Hysterifinal: "Du blev obehagligt berörd av de öppna såren"

Enligt en lista som återges i Aftonbladet är Nattvardsgästerna en av världshistoriens tio mest deprimerande filmer. Nu ger jag inte mycket för den där listan, särskilt inte som de flesta av filmerna på den är relativt nya (det finns ju mer än hundra års filmhistoria att gräva ur). Men visst är Nattvardsgästerna deprimerande - vilket som alla förstår inte är detsamma som att den inte skulle vara bra. Förutom att vara deprimerande har den en intensitet som kommer inifrån rollfigurerna och sträcker sig ut mot åskådaren. Det bokstavligen frontala tilltal som var ett typiskt Bergmangrepp är starkt förekommande i Nattvardsgästerna och kännetecknar YouTubeklippet nedan. Visst är omgivningen grå, visst är skolfröknens kärlek (hennes "uppgift i livet") både meningslös och patetisk, visst är prästens brottande med sin grundläggande brist på tro och sin egen meningslöshet inför en tom kyrka ett dystert och frustrerande tema som borde ha svårt att engagera en åskådare utan relation till religion. Men de lever ju i alla fall, prästen och skolfröken. Ingrid Thulin blir till och med lite hysterisk där mitt i alltsamman (dessutom lider hon av en hysterisk fysisk åkomma); Gunnar Björnstrand blir utanför det här klippet mer eller mindre hysterisk varje gång han tvingas konfronteras med henne.
Visst kan jag känna mig deprimerad av den här filmen. Men jag har sett den flera gånger och långtifrån blivit deprimerad varje gång; jag kommer förmodligen att vilja se den ytterligare några gånger i livet. Och det är skillnaden mellan Nattvardsgästerna och en film som Revolutionary Road - vilken enbart gör mig deprimerad och som jag (trots en enstaka fantastisk bild jag skulle vilja copypasta nånstans) aldrig vill se om såvida ingen beordrar mig att skriva ett lysande stycke text om den. De båda protagonisterna i Revolutionary Road är helt enkelt inte begripliga för mig eftersom de inte är levande. Deras kärlek till varandra är inte trovärdig för mig eftersom de inte är levande. Den fasansfulla hermenetiskt tillslutna plats de bebor likt två ovanligt stora (men snyggt klädda) dammkorn är död väntande på mer död. När Thulin däremot läser upp sitt brev för mig (det är åskådaren hon tittar på; brevet är "till mig") så berör hon mig. Det kan kännas pinsamt, man kan känna ett behov att skruva på sig lite i stolen, men då är det ju för att hon slår in i det veka livet. Hon tvingar mig till att bli berörd, med ögonen som riktar sig mot mig som två svarta sugande hål, brännande punkter mitt i allt grått. De är uppfordrande. De tvingar sig på mig. Det gör inte dammkornen Leonardo DiCaprio och Kate Winslet.



Därmed vare det slut på serien "hysteri på film" (även om avslutningen definitivt kunnat vara mer hysterisk, egentligen). Den började med John Waters och slutar, helt passande, med John Waters idol. Basta.

"Man kan ju följa lagen..."

Ja, det är Andreas Ekströms råd till alla oss som är missnöjda med Ipred-lagen. Och visst, det kan vi förstås göra. Vi kan följa lagen. Vi kan strunta i att försöka leta upp till exempel den där italienska filmen som inte finns hos vare sig bibliotek eller den lokala filmhandlaren; vi kan strunta i att försöka hitta musik av den där ungerska tonsättaren som verkar ha glömts av gud, eller att förkovra oss genom att lära känna konstnärligt propagandamaterial från östblocket, eller svensk snutfilm från nittiotalet eller vad det nu är vårt begär och vår förkovringslusta riktar sig mot. Men blir det inte lite... tråkigt? Lite instängt, lite... dött? Är det inte lite konstigt att just en kulturskribent, vilket herr Ekström ju är, så tydligt tar ställning för att vi ska nöja oss med att vara mer kringskurna i våra kulturella vanor än vad vi hade kunnat vara?
Nu invänder kanske den där vännen av ordning att lagen inte riktar sig mot den småskaliga nördfildelaren. Och visst, det är väl inte mannen som bara är ute efter att kunna återbekanta sig med en gammal filmupplevelse från svunna dagar lagen har kommit till för att tygla. Någon måste ha lidit ekonomisk skada för att "rättsmaskineriet" ska dras igång. Men kan den enskilde fildelaren i varje enskilt fall med säkerhet avgöra hur det ligger till med den saken? Och spelar det någon roll när lagen trots allt sänder en rätt kraftig signal om att det där med fildelning är något vi helt enkelt inte ska syssla med? Visst kan vi följa lagen. Vi kan för all del upprätta haram- och halallistor på vad som är tillåtet att fildela och vad som inte är det. Men.... då infinner sig den där känslan igen... att det är så.... ofritt.

Uppdatering: Thomas Götselius skriver bra i DN.

Animerad hysteri

Herr Stangel påminde mig i en kommentar till förra delen av serien "hysteri på film" om hur mycket hysteri det ju finns i tecknad film. Nu var det "gamla Pluto- och Kalle Anka-kortfilmer" som var hans exempel, och de är goda exempel, men mina tankar vandrade förstås iväg till Tex Averys och Chuck Jones hysteriska mästerverk. Till min stora glädje & förvåning finns de faktiskt på YouTube. Inget inom animerat är väl så hysteriskt på ett fantastiskt underbart sätt som kombinationen "Wagner + Bugs Bunny" i (Jones) What's Opera, Doc?



Daffy Duck måste självklart också vara med på ett hörn:



Och, som sagt, Tex Avery himself, naturligtvis. Här med en av de många Lilla rödluvan-varianterna, där Rödluvan är en svåråtkomlig sjungande vamp medan vargen och mormor är två überkåta frustrerade hysteriker (visst är Averys varianter på sagan sexistiska etc, men nu råkar jag älska utstudsande ögon & allt det där oavsett sammanhanget):

När man inte har fattat vad det handlar om

Kajsa Ekis Ekman ondgör sig i DN över att försöken att svartmåla vänstern skymmer sikten för viktiga frågor - och visar sig vara duktig på att bagatellisera de problem som i sig tillhandahåller den mörka färg vissa vill täcka hela vänstern med:

För att skapa en skugga är inga kopplingar för långsökta: ett klistermärke på en lyktstolpe nära en butiksbrand genererar tio artiklar om ”våldet från vänster”, att gilla en blogg utan att kolla kommentarerna räcker för att man ska anklagas för att vara antisemit.

