Jag vet inget som är så deprimerande som den s k "debatten" om kulturstöd. Ska kultur verkligen bekostas av skattepengar? och Varför ska författare leva på bidrag? är periodiskt återkommande frågor. Varje gång de återkommer behandlas temat med konstnärer som får understöd som om det inte funnes någon historia bakåt, som om hela idén med konstnärer som får ekonomiskt understöd vore helt unheard of och som om frågan nu skulle avgöras för första gången.
Ständigt återkommer samma ogenomtänkta argument, fast under denna period är de ovanligt högljudda. Konstnärligt arbete kallas för en hobby. För eller senare kommer alltid bilden av konstnärer som myglare och dagdrivare som håller sig för goda för att jobba som vanligt folk fram. Kulturutövare vars arbete inte uppskattas av en stor majoritet kallas för misslyckade och deras verk för skit. Självrättfärdigheten hos de föraktande skrikhalsarna är formidabel. I deras ögon borde väl den författare som icke är Liza Marklund helst sona för sitt parasiterande genom att jobba dubbelt (förlåt, jag menar förstås jobba och sen syssla med sin hobby på fritiden), bo på botten av en sjö och slicka sjön ren före jobbet varje morgon. För så är det ju för vanligt folk!
Förnuftsargument som att svenskan är ett litet språkområde varför det är svårt för svenskspråkiga författare att försörja sig utan bidrag, att olika former av mecenater och uppdragsgivare från maktens sida alltid hjälpt till att bekosta konstnärligt arbete, att få människor - också få av dem som hojtar - skulle uppskatta ett fattigt kulturellt klimat utan folkbibliotek med ett rikt utbud av verk utöver mainstreamlitteraturen osv, hjälper föga. För detta handlar inte om förnuft, det handlar om känslor. Och den huvudsakliga känslan verkar vara förakt. Eller är det ressentiment som är det bättre ordet?
Tyvärr gör personer från det skrikhalsarna kallar "kultureliten" (d v s alla som sysslar med kultur, eller t ex uppskattar opera (såna som jag själv), eller överhuvudtaget ställer sig bakom förda kulturpolitik) ibland saken värre genom att lite för ivrigt framhålla sin egen kompetens, eller i desperation använda ett ord som "vulgär" om skrikhalsargumentationen. Så t ex Lena Andersson i Svenska Dagbladet.
Men i sak har hon rätt.
lördag, september 27, 2008
Föraktet
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
19 kommentarer:
Jag tillhör dem som ofta upprörs av hur stor plats finkulturen tar i offentliga media. Hur kan man motivera att så mycket skattemedel läggs på konstarter som uppskattas bara av en ytterst begränsad del av befolkningen?
Jag uppskattar visserligen själv "smal" kultur i viss omfattning och är glad över att kunna gå på Borås bio och se film som inte är producerad i Hollywood. Men, finns det något klart argument för att Borås befolkning skall subventionera mina udda intressen?
Är det rimligt att satsa så stora skattesubventioner på operan i Göteborg som inte ens klarar sig på de allmänna subventionerna, utan till stor del måste lita till ytterligare sponsring från storföretag.
Jag tänker ibland på hur kulturvärdet hos en operaföreställning skall värderas i jämförelse med en konsert av en Bruce Springsteen eller en Bob Dylan, där människor är villiga att betala vad det kostar för en föreställning.
Betänk hur Shakespeare en gång tvingades visa sina kontroversiella pjäser på skuggsidan av London utan subventioner, medan vi idag har förflyttat hans pjäser till arenor, av gemene man subventionerade, för kultureliten i skön förening med premiärlejon vars kulturella intressen överskuggas av viljan att synas på rätt ställe.
Jag medger att vi måste subventionera kulturaktiviteter, men det är inte självklart hur det skall gå till, vilka som skall avgöra vart pengarna skall gå. Är det akademisk examina och kontakter i etablissemanget som skall ge denna makt, eller går det att hitta andra vägar?
