Den platta världen

Tänk om Lena Adelsohn-Liljeroth aldrig hade skurit i den där tårtan. Då hade det blivit platt intet av Makode Lindes konstverk. Konstnärens plågade skrin, som tvivelsutan var en oundgänglig del av det enligt min mening mycket lyckade konstverket, uppgavs ju först när någon skar i tårtan.
Reaktionerna på konstverket är förvånande. De flesta debattörer som kräver ministerns avgång tycks bara kunna se i en dimension -- för dem är en stereotyp en stereotyp en stereotyp, det finns inte någon ytterligare nivå på vilken man kan använda en stereotyp på ett medvetet sätt och tvinga fram reflektioner över den. Att Makode Linde är svart är förvisso verkligen ingen garanti för att konstverket måste vara antirasistiskt, som många av dess försvarare å andra sidan tycks mena. Man får se på verket i sig, och att då att tolka det hela som bara en tanklös "kul grej" och/eller ha en slags fundamentalistisk syn på vad som får framställas utan att ta hänsyn till helhet är så deprimerande fantasi- och tankefattigt.
Egendomligast hittills är kanske (precis som i Play-debatten) Stefan Jonsson i DN. Jonsson ser inte Lindes verk som rasistiskt, men kräver ändå Adelsohn-Liljeroths avgång. Det går inte ihop, givet att det första (konstverket) faktiskt förutsätter det andra (ministerns medverkan). Men knostigare ändå hur Jonsson förvandlar en tårta som föreställer en kropp till en manifestation av en faktisk kropp. Likt en troende under nattvarden förlänar han i sin text det ätbara konstverket en slags helighet att visa vördnad för och inte vidröra -- det är på ett plan den svarta kroppen som de vita deltagarna i ceremonin vanhelgar. Omvänt förvandlas den faktiska personen Adelsohn-Liljeroth till en dehumaniserad symbol för förtrycket i den grad att Jonsson gör henne till en potentiell krigsförbrytare med sadistiska tendenser. "Den svarta kvinnan är fejkad och hennes lidande fejkat. Men de flabbande och fnissande vita ansiktena är på riktigt. Äkta är kamerornas iver att dokumentera alltsammans, liksom ministerns nervösa njutning när hon sätter kniven i den svarta massan."
Man måste ju verkligen fråga sig hur Jonsson vet att Adelsohn-Liljeroth njuter av att sätta kniven i den svarta massan. Men uppenbarligen räcker hans fantasi inte till för att föreställa sig att hon faktiskt kan ha känt och tänkt på en mängd olika sätt. Visserligen undrar jag också vad i hela friden som fick henne att mata Linde med tårtan. Men jag nöjer mig med att undra. Och tycker att många av dem som sätter sig på de moraliska höghästarna skulle akta sig för att vara så tvärsäkra på hur de själva skulle agera i samma situation (har de erfarenheter av att som politisk representant utsättas för en konstkupp.)
Jonsson associerar vidare till bilderna på amerikanska soldaters övergrepp på mörka kroppar. Det är blott alltför självgott dogmatiskt. Följande stycken är direkt häpnadsväckande:

...förbluffande är att inte ministern, Moderna museet eller KRO förmår starta en intelligent diskussion om vad som faktiskt syns på bilderna. De tillgriper samma tomma fraser som USA:s och numera även andra länders militärledningar när de avfärdar bildbevis på att trupperna gjort sig skyldiga till övergrepp och massakrer.
Beror detta på att det finns en likhet mellan bilden av de vita människorna som skändar den svarta marsipankroppen och bilderna av vita människor som skändar mörka kroppar i världens krigshärjade periferi?
Det är en hård fråga, på vilken jag efter lång begrundan svarar ja. På fantasiernas och affekternas nivå – alltså den nivå där rasismen oftast är belägen – finns ett släktskap.
Kulturministern ska inte jämföras med soldater som poserar vid sina skändade offer. Men vad bilderna visar är hur en vit västerlänning – en roll som kulturministern här spelade alltför villigt – i en viss situation kunde förvandlas till en av dem, eller till en av dem som utan att ingripa såg på när bilderna togs. Och som skulle njuta av det.

Tror Jonsson att han kommer undan med brasklappen Kulturministern ska inte jämföras med soldater som poserar när det är just den jämförelsen som görs? Om än i form av ett potential bilden på kulturministern skulle avslöja. Och förstår Jonsson inte att det är hans egna fantasier och affekter som kommer till uttryck här? Att tårtätningsfilmen ger en väldigt uttrycksfull bild av hierarkin mellan vit och svart är en sak -- vad som faktiskt försiggår inom dem som deltar i den borde en intellektuell som Jonsson hålla sig för god för att försöka uttala sig om. Det är som att världen för såväl honom som för Afrosvenskarnas riksförbund vore platt. Det som syns på en bild, det är allt som finns, och allting är enkelt och direkt och självklart vetbart och världen består av ett begränsat antal typer som bär samtliga sina egenskaper, känslor och tankar på utsidan. 

Uppdatering: Marianne Lindberg De Geer ger en tänkvärd bild av hur det hela gick till i Expressen.
Man kan för övrigt också fundera över den eventuella skillnaden mellan hur tårtverket såg ut för dem som stod i dess närhet i den fysiska verkligheten, och hur det ser ur på foto/film. 
Uppdatering 2:  Kajsa Ekis Ekman kommenterar sympatiskt i DN.