Jag föreslår att Ekis Ekman nästa gång kollar in YouTubefilmerna från "tennisdemon" i Malmö innan hon börjar yra om harmlösa klistermärken. Och att hon nästa gång sätter sig in i vad antisemitismdebatten egentligen handlar om innan hon uttalar sig. (Hon kan t ex kolla här, här, här eller här.)

Av Ekis Ekman hade jag inte förväntat mig bättre, men att Cecilia Verdinelli går på i samma spår gör mig lite ledsen. För henne är det de årligen återkommande Kristallnattsmanifestationerna och (no surprise) FFLH/Brå-undersökningen som tjänar som förevändning för att bagatellisera förekomsten av antisemitism inom vänstermiljöer. Verdinelli anklagar skribenter som Dilsa Demirbag Sten och Magnus Sandelin för okunnighet, eftersom de enligt vad hon tror absolut inte kan känna till de här båda företeelserna. För henne är en attitydundersökning - som för att komplicera bilden kan ställas mot en annan sådan - och manifestationer som inte bara mig veterligen saknar större legitimitet i den svenska judiska miljön, utan dessutom (med rätta) anklagats för att använda sig av minnet av Kristallnatten i egna syften, ett ovedersägligt bevis för vänsterns immunitet mot antisemitism.
Tala om ytligt och naivt.

Uppdatering: Magnus Sandelin bemöter Verdinelli i GP:s papperstidning och på sin blogg.

Läs även Psykbryts kommentar.

Uppdatering 2: Jag läste slarvigt och såg inte att den undersökning Verdinelli hänför sig till inte är den intoleransrapport jag hänvisar till (och som brukar vara den undersökning vissa snarstuckna vänstersympatisörer använder som alibi för att slippa diskutera antisemitism) utan FFLH:s undersökning från 2006. Det är lite förvånande eftersom Verdinelli skriver att graden av antisemitism enligt denna undersökning var "allra lägst bland dem som kallar sig syndikalister och socialister". Detta stämmer inte med vad jag ser - det diagram jag tittar på visar nämligen ett lika lågt värde för kristdemokrater som för syndikalister (och här finns förmodligen ett av skälen till att den där intoleransrapporten på vissa håll är så mycket populärare än den senare attitydundersökningen).

Uppdatering 3: Bertil Ardania, f d ledamot av Judiska församlingen i Göteborg, går också i svaromål mot Verdinelli och bekräftar min bild av att vänsterns kristallnattsmanifestation saknar större legitimitet inom den svenska judenheten. "I Sverige har vänstern numera försökt göra dagen till sin", skriver han, och: "Verdinelli och hennes meningsfränder borde ta sig en funderare över varför bland andra Judiska församlingen valde att på ett tidigt stadium dra sig ur vad som ursprungligen var ett bredare arrangemang. Varje år den 9 november väljer i stället Göteborgs judiska församling att, tillsammans med medlemmar av demokratiska partier, samlas för att minnas händelserna i Nazityskland vid Bältespännarparken, åtföljt av en minnesstund i stora synagogan."

Uppdatering 4: Nu ser jag att också Dilsa Demirbag-Sten bemött Verdinelli. Hon beskriver vårt upprop för en vänster som tar antisemitism på allvar på ett delvis felaktigt sätt. Men det må väl vara hänt. Demirbag-Sten har helt klart en poäng när hon skriver att: "Förhoppningsvis förstår Verdinelli att när vänstern ger sig ut på demonstration till minnet av Kristallnatten, men inte välkomnas i samma manifestation som de olika judiska församlingarna, är det något som är fel. Det är som att demonstrera till minnet av Halabja men inte vara välkommen i de olika kurdiska organisationernas led."
----------------
Ps. Radioprogammet Kalibers scoop angående den rasistiska interna jargongen inom SD måste väl ändå tillhöra de mest icke-förvånande nyheterna någonsin. Inte för att förringa reportrarnas arbete alltså, det är naturligtvis viktigt och säkert bra. Men rubriken "Rasism hos Sverigedemokraterna" ter sig för mig mest som en truism. Man måste nästan vara Sverigedemokrat själv för att gå igång på den.

Hysteri VIII: EKORRE!!!

Inte för att jag förstår hur en hel familj kan bli hysterisk av detta söta lilla djur. Det måste vara nåt kulturellt betingat?


-------------------
Lästips för dagen: Lawen Mohtadi i GP.

SKMA om Sverigedemokraterna

På sin blogg uttalar sig Svenska kommittén mot antisemitism om Sverigedemokraterna och deras instrumentella, falskklingande anti-antisemitism:

Sverigedemokraterna (SD), eller åtminstone dess ledning, har på senare tid tagit motståndet mot antisemitism på entreprenad. I SD:s fall förefaller kampen mot antisemitismen att tjäna två syften. För det första att tvätta bort nazismstämpeln och för det andra som en förevändning för islamofoba utspel. Ett sådant instrumentellt bruk av kampen mot antisemitismen är intellektuellt och moraliskt förkastligt. Bekämpandet av antisemitism eller andra gruppfördomar kan och får aldrig bli en förevändning för spridandet av fördomar mot andra grupper och minoriteter eller utnyttjas för tillskansandet av en politisk legitimitet, allra minst av grupper som inte förtjänar sådan.

Ledare om antisemitism

Frågan om vänstern och antisemitismen fortsätter att diskuteras. Det upprop i Sydsvenskan jag var med om att stå bakom tas upp i Richard Warlenius ledare till förra veckans Arbetaren, och en annan av undertecknarna, Per Wirtén, tar upp ämnet i dagens ledare till Dagens Arena. Även om jag har synpunkter på i synnerhet Warlenius text är det utmärkt att frågan tas upp. Många ser den, i likhet med Warlenius, som ett inslag i en allmän vänster-bashing, och visst finns det sådana som vill göra den till det. Men det är tråkigt att vissa, med den ständiga hänvisningen till FFLH:s/BRÅ:s Intoleransrapport från 2004 som alibi, vägrar ta diskussionen på grund av detta. Här har Wirtén helt rätt när han skriver: "Antisemitism och rasism måste uppmärksammas var den än finns. Kritik går före solidaritet." Jag skulle dock vilja uttrycka saken på ett annat sätt: "Solidaritet med den judiska minoritetens rätt att slippa antisemitism borde självklart vägra tyngre än missriktad vänstersolidaritet."