Jag i min tur upprörs av upprördheten. För det är ju så otroligt lite pengar det handlar om trots allt! Och ditt resonemang bygger på ett antal föreställningar jag vill ifrågasätta:
1. Det finns inget särskilt värde i konsten, den kan inte tillföra samhället som helhet något utan den är ett "udda intresse" en minoritet ägenar sig åt.
2. Den här minoriteten har minsann inga särskilda rättigheter utan borde punga ut fantasisummor för att tillgodose sina udda intressen (då gäller kanske samma sak för minoritetsspråk etc?)
3. Förr i tiden var det minsann annorlunda! "Betänk hur Shakespeare en gång tvingades visa sina kontroversiella pjäser på skuggsidan av London utan subventioner, medan vi idag har förflyttat hans pjäser till arenor, av gemene man subventionerade, för kultureliten i skön förening med premiärlejon vars kulturella intressen överskuggas av viljan att synas på rätt ställe." Med all respekt, det där är faktiskt dumheter. Teatersällskap på den tiden hade som regel beskyddare ur samhällets elit; detta gäller även för Shakespeare som i egenskap av pjäsförfattare också hade en egen mecenat. Han arbetade f ö till största delen med ett sällskap som till slut kom att erhålla kungligt beskydd (The King's Men). Och teatern The Globe frekventerades både av "folket" och av "eliten" - som hade de bästa platserna i lokalen.
"Jag tänker ibland på hur kulturvärdet hos en operaföreställning skall värderas i jämförelse med en konsert av en Bruce Springsteen eller en Bob Dylan, där människor är villiga att betala vad det kostar för en föreställning", skriver du. Men en biljett till Springsteen på Globen kostar bara någon hundralapp mer än vad en subventionerad biljett till en svensk operaföreställning kostar. Hade denna biljett inte varit subventionerad alls hade den varit flera gånger dyrare. En operaföreställning omfattar helt andra kostnader än en rockkonsert. Och hade den inte varit subventionerad, ja då hade det helt varit en angelägenhet för förmögna. Det handlar inte om att det ena är mer värt än det andra; det handlar om hur man ska kunna tillförsäkra att hela befolkningen (i vad mån det är möjligt - det är trots allt inte gratis att gå på opera) får tillgång till konstkulturen.
Nej, det är inte självklart hur man ska prioritera alltid, men den frågan är en helt annan än (det ständiga) ifrågasättandet av att konstkultur subventioneras överhuvudtaget. "Är det akademisk examina och kontakter i etablissemanget som skall ge denna makt, eller går det att hitta andra vägar?", skriver du. Tja vi har ju faktiskt politiker som beslutar över kulturpolitiken, eller hur? Visst, sedan finns också Kulturrådet och allehanda tjänstemän som bereder beslut om bidrag. Menar du att de inte ska ha någon särskild kompetens på området - och tycker du i så fall att samma sak ska gälla för frågor om idrott, ungdomsverksamhet, miljöfrågor etc?
Visst handlar det om lite pengar, men symbolvärdet är stort. Stödet till "fin"-kulturen är nog en viktig del i den maktlöshet som omfattas av gemene man och det finner jag besvärande.
Om mina föreställningar om konsten:
1 och 2. "Det finns inget särskilt värde i konsten". Jag bekänner mig nog främst till den Schopenhauerska synen att konsten definieras i betraktarens öga; om den inte slår an en sträng hos andra så är den värdelös. Det är också det som är det stora i konst, att det inte går att beskriva i rationella termer utan har en djupare innebörd. Därmed kan ingen heller bli expert på konst, ingen enskild kan avgöra kvaliteten. Och det är verkligen inte så att en udda minoritet ägnar sig åt konst, Springsteen gör ju konst, utan det finns en udda minoritet som definierar konst utifrån en föregivet rationell analys och hävdar något slags egenvärde i sin expertis.
