"Inte i mitt namn"

Vem ska egentligen föra en sexsäljares talan? Frågan aktualiseras åter genom Socialstyrelsens rapport Kännedom om prostitution 2007 (pdf). Där kan man bland annat läsa om svårigheterna med att få tag på sexsäljare villiga att dela med sig av sina erfarenheter:

Vi bad personer som arbetar nära prostitutionen om hjälp med att sätta oss i kontakt med lämpliga intervjupersoner. Det senare möttes dock med viss skepsis. Personer som arbetar vid prostitutionsenheten i
Stockholm menar exempelvis att de har klienternas mandat att föra deras talan: ”Vi här på det här stället träffar 100-tals människor i prostitutionen, och vi kan föra deras talan.”
/---/
Bland dem vi intervjuade med egna erfarenheter av prostitution fanns några som intervjuats i andra sammanhang, men där deras röster i slutändan ”plockats bort”. Detta ville de inte vara med om igen. (s. 12)

Frågan är förstås en kuggfråga. Det är sexsäljaren som ska föra sin egen talan; inte polisen, journalistkåren, bloggare som jag eller någon annan. Men det krävs också någon som lyssnar och är beredd att ta till sig det sexsäljaren säger.

I princip samtliga intervjuade sexsäljare (oavsett ståndpunkter) i denna kartläggning upplever problem med att få ta plats, få gehör och bli korrekt tolkade i den offentliga debatten, vilket även framförs av sexsäljare i andra intervjubaserade studier /.../. De sexsäljare som vi har talat med tar från olika perspektiv upp vad de anser vara missförstånd hos allmänheten. Några menar att det är en missuppfattning att all prostitution skulle vara likställd med människohandel eller att alla sexsäljare är missbrukare eller offer för någon form av utnyttjande. Vissa sexsäljare poängterar i våra intervjuer att de är emot människohandel men inte emot prostitution och att dessa inte ska sammanblandas. Andra kritiserar tanken på att prostitution kan vara frivillig och räknas som vilket arbete som helst. Enligt de senare är prostitution snarare jämförbar med våldtäkt eller misshandel.
En intervjuad f.d. ”prostituerad” (hennes självbenämning) uttrycker oro för sentida debatt kring prostitution, som hon anser är missvisande och som förringar det lidande som den innebär och att människor far illa i prostitutionen. Hon anser att ”prostituerade” som förskönar prostitution har intresse av att förtränga att de far illa, och dessutom av att legitimera sina livsval. Hon upplever att kritiska röster om prostitution, att den inte är bra och borde motverkas, inte hörs tillräckligt i debatten. Andra intervjuade sexsäljare hävdar tvärtom att det är positiva röster och erfarenheter om prostitution som censureras och tystas.
Diskussion kring aktörer på sexmarknader kretsar ofta kring en offerstämpling av sexsäljare. Intervjupersonen ovan (f.d. ”prostituerad” som är kritisk till prostitution) menar att debatten har svängt, nu ligger det på den enskilde med erfarenhet av prostitution att bevisa att hon eller han har farit illa. Tidigare fick man enligt denna intervjuperson gehör för att prostitution gav negativa erfarenheter och stöd utan att bli ifrågasatt. Hon anser att det är värre att inte bli tagen på allvar än att bli tagen som offer.
En representant för polisens traffickinggrupp i Göteborg berättar att personer utsatta för människohandel för sexuella ändamål kan bli kränkta av att utmålas som offer av myndigheter och andra aktörer. De vill enligt honom inte att man ska tycka synd om dem och de poängterar att de delvis valt själva.
En sexsäljare i Göteborgstrakten berättar att man som sexsäljare får negativa reaktioner i media och debatt om man säger att man mår bra och anser att man varken har blivit utnyttjad eller är offer. Hon påpekar att inte alla mår dåligt av prostitution och undrar vilken människa som inte blir utnyttjad i någon form eller något sammanhang.
Stereotyper kring maktlösa oskuldsfulla offer (sexsäljande kvinnor) och maktfullkomliga förövare (sexköpande män) kan enligt KAST i Göteborg innebära att personer som inte passar in i bilden inte uppmärksammas. Därmed hjälper gängse föreställningar till att dölja vissa fenomen, exempelvis kvinnor som köper sexuella tjänster eller män som säljer sexuella tjänster.(s. 48)

"Inte i mitt namn" är en vanlig form av retorik som används av olika sidor, sexsäljare med helt olika erfarenheter och uppfattningar, i sexköpsdebatten. Signaturen Nina använder sig av den i en text för nätverket PRIS -- en text vars titel är just "Inte i mitt namn". Hon skriver:

Till de som snackar om att prostitution är vilket jobb som helst, att sexköp borde legaliseras, att prostitution är frigörelse: NI TALAR INTE FÖR MIG. Tala i era egna namn, MEN NI TALAR INTE I MITT NAMN. Nästa gång du hör dig själv säga att sexsäljarna vill att det ska bli som ett yrke, KOM IHÅG vad jag sagt: DU TALAR INTE FÖR MIG.

Från ett annat perspektiv används "inte-i-mitt-namn"-argumentationen i ett upprop av danska gatuprostituerade, som försökte påverka den danska socialdemokratin till att inte ta lärdom av Sverige och söka införa den svenska sexköpslagen i Danmark:

Lyt ikke til dem, som påstår at være vores hjælpere, når de argumenterer for kriminalisering. De taler ikke vores sag. De siger, at salg af sex er et problem for os. Det er det ikke. De siger, at køb af seksuelle ydelser er vold mod den, der sælger dem. Sikke noget sludder. En del af os har været udsat for vold og anden alvorlig omsorgssvigt, fra vi var små. Vi ved godt, hvad vold er.

"Tala inte i mitt namn! En intervju" heter slutligen ett blogginlägg i vilket en sexsäljande kvinna angriper både försvarare och motståndare till sexköpslagen, överhuvudtaget alla som uttalar sig utan någon egen erfarenhet och som vill "kidnappa" prostitutionsfrågan för sina egna ändamål:

– Jag blir så arg varje gång någon tar sig rätten att tala i mitt namn. Alla dessa inlästa feminister med sina jävla teorier och sin falska, krypande omtanke. Vad vet väl de om saken? Ingenting! Ing-en-ting! De skiter i oss, de vill bara banka in världen i ett mönster som följer kartan de lärde sig på universitetet. De vet ingenting om vad som är bäst för mig.
– Och alla dessa som skall “försvara min frihet”. Jag läste en del bloggar och så efter hennes, Petra Östergrens bok, vad den nu hette, och en del som skrivits är ju bara hårresande. Visst, det är mitt val och jag tycker inte heller om lagen som den är, men sluta tro att ni kan prata för mig.

Så vi kanske istället ska tala om hur vi bäst gör det möjligt för sexsäljande kvinnor och män att göra sig hörda, att gå samman och kunna tala för sig själva utan att avfärdas som alltför traumatiserade eller stigmatiserade för att kunna föra sin egen talan, till slut till och med utan att tvingas bära mask för ansiktet och tala med förvrängd stämma, utan att vara rädd för skönstaxering, förlust av bostaden eller att hamna under den sociala myndighetens lupp?
----------
Välbloggat om rapporten: Isabella, Teflonminnesmannen, Blogge.