Warlenius skriver såhär:

Beskyllningarna om att vänstern är antisemitisk är givetvis något som måste tas på största allvar – givet att det finns substans i anklagelsen. Men bakom den nya anklagelsevågen döljer sig såvitt vi kan se framför allt en nyhet: En av de största vänsterbloggarna, Jan-Inge Flüchts blogg Jinge, har att döma av en debattartikel av Svenska kommittén mot antisemitism (Sydsvenska dagbladet 12 februari) klart antisemitiska drag. I en bilaga till Journalisten listade Lars Ohly Jinge som en av sina fem favoritbloggar.

Detta är givetvis en nyhet och ska behandlas som en sådan. Men att, som kommittén försöker i sitt debattinlägg, göra en enstaka händelse till en trend av ”växande acceptans” för antisemitism inom vänstern är usel retorik, som inte blir bättre av att knepet upprepas av en rad vänsterprofiler i ytterligare en debattartikel (Sydsvenska Dagbladet 9 mars).

I normalfallet genomskådas så dålig retorik. För ingen kan på fullaste allvar tro att Ohly skulle ha tipsat om Jinges blogg om han visste att den ansågs antisemitistisk. Det var klantigt av Ohly – men det gör honom inte till rasist.

Här ryms de flesta reflexmässiga missförstånden - för det första har ingen, utom möjligen Janne Josefsson, hävdat att frågan skulle handla om att "vänstern är antisemitisk", för det andra har ingen kallat Ohly "rasist", för det tredje är Jinges blogg och omfamnandet av denna inte det enda exemplet på en kritiklös hållning gentemot antisemitiska uttryck på vänsterkanten. Ett annat exempel är den helsingborgska vänsterpartisten Per Rehnberg, som på den lokala partiavdelningens hemsida och med den lokala styrelsens stöd kunde skriva bl a "Den judiska staten Israel håller på att driva oss alla över kanten mot Harmagedon" och "Den intellektuella vänstern har sedan 60-talet flirtat med intellektuella judiska kretsar, samtidigt som man med andra armen kramat PLO. Denna schizofrena hållning duger inte." Ett tredje exempel är, förstås, antijudiska inslag i anti-israeliska demonstrationer.
Återigen, detta innebär inte att "vänstern är antisemitisk". Men det innebär att man inte reagerar mot antisemitism - kunskapsnivån är erbarmligt låg i fråga om vilka uttryck antisemitism idag tar, och viljan att lära inte direkt större. Warlenius, t ex, verkar ju se det som helt naturligt att Ohly inte själv märkt av den antisemitiska tendensen på den blogg han hyllat - Arbetarens ledarskribent klandrar Ohly enbart för att han varit "klantig" nog att inte känna till att Jinges blogg anses antisemitisk. Som om frågan om vad som utgör antisemitism skulle avgöras av något slags esoteriskt väktarråd vars riktlinjer vi ska följa men inte behöver försöka förstå oss på.
Ett annat trist inslag i Warlenius ledare är att han ser det som underförstått att både SKMA och vi som skrivit på uppropet är ute efter något annat än att diskutera, och reagera mot, antisemitism. Det talas om "usel retorik" och om ett knep som upprepas. Ordalydelsen "knepet upprepas" skvallrar tydligt om att Warlenius ser ett dolt motiv bakom kritiken mot Ohly. Vad detta motiv skulle vara kan man bara spekulera om, men de anklagelser som brukar föras fram mot dem som tar antisemitism på allvar är a) att man (av oklara skäl) vill "förhindra kritik av Israel" eller b) att man bara rent allmänt är ute efter att förstöra för vänstern, för att man i själ och hjärta är ett högerspöke (även om man nu själv skulle kalla sig för vänster). Det är ju väldigt tragiskt, och talande, att antisemitism ses som en så oviktig fråga att en hel del inom vänstern inte förstår att det finns de som är engagerade mot antisemitism för att de ser frågan som viktig i sig.
Men nå, Warlenius ifrågasätter i alla fall inte bedömningen av Jinges blogg som antisemitisk, och för detta ska man vara tacksam. För Wirténs ledare ska man vara ännu lite mer tacksam, även om jag personligen sätter flera små frågetecken i marginalen. Ett stort frågetecken sätter jag också, vid sidan av hans femte punkt:

5. Att de som brukar slå larm om antisemitism har låg trovärdighet är ett stort problem. Ibland verkar frågan helt enkelt exploateras för att undvika debatt om israeliska brott mot mänskliga rättigheter. Bland dem som anklagats finns bland andra Per Gahrton, Jan Hjärpe och Jan Guillou. Seriöst? Så går det om man blandar samman Palestinadebattens passioner med frågan om antisemitism i Europa.

Jag kan inte fatta varför Wirtén anser att Gahrton, Hjärpe och Guillou inte förtjänar kritik, när han nu i övrigt är så tydlig med att frågan om antisemitism måste tas på allvar. Ingen av personerna bakom de här tre namnen gör ju det, tvärtom anstränger de sig nu som då för att dölja, urskulda, blanda bort kort. När Gahrton, som han gjorde i Svt Debatt senast, förnekar att han skulle ha stött den famösa närradiokanalen och sedermera internetsajten Radio Islam så ljuger han helt enkelt. Såväl Gahrton som Guillou stödde initialt antisemiten Ahmed Rami. Då som nu utgick de ifrån att anklagelser om antisemitism inte är något att ta på allvar. Båda har sedermera tagit avstånd från Rami och Radio Islam, men inte dragit konsekvenserna av det misstag de till att börja med gjorde. Än Hjärpe då? Ja han ställde ju upp i rätten som en av Ramis försvarare. Och även han fortsätter att försvara och förminska antijudiska uttryck. Ska inte detta kritiseras? Det handlar inte om att stämpla folk som antisemiter - det handlar om att avkräva sina medmänniskor ett minimum av moralisk resning och intellektuell hederlighet.
------------
Meanwhile, på Expressens debattsida, ställer Andreas Malm ett engagemang mot antisemitism - "ett ytterligt marginellt fenomen" - i motsatsställning till ett engagemang mot islamofobi. Det är alltför många som gör så. Som om inte både antisemitism och islamofobi borde bekämpas, som två bara alltför levande och destruktiva fenomen.

