Att låta humöret rinna över är att erkänna att man blivit sårad. Men jag blir mer skrämd av kontrollerade teflonpersonligheter som låtsas som att ingenting någonsin bekommer dem.
Nu råkar detta handla om någon jag kanske inte håller högst av författare och ibland kan känna mig rentav förbannad på i den mån man kan bli förbannad på någon man inte är personligen bekant med. Men det spelar ingen roll, jag tycker blogginlägget som citatet kommer från är så bra att jag vill rekommendera det vidare. Det är Clara Törnvall på kulturradions Nya Vågen som skrivit.
Och så tycker jag man ska lyssna på det senaste Nya Vågen-programmet, som handlar om SD och deras kultursyn. Lyssna och fundera vidare över detta med hatet mot den där spöklika "kultureliten". Jag håller inte med de som säger att kampen mot "kulturetablissemanget", d v s själva föreställningen om ett förtryckande sådant snarare än något reellt förtryckarmaskineri, inte riskerar få samma fäste här som i Danmark, med en allt hätskare ton i offentligheten som resultat. Nästan alltid när kulturfrågor diskuterar i ett större sammanhang väller hatet och föraktet fram. Och det inte alls bara från SD- och KD-håll. Och inte är det så stor skillnad mellan det som sades i den här Sydisartikeln inför valet och sådant som ofta sägs från högerliberalt håll - minus det där med "skånskt kulturarv" då alltså.
Inlägg
12 kommentarer:
Är inte hatet mot kultureliten ett missriktat uttryck för allt uppsamlat missnöje med den verkliga makten, det vill säga företagare och politiker? Varför riktar folk inte sitt missnöje åt deras håll? Det är ju inte så att det saknas lämpligare mål.
Ja, det är det säkert. Alltså jag vet inte om det helt låter sig förklaras så. Men ter sig ju högst logiskt.
Det att man upplever sig sakna röst måste ju vara viktigt tänker en sig. Men inte sällan kommer föraktet från människor som inte är maktlösa egentligen. Och som har fora. Som Dansk Folkeparti då typ, som tas upp i programmet.
Att ilska riktas åt fel håll är väl klassiskt. Man kan ju säkert förklara en hel del rasism på det sättet också. Och "kultureliten", om man nu ska ta det reellt och tala om människor som kommer till uttryck i tidningar och media, är ju ett lätt mål.
Det märkliga är ju att personer som förekommer på kulturradio & kultursidor bara gör sitt jobb - men precis som när det gäller författare & konstnärer i stort vägrar man erkänna vissa typer av verksamhet som arbete utan ser det bara som privilegium. Kan det också ha att göra med att man känner ressentiment för att den egna tillvaron helt enkelt verkar andefattig och tråkig? Ett uttryck för alienation i marxistisk mening? Alltså jag bara spånar nu. Men som sagt, det är lätt att glömma bort att ressentimentet kan uttryckas av ledarskribenter, höggljudda debattörer med plats i offentligheten, småpåvar på olika plan. Som skulle kunna sägas tillhöra en elit själva.
...fast ibland åkallar man väl bilden av den där inbillade stora kulturfienden för att avleda från sin egen makt. Som Hägglund & "verklighetens folk"-syndromet.
...eller som delar av kulturvänstern och Den Onda Högerregeringen.
Ja, anden "verklighetens folk" hade Hägglund gott kunnat låta bli att släppa ut ur flaskan, men förr eller senare hade någon annan gjort det. Den sortens populism är just nu så frestande nära.
Fredrik: förstår inte alls vad du menar. Högerregeringen ÄR ju ond. :)
Hursomhelst kanske det kan intressera Fräulein Wiberg att Antisionistiska Partiet i valet 2010 erhöll en (1) röst. Det är ju förstås en stark uppgång relativt förra valet, men ändå bara hälften så många röster som lades på Shit piss fuck cunt cocksucker motherfucker tits.
Åh! Tack för det. Jag hade tamejfan lyckats glömma bort dem.
Men man kan alltid lita på att Herr Fredrik Master of Kritisk Hermeneutik von Stangel kommer med viktig information! ;)
"Jag hade tamejfan lyckats glömma bort dem."
Förutsatt att du talar om Antisionistiska Partiet, får jag påpeka att du valt fel numerus... ^^
Ok. Jag hade lyckats glömma bort HONOM. (Eller ska jag säga "hen"? Man kan ju inte vara helt säker...)
Jag undrar jag vem av Rami och Omar det är? Det kommer garanterat att diskuteras hett på nästa partikongress...
Tänk om båda av dem i själva verket röstade på Socialdemokraterna? Omar verkar ju vara en väldigt splittrad person och vem litar på Rami?
Kan ha varit en helt okänd sympatisör/ska som la den där rösten.
Skicka en kommentar