Drömmen om Den Stora Folkresningen och synen på Mellanösternkonflikten

Sovjetunionen stödde befrielserörelser från Sydafrika till Centralamerika till Vietnam, liksom den islamiska republiken har stött Bosnien och Gaza. Så kan det se ut i världspolitiken: en regim som är djupt reaktionär och repressiv hemmavid kan ha en progressiv funktion utomlands.
Det verkliga skälet till att alla västerlandets makter har förbundit sig till en helig hetsjakt mot Hamas är just att denna rörelse insisterar på palestiniernas rättigheter och fortsätter kämpa för dem. Det är det som skiljer styret i Gaza från det i Ramallah: Mahmoud Abbas har funnit sig till rätta i rollen som Israels och USA:s marionett. Hans klick av korrupta Fateh-politiker är i dag en rehabiliterad israelisk satellitklass, vars uppdrag är outsourcad kamp mot alla former av motstånd. Så har nu också demonstrationer till stöd för Gaza förbjudits av Abbas myndighet och civila palestinier på Ramallahs gator fått smaka dess batonger.
Än värre är kollaborationen i Kairo. Den egyptiska diktaturen fruktar Hamas av samma skäl som sina amerikanska och israeliska vänner: en genuin folklig motståndskraft riskerar att spränga status quo. Den södra gränsen mot Gaza vaktas från Egypten, och dagarna innan Israel inledde sin offensiv höll Hosni Mubarak salong för Israels utrikesminister Tzipi Livni; samförståndet var gott. Men även Egyptens strategi kan slå fel.Massdemonstrationerna till stöd för Gaza har sköljt över de egyptiska gatorna och flutit in i den tidvattenvåg av missnöje som under flera år stigit allt högre och förhoppningsvis dränker diktaturen inom kort. Det är kanske palestiniernas största hopp: en social revolution i arabvärldens kärnland, i bästa fall under den fria arbetarrörelsens ledning.

Så skriver Andreas Malm på Newsmill, i en artikel med den lätt surrealistiska titeln "Vi bör följa Iran och stödja Hamas i kampen mot Israels folkmordspolitik". Ja man känner ju igen sig. Det är samma Andreas Malm som för några år sedan ägnade sig åt lika patosfyllda uttryck för stolt solidaritet med Hizbollah sommaren 2006. Vi har en lätt igenkännbar fiende, imperialismens instrument, som bedriver hetsjakt mot en lika lätt igenkännbar protagonist, bäraren av folkviljan - d v s Hamas. Att denna organisations starkt antijudiska prägel (något annat den har gemensamt med Hizbollah), vägran att erkänna Israel samt dess reaktionära och odemokratiska islamism skulle kunna spela in i västmakters skepsis mot den finns inte med i den här ekvationen - för det är ju faktorer som grumlar den klara, svartvita bilden. Att sitta hemma i pojkrummet - eller kanske snarare i de små vänsterextrema rörelsernas världsfrämmande mötesrum - och försöka identifiera de progressiva rörelserna i konflikten har förstås också något sorgligt välbekant över sig (ironiskt nog finns det en slags likhet mellan detta tänkande och USAs utrikespolitik, som ju också handlar om att liera sig med djävulen om djävulen verkar vara den kraft som bäst tjänar ens egna intressen vid en given tidpunkt; ett system som sällan fungerar eftersom djävulen trots allt lever sitt eget liv). Och man skulle kunna tycka att Malm borde dra sig till minnes vad som hände förra gången vi hade situationen "Iran + revolution + vänsterförhoppningar + islamister". De som till att börja med var lierade med arbetarrörelsen (exakt vad är den där dagens "fria arbetarrörelse" som Malm skriver om egentligen?) mot högerdiktaturen i Iran kom snabbt att bli vänsterns främsta förföljare. Nej, jag vet - historien upprepar sig sällan exakt, situationen är något annorlunda etc... Men det finns anledning att lyfta ett varnande finger mot demagoger som i all upphöjdhet tycker sig kunna urskilja vem som fyller en "progressiv funktion" i en situation som just nu handlar om att människor slaktas. Jag vet, det är den israeliska armén som står för den absoluta huvuddelen av slaktandet, inte tu tal om den saken - och jag tycker att den som hävdar att Israel fullt ut dragit sig tillbaka från Gaza 2005, varför allt bråkande från den palestinska sidan egentligen är helt onödigt, har en rätt tung bevisbörda på sig. Men vad som gäller just nu måste väl ändå vara att få slut på detta slaktande och, som David Munck skriver i sin andra artikel om Gaza på Newsmill, få igång den nödvändiga dialogen. Därför så framstår dessa slutord av Andreas Malm för mig som enbart vidrigt cyniska:

Till den dag styrkeförhållandena i regionen förändras är det motståndets uppgift att hålla grytan kokande. Det vet Hamas och de andra fraktionerna i Gaza. De segrar enbart genom att härda ut, genom att överleva och fortsätta kampen: det garanterar att de finns kvar den dag styrkebalansen skiftar. Ingenting tyder hittills på att Israel kommer att lyckas utplåna deras motstånd den här gången heller, med mindre än ett totalt folkmord.

Vad gäller ordet "folkmord" så används det ju redan, och har på många håll använts länge för att beskriva israelisk politik mot Gaza och Västbanken. Därutöver är naturligtvis nazireferenserna legio. Torsten Kälvemark skrev häromdagen en artikel på Aftonbladet Kultur där han i all oskuldsfullhet refererar till en israelisk bok som hävdar att "(o)m vi judar bara stirrar oss blinda på Förintelsen så ser vi inte omvärldens olyckor", och att det är dags för Israel och judenheten att resa sig ur Förintelsens skugga. Det är möjligt att detta är ord som är synnerligen träffande i en israelisk kontext; om detta vet jag intet. Men besattheten av Förintelsen kanske inte är något som är specifikt för "judarna" (det var en fin generalisering han gjorde där, Kälvemark, utan att behöva ta eget ansvar för den) utan något som i minst lika hög grad gäller oss, när vi tittar på Mellanösternkonflikten? Det är som om det bara funnes ett enda raster att se den igenom, och det är det raster som gör israeler till nazister, de forna offren som borde veta bättre till bödlar ("har de inte lärt sig något av sin historia" utropas det i kommentarsfälten, som om Förintelsen vore en slags learning experience). Jag vet inte, ärligt talat, om det är rätt att som Munck gör tala om "tendenser till folkmord" i det förhandenvarande situationen. Att dividera om den saken är hursomhelst måhända väl kallsinnigt. Men ungefär samtidigt som den konflikt som nu är bröt ut hade Aleksander Gabelic, ordförande i Svenska FN-förbundet, en artikel inne på DN Debatt angående situationen i Tschad, dit folk flyr undan Darfur. "Konflikten, som nu går in på sitt sjunde år, har hittills orsakat över 300 000 döda och miljontals flyktingar", skriver Gabelic. Detta är dock, av någon anledning, en konflikt som inte väcker, och aldrig väckt, vårt intresse i ens tillnärmelsevis lika stor utsträckning. Kanske också något som är värt att fundera över.

Ps. Nej "svensk vänster" vill inte "utrota judar" - men jag vill ändå rekommendera Bloggen Bents båda inlägg som positivt provocerande för vänsterläsare: "Andreas Malm sätter tillbaka national i socialismen" och "Vänstern sår en draksådd i Gaza".