Uppdatering: som Jonathan påpekar känns Malms tongångar igen från förra årets DN-debatt.

Några meningar om Watchmen

Börjar som ett mästerverk, slutar som ett pekoral. Trist att säga, men läs förlagan istället. Värt att minnas ändå: förtextsekvensen, Rorschachmasken, en del bra låtar på soundtracket. Men vad hände med konsten att berätta en tajt, väl avrundad historia? Viva Darkman - Sam Raimis film från 1990 är fortfarande den bästa superhjältefilmen i mina ögon, och en film som lyckas vara seriemässig utan att egentligen bygga på en serieförlaga. Intressanta variationer på temat: de berättelser där den potentielle superhjälten aldrig blir någon superhjälte utan bara konstig och utsatt efter det där obligatoriska felslagna mänskliga försöket att leka gud. Som den krympande mannen i The Incredible Shrinking Man, eller flugmannen i Flugan. Eller, ännu hellre, vetenskapsmannen i Todd Haynes episodfilm Poison, en man vars ansikte börjar spricka upp och läcka en spermaliknande substans, till omgivningens stora äckel.
Eller varför inte den onde mr Hyde, helst i Spencer Tracys skepnad.


Noterat: Copyriot om "upplevelseindustrin", Johanna N om spelvåldsmoralpanik, Daniel Poohl på Expo om Sverigedemokraternas falska anti-antisemitism.

SKMA rundar av

På SKMA:s blogg publiceras en längre respons på den reaktion deras debattartikel "Antisemitisk blogg Ohlys favorit" har väckt. En stympad version av texten återfinns samtidigt på Expressens debattsida. Bland det som inte finns med i Expressenversionen:

Som SKMA har visat är det Flücht som sätter tonen på bloggen; tendensen är densamma oavsett om det är blogginnehavaren, gästbloggare eller gästkommentatorer som författar inläggen. Flücht understryker dessutom att han alltid raderar “Rasistiska, sexistiska, homofoba eller andra stötande kommentarer”. Flücht skriver: “Som parentes kan jag nämna att jag alltid läser kommentarerna noga innan jag släpper fram dem när de rör Israel just.” “Jag är personligen ansvarig för DIN kommentar vilket gör att jag inte släpper fram vad som helst.” De antisemitiska kommentarerna publiceras alltså medvetet.
/---/
Att kritisera Israel är inte antisemitiskt. Men antisemitism kan och får inte ges någon legitimitet eller plats i sådan kritik. Som exemplet Jinge.se visar är denna rågång långt ifrån någon självklarhet.
-----------------
Med lite lös anknytning, kanske: Lisa Bjurwald om Durban II (och Jinge länkar, sitt perversa twinglytrixeri trogen, en postning om finansvärldens girighet till Bjurwalds artikel) - för folk som kan läsa på tyska erbjuder Perlentaucher mer läsning därom. På Newsmill analyserar Harry Rson Svensson SD:s Israelstöd.

Uppdatering: Twinglylänken till Jinge nu borttagen.

YouTubehysteri: "Leave Britney alone!"

Ungdomar som följer med sin tid har förstås sett det här klippet till förbannelse - för mig är det däremot fortfarande ganska nytt. Första gången jag såg det förvandlades jag till en liten skakande extatisk hög - övertygad om att det handlade om nån slags fantastisk postmodern performancegrej. Nu har jag förstått att det handlar om "äkta känslor", och den lyckokänsla som klippet utlöser hos mig ter sig egentligen mindre passande. Men skadan är redan skedd, min reaktion på den gråtande Chris Crocker är redan inprogrammerad i mig and there's nothing I can do about it. Jag kan inte hjälpa det: jag älskar det här. Och jag skrattar inte åt det på något elakt sätt, vill jag hävda - jag anser mig inte ha något gemensamt med de elaka mobbkommentatorerna på YouTube och jag hoppas att ni bloggläsare därute inte delar deras sadism.
Kan tyvärr inte längre hitta hela den lilla filmen, men här är i alla fall ett utsnitt:

Reaktioner på uppropet

Det förvånar mig inte att det upprop om vänstern och antisemitismen som jag var med om att publicera i Sydsvenskan i början av veckan utlöser en del rätt primitiva ryggmärgsreflexer. För så är det alltid när antisemitism diskuteras - termen är så överladdad att tankeförmågan helt enkelt verkar slås ut hos många människor. Nervbanorna tycks på något plan entydigt koppla ordet "antisemitism" till Hitler och gaskamrarna, även om de flesta väl rimligen med förnuftet vet att den eliminatoriska antisemitismen bara är ett om än det mest vedervärdiga exemplet på de uttryck som negativa och stereotypa uppfattningar om judar kan ta. Eftersom ingen vill förknippas med ett industriellt genomfört storskaligt massmord slår det slint i huvudet på dem som ser sig eller "sin grupp" omnämnd i en text som handlar om antisemitism. Den som tar upp attityder mot antisemitism får höra att hon kastar antisemitismanklagelser omkring sig, att hon svartmålar. "Anklagelsen" anses vara så befängd att det spekuleras om skumma underliggande motiv (som att det skulle handla om att avvärja kritik mot israelisk politik) och bristen på förmåga till faktisk reflektion i den här frågan gör att tankefigurer som anknyter till en antisemitisk tradition kan slinka igenom i den våldsamma motreaktionen. Så kan till exempel Ali Esbati på fullt allvar kalla vår artikel för "ett utspel i ett uppifrån orkestrerat angrepp på vänsterns arbete mot den rasistiskt färgade ockupationen av Palestina". (Fetstilen är min.) Visst, vi som ställde oss bakom texten (som jag var huvudförfattare till) är förstås marionetter i de mäktiga judarnas sold...eller hur ska Esbatis ord tolkas, fattar han inte vilka föreställningskomplex han aktiverar med den typen av påståenden? Serhat Daran, redaktionsmedlem i tidskriften Mana (sic...), spär på genom att kommentera: "Det finns tydligen gott om nyttiga idioter. Artikeln är ju uppenbart ett beställningsjobb från sydsvenskans ledarredaktion. De behövde några från 'vänsterkanten' för att legitimera sin ganska taffliga retorik." (Well Serhat, jag kan ju avslöja att Sydsvenskan inte var den första adress vi skickade artikeln till...)
Esbati och Daran går till och med så långt i sitt misstänkliggörande att de ifrågasätter om vi som skrivit under verkligen är vänstersympatisörer. Nej kamrater, vi är förstås egentligen Mossadagenter som i många år tränats att infiltrera vänstermiljön! Hallå liksom. Men det är väl den gamla utstämplingsmekanismen som spökar (typ "är ni inte med vår linje är ni kontrarevolutionära och skadliga element"). Att det gör så i just det här sammanhanget är så att säga bara lite extra perverst.