3. Min bild av Shakespeare är kanske helt felaktig, det var bilden jag fick när jag en gång gick med en guidad tur vid the Globe. Beskrivningen av föreställningarna där "folket" fick billiga ståplatsbiljetter gav bilden av en levande kultur. Detta kontrasteras verkligen när jag tänker på hur jag upplevt mina egna fåtaliga besök på Göteborgsoperan, där publiken ofta domineras av överparfymerade damer som visar större intresse för varandra än för föreställningen och hyllningarna efter föreställningen bestäms mer av konvention än uppskattning.
Trots denna min irritation över "fin"-kulturens värsta yttringar tycker jag visst att vi måste subventionera. Det finns ju ett avgörande problem med tjänster som de kulturella: det så kallade tjänstedilemmat. Den tekniska utvecklingen har gjort kulturmedier som högtalare, radio, TV och grammofon så extremt billiga att de tjänstebetonade medierna som teater, opera och unik bildkonst är chanslösa i konkurrensen. Jag tycker emellertid att dagens kriterier bestäms alltför mycket av en självutnämnd expertkår, men vet inte hur man skulle göra istället.
Alltså, för det första: värdet av enskilda konstverk är inte detsamma som värdet av ett samhälle med ett rikt utbud av konstkultur. För det andra: det där med "udda intresse" var det du själv som skrev i din första kommentar ("Jag uppskattar visserligen själv "smal" kultur i viss omfattning och är glad över att kunna gå på Borås bio och se film som inte är producerad i Hollywood. Men, finns det något klart argument för att Borås befolkning skall subventionera mina udda intressen?). För det tredje: vem är den "udda minoritet som definierar konst utifrån en föregivet rationell analys och hävdar något slags egenvärde i sin expertis" - kan du vara lite mer specifik? Handlar det om människor som faktiskt arbetar med konst, kanske? Eller som faktiskt känner till hur fältet fungerar och hur behoven inom den faktiskt ser ut? Du ger bilden av en upphöjd elit med samhället i sin hand. Men varför är den då så ifrågasatt? Och hur kan det komma sig att man just inom detta fält kan välja in en person utan någon som helst kunskap om fältet i ett råd som ska dela ut pengar till olika aktörer på fältet (Stael von Holstein i Kulturrådet).
Din bild av de parfymerade damerna på Göteborgsoperan ter sig för mig mest som ett uttryck för en omvänd snobbism. Konstkultur förknippas ofta med det feminina, det "pråliga". Så var det faktiskt också på Shakespears tid. Ja, din bild av hans verksamhet är helt fel. Det stämmer visserligen att man hade en livlig ståpublik på den tidens teater - men också att eliten satt, och inte sällan tillrättavisade "massan" när den blev för livlig. Att teater var ett folkligt nöje handlade dock också om att folk i stor utsträckning var analfabeter, och därför hänvisade till teatern för att få sig berättelser till livs. Så som man idag sitter hemma och tittar på såpor och deckare på tv, kanske. Eller ser Hollywoodfilm på bio och dvd. Mycket av det vi ser som "lågt" idag befruktar det "höga" eller kan på sikt visa sig vara mer överlevnadskraftigt än det "höga". Det har alltid funnits en korsbefrukting mellan "högt" och "lågt" - och båda nivåerna behövs för att det ska finnas någon livaktighet alls inom kulturen. Men din bild av att media i hög grad skulle ägna sig åt finkultur idag känner jag inte alls igen faktiskt. Det är väl inte precis så att man inte kan se underhållningsprogrammen på tv för all opera, liksom?
Ps - jag ska tillägga: "majoritetskultur" som stora arenaartister typ Bruce Springsteen behöver inte ekonomiskt stöd. Det finns ändå. Det är det du kallar för det "udda" som behöver stöd. Men visst, vi kan ju kasta bort det och nöja oss med det breda....eller? Den individ som då letar efter just den kulturyttring som passar henne får isåfall plötsligt mycket mindre att välja mellan...
