Håralienation

Medan Claude Gorettas fina film Spetsknypplerskan visas på Svt undrar jag över varför just detta att arbeta med andra kvinnors hår är återkommande för bräckliga, sönderfallande kvinnor på film. Carole i Polanskis Repulsion gjorde det också. Janice i Family Life berättar för sin psykiater om uppgiften att sopa upp hårhögar från golvet. Filmer från 1960- och 70-talet, då den här typen av arbete kanske bara precis var både typiskt för lågutbildade arbetarklasskvinnor och tacksamma exempel på alienerad och alienerande kvinnlig serviceverksamhet.
Håret och naglarna: de delar av oss som fortsätter växa efter döden. Delar av oss men avskiljbara och alltid på väg bort från oss. I Coenbrödernas The Man Who Wasn't There börjar Billy Bob Thorntons melankoliske frisör plötsligt och bittert filosofera över sitt yrke: här står jag och klipper bort delar av människor, sedan sopar jag upp dem och slänger dem tillsammans med allt annat avfall. I Herta Müllers roman Redan då var räven jägare vet byns frisör när det är dags för en man att dö - "när det blir så mycket avklippt hår från en man att det fyller en hel säck, en stampad säck." Men där är håret mer levande i golvhögarna än vad det är på männens huvud - på grund av kackerlackorna som kryper runt.