Hysterifinal: "Du blev obehagligt berörd av de öppna såren"

Enligt en lista som återges i Aftonbladet är Nattvardsgästerna en av världshistoriens tio mest deprimerande filmer. Nu ger jag inte mycket för den där listan, särskilt inte som de flesta av filmerna på den är relativt nya (det finns ju mer än hundra års filmhistoria att gräva ur). Men visst är Nattvardsgästerna deprimerande - vilket som alla förstår inte är detsamma som att den inte skulle vara bra. Förutom att vara deprimerande har den en intensitet som kommer inifrån rollfigurerna och sträcker sig ut mot åskådaren. Det bokstavligen frontala tilltal som var ett typiskt Bergmangrepp är starkt förekommande i Nattvardsgästerna och kännetecknar YouTubeklippet nedan. Visst är omgivningen grå, visst är skolfröknens kärlek (hennes "uppgift i livet") både meningslös och patetisk, visst är prästens brottande med sin grundläggande brist på tro och sin egen meningslöshet inför en tom kyrka ett dystert och frustrerande tema som borde ha svårt att engagera en åskådare utan relation till religion. Men de lever ju i alla fall, prästen och skolfröken. Ingrid Thulin blir till och med lite hysterisk där mitt i alltsamman (dessutom lider hon av en hysterisk fysisk åkomma); Gunnar Björnstrand blir utanför det här klippet mer eller mindre hysterisk varje gång han tvingas konfronteras med henne.
Visst kan jag känna mig deprimerad av den här filmen. Men jag har sett den flera gånger och långtifrån blivit deprimerad varje gång; jag kommer förmodligen att vilja se den ytterligare några gånger i livet. Och det är skillnaden mellan Nattvardsgästerna och en film som Revolutionary Road - vilken enbart gör mig deprimerad och som jag (trots en enstaka fantastisk bild jag skulle vilja copypasta nånstans) aldrig vill se om såvida ingen beordrar mig att skriva ett lysande stycke text om den. De båda protagonisterna i Revolutionary Road är helt enkelt inte begripliga för mig eftersom de inte är levande. Deras kärlek till varandra är inte trovärdig för mig eftersom de inte är levande. Den fasansfulla hermenetiskt tillslutna plats de bebor likt två ovanligt stora (men snyggt klädda) dammkorn är död väntande på mer död. När Thulin däremot läser upp sitt brev för mig (det är åskådaren hon tittar på; brevet är "till mig") så berör hon mig. Det kan kännas pinsamt, man kan känna ett behov att skruva på sig lite i stolen, men då är det ju för att hon slår in i det veka livet. Hon tvingar mig till att bli berörd, med ögonen som riktar sig mot mig som två svarta sugande hål, brännande punkter mitt i allt grått. De är uppfordrande. De tvingar sig på mig. Det gör inte dammkornen Leonardo DiCaprio och Kate Winslet.



Därmed vare det slut på serien "hysteri på film" (även om avslutningen definitivt kunnat vara mer hysterisk, egentligen). Den började med John Waters och slutar, helt passande, med John Waters idol. Basta.