Tunga suckar en regnig söndagseftermiddag

Att Reinfeldt är arrogant har jag förstås hela tiden haft klart för mig. Och att ett högerparti som kallar sig "nya arbetarpartiet" naturligtvis innehåller ett stort mått av cynism. För mig framstod väljarkårens felriktade bestraffning av Göran Perssons maktfullkomlighet som ett självbedrägeri redan från början. Så jag kan inte påstå att jag är särskilt chockerad av att vår store rorsman använder sig av Sydossetienkonflikten i sitt allmänna FRA(själv)rättfärdigande. Jag blir mest trött, faktiskt. Men naturligtvis är det egentligen väldigt upprörande.
(Folk som bloggar läsvärt om Reinfeldts sommartal: Tankesmedjan Limbo, Roya & Matilda, FP i Nacka, Resursbloggen, Claes Krantz, Kulturbloggen, Blogge)

När jag läser Astrid Söderbergh-Widdings kommentar till Zhang Yimous regi av OS-invigningen tycker jag lite synd om Sydsvenskans filmkritiker Michael Tapper. Hans försök att diskutera Zhang Yimou utifrån en annan parameter än "den förföljde konstnären vs regimen" (se t ex här) har uppenbarligen inte satt sig. Inte heller den analys av filmen Hero som gjordes av Evans Chan i Film International nr 8, 2004 (ett nummer jag var gästredaktör för). Chan såg filmen som liggande fullt i linje med det styrande partiets krav på harmoni och enhet i Kina - och som ett uttryck för den i auktoritära länder väl kända strategin att appropria historien för att skapa lämpliga nationella grundmyter. Tyvärr ligger essän vad jag kan se inte ute på nätet. Här finns dock en annan essä som anknyter till Chans, även om den inte helt anammar Chans synsätt.
Det hade förresten onekligen varit intressant att se hur Chan tolkat det stora invingninsspektaklet. (Själv såg jag bara fragment av det. Jag blir så uttråkad av långdragna masscener. Nä, jag gillar inte Viljans triumf eller Olympia heller.)