Att folk kan reagera väldigt känslomässigt när de anser sig blivit utpekade får man ha förståelse för. Men när Helena Duroj ringer upp och skäller ut undertecknare samt - understödd av Esbati - påstår befängda saker på sin blogg så måste man gå in och förklara läget. På sin blogg skriver Duroj:

Att jag anklagas för antisemitism är inte lika allvarligt som att hela vänstern anklagas - utom för mig.
Det är mer än jag kan stå ut med när mitt politiska engagemang och denna blogg kopplas ihop med antisemitism i en framställning som går ut på att antingen A/ jag är antisemit eller B/ jag stöder en hypotetisk antisemitisk fraktion inom Vänsterpartiet.

Såhär lyder den mening om Duroj som står i uppropet: "Helena Duroj, en vänsterpartistisk profil med särskilt intresse för antirasistiskt arbete, kallar på sin blogg SKMA:s kritik för 'mindre konstruktiv läsning'." Sammanhanget är ett resonemang som handlar om hur personer inom vänstern nogsamt undviker att ta frågan om antisemitism på allvar. Och eftersom Duroj är särskilt engagerad i just antirasism är hon ett rätt flagrant exempel på en sådan person. Hävdar vi att hon är antisemit? Nej, för alla som kan läsa innantill och inte är förblindade av vrede är det uppenbart att vi inte gör det. Påstår vi att det skulle finnas en "antisemitisk fraktion" inom Vänsterpartiet? Nej, men väl att vänsterpartisten Jan-Inge Flücht driver en antisemitisk men av alltför många inom vänstern uppskattad blogg. Vad som påpekas om Duroj specifikt är att hon viftade bort SKMA:s kritik mot att Ohly favoriserar en antisemitisk blogg genom att kalla kritiken för en "mindre konstruktiv läsning" Och detta är inte bara sant utan dessutom en mycket lindrig beskrivning av det Duroj skrev angående SKMA:s artikel (som Duroj helt Daranaktigt kallar "Sydsvenskans"). För hon anklagar faktiskt SKMA för att helt enkelt fara med osanning. ("Sydsvenskan bygger på läsning av Jinges blogg, eller säger sig iallafall göra det. Varken Jinge själv eller jag känner igen citaten.") Sedan ställer hon SKMA-artikeln mot boken Sverigedemokraterna har fel av Alex Bengtsson. ("Betydligt mer konstruktiv läsning är 'Sverigedemokraterna har fel' av Alexander Bengtsson.") Det som står om Duroj i uppropet är alltså bara precis korrekt och ett understatement i förhållande till Durojs reaktion på SKMA-artikeln.
Nå, uppenbarligen håller nu inte författaren Alexander Bengtsson, som Duroj ställer mot SKMA i sin postning, själv med om Durojs avfärdande av SKMA - eftersom han är en av de som skrivit under på uppropet. Att diskutera vänstern och antisemitismen känns ofta som att slå pannan blodig mot en betongvägg. Men inte alltid. Vinden börjar - kanske! - vända. Jag är så glad att vi ändå blev tolv kloka personer som kunde gå ihop i ett upprop om den här frågan. Och jag är glad över de uppmuntrande och entusiastiska tillrop som medundertecknare berättar för mig att de bemötts av efter uppropets publicering.

Uppdatering: Via en också i övrigt relevant och intressant postning hos Magnus Sandelin ser jag att även Anders Svensson ifrågasätter vår vänstertillhörighet. Uppenbarligen anses inte vi som untertecknat uppropet kapabla att själva avgöra var på den politiska kartan vi befinner oss. Det från mitt perspektiv egendomligaste i Svenssons postning är emellertid påståendet att min blogg "alltför ofta tycks ha en fixering vid allt judiskt". Que? liksom. Var finns alla postningar jag skulle ha skrivit om judiskt liv, kultur och religion? Har jag skrivit dem i sömnen, eftersom jag inte kan påminna mig en enda sådan? Är de synliga enbart för herr Svensson? Och vad är det i så fall för egendomliga glasögon han bär?

Musikalisk hysteri

Hysteria, in its colloquial use, describes a state of mind, one of unmanageable fear or emotional excesses. /---/ People who are "hysterical" often lose self-control due to the overwhelming fear.

Som purung punkare/depprockare/synthare, eller vad jag nu var, fanns det få musikepoker jag avskydde lika mycket som den som utspelade sig ungefär 1955-1964. Men det var ju innan jag ordentligt lärde känna David Lynchs smutsrosa undre värld. Det finns säkert en trivial förklaring till Lynchs förkärlek för den tidens musik, som den att det helt enkelt var då han själv var ung. Men oavsett så lyckas han på sublimt sätt fånga den mörka undersidan av t ex Roy Orbisons smäktande. Den emotionella excess och "return of the repressed" som karakteriserar Orbisons bästa hits framträder förstås mycket tydligare i den ångestladdade miljö Lynch sätter in dem i - det gäller inte minst för texterna som är lika larviga som tragiska:

A candy-colored clown they call the sandman
Tiptoes to my room every night
Just to sprinkle stardust and to whisper:
"Go to sleep. Everything is all right."

I close my eyes, then I drift away
Into the magic night. I softly say
A silent prayer like dreamers do.
Then I fall asleep to dream my dreams of you.

In dreams I walk with you. In dreams I talk to you.
In dreams you're mine. All of the time we're together
In dreams, in dreams.

But just before the dawn, I awake and find you gone.
I cant help it, I cant help it, if I cry.
I remember that you said goodbye.

Its too bad that all these things, can only happen in my dreams
Only in dreams in beautiful dreams.





Om Dennis Hoppers rollfigur till slut ersätter sin egen emotionella excess i scenen ovan (ur Blue Velvet) med lite sund maskulin aggressivitet, så faller Rebekah Del Rio helt enkelt avsvimmad till marken som en klassisk hysterika när hon framför en spanskspråkig a capellaversion av Orbisons Crying i Mulholland Drive.



