ebbe och jag

Allt är oerhört vackert. Som Schubert och Caspar David Friedrich med en liten touch av Tati faktiskt. Det är vad man i brist på bättre brukar kalla poetiskt eftersom det framkallar känslor och förnimmelser som man inte känner igen.
Så skriver Leif Furhammar om Ebbe Gilbes film Drömmen om det goda livet, en resedagbok från Rügen som sändes på SVT i fredags kväll (och repriserades idag, sänds en gång till på torsdag). Furhammar har nästan rätt -- fotografen Thomas Frantzén har verkligen åstadkommit något anmärkningsvärt med den här solindränkta filmen, bilderna ser stundvis ut att vara målade direkt i ljus och den ackompanjerande musiken av Schubert är väldigt väl vald. Men regissörens högtravande reseanteckningar, inlästa på ett poserande eftertänksamt vis som söker ge intryck av spontanitet och intimitet, hade jag gärna sluppit. Filmen hade varit bättre med bara bild, musik, den kvinnliga informativa speakerrösten, textskyltar och de tyska röster som sparsmakat, men med desto större tyngd, får komma till tals.
Jag för min del kastades när jag såg filmen sex år bakåt i tiden, tillbaka till min semester på Hiddensee, en liten bilfri ö med karaktär av tillflyktsort undan den stora världen snarare än, som intilliggande Rügen, hemvist för storslagna utopier -- eller kanske snarare dystopier. Hiddensee ligger som ett litet fristående bihang till vänster om sin större systerö och är än mer solig och ljusindränkt, vilket gjort den till en slags Skagenmotsvarighet. Men den Stora Konstnärspersonlighet som främst associeras med ön är en författare, Gerhart Hauptmann, nobelpristagaren som på sin ålders höst köpte ett hus där. Somrarna från 1929 fram till och med och 1943 tillbringades mestadels där, huset är idag ett museum med sin autentiska inredning. Dess borgerligt ombonade vardagsrum utgör en klar kontrast mot fascistparadiset Proras cementboxar, men är egentligen inte mindre kväljande. Hauptmann genomlevde Tredje riket i en högst halvhjärtad inre exil, han lät sig firas av nazipampar och riktade anklagelser mot de författarkollegor som, likt familjen Mann, lämnade hemlandet. Den sista strofen i dikten Die Insel (Ön) från år 1945 lyder: In meines Hauses stillen Raum / herrscht der Traum (ung. I rummen i mitt tysta hus / härskar drömmens rus eller I det tysta husets rum / härskar drömmen stum eller nåt annat som rimmar). Ett decennium tidigare, 1934, skrev han i en anteckning: Den största konsten är att tiga (Schweigen ist die grösste Kunst).
Jag blev osams med mitt resesällskap under vistelsen (blir man inte alltid det?). Upprinnelsen till grälet låg egentligen några veckor tillbaka, då vi hade sett Catherine Breillats film Romance tillsammans i Berlin och tolkat den på helt olika sätt (jag ansåg att huvudpersonen Marie blev våldtagen i trappscenen, Gabi ansåg inte det och tyckte för övrigt att Marie var en riktigt fjantig typ; jag tyckte till slut att Gabi var dumdrygheten personifierad, hon tyckte att jag var en sinnessjuk manshatare). När konflikten blossat upp började vi göra våra ö-utflykter på varsitt håll. Jag hamnade bl a på en liten gård där man (barn och jag) kunde köpa godsaker att ge till två små getter, en svart och en vit, som delade inhägnad tillsammans. Den vite djävulen snodde åt sig allting, blockerade effektivt vägen för sitt syskon och genomskådade alla mina försök att lura iväg den till en avlägsen hörna medan jag försökte utfodra den desperate svarte. Till slut gav den upp, den svarte geten, stod bara och stirrade på mig med stumt anklagande blick medan den vite triumferade. Jävla förtryckarget. Du lyckades göra mig till medförtryckare. Jag försökte förklara det hopplösa i att låta de båda vistas i samma inhägnad för bonden när han strosade förbi, han skrattade lite. "Ja, den är svår, den vite."

Ps. RÄTT LÅT VANN IGÅR! Stop it with the västchauvinism already ni som klagar på östdominansen, ni fattar ingenting -- ESC blir bättre & bättre för varje år. Fast det var synd att inte Georgien, Finland och Frankrike fanns med bland de tio bästa.