Det där med vänstern och antisemitismen, igen

Jag skrev en text på temat till SKMA:s nyhetsbrev för några månader sedan, och nu finns den ute på nätet som pdf - här.

Under lång tid har jag känt mig ganska ensam som vänstermänniska med intresse för antisemitiska uttryck av idag, och med ett kritiskt öga mot den egna politiska hemvisten. Men nu tycker jag allt fler röster har börjat höras. Ett exempel är Anders Ramsay, som i förra veckan publicerade en artikel i Expressen på temat "Varför har vänstern så svårt att förstå antisemitismen?" Ramsay pekar på något viktigt, nämligen att vänsterns antirasistiska självförståelse handlar om att ständigt ta ställning för dem som uppfattas som svaga och maktlösa, medan antisemitismen kan beskrivas som en form av ressentiment som får sin näring ur föreställningar om makt, överhet och rikedom. Detta är dock bara en sida av antisemitismen, och jag tycker samtidigt Ramsay gör det alldeles för enkelt för sig när han resonerar omkring förintelsens betydelse för förståelsen av antisemitism:

Förintelsen motiverades av föreställningen om judar som undermänniskor. Den riktade sig huvudsakligen mot de fattiga judiska massorna i östra Europa som var i vägen för ett Tyskland som ville kompensera sin avsaknad av kolonier. Deras position liknade därför också folken i kolonierna, deras öde blev också slavarbete.
Förintelsen har på så sätt skymt den ursprungliga antisemitismens karaktär av en falsk antikapitalism. Om den bara är en variant av rasism kan den deklarerade antirasisten därför i sin självförståelse inte vara antisemit.

Detta är förstås en alldeles för platt och ensidig, för att inte säga direkt falsk bild av Shoah, förintelsen av judar. Denna förintelse drevs ju av en ideologi där juden inte bara sågs som en undermänniska utan också som en mycket mäktig och farlig fiende. I den förvirrade nationalsocialistiska världsbilden var juden både kapitalist och bolsjevik, både en destruktiv parasit som det gällde att ta ifrån allt av värde och en osynlig manipulatör som konspirerade mot Tyskland i utlandet. Hur svårt det förmodligen kunde vara att få ihop det för den enskilde nationalsocialisten beskrivs skönlitterärt av Jonathan Littell i De välvilliga. Där besöker exempelvis huvudpersonen en grupp så kallade "bergsjudar" i Ukraina vars rasmässiga status noggrannt måste undersökas innan deras öde avgörs, och han erfar hur deras sparsmakade möblemang av resesällskapet förklaras med att "de måste ha gömt undan sina dyrbarheter i god tid". Hur just den judiska befolkningen såväl inom Tyskland som på ockuperad (och inte bara östlig) mark betraktades som en rik mjölkko som skulle tömmas till sista droppen är också väl belagt. Allt togs ifrån judarna, och de tvingades oavlåtligen själva betala för sin förnedring och sin undergång - de fick själva köpa eller tillverka de gula davidsstjärnorna att sätta på klädseln; vissa betalade till och med sina egna biljetter till Auschwitz. Ruth Klüger skrev i sin självbiografi Leva vidare - en sann berättelse: "Nazisterna tog betalt för allt, och denna kommersiella cynism påminner mycket om den ovana som de påstod att judarna hade. Var man än kunde göra en smutsig profit, även om den var så liten som tio pfennig per judestjärna, så håvade nazisterna in pengarna." (s. 58)
Problemet med Ramsays text är emellertid framför allt hans sätt att jämställa förintelsen av judar med exploateringen av "befolkningen i kolonierna", i det att "deras öde (också) blev slavarbete". Visst fanns det judar som blev slavarbetare. Men bara om det fanns ett nödtvång därtill s a s. Målsättningen var att utrota hela folkgruppen - en målsättning man, med undantag för romerna, inte hade ifråga om koloniernas övriga befolkning.
Ramsay utgår från den klassiska marxistiska synen på antisemitism som missriktad antikapitalism, och missar därför - som jag ser det - att ta in dess mångfasetterade karaktär. Samtidigt frångår han obegripligt nog denna tolkning just ifråga om förintelsen, vilket bara medför en ytterligare stympning av realiteterna eftersom den missriktade antikapitalismen trots allt ingick som en del av förintelsens logik, och manifesterade sig i den extrema exploateringen av dess judiska offer. Att vänstern har svårt att handskas med antisemitism beror nog, skulle jag tro, inte på att förintelsen kastat en skugga över "antisemitismens ursprungliga karaktär". Men Ramsay är ändå inne och tafsar på en delförklaring med sitt påpekande av den antirasistiska självförståelsens fyrkantiga karaktär.