Scenens tåreflöde leder fram till filmens slutliga avtäckande av det förträngda. Och det är en fruktansvärt mörk hemlighet som Orbisons på ytan pastellfärgade schlager pekar mot.

Det förbannade svarta blocket

SSU:s Jytte Guteland skriver bra på Svt Opinion om lördagens kravaller:

Jag chockades av att se det stora antalet maskerade demonstranter och tyckte att vår demonstration förstördes. Hur skulle jag kunna hålla tal när stenarna ven i luften? Jag åkte därför hem, utan att hålla talet.

Det var för mig uppenbart att våldet i demonstrationen varken kunde eller borde försvaras. AFA:s attacker mot poliserna var våldsamma och farliga. Deras handlingar hade inget med vår demonstration att göra, motverkade dess politiska syfte och kladdade ner de demokratiska och fredliga organisationernas rykten.

SSU ska inte delta och legitimera krafter som gör våra ansträngningar för fred i Mellanöstern en otjänst. Det finns inga ursäkter för kravallerna. AFA och andra våldsverkare parasiterar på fredliga demonstrationer, vars arrangörer blir värddjur för AFA:s olagliga aktioner.

Demokratiska organisationer som S, V, MP och deras ungdomsförbund måste ta i hand på att inte släppa in Afa eller andra våldsverkare i demonstrationstågen.

Det hedrar Guteland att hon lämnade scenen.
Själv var jag aldrig av uppfattningen att matchen skulle ha stoppats, men ska det demonstreras ska det demonstreras på ett konstruktivt och värdigt sätt. Jag blir smått förtvivlad när jag hör Stoppa matchen-nätverkets Olof Holmberg säga på tv att "Man kan ju inte förbjuda någon att vara svartklädd i en demonstration”, och att dörren fortsatt bör vara öppen för Afa och det svarta blocket.
Är det rädsla som gör att man har så svårt att sätta ner foten mot det svarta blocket? Är det en naiv tro på att alla vänsterkrafter ändå i grund och botten är goda? Eller är det rester av våldsromantik, minnen av att själv ha varit en arg artonåring som velat vara med i gruppen av maktfullkomliga och till synes osårbara, oigenkännbara figurer? Om det sistnämnda är fallet, och den där artonåringen fortfarande finns kvar inombords, finns det betydligt bättre sätt att arbeta med sin problematik. Man kan försöka leva ut sina allmaktsbehov via någon slags konstnärlig verksamhet. Eller börja besöka bondageklubbar. Man måste inte, direkt eller indirekt, agera ut sitt eget inre fantasiliv på så sätt att andra människor – för att inte tala om en hel politisk rörelse – tar skada.
För visst handlar det om ett slags utlevande av fantasier. Det svarta blocket utgör en sluten grupp som ringar in sig med banderoller bärande aggressiva budskap om krig och om att visa vem som bestämmer. Med hjälp av solglasögon, maskering och uniformsliknande klädsel kan den betrakta omvärlden utifrån en ointaglig position, se omgivningens skrämda och undrande eller arga blickar utan att behöva utsätta sig för att besvara dem på ett sätt som innebär exponering. Ärende och budskap förblir till stor del desamma oavsett syftet med den demonstration eller manifestation man för tillfället deltar i – att visa upp sig och spela ut sitt scenario tycks viktigare än varje tänkbar politisk sakfråga. Den gemensamt odlade illusionen att man har ”folket” bakom sig, att man representerar den egentliga, innersta folkviljan, utgör en sporre för att fortsätta spelet, att inte stanna upp och reflektera över det egna beteendet.
Det finns inget hopp om snart tillfrisknande på den våldsromantiska aktivistfronten. Hoppet står till personer som Guteland. Om man dessutom börjar lära sig hålla rent mot judefientliga yttringar under demonstrationer som anknyter till Mellanösternkonflikten så är mycket vunnet.

Mer om antisemitism och Vänsterpartiet

Nya numret av Expo innehåller en artikel om det ökade antalet antisemitiska incidenter i Sverige under början av året.
Man kan dessutom läsa om hur en vänsterpartist i Helsingborg med den lokala styrelsens goda minne publicerat antisemitiskt material på lokalföreningens hemsida. Till Vänsterpartiets försvar ska sägas att distriktsstyrelsen grep in och stoppade materialet ifråga. Men hur, frågar man sig, är det möjligt att den lokala partiordföranden kan försvara sin kamrat med följande nonsensyttrande: "Min uppfattning är att han har ett språkbruk som gör att han uttrycker sig så". Och framför allt frågar man sig hur det är möjligt att lokalföreningen säger sig hålla med om "texternas huvudpoäng" - när texterna enligt Expo bl a uttryckt att judarna styr USA och att den judiska staten driver jorden mot sin undergång.

Upprop för en vänster som tar antisemitism på allvar

Undertecknad tillsammans med ytterligare elva vänstermänniskor av olika schatteringar går idag i Sydsvenskan ut med ett upprop för ett nytt och bättre förhållningssätt gentemot antisemitism inom vänstern.

Den där DC-demon igår då alltså

Några nazister såg jag inte. (Fast kan man vara säker på att känna igen dem?) Inte heller hörde jag några Hitlerrop eller antijudiska slagord, men eventuellt säger den här videon, hos en bloggare jag känner viss tveksamhet inför, något annat.
Att Hamasflaggor vajade i leden var förstås ett antisemitiskt inslag i demonstrationen i sig, på sätt och vis. Hamas är en organisation vars stadgar innehåller kraftigt antijudiska inslag. Därför blev det något bisarrt när Lars Ohly på uppsamlingsplatsen, som en replik på "Israelvänners" kritik, dundrade att "Vi avskyr antisemitism!" och då alltså gjorde sig till talesman för alla på plats. Han hade en Hamasflagga rakt framför näsan när han yttrade detta. Att han nyligen pekat ut en antisemitisk blogg som en av sina favoriter är ett annat litet faktum som åtminstone jag hade i åtanke just då.
Flera talare tog upp detta med anklagelsen om antisemitism, alla naturligtvis för att kraftfullt avvisa den. Rapparen Behrang Miri avslöjade sin egen okunnighet när han förklarade att "vi kan inte vara antisemiter för om man är antisemit måste man vara emot araber också för araber är ju semiter..." (Detta argument har jag f ö tagit upp här.) Därefter brast han ut i en rap som bland annat talade om "sionistmedias lögner". Dror Feiler, talare för föreningen Judar för israelisk-palestinsk fred, var ett annat lågvattenmärke då han delade upp mänskligheten, och i synnerhet judenheten, efter Förintelsen som bestående av de dåliga, som bara pratar om att "det aldrig får hända igen", vs de goda, d v s de som deltar i manifestationer som gårdagens (och jag gissar att inte många av deltagarna var judar...). Att man valt "Krossa sionismen!" som en av demoparollerna är också något jag inte kan låta bli att anmärka på - fattar arrangörerna egentligen innebörden av detta, är de medvetna om att detta kan läsas som ett ifrågasättande inte bara av Israels krigshandlingar och ockupation utan också av statens existens?
Och så har vi ju det här med det svarta blocket...nej, det är inte så att medierna uppförstorar problemet. Läs Sandelins och Daryamadjs kommentarer.
-----------------
Läs också: Antigayretorik om folk som tror att det finns något farligt de kallar "homosexualism", Dina om kvinnliga regissörer i sydösteuropa, Jacob Stålhammar om varningsfilmaren Sid Davis, Jonathan om dålig journalistik.

