Vänsterliberalism för mig - kanske för dig?

Jag fick ju i uppgift av Jimpan härförleden att skriva ett blogginlägg om vad vänsterliberalism är för mig. Och nu kan jag inte skjuta på det längre med hedern i behåll - även om jag egentligen fortfarande inte känner mig helt fokuserad på uppgiften, med allt annat som hänt på sistone och pockat på min uppmärksamhet. Men här följer i alla fall ett halvhjärtat försök. Eventuellt följer jag upp med någon ytterligare postning senare.

Jag tar min utgångspunkt i människans egenskap av att vara på en gång beroende av andra och av föda, värme etc för sin överlevnad - och en särskild individ med faktiskt eller potentiellt behov av egenmakt. Under hösten har det med anledning av Nina Björks avhandling Fria själar förts en diskussion där den förstnämnda egenskapen stått i fokus. Björks bild av den beroende människan är det lilla, hjälplösa barnet. Föräldraskapet hade, har hon sagt, gett henne en ny insikt i vad det innebär att vara människa. I sin diskussion av debatten kring Björks bok påminde Lars Westerberg i radioprogrammet OBS (bör ha varit 31/10 2008) om föräldraskapets andra erfarenhet: den där man tvingas släppa taget om det barn som vuxit upp till att bli en varelse med egna strävanden och behov att stå på egna ben. På ett lite annat sätt har författaren Amos Oz (jag har glömt var) beskrivit ungefär samma sak: människan som en halvö, en varelse som å den ena sidan är förbunden med "de andras" landmark, men å den andra sidan också är vänd ut mot havet, bort från "de andra".
En vänsterliberal politik måste, som jag ser det, tillgodose de basala behov som springer ur denna människans dubbelhet. Det innebär att den måste ta våra grundläggande materiella behov på allvar, och se det som en så långt möjligt ovillkorad mänsklig rättighet att få dessa tillgodosedda. Så är det inte idag. Idag lever vi ett ekonomiskt system som endast bygger på lönearbete kontra villkorade bidrag. Det medför stora problem för stora grupper människor, som har svårt att passa in i mallen för "anställningsbarhet". Också de som är anställda lever såväl i en ständig otrygghet i det att de är beroende av en arbetsgivare de inte har någon kontroll över. Också egna företagare är ständigt beroende av andra och av omständigheter mer eller mindre bortom deras kontroll: av ett kundunderlag, av kreditörers förtroende etc. Det bidragssystem den som går omkull blir beroende av fungerar i många fall dåligt, förnedrande, och skapar ingen trygghet. En grundbult i det vänsterliberala samhället är därför som jag ser det medborgarlön. En sådan måste av praktiska skäl ligga på en låg nivå, men ska tillgodose den enskilda individens mest basala behov. Jag tänker mig dock att den måste kompletteras med att individen förbinds att utföra samhällsnyttiga tjänster under en begränsad tid, för att tillförsäkra en fungerande samhällsgemenskap. Men samtidigt tänker jag mig att den som inte vill ingå i denna gemenskap ska kunna "kliva ur" (och överlåter med varm hand åt någon annan att fundera över hur det ska kunna gå till rent konkret).
Det vänsterliberala samhället bygger på en stark men desintresserad stat. Stark för att den måste kunna tillhandahålla sina medborgare all sådan service, vård och utbildning som inte kan läggas över på privata händer. Det är viktigt att det finns starka samhällsägda institutioner som tillhandahåller samhällsnyttiga verksamheter med anknytning till infrastruktur, public service-media, skola och högre utbildning etc. Jag ser andelen gemensamt ägande i mitt vänsterliberala samhälle som högre än i dagens. Men det ska också finnas en öppning mot andra former av ägande, och olika former av social ekonomi. Exempelvis genom inrättande av så kallade Public Interests Companies, såsom miljöpartisten Carl Schlyter på Brännpunkt i höstas föreslog tillsammans med tyska gröna EU-parlamentarikern Elisabeth Schroedter som en lösning för Vattenfall (istället för att de ostört tillåts fortsätta skövla tyska samhällen i sin jakt på brunkol etc).
Stark men desintresserad, alltså, och med det menar jag att det i det vänsterliberala samhället inte ska finnas plats för sådan moraliserande lagstiftning som utan rimliga skäl inskränker individens faktiska och/eller mentala frihet. Det skulle i detta samhälle inte finnas någon plats för den svenska sexköpslagstiftingen, och det skulle ha en narkotikalagstiftning som i första hand bygger på "harm reduction strategies". Det skulle inte heller finnas någon filmcensur och man skulle gå försiktigt fram i frågor om "könsdiskriminerande reklam" och annat som berör subjektiva tolkningar. (I övrigt skulle - och detta säger egentligen sig självt - detta samhälle naturligtvis ha en lagstiftning som garanterar individens rätt att inte bli överfallen, bestulen, mördad etc.) Den personliga integriteten skulle, vidare, självklart värnas, och det skulle sannerligen inte finnas något utrymme för den senaste tidens ödesdigra bokstavsförkortningar (FRA, IPRED, PNR...).

Staten skall dock inte vara så desintresserad att den inte strävar efter det övergripande målet att människors lika värde ska gälla också i praktiken, inte bara genom högtflygande retorik. Detta kan exempelvis avspeglas i statens institutioners lönesättning mm.
Och nån jäkla monark ska vi förstås inte ha.

Hm...jag misstänker att jag får återkomma med uppföljande postningar om det här. Detta är i alla fall en första ansats - take it or slit det i stycken.