Penisavund

Knappt hade jag skrivit gårdagens inlägg om min avundsjuka på högerliberalerna, med utgångspunkt i resultatet för tävlingen om "Årets politiska blogg 2008", förrän jag plötsligt insåg det uppenbara. Det är så uppenbart att ingen ser det. Nämligen att en annan ojämnhet bredvid den mellan höger- och vänsterbloggare är, ehum, tämligen markant: den mellan kvinnliga och manliga. Faktum är att endast en kvinna befinner sig i tio-i-toppen: Opassande-Emma (som jag och en del andra med mig egentligen velat se som vinnare) på fjärde plats.
Så vad betyder då det och varför överhuvudtaget ta upp saken? Förra året vann ju en kvinna, och därtill en prostituerad sådan, så inte kan jag väl mena att "Årets politiska..."-tävlingen i själva verket skulle vara en orgie i sexism? Nej, det menar jag förstås inte och alla som tror att jag hävdar en medveten konspiration för att trycka ner kvinnor kan med fördel försöka byta tankespår. För detta med att kvinnor mer sällan ses som tunga politrukiska röster har naturligtvis med betydligt mer subtila mekanismer än så att göra; mekanismer som såväl kvinnor som män styrs av och som dessutom sällan opererar på det medvetna planet.
Men låt oss till att börja med backa bandet lite. Förra året vann en kvinna, det är sant; därtill en kvinna som tillhör en starkt ringaktad grupp i samhället, och som, enligt min mening, på sitt sätt för en tydligt feministisk kamp. Men det finns två saker att tillägga här: den första är att Isabella liksom i år Opassande var ensam kvinna bland de tio i topp; den andra är det faktum att en del av de som stöttat Isabella gjort så av avgjort icke-feministiska, rentav anti-feministiska skäl - alla som följt Isabellas blogg vet att den är full av slängar mot det feministiska etablissemang hennes kamp gått på tvärs mot, och att detta tacksamt har tagits emot av sådana som inte kan sägas stå för en annan typ av feminism utan snarast stärkts i sin allmänna rabiata anti-feminism. Vissa av dem som lagt sin röst på henne kan, med andra ord, sägas ha gjort en markering "mot kvinnor" snarare än för dem. (Jag vet att många inte ser feminism som något som med nödvändighet är "för kvinnor" - jag ber att få avvika mot den uppfattningen, men den bakomliggande diskussionen är för omfattande för att jag ska kunna eller vilja gå in på den här och nu.)
Men är det då så enkelt som att det finns lika många kvinnor som män att välja mellan, och att männen hela tiden ges förtur? Nej, sannolikt inte. Jag gick snabbt igenom de bloggar som nominerats i årets tävling, och konstaterade - med visst förbehåll för att några faktiskt är så anonyma att bloggarens könstillhörighet inte framgår, och att ytterligare några är kollektivbloggar där både män och kvinnor skriver - att mer än dubbelt så många manliga som kvinnliga bloggare nominerats. Det man frågar sig då är förstås om detta speglar könsfördelningen bland politiska bloggar i stort eller om kvinnor helt enkelt inte nominerats i "tillräcklig grad". Det är en fråga jag inte orkar ge mig på att försöka besvara seriöst (den som känner sig hugad skulle förstås kunna börja räkna kvinnliga respektive manliga bloggare inom kategorin "politik" på Bloggtoppen, eller nåt). Men ja, mitt intryck är onekligen det att kvinnor mer sällan än män väljer det renodlade politiska fältet. Och ja, jag måste faktiskt tyvärr medge - mitt intryck är att kvinnor i oroväckande hög grad hellre sysslar med fluffiga kattungar, dagliga fotografier på den egna kroppen i läckra outfits och andra ting som kan hänföras till kategorierna smått och gott samt självbespegling.
Verkar jag föraktfull nu? Ja det gör jag säkert. Jag vet att det idag anses anti-feministiskt att kritisera kvinnor som ägnar sig åt det där med mode och stil och konsumtion och rosa fluff och sånt. Men helt ärligt - jag känner att jag börjar få nog. Jag börjar känna mig som Julia Roberts i filmen Mona Lisas leende - den som handlar om en flickskola på femtiotalet, där Roberts förtvivlat kämpar för att få sina elever att upptäcka sina egna intellektuella gåvor och sina möjligheter att ägna sig åt annat i livet än man och barn. Det är en film som i sig inte är särskilt radikal utifrån dagens horisont - eller åtminstone tyckte jag det fram till dess att jag började fundera lite mer på vad tjejer och kvinnor faktiskt ägnar sig åt idag. Nej, kvinnor idag lever inte för andra människor på samma sätt som femtiotalets hemmafruar gjorde det. Men många av dem är, tycks det mig, instängda i ett äktenskap med sig själva som Kropp och Kvinna. Och jag skulle då och då vilja krossa den spegel som dessa tjejer och kvinnor ständigt tycks ha framför sig. Jag skulle vilja dundra mot dem som Julia Roberts gör i filmen: "I demand excellence from you!" Sätt igång och upptäck världen utanför H&M! Ni kommer inte omedelbart att belönas, för som kvinna blir man fortfarande alltför ofta ignorerad, skuffad åt sidan. Men belöningen kommer på lång sikt, och den kommer inte bara att komma från andra utan också inifrån. Det är jag övertygad om.


(Gled jag ut i en väl orättvis och generaliserande avvikning nu..?)

Några andra möjliga förklaringar till den extremt ojämna könsfördelningen i toppen av politrukbloggtävlingen kan, hursomhelst, vara sådana som också använts som förklaring till vänsterbloggarnas taskiga resultat: att kvinnor inte tycker det är så viktigt med den här typen av tävlingar, och att de inte förmår göra särskilt bra reklam för sig själva. Den sistnämnda delförklaringen tror jag det ligger en del i. Jag kan ju iaktta detta hos mig själv. Jag skulle egentligen vilja skylta med att man kan rösta på den här bloggen i Björn Wadströms tävling "Årets Blogg 2008 - alla kategorier", men klarar inte av att göra det utan att samtidigt påpeka att man också kan rösta på Jimpan (som jag nominerade) och på Opassande... Ni ser.... jag kan inte göra reklam för mig själv.