Jaså minsann, vissa har tydligen klippkort hos Brännpunktsredaktionen

Det är ju lite lustigt. Feministelitens förkrossande mediala övertag är en av de saker herr Ström siktar in sig på i sin redan ökända bok Mansförtryck och kvinnovälde. Så hur förklarar han egentligen att han själv får så stort medialt utrymme? Han tar minsann plats i medierna, får man säga, och särskilt på Svenskans Brännpunktssida. Där är han idag igen - trots att han inte heller denna gång har något att komma med, egentligen.
Jag vet, jag hade ju lovat att inte skriva om Pär Ström nåt mer. Han är så tjatig, det blir så tjatigt. Men någon måste ju säga ifrån. Man måste säga ifrån när han kommer dragande med sin egendomliga konspirationslogik.
Ström har "granskat" fyra olika nyheter och hur de presentereras. Är det någon som är överraskad över att han anser sig finna att de sprider feministisk desinformation? De framställer, menar Ström, hela tiden kvinnor som offer, även när de inte är det. (Är det någon som hajar till lite, känns kritiken om att "media framställer kvinnor som offer" igen? I så fall är det nog för att den med jämna mellanrum brukar komma från feministiskt håll. Men det har naturligtvis inte herr Ström noterat.)
Såhär skriver Ström om en nyhet i tidningen Stockholm City:

Stockholm City utropade här­-om veckan över hela förstasidan: ”Tog sexbilder på sovande kvinna – frias”. Men i det finstilta framgick att förövaren inte friades utan fälldes. Visserligen inte för sexuellt utnyttjande, utan för sexuellt ofredande.
Men han fälldes, vilket är motsatsen till att frias. Tidningen vilseledde alltså, vilket felaktigt gav intrycket att rättsväsendet inte respekterar kvinnor.
Chefredaktören förstärkte detta med en krönika där han kallade domstolsutslaget för ”ett hån mot kvinnans integritet”.

Jaha, det måste vara samma nyhet som jag har framför mig på förstasidan av mitt exemplar av Malmö Lund City från den sjätte februari. I texten på förstasidan står det: "Det finns inget förbud mot att fotografera en person mot dennes vilja och eftersom mannen anses ha berört kvinnans könsorgan flyktigt fälls han bara för sexuellt ofredande." Kanske har man gjort ett slarvigt jobb i Stockholm, kanske har man inte återgivit hela artikeln där utan stympat den så att detta inte riktigt framgår (fast det kan man väl inte ha gjort, förresten, jag ser nu att den bild på City-tidningen som ackompanjerar artikeln är identisk med den tidning jag har framför mig). Men sakförhållandet som framställs i rubriken är alltså helt korrekt. Mannen fälldes inte för de bilder han tagit. Han friades för det. Vad han fälldes för var alltså att han ansågs ha berört kvinnans könsorgan. Även här åtföljdes artikeln för övrigt av en kommentar av tidningens chefredaktör, i detta fall en kvinna. "Domen är ett hån mot oss alla", skriver hon - den visar ju att lagen inte respekterar den personliga integriteten.

När jag nu ändå är inne på detta kära ämne, Pär Ström - är det någon mer av er som liksom jag faktiskt harvat igenom den där boken han skrivit som reagerar på att det finns ett avsnitt där han med glädje citerar genusorienterad forskning (sådan som han annars mer eller mindre på förhand avfärdar)? Det är i de stycken av boken som handlar om kvinnor och brott - misshandelsbrott och andra. Han hade kunnat tänka efter lite där om han inte varit så förblindad av vrede - men vänta nu, hade han kunnat tänka, det kanske inte är så att feminism och genusvetenskaplig forskning har det allt övergripande syftet att visa hur det ligger i "mannens natur" att slå kvinnor och att "helgonförklara kvinnan"?!. Men så tänkte han alltså inte, uppenbarligen. Ström påstår sig ha harvat igenom ett antal hyllmeter feministisk litteratur, ändå är den (väldigt ringa mängd) litteratur han redovisar för i boken till stor del av karaktären antifeministiska pamfletter. Ett undantag finns dock: Gärningsmannen är en kvinna av Suzanne Kordon och Anna Wetterqvist. Den diskuteras uppskattande på nätfeministhaket Feminetik.

Men nu får det vara nog med detta, det finns roligare saker att ägna en söndag åt. Via Nittonde stolen ser jag att man kan roa sig med att rösta fram 2007 års bästa pocketomslag. Jag är i valet och kvalet - gillar jag Lotta Kühlhorns porslinshundar på omslaget till Tala om klass eller Jochum Nordströms sparsmakade till Edith Södergrans samlade dikter bäst? Snart måste jag bestämma mig. Pocketshopen vill ha min röst senast den 20/2.

Man kan också läsa bloggposter, förstås. Trotten skriver om kärlek. Mindre lustfylld men desto viktigare är Heja världens postning om burmesiska flyktingar i Thailand. Ytterligare en postning inom ramen för Agenda 2010+ är Uffe Bjerelds om huruvida Sverige bör erkänna Kosovo. Och så ägnar sig Thomas Svensson åt politikerförakt.

Till slut då, så ser jag att SVT beslutat lägga ner Filmkrönikan. Carl-Otto Werkelid på Svenskan kommenterar såhär:

Alltså: SVT:s kulturbevakning på filmområdet tar time-out. Beskedet är ynkligt och skandalöst. I all sin tafatthet blottar det ett kreativt kristillstånd inom företaget.
Som fall betraktat blir det ett exempel på hur vag och splittrad och i grunden omedveten företagets kulturuppfattning är: som tittare kan man idag inte skönja ens konturen av en samlad kulturjournalistisk idé på SVT. Den licensbetalande publiken vet i stort sett ingenting om hur SVT:s publicistiska ledning ser på sitt ansvar och sina skyldigheter på kulturområdet, vi vet ingenting om hur ambitionerna eller förnyelsetankarna ter sig. Vi vet egentligen inte ens om intresse föreligger. Utbudet är alltför splittrat, ojämnt, säsongs- och modebetonat för att säga något i sak, det har ingen linje eller kontinuitet.
Situationen är allvarlig, närmast att se som ett djupt bristtillstånd; det är min övertygelse att det bidrar till att själva kärnan i public service-tv håller på att erodera – och ett av de verkliga skälen till att publiken sviker, en stor och mycket kulturintresserad befolkning från norr till söder som inte ser sina behov och intressen beaktade i Sveriges Televisions utbud.
I det vakuum som råder har flera tv-kanaler, till exempel Axess TV och TV8, snabbt börjat profilera sig med kulturprogram. Också Kunskapskanalen och SVT24 har alltmer blivit tillflykter för samhällskulturellt intresserade tittare som söker allvar, kunskap, orientering, hög kvalitetsnivå – och att den publiken är stor, kanske rentav växande, tycks ha tagit SVT-ledningen på sängen. Svaret hittills, i stort sett, är att Kulturnyheterna får fem minuter längre sändningstid – och alltså att Filmkrönikan läggs på is i väntan på att något kreativt hjärnkontor skall öppna och börja jobba.

Och så, vill jag tillägga, finns ju i och för sig också Sveriges Radio, med nya programmet Kino (men nej, jag menar förstås inte att det skulle vara ett fullgott substitut för TV:s filmbevakning).