Det förbannade svarta blocket

SSU:s Jytte Guteland skriver bra på Svt Opinion om lördagens kravaller:

Jag chockades av att se det stora antalet maskerade demonstranter och tyckte att vår demonstration förstördes. Hur skulle jag kunna hålla tal när stenarna ven i luften? Jag åkte därför hem, utan att hålla talet.

Det var för mig uppenbart att våldet i demonstrationen varken kunde eller borde försvaras. AFA:s attacker mot poliserna var våldsamma och farliga. Deras handlingar hade inget med vår demonstration att göra, motverkade dess politiska syfte och kladdade ner de demokratiska och fredliga organisationernas rykten.

SSU ska inte delta och legitimera krafter som gör våra ansträngningar för fred i Mellanöstern en otjänst. Det finns inga ursäkter för kravallerna. AFA och andra våldsverkare parasiterar på fredliga demonstrationer, vars arrangörer blir värddjur för AFA:s olagliga aktioner.

Demokratiska organisationer som S, V, MP och deras ungdomsförbund måste ta i hand på att inte släppa in Afa eller andra våldsverkare i demonstrationstågen.

Det hedrar Guteland att hon lämnade scenen.
Själv var jag aldrig av uppfattningen att matchen skulle ha stoppats, men ska det demonstreras ska det demonstreras på ett konstruktivt och värdigt sätt. Jag blir smått förtvivlad när jag hör Stoppa matchen-nätverkets Olof Holmberg säga på tv att "Man kan ju inte förbjuda någon att vara svartklädd i en demonstration”, och att dörren fortsatt bör vara öppen för Afa och det svarta blocket.
Är det rädsla som gör att man har så svårt att sätta ner foten mot det svarta blocket? Är det en naiv tro på att alla vänsterkrafter ändå i grund och botten är goda? Eller är det rester av våldsromantik, minnen av att själv ha varit en arg artonåring som velat vara med i gruppen av maktfullkomliga och till synes osårbara, oigenkännbara figurer? Om det sistnämnda är fallet, och den där artonåringen fortfarande finns kvar inombords, finns det betydligt bättre sätt att arbeta med sin problematik. Man kan försöka leva ut sina allmaktsbehov via någon slags konstnärlig verksamhet. Eller börja besöka bondageklubbar. Man måste inte, direkt eller indirekt, agera ut sitt eget inre fantasiliv på så sätt att andra människor – för att inte tala om en hel politisk rörelse – tar skada.
För visst handlar det om ett slags utlevande av fantasier. Det svarta blocket utgör en sluten grupp som ringar in sig med banderoller bärande aggressiva budskap om krig och om att visa vem som bestämmer. Med hjälp av solglasögon, maskering och uniformsliknande klädsel kan den betrakta omvärlden utifrån en ointaglig position, se omgivningens skrämda och undrande eller arga blickar utan att behöva utsätta sig för att besvara dem på ett sätt som innebär exponering. Ärende och budskap förblir till stor del desamma oavsett syftet med den demonstration eller manifestation man för tillfället deltar i – att visa upp sig och spela ut sitt scenario tycks viktigare än varje tänkbar politisk sakfråga. Den gemensamt odlade illusionen att man har ”folket” bakom sig, att man representerar den egentliga, innersta folkviljan, utgör en sporre för att fortsätta spelet, att inte stanna upp och reflektera över det egna beteendet.
Det finns inget hopp om snart tillfrisknande på den våldsromantiska aktivistfronten. Hoppet står till personer som Guteland. Om man dessutom börjar lära sig hålla rent mot judefientliga yttringar under demonstrationer som anknyter till Mellanösternkonflikten så är mycket vunnet.