"Det är det du kallar för det "udda" som behöver stöd. Men visst, vi kan ju kasta bort det och nöja oss med det breda....eller? "
Nej, det är inte alls det jag menar, vilket jag försökte framhäva i mitt sista stycke ovan. Men jag skulle vilja ha en bättre mekanism för att sålla ut vad som skall få samhälleligt stöd. Något som relaterar till det jag ser som konstens essens: dess förmåga att så an en sträng hos människorna. Dessutom bör ju förstås kategorin: "som faktiskt känner till hur fältet fungerar och hur behoven inom den faktiskt ser ut?" vara med.
"vem är den "udda minoritet som definierar konst utifrån en föregivet rationell analys och hävdar något slags egenvärde i sin expertis" - kan du vara lite mer specifik? Handlar det om människor som faktiskt arbetar med konst, kanske?
Jag tänker väl på dem som analyserar konst och dömer den utifrån sin intellektuella analys, vilket jag allstå betraktar som fåfängt utifrån min Schopenhauerska definition. Jag tänker mig förstås, i min negativa attityd, att de mer har sin utkomst av konst än att de egentligen arbetar med den.
Jag ställer mig fullständigt frågande till varför Schopenhauers konstsyn skulle styra vår kulturpolitik. Men jag vill påpeka att exempelvis konstkritiker, som analyserar konst utifrån historiska och olika intellektuella perspektiv (många får faktiskt ut något extra av kunniga guider på konstmuseer så varför kunskap och intellektuell analys inte skulle gå att applicera på det konstnärliga fältet är mig en gåta) rätt sällan arbetar som kulturbyråkrater. Visst har deras uppfattningar viss betydelse för vad som visas på konsthallar, ibland jobbar de som utställningsproducenter mm - men herregud, det finns eliter och hierarkier man kan ifrågasätta på alla områden. Frågan är verkligen hur man undviker kotterier etc. Tycker du att vi ska lotta ut vilka konstverk som ska ställas ut på de offentligt finansierade konsthallarna, vilka pjäser som ska visas på teatrarna etc? Varför är det så provocerande att det finns människor som har konstvetenskapliga el dramautbildningar som tillsätts som konsthallschefer, teaterchefer mm?
Du delar inte min Schopenhauerska syn på konst. OK, det förklarar förstås våra olika ståndpunkter och en diskussion om den synen kräver nog mer koncentration och utrymme än vi kan uppbringa här. Men jag tycker du är orättvis när du skriver "Tycker du att vi ska lotta ut vilka konstverk som ska ställas ut på de offentligt finansierade konsthallarna, vilka pjäser som ska visas på teatrarna etc?". Jag har försökt säga att jag vill ha bättre urvalsmekanismer, inte slumpmässiga.
Ja, jag är säkert orättvis. Men jag förstår inte riktigt exakt vad det är du skulle vilja ändra på, vad ditt missnöje egentligen är fokuserat på.
Jag tillhör nog de "föraktfulla" eller vad man skall säga. Helst skulle jag vilja se ett fullkomligt nyliberalt perspektiv på hela kulturscenen, där det som existerar är det som a) betalar sig eller b) människor brinner för så mycket att de helt enkelt skapar oavsett hindren, via de kanaler som finns eller uppkommer.
Men om man ändå skall ha statlig subvention kan man inte ha den som idag. Det är helt enkelt orimligt att man utbetalar subventioner och statsstöd på det sätt man gör, med ideologiska och kulturellt tunnelseende glasögon och till grupper som egentligen inte alls är några randfenomen, utan rätt väl representerade och etablerade i samhället.
Samtidigt får andra, icke lika omhuldade kulturarbetare hålla på med sin kultur som hobby och försörja sig själva utöver det. Är det inte dags att "level the playing field"? Varför skall vissa poeter, viss scenkonst och operainstitutionerna i Stockholm och Göteborg stödjas men inte andra kulturyttringar? Varför är de värda att omhuldas mer än ståuppkomiken, Stefan å Krister-buskis, black metal och wrestlingshower?
