Offerkofta kan du vara själv

Jag blir faktiskt rejält förbannad när jag läser postningen Feminismen – en intern historia på Ivar Arpis blogg Ozymandias Suspensoar. Både för de många tankefelen och för den underliggande tonen. Här talas det om (kvinnliga) feministers härskartekniker och offerkoftor - av en man som gör anspråk på att berätta feminismens historia, peka ut dess problem och sedan lite storsint konstatera att den kan få vara kvar på grund av dess affektionsvärde och fina historia, samtidigt som det görs stora affärer av hur styggt och illa behandlad skribenten blivit när han framfört avvikande åsikter inför den feministiska åsiktsmaffian (ja för den kvinnliga feministiska åsiktsmaffian får ju aldrig mothugg liksom). Man ska inte tala illa om andra människors offerkoftor när man bär en själv. (Ja egentligen gillar jag inte ordet överhuvudtaget men här kan jag inte låta bli det.)
Men först till tankefelen, eller rättare sagt självmotsägelserna:
- "Historiskt sett har kvinnor ansetts som mindre vetande än män, mindre kunniga, mer känslobundna, som irrationella och virriga, som fäders och makars egendom, men inte mindre värda", skriver Ivar. Smällfet självmotsägelse. Hur är det möjligt att vara någons egendom men samtidigt lika mycket värd? Nej, det är förstås inte möjligt.
- "Rättvisa handlar i tredje vågens feminism inte längre om lika förutsättningar utan om millimeterrättvisa i utfallet. Man utgår ifrån att samhällets strukturer – attityder, värderingar, bemötande – alltid är ojämställda och aktivt missgynnar kvinnor." Så skriver Ivar och beklagar sig över kvoteringstänkandet. Samtidigt beklagar han sig över att de flesta vårdnadstvister utfaller till moderns fördel. Där blir det plötsligt viktigt med hyfsat lika utfall. Också det faktum att
"väldigt många fler kvinnor än män" har engagerat sig i prata-om-det-samtalet och att "både kvinnors och mäns berättelser i regel pekar på kvinnor som offer och män som förövare" ser skribenten uppenbarligen som ett problem. Även där hade han alltså velat ha ett annat utfall. I vissa fall - när det gäller män - blir det rätt att räkna procent, i andra fall - när det gäller kvinnor - blir det fel, enligt Arpi. Det är i alla fall en slutsats som ligger nära till hands att dra.
- I en tirad om de hemska angrepp Ivar Arpi fått utstå trycks det på att en av hans vedersakare är ledarskribent. Lite längre ner talas det om "(d)e flesta som är betalda megafoner för att prata om genus" (betalda megafoner? vilka? av vem? radikalfeministmaffian?). Tiraden inleds med följande stycke: "Det blir parodiskt hur os(m)akliga angrepp de etablerade (sic) feminister (sic igen) kan göra. Offerkoftan de fått genom teorin om könsmaktsordningen får dem att gå direkt förbi sakfrågor till att diskutera position." Jahaja - men om man inte ska diskutera position varför gör du det då själv? Och, förresten, varför skulle du inte kunna vara priviligierad som man även i förhållande till en kvinna som råkar vara ledarskribent?
Alltså, detta sagt - Arpi har rätt i att vissa åsikter har svårare att göra sig gällande inom dagens feminism. Jag blir ännu mer förbannad av Ekis Ekmans härskartekniker (som Arpi använder som exempel) än vad jag blir av Arpi och jag har ju själv erfarenhet av hur frustrerande det kan vara att ha en avvikande åsikt om sexköpslagen. Men det är inte teorin om könsmaktsordningens fel. Ibland får man bara precis kämpa för sin åsikt gentemot en dominerande sådan. Det kan Arpi också göra. Ta det som en kvinna - gråt och kämpa.
Jag håller också med Arpi om att det vore bra om fler män berättade om sina problem och upplevelser som, just, män. Jag tror alla skulle tjäna på det, både män och kvinnor. Ärligt talat har jag svårt att se att en sådan rörelse skulle bli särskilt motarbetad från feministiskt håll. Kanske är jag naiv där men hursomhelst - det är väl bara att testa. Bara sätt igång.