liv eller performance

Danska konstnären Simone Aaberg Kaern gjorde häromåret en fin utställning på Malmö konsthall. Temat var kvinnor som flyger, något Aaberg Kaern som själv har flygcertifikat tydligen länge upptagits av. Verket Sisters in the Sky -- en serie porträtt av kvinnliga stridspiloter -- samsades med filmsnuttar, bilder och objekt relaterade till ett projekt konstnären beskrivit med dokumentärfilmen Om konsten att flyga till Kabul. Projektet gick ut på att flyga från Danmark till Kabul för egen maskin, i syfte att träffa en flicka med flygardrömmar och ta med henne upp på en tur. Idén hade Aaberg Kaern fått efter att ha läst en intervju med Fariel, som flickan heter, i en dansk tidning.
Dokumentären visades naturligtvis i samband med utställningen, men jag kom aldrig att se den då varför det var med viss förväntan som jag såg den sändas i SVT igår annandag påsk. Besvikelsen blev desto större. Där utställningen var informativ, reflekterande och poetisk visade filmen fram en bara alltför bekant bild av hur den våghalsiga och naivt egoistiska Konstnären utan vidare eftertanke behandlar omgivningen som konstmaterial, beståndsdelar i en performance. När en man inte kan ge henne tillstånd att flyga in över NATO-kontrollerat luftrum, och svarar hennes uppmaningar att strunta i regelboken med ett lätt vädjande "Jag har fru och barn", reagerar Aaberg Kaern bara med irritation och beslutar flyga ändå utan tillstånd -- som om detta vore en heroisk handling i en reell humanitär insats. Bristen på respekt för det besvärliga sits hennes agerande sätter inte bara henne själv utan också de små människorna på marken därnere i är total.
Upprepade gånger beskriver konstnären sitt projekt i termer av att det är en "gåva" till flickan Fariel, ett frihetsfrö som mottagaren kan välja att vårda, ett litet utsnitt av kaos avsett att bryta mot de strukturer hon och andra afghanska flickor befinner sig i. Själv får hon, säger hon, ingenting för detta, det är något hon gör av besatthet och hon måste till och med lägga ner pengar hon inte ens har i realiserandet av sina planer. Samtidigt beskrivs den flygtur hon vill ge flickan som en performance. När Fariel till slut inte spelar den roll som utsetts åt henne, och anger sin morbrors motstånd som skäl, kallar konstnären detta för att flickan "inte ville ta emot gåvan". Att hela handlingen utgör ett konstverk som bär Aaberg Kaerns namn, som kan spridas, skrivas upp i dess skapares CV och bidra till uppbyggandet av en karriär, och att "gåvan", om det överhuvudtaget är någon, därför måste betraktas som en del av ett ömsesidigt utbyte reflekteras det inte över. Snarare än att ge flickan ett ögonblicks frigörande kaos sätter konstnären in henne i en uttänkt struktur. Och vad denna struktur egentligen står i för relation till Fariels liv vet inte konstnären särskilt mycket om fast hon har en del förutfattade uppfattningar om det; detta liv var tänkt att utgöra en del av Aaberg Kaerns performance.