Är det inte dags att inse att vad som är den viktiga kulturen i samhället skiftar med tidevarven? Om operan, scenkonsten eller poesin är omsprungna i viss mån och inte längre är populära, bör de då inte därför få sjunka tillbaka i popularitet för tillfället? Man skall inte fortsätta att länspumpa de sjunkande skeppen mer. Vi förlorar kanske några, högst ersättliga, värden under en period, men vi vinner samtidigt andra.
Om man vill ta av skattebetalarnas pengar och sprida dem över kultursfären så duger det inte att ha samma ingrodda perspektiv som man haft i decennier, utan det är dags att bedöma kvalitet helt utan hänsyn till vilken del av kultursfären den kommer ifrån. Hur man skall göra det är väl skrivet i stjärnorna, men för mig verkar det nuvarnade kulturdebatten mest vara en likvaka över (det tidiga?) nittonhundratalets hypade fenomen, inte något som handlar om nuet eller framtiden.
Förlåt om det blev väldigt långt, men det såg ut som en tråd där inlägget kunde sväva ut lite. ;)
"människor brinner för så mycket att de helt enkelt skapar oavsett hindren...." Det var en väldigt romantiserad syn på konstskapande får jag säga. Varför ska just de vara martyrer under sin verksamhet? Och tror du verkligen att t ex en skådespelare som under hela sin verksamma bana tvingas jobba som servitör vid sidan av kan bli lika skicklig som, säg, Persbrandt - enbart i kraft av att han "brinner för sin konst"? Det är hela verksamheter med långa, månghundraåriga traditioner bakom sig du är beredd att slå sönder enbart på grund av en ideologisk princip (att all konst ska "bära sig ekonomiskt" av egen kraft, trots att så aldrig varit fallet historiskt).
"Varför skall vissa poeter, viss scenkonst och operainstitutionerna i Stockholm och Göteborg stödjas men inte andra kulturyttringar? Varför är de värda att omhuldas mer än ståuppkomiken, Stefan å Krister-buskis, black metal och wrestlingshower?" Well, kanske för att ståuppkomiken, buskisen och dödsmetallen tenderar att klara sig utan ekonomiskt stöd? Varför i hela friden ska man stödja sådant som inte behöver stöd? Och som de flesta har råd att frekventera utan subventioner från samhällets sida. (Vad gäller wrestling - nej, sport är inte detsamma som konstkultur. Inte ens i showform. Det innebär inte att sport är sämre än konstkultur - det är bara precis inte alls samma sak.)
"Det är helt enkelt orimligt att man utbetalar subventioner och statsstöd på det sätt man gör, med ideologiska och kulturellt tunnelseende glasögon och till grupper som egentligen inte alls är några randfenomen, utan rätt väl representerade och etablerade i samhället." Det är väl där skon klämmer för många - konstkulturen har ju en hög status i samhället på många sätt, men att denna status alltid, säger alltid, är villkorad och sällan går hand i hand med materiellt välstånd är en insikt som är svår att förmedla. Men framför allt finns det en brist på logik i ditt resonemang - om man skulle sluta stödja det som finns i "centrum" och istället stödjer "periferin" (nu är de faktiskt inte alls så att bara de stora aktörerna i centrum får kulturstöd, även små amatörgrupper, avantgardepoeter etc kommer ifråga), ja då flyttas ju periferin till centrum och vice versa. Även i så fall får vi alltså en hierarki. Det är rätt ofrånkomligt. Och under tiden slås alltså strukturer itu medan nya byggs upp, som sedan blir lika stabila. I själva verket behövs alltid både centrum och periferi, det etablerade och det oetablerade, det centrala och det perifera korsbefruktar varandra.
