Politik & feelings

If coldness were not a fundamental trait of anthropology, that is, the constitution of people as they in fact exist in our society, if people were not profoundly indifferent toward whatever happens to everyone else except for a few to whom they are closely and, possibly, by tangible interests bound, then Auschwitz would not have been possible, people would not have accepted it. /---/ The coldness of the societal monad, the isolated competitor, was the precondition, as indifference to the fate of others, for the fact that only very few people reacted. The torturers know this, and they put it to the test ever anew.
Understand me correctly. I do not want to preach love. I consider it futile to preach it; no one has the right to preach it since the lack of love, as I have already said, is a lack belonging to all people without exception as they exist today. To preach love already presupposes in those to whom one appeals a character structure different from the one that needs to be changed. For the people whom one should love are themselves such that they cannot love, and therefore in turn are not all that lovable. One of the great impulses of Christianity, not immediately identical with its dogma, was to eradicate the coldness that permeates everything. But this attempt failed, surely because it did not reach into the societal order that produces and reproduces that coldness. Probably the warmth among people that everyone longs for has never been present at all except during short periods and in very small groups, perhaps even among peaceful savages.

Det är Theodor Adorno som talar. Fast han sade det nog på tyska. Föredraget i vilket han sade det hölls 1968 och finns återgivet under titeln "Education after Auschwitz" i textsamlingen CAN ONE LIVE AFTER AUSCHWITZ? A PHILOSOPHICAL READER (2003). Orden klingar märkligt naiva, lite rörande och melodramatiska men också cyniskt uppgivna, desillusionerade, på en och samma gång. "Peaceful savages"? Kylan som genomtränger allt och värmen alla längtar efter?
När jag läser gårdagens understreckare i Svd kommer jag att tänka på Adorno och hans försök att identifiera den auktoritära personligheten för att med hjälp av socialpsykologi kunna bekämpa fascistiska och rasistiska samhällstendenser. Understreckaren är författad av historikern Kim Salomon och den handlar om en bok om de mänskliga rättigheternas framväxt, Lynn Hunts Human Rights: A History. Hunt, skriver Salomon, spårar ursprunget till 1948 års FN-deklaration tillbaka till sjuttonhundratalet och de erfarenheter som då lade den känslomässiga grunden för föreställningen om mänskliga fri- och rättigheter. Även om han som historiker är skeptisk till de paralleller författarinnan drar mellan sjutton- och nittonhundratal fastnar Salomon för den koppling mellan känsloliv och politiska värdesystem hon gör: "Hunt visar /.../ på känslornas politiska betydelse. Embryot till företeelser som den amerikanska och franska deklarationen finns i den emotionella sfären. Boken fungerar därmed som ett belysande exempel på att det oberäkneliga och ologiska måste tillmätas betydelse för att skapa historiska sammanhang. Politiska och ideologiska tankefigurer kan inte frikopplas från känslor."
Ett negativt och givet exempel på känslornas och det irrationellas makt är förstås just Auschwitz. Alla försök att förstå förintelsen utifrån rationella förklaringsmodeller -- som den traditionella marxistiska tesen om antisemitismen som ett kalkylerat sätt att tämja folkets antikapitalistiska intressen -- blir skeva, falska, stympade. Och varför skulle inte andra känslor än hat och rädsla, empati t ex, också kunna spela en roll i mänsklighetens politiska liv -- varför skulle inte känslor också kunna spela en positiv politisk roll?
Frågan som inställer sig blir om det är möjligt, eller önskvärt, att försöka forma det samhälleliga känslolivet med hjälp av socialpsykologisk kunskap. Vem skulle kunna ta sig an uppgiften? Och mot vem ska den i första hand riktas: skolbarnen (i vanlig ordning), den föreställda "massan" såsom den i Landskrona, eller kanske snarare styrelse- och chefsrummen -- och Lidingö, Östermalm, Limhamn?