Min mammas röst

I Rinkeby röstar kvinnorna som sina män snarare än efter egen övertygelse, skrev Dilsa Demirbag-Sten i en ganska intressant artikel i Expressen igår. Som Andreas Johansson Heinö påpekar är de hävdanden Demirbag-Sten gör tämligen svåra att belägga. Min reaktion är dock att jag påminns om den miljö jag själv vuxit upp i, långt från Rinkeby.
Min egen mamma, "helsvensk" gift med annan "helsvensk", har nämligen genom livet tenderat att rösta på samma sätt som sin make. Så har det grundläggande mönstret varit trots enstaka utslag av revolt. Ett valår avvek hon från linjen genom att välja Folkpartiets ljusare blå istället för Moderaternas mörkblå. Det året bildade hon, min syster och jag en matriarkal axel som avvek något från min fars och min brors patriarkala. (Det var för min del ett skolval, ska jag säga till mitt försvar, och jag har sedan aldrig mer röstat på ett borgerligt parti.)
Under nittiotalet visade mamma ett oväntat intresse för Miljöpartiet, men jag är osäker på om det gick så långt som in till valurnan. När jag inför förra riksdagsvalet frågade vad hon skulle rösta på svarade hon, som om saken vore självklar, att hon skulle rösta som pappa.
Sedan drabbades min far av ALS. Han var oförmögen att delta i det senaste EU-valet. Då slog mamma till och röstade på F!. Det var en bortkastad röst, konstaterade hon sedan. Nu är pappa död, och det är osäkert vad mamma kommer att rösta på i september. Jag skulle gärna försöka påverka henne men då vore jag inte stort bättre än alla andra som lyckats få henne tro att hon inte kan ta ställning själv. 
---------------------------------
För övrigt: jag har skrivit mitt livs första romanrecension, den är av Linnéa Axelssons Tvillingsmycket, och den kan läsas här.
Louise P skriver bra om den ibland till synes tröstlösa sexköpslagsdebatten.