"Är det inte dags att inse att vad som är den viktiga kulturen i samhället skiftar med tidevarven? Om operan, scenkonsten eller poesin är omsprungna i viss mån och inte längre är populära, bör de då inte därför få sjunka tillbaka i popularitet för tillfället? Man skall inte fortsätta att länspumpa de sjunkande skeppen mer." Menar du att operahusen och Dramaten är sjunkande skepp? Varför går deras föreställningar då så ofta för fulla hus? Är det någon som tvingar publiken att gå på dem? Nej, det är det sannerligen inte. Subventionen av opera handlar inte om att det skulle saknas intresse för opera, utan att osubventionerade biljetter skulle bli så vansinnigt dyra att endast förmögna skulle ha råd med dem. Intresset för spoken word-poesi och ja, överhuvudtaget poesiuppläsningar är också större än vad du verkar tro. Men ja, mycket av det som får stöd är smal kultur. Det är ju, återigen, därför det får stöd! Att någonting är smalt innebär inte att det a) inte kan bli brett under en senare tid (även du har väl hört talas om konstnärer som blivit populära först efter sin död etc) b) inte kan vara helt livsnödvändigt för dem som faktiskt bryr sig (själv hade jag inte stått ut i ett samhälle utan s k smal kultur vid sidan av den breda) och c) inte kan påverka och inspirera breda kulturutövare. Också skräckfilmsregissörer inspireras av Bergman, t ex.
För att nyansera ytterligare: det är inte säkert att inte viss ståuppkomik & black metal redan är subventionerad. Lokalerna kan vara subventionerade av kulturpolitiska skäl t ex.
Själv kan jag f ö inte inse varför inte t ex musiker som sysslar med dödsmetall skulle kunna få konstnärslön - vi lär inte vara där idag, men det är inte omöjligt att det skulle kunna bli så. För det mesta finns dock en viss eftersläpning vad gäller det som bevakas & bevaras med hjälp av kulturpolitiska institutioner. När någon kulturyttring blivit till ett arv som behöver vårdas. Men det måste förstås finnas en balans mellan det dagsaktuella och det som hör till kulturarv och traditioner.
Den där romantiserade bilden av konstnärsskap är en realitet för nästan alla rock- och popmusiker och många filmare, för att nämna några. Det fungerar tämligen bra ändå. Varför skulle det inte gå inom teater, till exempel? Jag tycker att du har en bild av att man "måste" stödja vissa områden, men så är det ju inte. De kommer inte att försvinna, men däremot nå en storlek de förtjänar med tanke på intresset för dem.
Jag tycker inte att det är brist på logik i mitt resonemang. Min poäng är att kulturen skall vara ett dynamiskt fält, där man flyttar om stödet allteftersom det "behövs".
En fråga, också:
Varför skulle inte operan, teatern, poesin, litteraturen och det andra klara sig utan ekonomiskt stöd, när mina exempel på kulturyttringar gör det? Visst, kanske skulle man se andra former och mer av spets istället för ett bredare utbud, men varför har man bestämt sig för att bredd är viktig just för de områden som gäller idag, isåfall? Spoken word och poetry slams går ju rätt bra även utan högvis med pengar och vad gäller stödet för band och ståuppkomik är det nog så att antalet band är väsentligt mycket färre än antalet statssponsrade replokaler...
Sjunkande skepp var inte i publikbemärkelsen utan i den ekonomiska.
Jag tycker för övrigt att sport är kultur likaväl som sång och musik - det har den ju faktiskt även varit i andra tidevarv. Och till syvende och sidst handlar det även om pengar - varför skall jag sponsra ett visst utbud av kultur, när kanske ingen sponsrar den kultur jag tycker om? Det blir skevt och vissa grupper favoriseras utifrån godtyckliga nycker om vad som är "god" kultur. Det är ju bättre om all kultur får leva genom stöd från de som är intresserade av den, snarare än från statskassan.
Jag vet hur läget är för många musiker, konstnärer etc. Och hur många av dem tror du väljer att ha det dåligt, hur många av dem tror du frivilligt skulle avstå från att få stöd om de skulle få det? Ingen konstutövande jag känner, varken musiker eller bildkonstnärer, vill jobba dubbelt.
