Tack för det, Kielos

Katrine Kielos går idag in och nyanserar välbehövligt den grovhuggna diskussion om arbetarklass och folkhemsvärderingar som inletts av Dilsa Demirbag-Sten och byggts på i en replik av Daniel Suhonen i Aftonbladet. Demirbag-Sten målade upp en bild av en döende klass som blint romantiseras av en vänsterrörelse oförmögen att handskas med dess mindre attraktiva sida i form av främlingsfientlighet och manschauvinism - Suhonen kontrade med att tala om klasshat från höger och med att göra främlingsfientlighet inom arbetarklassens led till ett resultat av högervriden politik. Kielos påpekar däremot det uppenbara att arbetarklassen knappast är mer främlingsfientlig än andra sociala grupper, men att Suhonen å sin sida gör det för enkelt för sig.

"Forskning visar att länder med ungefär lika stor arbetslöshet kan ha helt olika omfattning av främlingsfientliga attityder. I Europa verkar människor lägga nästan större betydelse vid huruvida invandrare 'passar in' kulturellt, än huruvida de 'passar in' i ekonomin eller på arbetsmarknaden.
Och en person behöver inte vara ekonomiskt hotad för att uppleva sig kulturellt hotad. Det är alltså inte så enkelt som att 'det bara är ekonomin, dumbom' och det går inte att som Suhonen skylla främlingsfientligheten på Nyliberalismen med stort N. Rasismen har en betydligt längre historia än så. Allt är inte borgarnas fel och kan inte heller lösas genom ett återställande av a-kassan.
Å andra sidan kan allt inte heller lösas genom uppluckrande av las, vilket är en vanlig borgerlig käpphäst som även Demirbag-Sten galopperar runt på."

Själv reagerade jag mest som ett stort frågetecken inför Demirbag-Stens artikel. Visst finns ett visst svärmeri för Den Manlige Arbetaren kvar inom vänstern, men den där muralmålningen i LO-borgen hon tillmäter så stort värde tillhör en svunnen tid. Demirbag-Sten verkar helt ha missat den faktiska förändring vänstern genomgått, inte minst under nittiotalet när Gudrun Schymans höga klackar ersatte Werners uppknäppta skjortbröst i Vänsterpartiet och Ann-Sofie Hermansson seglade upp som en sol med sitt ifrågasättande av gubbmakten inom LO. Självklart har vänstern ett tungt etnocentriskt och patriarkalt arv att hantera - och det gäller sannerligen inte bara vänstern! - men det är väldigt missvisande att resonera som om det inte också funnes en stark medvetenhet om och motstånd mot detta arv. Alla som har det minsta erfarenhet av vänsterns inre liv vet att sanningen om detta sannerligen inte är så endimensionell som Dilsa Demirbag-Sten vill få det till. Jag skulle rentav tro att de allra flesta som är aktiva inom vänstern vet att ett eventuellt folkhemsbygge på 2000-talet måste vara betydligt mer inkluderande och öppet än 1900-talets. Och hur giltig Demirbag-Stens personliga erfarenhet av att ha utsatts för främlingsfientlighet från arbetarklasshåll än är så kan och ska den ställas mot andra, lika giltiga erfarenheter - Kielos påminner om Uppdrag gransknings valstugereportage, själv kom jag att tänka på ett annat reportage, ett som gjordes under nittiotalet och visar den kompakta motviljan inom en av Stockholms mer välbärgade förorter att acceptera tanken på en flyktingförläggning bland de egna kvarteren. Jag kan också för egen del gå tillbaka till barndomen i den svenska småortens ganska homogena villakvarter, och minnas den kollektiva utmobbningen av kvinnan som misshandlades av sin alkoholiserade man (min egen familj höjde sig inte över mobben), som bara ett av ganska många exempel på intolerans och utstötande av det annorlunda inom en medelklassmiljö.
Det är naturligtvis, som Kielos skriver, "meningslöst att som Demirbag-Sten reducera den viktiga debatten om sverigedemokraterna till en tävling om vilket block som har de minst främlingsfientliga väljarna." Men det är dessutom, vill jag tillägga, inte bara meningslöst utan också ganska oanständigt att inordna en högerinriktad kamp för "nödvändiga förändringar av välfärdsstaten" under rubriken "kampen mot folkhemmets likriktning och vänsterns patriarkala och etnocentriska arv".