Några steg från verkligheten

Det är Kallbadhusets motto, Kallis på Ribban. "Några steg från verkligheten." Det har alltid irriterat mig lite. Meningen är förstås att understryka den avkoppling man kan uppleva där. Det ska vara en plats för tystnad, njutning, me-time, kanske kontemplation. Men, brukar jag tänka, kan inte detta få rum i "verkligheten"? Vi talar så ofta om verkligheten som något strängt och krävande, hårt och onjutbart. Verkligheten är grå, minsann, och man ska inte komma och tro nåt annat. "Sådan är verkligheten!" mästrar vi någon som klagar på ett eller annat onjutbart fenomen. Och då kan det handla om något som onekligen tillhör verkligheten men som kanske hade kunnat undvikas eller förändras. Accepterandet har övergått i ett ideal: det är som att det inte får bli för bra. Man ska minsann inte tro att... och gör man ändå det, då befinner man sig utanför verkligheten.

En kortare vistelse på en psykiatrisk klinik fick mig att se mottot på ett annat sätt, men jag tyckte då alltså att det passade in på den plats där jag befann mig. Det var en annan plats, full med andra människor, och vita skepnader som lät oss vara dessa andra. Jag tyckte att verkligheten bara visade upp sig genom tv-apparaten och de veckotidningar som låg runtomkring i dagrummet. Den var dock inte grå för mig utan tvärtom på en gång skinande blank och något likgiltigt. Tv 4:s morgon-tv, som jag annars aldrig tittar på, befolkades av varelser med hård dockhud och kinder som polerade juläpplen. Deras kroppar tycktes ofantligt stora, som om de vore rörliga pelare drivna av en mekanism som var ogripbar för oss utanför. De var helt enkelt en slags övermänniskor, som jag dock inte kände något begär att tillhöra och heller inte kunde.
Varje morgon pågick dessutom ett gigantiskt slöseri där inne bakom den lysande skärmen. Programledarna drack champagne med inbjudna gäster utan någon särskild anledning. Borden dignade av skålar med godis, kakor och desserter. Rutinmässigt skrapade någon på en överdimensionerad trisslott och kunde gå hem som miljonär -- det var vinst varje gång. Det var som att titta in i en sagovärld, fast jag visste att det i stället var den så kallade verkligheten och den var inte för mig. Jag kunde titta på den men varken nå den eller känna något inför den. Jag kunde inte följa de samtal som fördes i den och de olika rörelser och handlingar som utfördes tycktes mig meningslösa.
Vändpunkten kom när jag plötslig såg Karl Dyall och hans träningsrörelser som vansinnigt absurda, och började skratta. När jag några dagar senare reste mig från soffan för att slippa höra Fibes, Oh Fibes! spela var det dags att åka hem. Världen, den så kallade verkligheten, hade blivit lite mattare på ytan men också en plats som innehöll vissa variationer och valmöjligheter.

Jag är glad att jag fick komma till den där kliniken och vistas några steg från verkligheten ett litet tag. För de flesta andra där var vistelsen betydligt längre. Det var inte perfekt, men det var ingen plats att vara rädd för och bristerna handlade -- naturligtvis -- om resurser. Maten räckte inte alltid till. Det rum jag till att börja med låg i hade gardiner som inte gick att tillsluta (absurt eftersom det gick att titta in från byggnaden mitt emot, och eftersom det ska vara en plats där man kan avskärmas och avskärma sig).
Vissa morgnar låg det någon bakom en skärm i dagrummet -- någon som det egentligen inte fanns rum för. Rimligen finns det också de som kanske behövt bli inlagda men i stället blir hemskickade. Jag har som patient haft både negativa och positiva upplevelser av psykiatrin, men de positiva överväger. I mitt fall har alltså mantrat "Det finns hjälp att få" inte visat sig vara en tom fras, och jag är övertygad om att många andra gjort samma erfarenhet. Men jag blir rädd när jag läser om nedskärningarna inom psykiatrin i Göteborg (och på andra platser!), och undrar hur väl de rimmar med den "noll-vision" för självmord som ska råda i riket. I vanlig ordning ska problemet med oss dårar förskjutas till något annat ställe, och nu är det meningen att så mycket som möjligt ska lösas inom öppenvården. Det är väl ett logiskt steg i den utveckling som inleddes med nedmonteringen av de stora institutionerna. Det fanns goda bevekelsegrunder för den men med facit i hand kan man fråga sig om det inte hade varit bättre att försöka åstadkomma förändringar inom systemet i stället för att slå sönder det med resultatet att människor kastades ut i en verklighet de inte kan vara i. Jag är inte säker på att jag tror på ideologin att människor med psykisk sjukdom tvunget ska vara "ute i samhället" i möjligaste mån. I synnerhet inte i dagens strömlinjefornade "arbetslinjetillvaro" som verkligen tycks gå ut på att skära bort så många refugier och fristäder som möjligt. Vissa behöver vistas några steg bort från verkligheten, och om det tillståndet skulle vara ett helt liv så må det kanske helt enkelt vara så.