Jag har faktiskt varit kulturpolitiker ett tag, så jag har en ungefärlig bild av vilka behov som finns och vilka kostnader som är involverade i att tex driva ett danskompani, en stadsteater, museum, opera, konsthall. Helt andra kostnadslägen än vad det gäller behoven av stöd för spoken word-poesi eller något av dina exempel. Behoven är ändå större än vad pengapåsen är, och jag menar inte att prioriteringarna alltid är de rätta. Vad jag försöker säga är att du uttalar dig om saker du uppenbarligen inte vet särskilt mycket om. Är det något jag är utled på så är det små hobbyexperter med synpunkter på kulturbidrag med utan en susning om hur sådana ser ut, hur samhällets kulturliv överhuvudtaget ser ut under ytan, vilka aktörer som finns. När det gäller kulturpolitik så är alla självutnämnda experter, uppenbarligen.
"varför skall jag sponsra ett visst utbud av kultur, när kanske ingen sponsrar den kultur jag tycker om?" Ja, varför ska du betala skatt till sjukvård som helt andra människor än du själv kommer i åtnjutande av, vägbyggen i områden där du aldrig färdas osv. Det gäller att ha en helhetsbild av samhället, vad det finns för typ av kulturutbud, hur behoven ser ut etc.
God natt.
Nej, speciellt mycket erfarenhet av kulturpolitik i praktiken kan jag inte säga att jag har. Däremot har jag faktiskt försökt söka bidrag i föreningssammanhang och gått igenom en hel del av motiveringarna för vad som "lyckas" i sådana lägen. Och det är ingen direkt ovinklad bedömning som görs, vad man kan se. Det är tydligt att man skall ha med de "PK-nyckelord" som krävs i just dagens kontext, et cetera. Samt att viss verksamhet helt enkelt inte får stöd. Men om man skall se på det hela krasst är den aktiva kulturpolitiken bara ännu en post i budgeten, som bör kunna kritiseras och diskuteras precis som vad som helst annat.
Sen tycker jag faktiskt att det är en viss skillnad mellan infrastruktur och vårdsatsningar, som vi alla faktiskt i stort sett utan undantag nyttjar, och specifika konstformer. Men det kommer ju in i andra områden än kultur också - jag blir inte mer glad av att behöva betala för handboll, fotboll och hockey med skattemedel, medan mina favoritsporter MMA, thaiboxning och jiu-jitsu får mycket mindre del av den allmänna kakan.
Det här om att vi små hobbyexperter gör dig utled må vara hänt, men det tycker jag att du får tåla - själv diskuterar du ju många olika ämnen här på bloggen, antagligen utan att vara en väl förankrad expert på områdena... Att man inget kan _ännu_ betyder ju inte att man inget kan lära, eller att man måste sitta tyst. Jag lär mig gärna mer, även om jag kommer in ifrån en viss grunduppfattning. ;)
Nattinatt!
Ja, du har naturligtvis rätt i att alla har rätt till sin åsikt. Ledsen att jag lackade ur lite.
Men du blandar ihop saker, tycker jag. Eftersom du ju också har en dubbel utgångspunkt, som är motsägelsefull - å ena sidan tycker du att kultur ska betala sig självt, å andra sidan tycker du att bidragen ska betalas ut efter helt andra kriterier. Det är två helt olika diskussioner. Visst kan man - det har jag sagt flera gånger nu - ifrågasätta prioriteringarna. Men anledningen till att du, jag och alla andra betalar (väldigt lite, ska kanske tilläggas) till en kulturell infrastruktur (för det är vad det handlar om) är att det ska finnas ett någorlunda rikt utbud i samhället som alla ska kunna ta del av och välja mellan. Din modell verkar förutsätta att alla kör på sin egen grej, vilket gör att allt smalt får extremt svårt att överleva och att du dessutom får en mycket begränsad möjlighet att röra dig utanför din egna begränsade ramar, upptäcka nytt & utvecklas.
