2 x 2

Jag kör maximalt twinglyhoreri idag. För det finns både två stycken Brännpunktsartiklar i SvD & två stycken kulturartiklar i DN som jag bara måste kommentera. Vi börjar med Brännpunkt och oppositionens gemensamma utspel inom mediepolitiken.
Det är de kulturpolitiska talesmännen (som av en händelse (nej, inte alls - kultur är ju nåt för käringar) är alla tre kvinnor) för de tre rödgröna som författat en gemensam debattartikel. Jag saxar in favoritdelar av deras budskap:

•Förhindra inte att public service­bolagen får stabila och långsiktiga ekonomiska förutsättningar att vara just de breda och folkliga massmedier som tittarna och lyssnarna vill ha. Det innebär att uppräkningen av avgiften måste kunna vara högre än de två procent som kulturministern nu låst sig vid – om kostnadsökningar och skenande inflation motiverar det. Annars stryper staten i smyg public service.
Att säkerställa en bred och folklig public service innebär också att SVT måste få möjligheter att köpa in stora idrotts- och kulturevenemang.
Regeringen bör därför säga absolut nej till utredarens förslag att halvera SVT:s möjligheter att sända sponsrade program såsom OS eller VM. Annars kapar regeringen bakvägen SVT:s möjligheter att kombinera det nyhetsförmedlande och grans­kande med det breda och folk­liga.
/---/
•Behåll det presstöd som möjliggör en mångfald inom tidningsvärlden. Visserligen ogillar vi ofta vad som skrivs i borgerliga ledarkommentarer i till exempel Stockholms näst största morgontidning.
Men vi är beredda att kämpa hårt för att det ska finnas mer än en röst också bland storstadstidningarna. Den borgerliga regeringen är här allt för EU-­foglig istället för att stå upp för värnandet av en mångfald också bland storstadstidningarna i Sverige.
•Riv upp FRA-lagen. Grundproblemet utifrån ett mediepolitiskt perspektiv är här att skydda journalisternas källor, något som är själva grunden i den rätt till information som är demokratins förutsättning.
Vad gör FRA om man i jakten på terrorister även fångar upp material som till exempel handlar om jakten på terrorister från forskare, journalister eller politiker?
Det är ingen självklarhet att de värden vi bygger vårt öppna samhälle på är immuna mot nötning eller undergrävande. Friheten på medieområdet är en demokratisk kärnfråga som ständigt måste hållas levande och aldrig får tas för given.

Mittpunkten av de tre jag valt ut är förstås tacksam att kommentera. Nog är det höjden av avslöjande ironi att just Svenska Dagbladet är bidragsberoende. Inte så att Svenskan alltid är en bidragsfientlig tidning - Carl Otto Werkelid på kultursidan är en ofta klok och balanserad försvarare av immateriella värdens rätt till materiellt understöd - men vi vet ju alla hur det kan låta ibland på dess ledarsida och hos krönikör Skytte. Nå, det är väl som med Linda Skugge: man kan håna och sparka mot andras bidrag hur mycket som helst, men när det kommer till kritan så både söker och nyttjar man dylika för glatta livet. Själv är ju viktigast. Tycker vissa.
I anslutning till detta blir det logiskt att länka till Slavenka Draculics artikel i DN, ett eftermäle till den oberoende kroatiska tidningen Feral Tribune, som överlevt flera repressiva regimer för att nu till följd av bristande ekonomi ha lagts ner. Draculic anger två skäl för dess slutliga död:

Det första är ekonomiskt. Någon smart person i regeringen fann till sist det effektivaste - och mest diskreta - sättet att göra slut på odjuret. Inte ens en tidning som sålts i 20.000 exemplar i veckan och fått fler internationella utmärkelser än landets övriga press sammantagen kan överleva utan annonser. Och FT fick inga! Statsägda företag förstod bättre än att annonsera i FT, och de privata, som naturligtvis ville stå på god fot med den politiska toppen, fick allt annat än finstämda signaler om att även de borde undvika det.
Det andra skälet till att FT dog är vi, dess läsare, och det civila samhället över lag. Det har att göra med bristen på ansvar för det gemensamma samhällsintresset. Under den vilda kapitalism och barbariska diktatur som utgör den så kallade fria marknaden har tanken att vi behöver FT för att den försvarar våra gemensamma, inte enskilda politikers privata intressen inte hållits levande nog. Vi är alla ansvariga, FT dog av försumlighet i våra armar.

