Reclaim the demokrati

Ja det blev inte mycket ESFande för min del, på grund av sjukdomtrötthetstress. Med viss bävan hade jag berett mig på att besöka det där inslaget om "Hidden powers and the global elite", men fann det borttaget från programmet. Från ESF lät man kort meddela mig i ett mail att de som skulle hålla i seminariet dragit sig ur. Vad man undrar är förstås om detta skett efter påtryckningar eller om Vaken-gänget drabbats av akut paranoia efter den uppmärksamhet de fått i media.

Men jag gick i alla fall på Michael Hardts seminarium (Antonio Negri, som också skulle deltagit, blev sjuk och fick istället flyga hem igen). Metropolen som dagens hegemoniska produktionscentra, där biopolitical production äger rum (produktion som inte inskränker sig till att skapa varor eller tjänster utan också affektspridning - t ex det förmedlande av välbehag som den ideala flygvärdinnans soliga omhändertagande producerar) var orden för dagen. Medan samtalsmotpart America Vera Zavala sökte ta ner den högtflygande teoretikern på jorden. Eftersom metropolen ersatt fabriken som produktionscentra menade Hardt att upplopp i staden, som de som ägt rum i Frankrike eller, i mindre skala, det som ägde rum i Malmö under fredagens Reclaim the Streets-fest, var att betrakta som ett slags motståndsfenomen i klass med strejker. Men vem är då den motpart man kan förhandla med? undrade Zavala, med tanke på att arbetsplatskonflikter som strejker brukar åtföljas av möten där motparterna söker lösa konflikten. "Polisen", blev det enda svaret - ett svar som Hardt dock inte riktigt tänkt igenom. Själv tänkte jag på något annat, nämligen att kravaller i stadens gatumiljöer hela tiden och mycket direkt drabbar en tredje part, på ett helt annat sätt än en strejk. Vi kan ta de båda hårfrisörskorna vars salong drabbades av skadegörelse i fredags som exempel. "Vi får väl jobba gratis några dagar. Hur kul är det?", sade den ena av dem i Sydsvenskan. Den blir inga soliga affekter som deras biopolitiska produktion kommer att producera under den närmaste tiden, misstänker jag.
Vad jag tar med mig från föredraget är tanken på revolution som en evig transformationsprocess vari vi ständigt blir mer och mer demokratiska (till skillnad från den leninistiska idén om en odemokratisk övergångsperiod på vägen till paradiset (en övergångsperiod som aldrig går över)) - fast för mig tycks detta ligga mer i linje med en evig reformeringsprocess än en evig revolution. Jag tar också med mig - fast jag är inte säker på att jag sväljer - tanken på en "strategy of affirmation" snarare än den tidigare arbetarrörelsens "strategy of refusal". Att söka emulera det som funkar och transformera sig själv, den egna rörelsen, hellre än att söka "påverka fienden" har en trevlig klang. Samtidigt kan jag, allt mindre ju mer jag tänker på det, inte låta bli att i Hardt se den typiske litteraturvetaren och dennes tillbakalutade iakttagande av tecknens glada dans därutanför glasögonfönstren. Ja, han är ju faktiskt litteraturvetare. Och vi olika aktörer i metropolen och därutanför tycks mig i hans tal te oss som retoriska troper mer än något annat.