När man inte har fattat vad det handlar om

Kajsa Ekis Ekman ondgör sig i DN över att försöken att svartmåla vänstern skymmer sikten för viktiga frågor - och visar sig vara duktig på att bagatellisera de problem som i sig tillhandahåller den mörka färg vissa vill täcka hela vänstern med:

För att skapa en skugga är inga kopplingar för långsökta: ett klistermärke på en lyktstolpe nära en butiksbrand genererar tio artiklar om ”våldet från vänster”, att gilla en blogg utan att kolla kommentarerna räcker för att man ska anklagas för att vara antisemit.

Jag föreslår att Ekis Ekman nästa gång kollar in YouTubefilmerna från "tennisdemon" i Malmö innan hon börjar yra om harmlösa klistermärken. Och att hon nästa gång sätter sig in i vad antisemitismdebatten egentligen handlar om innan hon uttalar sig. (Hon kan t ex kolla här, här, här eller här.)

Av Ekis Ekman hade jag inte förväntat mig bättre, men att Cecilia Verdinelli går på i samma spår gör mig lite ledsen. För henne är det de årligen återkommande Kristallnattsmanifestationerna och (no surprise) FFLH/Brå-undersökningen som tjänar som förevändning för att bagatellisera förekomsten av antisemitism inom vänstermiljöer. Verdinelli anklagar skribenter som Dilsa Demirbag Sten och Magnus Sandelin för okunnighet, eftersom de enligt vad hon tror absolut inte kan känna till de här båda företeelserna. För henne är en attitydundersökning - som för att komplicera bilden kan ställas mot en annan sådan - och manifestationer som inte bara mig veterligen saknar större legitimitet i den svenska judiska miljön, utan dessutom (med rätta) anklagats för att använda sig av minnet av Kristallnatten i egna syften, ett ovedersägligt bevis för vänsterns immunitet mot antisemitism.
Tala om ytligt och naivt.

Uppdatering: Magnus Sandelin bemöter Verdinelli i GP:s papperstidning och på sin blogg.

Läs även Psykbryts kommentar.

Uppdatering 2: Jag läste slarvigt och såg inte att den undersökning Verdinelli hänför sig till inte är den intoleransrapport jag hänvisar till (och som brukar vara den undersökning vissa snarstuckna vänstersympatisörer använder som alibi för att slippa diskutera antisemitism) utan FFLH:s undersökning från 2006. Det är lite förvånande eftersom Verdinelli skriver att graden av antisemitism enligt denna undersökning var "allra lägst bland dem som kallar sig syndikalister och socialister". Detta stämmer inte med vad jag ser - det diagram jag tittar på visar nämligen ett lika lågt värde för kristdemokrater som för syndikalister (och här finns förmodligen ett av skälen till att den där intoleransrapporten på vissa håll är så mycket populärare än den senare attitydundersökningen).

Uppdatering 3: Bertil Ardania, f d ledamot av Judiska församlingen i Göteborg, går också i svaromål mot Verdinelli och bekräftar min bild av att vänsterns kristallnattsmanifestation saknar större legitimitet inom den svenska judenheten. "I Sverige har vänstern numera försökt göra dagen till sin", skriver han, och: "Verdinelli och hennes meningsfränder borde ta sig en funderare över varför bland andra Judiska församlingen valde att på ett tidigt stadium dra sig ur vad som ursprungligen var ett bredare arrangemang. Varje år den 9 november väljer i stället Göteborgs judiska församling att, tillsammans med medlemmar av demokratiska partier, samlas för att minnas händelserna i Nazityskland vid Bältespännarparken, åtföljt av en minnesstund i stora synagogan."

Uppdatering 4: Nu ser jag att också Dilsa Demirbag-Sten bemött Verdinelli. Hon beskriver vårt upprop för en vänster som tar antisemitism på allvar på ett delvis felaktigt sätt. Men det må väl vara hänt. Demirbag-Sten har helt klart en poäng när hon skriver att: "Förhoppningsvis förstår Verdinelli att när vänstern ger sig ut på demonstration till minnet av Kristallnatten, men inte välkomnas i samma manifestation som de olika judiska församlingarna, är det något som är fel. Det är som att demonstrera till minnet av Halabja men inte vara välkommen i de olika kurdiska organisationernas led."
----------------
Ps. Radioprogammet Kalibers scoop angående den rasistiska interna jargongen inom SD måste väl ändå tillhöra de mest icke-förvånande nyheterna någonsin. Inte för att förringa reportrarnas arbete alltså, det är naturligtvis viktigt och säkert bra. Men rubriken "Rasism hos Sverigedemokraterna" ter sig för mig mest som en truism. Man måste nästan vara Sverigedemokrat själv för att gå igång på den.