Jag är glad att de tre oppositionspartierna slår vakt om det gemensamma samhällsintresset. Jag bara hoppas att det finns tillräckligt med väljare som också gör det, i dessa högerlibertarianismens dagar.

För det tredje har generalsekreteraren för Majblommans Riksförbund skrivit ett senkommet svar på Mats Odell idiotiska förslag om att motverka fattigdom genom att lära svenska folket finanskunskap. Egentligen har redan satiriska Badlands Hyena levererat det bästa svaret. Men Lena Holm, som majblommegeneralen heter, är också klok när hon skriver:

Finansminister Mats Odell skriver i Svenska Dagbladet 24/6 att ”många hushåll har svårt att få pengarna att räcka till. Ekonomiska bekymmer beror dock inte alltid på dåliga inkomster. Tvärtom. Det handlar om att köpa saker på kredit istället för att spara, att inte planera för oförutsedda utgifter och att inte i tillräcklig utsträckning ha kontroll över vad pengarna går till.”
Han vill därför satsa på privatekonomisk folkbildning.
Jag tycker att detta ger en bild av en aningslöshet som borde vara främmande för en regering år 2008.
/---/
Varu- och tjänstemarknaden fungerar så att hushåll med en låg och osäker inkomst missgynnas. Konsumtion försvåras eller blir dyrare. Det är helt enkelt dyrt att vara fattig.
Fattigdom är sällan ett resultat av oförmåga att hushålla, det handlar om familjer som kämpar för att få tillvaron att gå ihop utan några marginaler utöver det allra nödvändigaste. Det är en vardagens vanmakt.

Ja, det är dyrt att vara fattig. Och tråkigt. Framför allt tråkigt, tycker jag. Att aldrig kunna resa någonstans. Aldrig kunna bjuda sina vänner på något annat än nödtorftighet. Aldrig kunna förgylla sina höstkvällar med en förkovrande kvällskurs. Sällan kunna gå på bio och framför allt aldrig kunna spontanköpa något vackert. De där SMS-lånen är förödande, det är sant, och visst är det bra att varna mot dem. Men det gäller kanske att förstå varför man tar till dem överhuvudtaget. Handlar det alltid mest om ungdomligt oförstånd eller allmän dumhet? Nej, jag har aldrig tagit till dem för egen del. Men nog har jag känt att det har legat nära, ibland. Och hade jag haft ett barn som jag aldrig kunnat göra glad med någon speciell leksak så hade jag kanske till slut gått i fällan.

För det fjärde vill jag hurra lite för Ulrika Kärnborgs intervjuserie "Tankar som kan förändra världen". Kärnborg tillhör vanligtvis inte mina favoritskribenter precis. Tycker hon ofta är slarvig och inte precis omdömesgill. Men här gör hon nåt briljant, genom en så enkel sak som att rent konkret lyfta fram tre inflytelserika kvinnliga tänkare (idag har turen kommit till Martha Nussbaum) utan att ens kommentera deras kön. Istället för att bara klaga på att viktigt tänkande oftast förknippas med män så visar Kärnborg rent praktiskt att så inte behöver vara fallet. Hon går in och anlägger fröet till en mottradition. Själv fastnar jag ofta i klagandet. Men det är klart, det är ju möjligt, ja rent av troligt, att klagandet hjälper till att inspirera den här typen av action.