Personligt ansvar och helgvampyrer

Daniel Sandström skriver klokt i sin lördagspredikan, förlåt krönika, i Sydis idag - "Ansvaret försvinner inte med tekniken". Och då avser jag den del av krönikan som handlar om Piratbukten och obduktionsbilderna.

The Pirate Bay må ha juridiskt på fötterna, men ur ett moraliskt perspektiv är bristen på hänsyn helt oacceptabel. Liksom bristen på ansvar.
Diskussionen som följt bevisar­ också att vi lever i en ny digital offentlighet som ofta saknar ansvariga utgivare: ”Vårt system fungerar unge­fär som Gula sidorna” skrev Peter Sunde från The Pirate Bay i en debattartikel här i Sydsvenskan och lade i stället ansvaret på åklagaren som inte sek­retessklassat förundersökningen: ”Källan till informationen måste i så fall diskuteras, inte spridningssättet.” Som om det inte var just spridningssättet som var ansvarslöst i det här fallet.

Precis.
Det är beklämmande hur Pirate Bay, och med dem vissa bloggare av vilka några länkat till Sandströms artikel (kan tyvärr inte hitta dem just nu dock eftersom Sydsvenskan ändrat adressen*), flyr från insikten att alla bär ett ansvar för sitt agerande. Man skyller ifrån sig, eller skyller på alla andra än TPB å TPB:s vägnar, helt enkelt. Det är liksom bara tingsrättens och gammalmedias fel. Som ett mantra upprepas om och om igen siffrorna om hur få som laddade ner materialet före stormedias uppmärksammande av att det fanns på Pirate Bay, och hur många som laddat ner det sedan dess. På något sätt verkar man tycka att stormedia helt enkelt skulle ha avstått från att tala om detta - samtidigt som man är så mån om att ingen munkavle och inga begränsningar ska gälla för det egna agerandet. Det går inte ihop.
En kommentator till den här postningen menar att ansvaret ökar respektive minskar beroende på vilken adressat ens handlande har - hur många det berör. Såhär skriver hon:

Vi kan anta att det i dagsläget, någonstans i någon torrent, på pirate bay finns instruktioner om hur man tillverkar bomber. Kanske nån gammal anarkistbok eller terroristmanual eller nåt. Alltså kan vi anta att Pirate Bay just nu är skyldiga till att ha publicerat terroristmaterial.
Men detta är ju inte något problem eftersom ingen av oss vet om att det finns där, kanske inte är någon som delar torrenten. Men imorgon kanske nån tidning har snokat upp detta och skriver på förstasidan att Pirate Bay sprider terroristmaterial och vips är tusentals människor där och laddar ner.
Kan man jämföra Pirate Bays situation här med en tidning som skulle publicerat bomb-instruktiner själva?
Torrent-siter som Pirate Bay har ju funktonen att det som inte uppmärksammas och laddas ner tenderar att självdö. så har skett med till exempel nazistmusik tidigare.
Kanske vi då inte ska fokusera etiken så mycket på själva publiceringen utan på spridningen och vad det är som håller en torrent vid liv.

Jag tycker inte det här resonemanget håller. Låt säga att vi jämför Pirate Bay med ett print-on-demand-tryckeri med tillhörande katalog istället för en tidning. En av de saker man kan välja att få tryckt är ett hatmaterial av nazistisk art. Endast 50 pers vill ha det här tryckt, att jämföra med en Liza Marklund-deckare som trycks i 2 miljoner ex.
Men vad händer med de 50 ex som tryckts och vilka konsekvenser kan tryckandet av dem få? För det första kan ett fåtal ibland göra väldigt stor skada. Tryckeriet förlorar kontrollen över sitt tryckta material så fort det lämnar dem. Detta måste de räkna med från början. Bland annat får man, för det andra, räkna med att det blir känt hos allmänheten att tryckeriet tillhandahåller den här typen av material - även om man själv inte gör reklam för det så kan faktiskt någon annan göra så. Det kan hända att media uppmärksammar det. Menar man på allvar att media ska åläggas en munkavle i det här fallet, att media inte ska ha lov att berätta att det finns ett tryckeri som, i mitt scenario, sprider hatpropaganda?
Jag menar att mitt scenario är ungefärligen jämförbart med fallet med obduktionsbilderna, vad gäller frågan om etik och spridande. Om gammalmedia uppmärksammar på ett förenklande och sensationellt sätt så bär gammalmedia ansvaret för det - men TPB bär likväl ansvaret för att ha hjälpt till att göra materialet tillgängligt. Och, i det reella fallet, för att inte ens vilja försöka hindra eller överhuvudtaget uttala sig mot vidare spridning av det.

Det var deprimerande att se det korta inslaget om saken i Janne Josefssons Debatt. Man kan visst, till skillnad från vad en eller annan kommentator vill göra gällande, diskutera saken på TV - men Josefsson och det program han leder är alltför inkört i den stupifierande, förenklande mediedramaturgi där inget får ta tid, där skrikande-i-munnen-på-varandra utgör det klimax som markerar att ett inslag lyckats, och där inga resonemang tillåts lämna det personliga och plakativa planet. Att Sunde från Pirate Bay uppenbarligen förmåtts delta under falska förespeglingar gör inte precis saken bättre. Men diskussionen misslyckades också på grund av att de olika deltagarna helt enkelt talade olika språk - och inte alls tycktes anstränga sig att förstå varandra. Pappan talade utifrån sin personliga sorg. Jigenius utifrån den klassiske publicistens position. Sunde utifrån TPB:s position som de ständigt missförstådda företrädarna för det nya; till synes utan beröring med omkringliggande medialandskap och fysiska personer med deras besvärande känslor. Josefsson utifrån sin position som stressad programledare med intresse av att snabbt nå klimax och helst kunna avsluta med intrycket av att litegrann ha ställt saker och ting tillrätta när allt i själva verket hängde i luften. (Stackars Kalle som inte ville spela med i Josefssons spel fick knappt en syl i vädret, för att inte tala om kvinnan som sysslade med suicidprevention.) Att Josefsson lät den sörjande fadern och hans kränkthet stå i centrum hör till den dramaturgiska modell han arbetar utefter. Men samtidigt är det helt riktigt att göra så - det är han och hans barn som är den här historiens centrum. Josefsson parasiterar på honom, javisst. Men alla de som är snara att göra TPB till yttrandefrihetens martyrer på korset bör fundera några omgångar till.

Läs också Jonas Anderssons artikel på Svt:s hemsida.

*Det var väldigt vad Sandströms artikel flyttas runt på SDS hemsida. Först låg den på kulturavdelningen, sedan under "digitalt" och nu på "nöjen". Den kan komma att flyttas igen...
-----------------
Även om jag har en känsla av att det mest är jag själv som får något ut av det så fortsätter jag min vampyrfilmsgenomgång (se här, här, här och längst upp i högermarginalen). Nu jävlar är det dags för John Badhams Dracula, en film som drunknat i skuggan av Herzogs samtidiga Nosferatu men är något av en romantisk förbisedd ädelsten. Fin klassisk skräckgotik:



Frank Langella som spelar Dracula i Badhams film följer den tradition som Bela Lugosi inledde i Brownings Dracula från 1931 - Dracula som en mörk erotisk tjusare. Här är det dock återigen den stackars Renfield som konfronteras med Lugosis vampyr, istället för något av hans kvinnliga offer: