Debattprogrammet Beckman, Ohlsson & Can tog sig igår an högerns kultursyn. Samma sak diskuterades nyligen i en debattserie i OBS!, då under titeln "Blå khmerer?" (några av inläggen finns fortfarande kvar för avlyssning i 30-dagarsarkivet). Det var den borgerliga litteraturkritikern Magnus Eriksson som inledde debatten och myntade begreppet. Han ser en överideologiserad konstsyn från höger; en vilja att tömma kulturen på dess specifika inneboende värde genom att reducera den till att bli som vilken vara som helst på marknaden, och en samtidig tendens att avkräva konstverk en korrekt högerideologisk hållning. Ett ökänt exempel på det sistnämnda är Jan Söderqvists recension av filmen Utlämnad, en film vars budskap inte föll recensenten i smaken. Den var, skrev Söderqvist, "bitterljuv musik i öronen på de liberalismens larvigaste lipsillar som lever i föreställningen att svåra problem faktiskt har busenkla lösningar" - och med "liberalismens larvigaste lipsillar" avsågs inte de svenska liberala debattörer som lipar över de korvören de tvingas punga ut med i skatt för att stödja ett rikt kulturliv, utan amerikanska demokrater som ifrågasätter bruket av tortyr i "kriget mot terrorismen". Ett exempel på det förstnämnda, alltså detta att vilja reducera kulturella och konstnärliga uttryck till vilka konsumtionsvaror som helst, utgjorde liberale debattören Mattias Svensson i gårdagens debattprogram. Han tyckte minsann det kändes fint att kunna köpa kultur som vilken vara som helst, sade han, att hiva upp en pocketbok på bandet i mataffärskassan. Detta berättas med en air av busighet, en perfekt illustration av det Eriksson i sin slutkommentar till OBS!-debatten kallade de blå khmerernas puerila drag.
Inte för att jag ser några problem med att det säljs pocketböcker, filmer och annat i dagligvarobutiker. Det är den envisa vägran att vilja erkänna kulturens och konstutövandets särskildhet i förhållande till margarinet och sockret som stör mig. För Svensson är det så enkelt som att konstutövande bör vända sig till massorna för att kunna bli populära och säljande, och därmed lösa sina ekonomiska problem. Alla de stora genom historien, påstod han sturskt, hade varit populära ("se bara på Shakespeare!"). Maken till okunnighet får man leta efter. I Svenssons värld finns inte de missförstådda, de som nått erkännande efter sin död eller bara nått ut till en liten krets vilka i sin tur använt influensen till att skapa något som kanske verkligen slagit igenom. Nej nej, så långt har inte Mattias Svensson tänkt. Men för att vara rättvis är det inte bara Svensson vars syn på kultur och kulturpolitik visar sig hänga samman med en tvivelaktig vision av hurdan den goda konstnären är. Också Ulrika Kärnborg visade sig i Beckman, Ohlsson & Can ha en högst förenklad och (om än på annat sätt) romantiserad bild av Den Riktiga Konstnären. Den är någon som sätter sig upp mot makten, som ifrågasätter, som är lite farlig för de styrande. En bild Svensson med rätta kritiserade och en föreställning som precis som Johan Tralau (representanten för den kulturkonservativa hållningen) påpekade kolliderar fullständigt med hennes uttalade stöd för att staten ska kunna lägga vägledande riktlinjer för de bidragsmottagande kulturutövande, riktlinjer av typen "genusperspektivets giltighet måste erkännas och anammas".
Även Tralau verkade ha ett visst Konstnärsideal bakom sin kulturkonservativa hållning. Den lite upphöjt esoteriske konstnärsgestalten. Den som inte sysslar med budskap eller genusforskning utan "ren Konst". Men Tralau var samtidigt den i diskussionen som kom närmast ett erkännande av även de andra konstnärstypernas viktighet och potentiella behov av stöd. Den jag själv stod närmast i diskussionen visade sig alltså vara den kulturkonservative.
Jag vet inte riktigt om jag är bekväm med det.
----------------------
Bry er inte om det utan gå in på Agenda 2010+ istället. Där finns Ilse-Marie, som skriver om utförsäljningen av Sverige. Där finns Heiti, som även han ägnar sig åt utförsäljningsfunderingar. Och där finns Cattis, som tycker att en bojkott av OS i Kina framstår som allt mer självklart.
På annan plats försöker Tanja göra oss till dumma sillar allihop.
Medan Blogge skriver klokt om det där med betyg.
tisdag, april 01, 2008
Gottverdammte blå khmerer
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
6 kommentarer:
Hej Charlotte,
Det var en ambitiös sammanfattning av debatten, men låt mig ändå komplettera. Jag fick frågan om jag ville lyfta fram något särskilt från kulturen. Då valde jag att lyfta fram just att kultur kan skapas för breda lager av konsumenter, att detta är ett område där mycket blivit bättre och något som ligger mig personligen, som en enkel själ, varmt om hjärtat.
Det innebär ju inte att jag utesluter eller förnekar andra aspekter av kulturen, inklusive de missförstådda genierna eller de högtravande lidande.
Min poäng var också att det man idag ser som finkultur ofta var sin tids populärkultur och att de mest framgångsrika ofta lagt sig i vinn om att nå en publik och rentav hånats av sin tids kulturelit för att vara för populistiska. Att man i några meningar i ett debattprogram skulle fånga hela konstens väsen vore naturligtvis förmätet, men utan breda penseldrag kan man ju inte säga någonting i mindre än en avhandling.
När du ändå är igång får du åtminstone ge mig att jag invände precis samma sak som du mot Ulrika Kärnborgs försök att utmåla hela kulturlivet som samhällskritiskt och olydigt mot makten, liksom hennes bisarra inbillning att det skulle vara min uppfattning att vilja ha lydig och insmickrande kost.
Rörande "ideologiseringen" tror jag fortfarande, som jag sede i programmet, att det mest handlar om en snäv kultursfär som nu får utgångspunkter (delvis politiska) som de tagit för givna ifrågasatta och kritiserade. Det är nyttigt, fast obekvämt om man är van att ensam härska över ett fält.
Hej!
Jo, visst är det lätt att nyanserna flyger iväg i ett halvtimmeslångt debattprogram. Men jag tycker fortfarande att du förenklar. Var det vi idag ser som finkultur "ofta" sin tids populärkultur? Jag tror snarare det är så att den stora revan mellan något vi kallar "högt" och något vi kallar "lågt" uppstått först på senare tid, med nittonhundratalet och modernismen. Men även i anbetraktelse av tidigare århundraden tycker jag du gör det för enkelt för dig - Mozart, Bach & grabbarna (för det handlar ju nästan jämt om män) understöddes av den elit som styrde i deras samtid, till skillnad från t e x de svenska fäbodstintorna & deras lockrop eller artonhundratalets positivhalare. De "stora" kompositörerna kunde inte leva av eventuell popularitet enbart (och det är väl olika, huruvida de vi idag betraktar som "stora" varit populära i stora kretsar eller inte). Detsamma gäller i stort sett för de "stora" författarna från förr.
Däremot sker det en ständig korsbefruktining mellan s k "högt" & så kallat "lågt". "Högkulturella" fenomen "sipprar ner" (jag tycker så illa om uppdelningen högt/lågt, det är därför jag använder dessa ständiga citationstecken) och blir till beståndsdelar i populärkultur, medan "populärkulturella" fenomen ibland tas upp i "finkultur", som när Bartok & hans samtida plockade in element från folkmusiken i sina kompositioner.
Sen finns också den aspekten att det som är gammalt och anses värt att bevaras ofta blir omhuldat av institutioner, stött av samhället - och därmed kan bli en slags "finkultur" även om det inte ursprungligen varit så. Som t e x när det gäller sekulär medeltida musik. De som sysslar med detta idag, och sjunger sånger av okända "folkliga" visförfattare, tillhör nu finkulturen.
Bara som några exempel på att relationen populärt/"högt" är komplicerad & präglad av en slags ömsesidighet.
Men du har rätt i att jag kanske borde ha talat om att du gav luft åt de tankar jag också har om den konstnärssyn Kärnborg gav uttryck för. Så nu har jag lagt till det i postningen. Rätt ska vara rätt.
Till sist, vad gäller den hårda reaktionen mot den nya kulturhögern, eller vad man ska kalla det, nja, inte heller där tror jag du har helt rätt. En hel del av de som reagerar på nyhögerorienteringen är trots allt borgerliga som ogillar alltför stark politisering av konsten och kulturlivet - oavsett om politiseringen går åt höger eller vänster. Reaktionerna från vänster och från konstutövande själva handlar om rädslan för kraven på "marknadsanpassning" och den ilska mot offentlig finansiering som ex von Holstein luftat. Man känner att det finns ett starkt förakt mot kulturutövare och konstnärer, de ses som en slags parasiter på samhällskroppen eftersom de (om de har tur) kan uppbära konstnärslön etc. Och rädslan för föraktet och ifrågasättandet av de livsfinansieringsformer som för så många kulturutövare i själva verket varit livräddningsplankor, det bottnar helt enkelt i vad som på tyska kallas "Existenzangst" - rädsla för att tas ifrån själva de möjligheter som gör att man kan leva och verka.
Charlotte,
Håller med dig historiskt. Publikfrieri har hjälpt och varit viktigt men sällan garanterat försörjning (däremot bör det ha underlättat verkens överlevnad fram till våra dagar).
Med industrialism, massproduktion och marknader uppstår dock en mängd kanaler till oberoende finansiering: från ärvda förmögenheter eller en alterativ yrkeskarriär till massmarknader för åtminstone en stor del av musik, litteratur och konst. Det kommer aldrig att ersätta mecenater och stiftelser (i statlig regi eller privat) men är ett ständigt växande komplement som tenderas att helt tänkas bort eller negligeras.
Njae, det är förstås rätt det du säger om spridningsmöjligheterna, men ärvda förmögenheter (my god, hur många har det, och vilka?) & möjligheten till annat jobb vid sidan av kreerandet (vilket ju många faktiskt har, glöm inte det) tycker jag verkligen ska nonchaleras när man talar kulturpolitik. Jag vet inte riktigt vad du är ute efter, du säger att stiftelser & statligt stöd måste finnas, men menar du alltså att detta bör minska? I så fall är jag inte alls med dig. Jag tycker snarare att det borde öka, eftersom det inte täcker behoven. Det utförs alldeles för mycket gratisarbete inom kultursektorn. Och det duger inte att säga "skaffa ett annat jobb, måla/spela teater/gör film vid sidan av" - visst, en hel del måste göra så men det måste finnas en hel yrkeskader inom varje disciplin som sysslar med sin konstutövning på heltid. Annars får vi bara amatörism. En disciplin som film t ex är beroende av hela kårer av yrkeskunniga människor för att kunna funka optimalt (sminkare, set designers, fotografer, klippare etc etc).
I övrigt är det väl så att de som kan och vill vara populära helt enkelt är det. Men ibland räcker det inte ens att sälja hyggligt. Få författare kan leva helt på skrivandet. Och till dem som inte kan det kan man väl inte säga "Hör du, vänd dig till massorna så du säljer lite bättre!" för det vore ju otroligt auktoritärt.
Charlotte/
De som inte får det att gå ihop på enbart skrivande eller skådespel får väl skaffa ett dayjob helt enkelt. Tror inte att det försämrar skapandet med lite markkontakt. Så har ju idrottsutövare hankat sig fram i decennier (innan den kommersiella marknaden blev tillräckligt stor för att bära åtminstone eliten). Vad är det som säger att du måste vara skådespelare eller författare på heltid (och livstid)?
Arv har haft större betydelse än du tror. Många av de franska sekelskifteskonstnärerna hade arv att falla tillbaka på och kunde därför utmana borgerlighetens goda smak för sitt eget höga nöje (en genre som dessvärre blivit kvar i detta förstelnade tillstånd sedan dess, nu statsunderstött). MNW som givit ut det mesta av bra svensk musik under decennier startades med kapital från Tore Bergers arv. Med kapital i omlopp i enskilda människors händer är det många som ägnar ett par år åt konsten och skapandet. Jag har en bekant med färdigheter inom film och skrivande som framlever sina dagar på just det sättet och gjort så ett tag.
Vad jag menar är helt enkelt att staten inte är en nödvändig aktör ens för att finansiera konst som inte bär sig på marknaden. Jag anser inte heller att staten har moralisk rätt att finansiera någras kulturella självförverkligande genom att ta andra människors pengar, utöver att tvång är fel så är det en otroligt regressiv omfördelning (från fattigare till rikare). Men jag antar att din moral är annorlunda i detta fall.
Jag menar inte att det inte skulle ha funnits (enstaka) personer vars ärvda förmögenheter har varit till hjälp i kulturskapande. Jag menar att man naturligtvis inte kan bygga en kulturpolitik på detta faktum. Ska man överlåta kulturskapandet i första hand till de besuttna medan andra i bästa fall får äta ur en mecenathand?
Dina kommentarer om att "de får minsann jobba som alla andra" känns, vidare, väl igen som det vanliga föraktet mot kulturarbetare som man så ofta ser från höger. Som om de skulle vara arbetsskygga, liksom. Jag skrev ju att det alltid kommer att finnas de som tvingas ha annan försörjning, inte sant? Men med ditt system kan hela Dramaten komma att reduceras till en fri amatörteatergrupp. Konstutövande kräver ofta långa utbildningar och hårt, långt arbete - för att inte konsten ska förbli outvecklad. Den skådis som vid sidan av jobbar som servitris hela det yrkesverksamma livet kommer förmodligen aldrig att bli lika bra som en Stina Ekblad. Det finns kanske enstaka undantag. Men det är inte de enstaka undantagen man ska bygga en kulturpolitik på.
Och man kan inte heller hänga upp den på enskilda privata aktörer och stiftelser. Att du tror att man helt kan slopa allt samhälleligt stöd tyder på en enorm okunnighet och nonchalans.
Skicka en kommentar