Hysteri V: djungelns obscenitet

70- och 80-talets s k "nya tyska film" var full av extravaganta hysteriker. Vi har i serien "hysteri på film" redan betat av Fassbinder, vars filmer är helfulla av hysteriska utbrott, och som i sig själv också var en utagerande diva av stora mått. Werner Herzog däremot har alltid visat mindre självinsikt och följaktligen varit mindre intresserad av att visa fram explicita hysteriska utbrott i sina filmer. Men man kan verkligen säga att hans filmer i sig gestaltar en slags hysteri - överspända, besatta och fulla av upprepningstvång som de är. Som han själv, uppenbarligen. Sin egen underliggande hysteri demonsterar regissören tydligt i dokumentären Burden of Dreams (Les Blank, 1982), som gjordes under inspelningen av Fitzcarraldo och verkligen inte bidrar till att avmystifiera Herzog, eller få aficionado-åskådaren mindre benägen att dra likhetstecken mellan Fitzcarraldos operafanatiske huvudperson och dess upphovsman. Det lilla tal han, med ett fascinerande bittert ansiktsuttryck, håller här om djungelns överväldigande obscenitet gör förmodligen en psykoanalytiker yr av lycka:

Ensidigheten

På sätt och vis är det väntat att personer ur den äldre generationens politiska aktivister ondgör sig över dagens. Men Nils Schwarz sätter ändå fingret på några springande punkter när han (i Expressen) apropå 2009 års Stoppa matchen-kampanj skriver såhär:

Att demonstrera mot Chilematchen var fullständigt självklart. En militärjunta som störtar en demokratiskt vald regering och begår masslakt på sina politiska motståndare – det fanns bara en sida att stå på.
Men i Mellanösternkonflikten är alla ensidiga ställningstaganden – det må vara för Israel eller Palestina – bara kontraproduktiva, ännu ett vedträ på den allt förbrännande brasan. Att uppmana till bojkott av Israel skapar ingen fred, det stärker bara tuppkammen på Hamas och förlänger palestiniernas lidanden.

Ensidigheten är ett skäl till att jag inte ställer upp. Det andra är att demonstrationen i Malmö redan från början är inriktad på våld, inte från majoritetens sida men från tillräckligt många. Adrenalinstinna afa-hannar och andra femtekolonnare från den så kallade autonoma ”vänstern” kommer att förvandla också den här demonstrationen till samma destruktiva självändamål och rituella polisslagsmål som de gör med alla andra manifestationer, där de kan smyga med i massan.
Det tredje skälet till att jag inte deltar är att demonstrationens arrangörer inte kommer att ha mod, kraft eller ens vilja att avvisa antisemitiska yttringar. Så länge Israelkritikerna är så flata inför lössen i den egna fanans veck får de klara sig utan min medverkan.

Schwarz är inte ensam om att peka på den märkliga ensidighet och obehagliga underton som vidlåder helgens planerade protester. Per Planhammar i GP:

En sak är att världsomspännande bojkotter drabbar ett land, som i fallet Sydafrika, men konflikten i Mellanöstern är mer komplicerad än så, inkluderande våldsdåd från två håll. Somligas romantiska spiral, som vrider sig ut från sjalarna i centrum till självmordsbombare i ytterkanten, tycks inte kunna införliva detta i sin rörelse och vokabulär, vilket i det aktuella fallet tenderar att också vrida antisionism till ren antisemitism.

...och Nisha Beshara i Dagens Arena:

Det finns inte någon internationell rörelse som är tillräckligt kraftfull för att isolera Israel, på det sätt som Sydafrika isolerades för några decennier sedan. Och protester mot israelisk politik och brutalitet behöver börja i en helt annan ände än Davis Cup - en inställd match bidrar inte på något sätt till fred i Mellanöstern. Det finns dessutom ingen konsekvens eller logik i en isoleringen begränsad till Israel. Varför hörs inga protester mot att idrottsmän från Ryssland, ett auktoritärt land med övergrepp på tjetjener på samvetet, är på plats i Malmö? Eller Rumänien, där den romska befolkningen blir allvarligt diskriminerad och öppet kränkt av politiker? För att inte tala om USA, som bedriver krig på två fronter.
(---)
Protesterna mot Israels politik går att förstå så länge de är fredliga. Och kan hålla antisemitismen borta från leden. Tyvärr har vi ännu inte sett exempel på sådana.

I Sydsvenskan listas även två arrangemang med anknytning till internationella kvinnodagen bland de anti-israeliska aktiviterna. Ikväll klockan 11 på Möllevångstorget är det samling till "'Ta natten tillbaka'/'Det är vi som bestämmer'. Demonstration mot mäns våld mot kvinnor och mot DC-matchen." Med på listan finns också söndagens "'Det är vi som bestämmer'. Demonstration på internationella kvinnodagen under devisen 'All klasskamp är kvinnokamp'". Att protestera mot Israel verkar fylla någon slags allomfattande funktion i kampen mot förtryck och ondska.

Andra kommentarer med olika slags anknytning: A. Adler på Newsmill, Jonathan, Magnus Sandelin.

Uppdatering: Dilsa Demirbag-Sten i Expressen.

Religiös hysteri

Den katolska modeshowen ur Fellini Roma:

Hysteri III - "I'm in pain!...and I'm wet....and I'm still hysterical!"