Ingen fara, det kan ju bli hetare än såhär när det diskuteras ;)
Det är inte så mycket en dubbel utgångspunkt som en önskan om skademinimering - att om man nu måste betala ut pengar, så skall man göra det utan att agera smakdomare på det sätt som görs idag. Man skall inte göra ont värre.
Helst skulle jag se att kulturen fick bära sig själv, men om man måste understödja den så kan man inte gynna vissa sektorer otillbörligt mycket, vilket jag tycker att man gör. Sen tror jag att det är en ogrundad rädsla det här att de "smala" konsterna skulle försvinna. Inga subkulturer har försvunnit på grund av brist på statligt stöd vad jag vet. De finns kvar i den omfattning de aktiva önskar och det är oftast inte så svårt för den hugade att skaffa sig mer information om dem.
Det finns nog med konst- och kulturintresserat folk för att man skall kunna bygga upp en ideell stödverksamhet och dagens IT-samhälle är ju faktiskt de smala specialiseringarnas och nischgruppernas himmelrike. Jag är med på att det kan finnas ett värde i att bevara gammalt nationalarv, men jag tycker att det verkar onödigt att försöka styra nybildningen så som man gör.
Men vad jag tycker du hela tiden missar är den kulturella infrastruktur som innebär att ett antal människor måste vara sysselsatta på heltid med ex teaterarbete, film, museiverksamheten osv. Visst finns det alltid amatörteatrar och fria grupper - för att hålla sig till teater som exempel - man kan gå på, men även om du skyggar för ordet så blir det en enorm skillnad på kvaliteten i det som bygger på hobbyverksamhet och det som bygger på yrkesverksamma scenografers, kostymmakares, ljusarbetares, musikers, skådespelares, regissörers osv helhjärtade arbetsinsatser. Det finns en väldigt enkel sanning i det jag försökte få fram tidigare, att en skådis som tvingas jobba dubbelt sällan blir lika bra som en Stina Ekblad, Mikael Persbrandt eller Marlon Brando (under hans verksamma år): nämligen att övning ger färdighet. Detsamma gäller självklart för andra konstnärliga verksamheter. Det är inte bara för skojs skull som skådespelare & bildkonstnärer tenderar att gå långa yrkesutbildningar. Och för många stora ess på den kulturella himlen finns det en myriad av yrkesverksammma, mer osynliga personer som bidragit till att bygga upp de verk essen blivit ess med hjälp av....Ta Bergman, ett enkelt exempel: en snubbe som jobbade växelvis med teater och film och som hade en liten stab av produktionsledare, fotografer, klippare, skådisar, ljudarbetare etc etc vid sin sida - yrkesverksamma, kunniga och pengakostande människor. Ska man pytsa ut lite till alla, är det vad du förespråkar? Hur ska då någon överhuvudtaget kunna bygga upp den stora färdighet som konstnärlig verksamhet när den är som bäst bygger på? Eller är det "ge pengar till det som är populärt" du talar om? Det fattar jag isåfall helt enkelt inte meningen med. Och är det en slags omfördelning du är ute efter i största allmänhet så kommer du inte undan prioriteringsfrågorna. Någon total jämlikhet lär du inte kunna uppnå.
Du personligen verkar inte tycka att teater & opera är konstarter som är relevanta för vår tid. Men vi är faktiskt rätt många som tycker annorlunda. Man kan inte bara utgå från sina egna preferenser när man talar kultur- och bidragspolitik. Man får (gud vad tjatig jag är) försöka göra sig en helhetsbild. Att det finns människor som propagerar för sina egna personliga nischar är bra, men alla måste ju vara på det klara med att inte alla kan erhålla ekonomiskt stöd i lika mån - såvida inte summan man får då blir så liten att den lika gärna kunde utebli helt.
Läs förresten också gärna:
http://kamfertext.blogspot.com/2006/10/ngra-tankar-om-kultur-glamour-och.html
Jag ser gärna att man ger fler, inte färre, pengar till kultur.
Skicka en kommentar