Musikalisk hysteri

Hysteria, in its colloquial use, describes a state of mind, one of unmanageable fear or emotional excesses. /---/ People who are "hysterical" often lose self-control due to the overwhelming fear.

Som purung punkare/depprockare/synthare, eller vad jag nu var, fanns det få musikepoker jag avskydde lika mycket som den som utspelade sig ungefär 1955-1964. Men det var ju innan jag ordentligt lärde känna David Lynchs smutsrosa undre värld. Det finns säkert en trivial förklaring till Lynchs förkärlek för den tidens musik, som den att det helt enkelt var då han själv var ung. Men oavsett så lyckas han på sublimt sätt fånga den mörka undersidan av t ex Roy Orbisons smäktande. Den emotionella excess och "return of the repressed" som karakteriserar Orbisons bästa hits framträder förstås mycket tydligare i den ångestladdade miljö Lynch sätter in dem i - det gäller inte minst för texterna som är lika larviga som tragiska:

A candy-colored clown they call the sandman
Tiptoes to my room every night
Just to sprinkle stardust and to whisper:
"Go to sleep. Everything is all right."

I close my eyes, then I drift away
Into the magic night. I softly say
A silent prayer like dreamers do.
Then I fall asleep to dream my dreams of you.

In dreams I walk with you. In dreams I talk to you.
In dreams you're mine. All of the time we're together
In dreams, in dreams.

But just before the dawn, I awake and find you gone.
I cant help it, I cant help it, if I cry.
I remember that you said goodbye.

Its too bad that all these things, can only happen in my dreams
Only in dreams in beautiful dreams.





Om Dennis Hoppers rollfigur till slut ersätter sin egen emotionella excess i scenen ovan (ur Blue Velvet) med lite sund maskulin aggressivitet, så faller Rebekah Del Rio helt enkelt avsvimmad till marken som en klassisk hysterika när hon framför en spanskspråkig a capellaversion av Orbisons Crying i Mulholland Drive.



Scenens tåreflöde leder fram till filmens slutliga avtäckande av det förträngda. Och det är en fruktansvärt mörk hemlighet som Orbisons på ytan pastellfärgade schlager pekar mot.