

Uppdatering: veckans Kino tar upp Tyrannosaur och innehåller en intervju med den aspergerdiagnosticerade regissören (ja, vi har nästan alla diagnoser numer och det finns ingen normalitet, det är riktigt härligt!). Programmet tar upp frågor om miserabilism, hopp och frånvaron av detsamma även utifrån andra filmer. Man kan här också påminna om Jacob Lundströms artikel i samma tematiska ådra härförleden.

Att förstå hur man fungerar kan göra det lättare att ta ansvar

Idag kan det räknas in ytterligare två råsopar mot "diagnosfebern": Nathan Shachars i DN och Lars Åbergs i Göteborgsposten. Shachars gäller förvisso, tycks det, hela psykiatrin som sådan - den är för honom inte en underfinansierad och i relation till annan medicin eftersatt verksamhet utan, tycks det, en mer eller mindre illvillig humbugindustri. Han får i sin attack på specifikt diagnosen ADHD svar på tal av Victoria Qvarnström på Newsmill.
Shachars förklaring av tendensen till ökad ADHD-diagnostisering är enkel och brutal: Denna humbug hade inte kunnat slå igenom om det inte varit för en annan rubbning i tiden: tendensen att sjukdomsförklara alla sociala och personliga bekymmer, så att individer kan rentvås från ansvar. Åbergs approach är lite mer försiktig och har en humanistisk agenda - han blir betänksam när han plötsligt, på kort tid, bland bekanta, upptäcker att flera sinsemellan väldigt olika och begåvade unga människor getts diagnosen adhd. De är ju inte sjuka. De beter sig inte alltid rätlinjigt, men det finns väldigt lite hos dem som inte ett friskt samhälle i stället borde identifiera som kreativitet.
Nu är det ju inte så att detta att ha en psykiatrisk diagnos/problematik nödvändigtvis indikerar ett kroniskt sjukdomstillstånd i gängse mening. Den som bär en diagnos blir inte automagiskt någon slags sjukpensionär med rätt att slippa alla livets små svårigheter och besvär. Man blir inte heller ansvarsbefriad. Om jag skulle begå ett brott skulle jag inte bli straffbefriad med hänvisning till min diagnos. Visst kan det teoretiskt sett vara så att personer med diagnoser skulle kunna använda sig av dessa som en ständig flykt från skuld och ansvar i umgänget med andra - "Jag kan inte hjälpa det, jag har ADHD/borderline/whatever". Men jag vill nog se något slags bevis för att det brukar fungera så innan jag tar Shachars cynism för sann. Jag kan naturligtvis bara tala för mig själv, men jag tycker nog att min diagnos tvärtom har gjort det något lättare för mig att ta ansvar i vissa situationer. Skriver "något" för att det har naturligtvis inte förändrat mig i grunden att ha fått en etikett på något som redan fanns där. Men det handlar om att redan vetskapen om hur man fungerar kan göra det lättare att "få syn på" sig själv och hur man reagerar i vissa situationer, och därmed ibland kunna lägga in en broms som kan vara välbehövlig inte minst för omgivningens skull. Dessutom är det, naturligtvis, också så att diverse behandlingsprogram (vilka säkert inte alla kommer i åtnjutande av, men det är en annan fråga) finns till just för att göra det möjligt att leva ett bättre, vilket också inbegriper ansvarsfullt, liv. Inte för att ägna sig åt att vältra loss i sina symptom.
Nå, nu skriver jag som borderlinare och ingenting annat. Men som en person med diagnos, som upplevt en viss lättnad i samband med att efter lång tid erhållit denna, identifierar jag mig spontant mer med de okända unga personer Åberg refererar till i sin text än med Åbergs om än välvilliga ställningstagande mot diagnosen. Jag undrar nämligen hur de har kommit dithän att de fått den. Något har alltså fått dem att för det första söka sig till psykiatrin. Och jag vet ju att om de utretts ordentligt har det inte räckt med något enstaka samtal där de suttit och tyckt synd om sig själva för att de ska ha kunnat få sin diagnos. Jag skulle alltså vilja veta vad de själva tycker, och om de själva inte upplever att de har några problem utöver "kreativitet".

Rika flickor

Min recension av Silke Scheuermanns Rika flickor är inne i Kristianstadsbladet idag. I efterhand måste jag säga att den novell jag citerar ett par stycken ur, inledningsnovellen "Krig eller fred" som illustrerar en misslyckad kärleks/sex/historia, lever kvar rätt starkt i mitt medvetande. Den är så skarp i gestaltningen av ensidig och på något sätt trött besatthet. Jag vill helt enkelt citera några stycken till - som här, där huvudpersonen lyckats i sin föresats att få med sig begärsobjektet på väg hem och han frågar vad hon haft för sig på sistone:

Äsch, inget särskilt, säger jag dystert, jag använder hans ord som en lånad reservoarpenna, men den fungerar inte lika bra när jag skriver med den och därför blir skriften inte heller lika vacker, intrycket inte lika gott, åtminstone skulle varenda grafolog kunna utläsa både förställning och osäkerhet, och med obehag inser jag att de skulle ha haft rätt. Jag borde skämmas över alla dagar jag slösat bort bara genom att vänta, som om mitt liv inte vore värt någonting, det känns som en synd, och ett skov av dåligt samvete drar igenom mig som ett kallt luftdrag, som om mitt förflutna var ett kylskåp jag just tittat in i.

Och här, där de kliver in i lägenheten:

Väl framme öppnar jag dörren till lägenheten och han tränger sig förbi som om han var en hemmafru på mellandagsrea. Sätt dig, säger jag, ge mig din rock, och han lyder. Så bra han passar in här, så perfekt hans ljusa hår harmonierar med den beiga färgen på dörrkarmen. Vill du ha en whisky? frågar jag, och han svarar, ja gärna, om du har. Han säger inget om blommorna, men jag är lycklig, som om allt det här varit värt det bara för denna enda mening om whiskyn. Så enkelt är det att tillfredsställa mig nu för tiden, även om denna lycka bara är en tunn hinna som döljer en svart avgrund. Min vilja och verkligheten har rört sig så långt bort från varandra att jag inte längre skulle kunna få ihop dem igen, aldrig mer, förskjutningen är lika definitiv som hos två kontinenter som glidit isär under istiden.