Ett måste i en "hysteri på film"-serie är naturligtvis The Producers (Det våras för Hitler). Och det är versionen från 1968 som är överlägset bäst med Gene Wilder, Zero Mostel och en kvarts inledande nervösa sammanbrott med okontrollerat skrikande. (Fast okej, Nathan Lane är väldigt bra som producenten Max Bialystock i inspelningen från 2005.)
Här nedan själva det renodlade hysteriutbrottet, som infaller precis efter att Wilders revisor förklarat för Mostels musikalproducent att han skulle kunna tjäna stora pengar på ett katastrofalt fiasko. YouTube-klippet börjar lite mitt i en rörelse och en mening, men eftersom jag är för lat för att själv lägga ut scener på YouTube så får jag ta vad som står till buds:

Hysteri II

I serien "hysteri på film" har vi nu kommit till Rainer Werner Fassbinder. En regissör som faktiskt skulle kunna sägas vara rena hysterins mästare. Det händer att hela rolluppsättningar kan vara hysteriska samtidigt i en Fassbinderfilm. I scenen nedan är helt klart båda protagonister hysteriska; den tyskt struntviktige mannen på sadistiskt och den sexuellt frustrerade kvinnan på masochistiskt vis. Filmen heter Satansbraten (Satans yngel, 1976) och den kretsar kring en improduktiv poet vars nedstigning i vansinnet man kan se konturerna av här:

Helt hysteriskt

Alla vet ju att den klassiska hollywoodmelodramens favoritämne är den emotionellt instabila kvinnan - en kvinna som lider av något osmält trauma, drabbats av hysterisk blindhet eller stumhet eller något tvångsmässigt beteende, fram tills dess att en man med auktoritet tvingar sig på henne och gör henne frisk. Om det är en skräckmelodram kanske hennes svaghet utnyttjas av ondsinta familjemedlemmar som medvetet försöker driva henne till vansinne för att röja henne ur vägen (men då finns det ofta någon stark och snäll man nånstans i bakgrunden som genomskådar den onda planen).
Nå det här temat utnyttjas helt briljant av John Waters i inledningen till Desperate Living från 1977, med fantastiska Mink Stole som mer hysterisk än någonting annat som någonsin setts på film (eller någon annanstans). Tyvärr byter filmen spår efter ett tag, men inledningen måste tillhöra filmhistoriens bästa inledningssekvenser någonsin, right up there med Touch of Evil & alla andra gamla cirkushästar.



------------
Länkar idag: Anna V om Expointervjun med Ohly, Johanna S om nätcensur, Jonathan om stoppa-matchen-logiken (och Björn Wiman i Expressen är inne på samma ämne), Niklas om koloniala tv-fantasier.

Sexköpsdebatten igen

Jag ligger efter nu som jag varken hunnit läsa Susanne Dodillets Är sex arbete? eller Jenny Westerstrands Mellan mäns händer, de båda verk skribenten Karin Eder-Ekman pekar ut som de mest nyliga bidragen till frontlinjerna i debatten om sexköpslagstiftningen. Men jag känner ju väl igen argumentationen ändå. Vi har å ena sidan Dodillet på Expressens fjärde sida, å den andra sagda Eder-Ekman på Aftonbladets kultursida. Medan Dodillet, som ifrågasätter lagstiftningen, pekar på dess faktiska konsekvenser för sexarbetare - t ex att kopplerilagen gör det olagligt för dem att samarbeta och hjälpa varandra - så sysslar Eder-Ekman med att än en gång återge de skuggbilder som rör sig på väggarna i den svenska mainstreamdebattens platonska grotta. "En prispressad snabbis i halvlek var en av rekreationsmöjligheterna under fotbolls-VM i Tyskland 2006. Tillfälliga så kallade 'superbordeller' uppfördes i direkt anslutning till arenorna", skriver hon. Men hallå, var inte detta en medial vrångbild, borde inte den vara vederlagd vid det här laget?
Dodillet visar också på lagstiftningens historiska rötter och hemhörighet i en ständigt föränderlig sexualmoral. Hennes artikel påminner mig om ett samtal jag hade med en arkivpåläst person som berättade för mig att polisen i Malmö vid tiden omkring det förra sekelskiftet hade ordningsproblem med kvinnor som drev runt på stadens nöjesetablissemang och sjöng oanständiga visor mot betalning. Idag visas kvinnor sjunga oanständiga visor på bästa sändningstid för hela svenska folket - och det i betydligt mer avslöjande kläder än vad någon kvinna på den tiden kunde visa sig i.
Det där med att sjunga snuskiga visor mot betalning låter i sanning oskyldigt och riktigt kul utifrån dagens horisont - jag önskar att någon ville teleportera mig tillbaks till den tiden för jag tycker det låter direkt paradisiskt att förtjäna sitt levebröd på det sättet (förutsatt att dessa kvinnor verkligen inte behövde göra något annat än att sjunga vad som säkert utifrån mitt tvåtusentalsmedvetande är rätt oskyldiga saker för män som inte var intresserade av deras sångröster utan bara av orden i stroferna). Undras hur man kommer att se på sexarbete och dagens sexköpslagstiftning om hundra år.

Om antisemitism på utrikiska

Under januari månad enbart rapporterades över 270 antisemitiska hatbrott i Storbritannien. Om detta handlar, på olika sätt, följande intressanta engelskspråkiga artiklar:

Nick Cohen, "Hatred is turning me into a Jew"
Denis MacShane, "The writing is on the synagogue wall"
Howard Jacobson, "Let's see the 'criticism' of Israel for what it really is"
Jonathan Freedland, "As British Jews come under attack, the liberal left must not remain silent"

Uppdatering: läs gärna även den här utrikiska bloggpostningen & titta framför allt på den fina seriestrippen överst.

Uppdatering 2: David Toube, "Why we must reclaim antiracism from the far left"

Att sjukförklara sin meningsmotståndare

"Jag vet inte vad som har hänt dig Ebba Witt-Brattström, jag är ingen psykolog och det här är knappast rätt forum att spekulera över det. Men jag har länge tyckt att ditt generationskrig är sorgligt och obegripligt."

Så skriver Maria Sveland i sitt svar på Ebba Witt-Brattströms nedsablande av en kritisk utställning om Mariakulten på Historiska museet.
Alltså, jag har inte sett utställningen men jag känner mig principiellt främmande för Witt-Brattströms omfamnande av jungfrun Maria som symbolisk kvinnogestalt. Jag skulle tro att jag ligger mer i linje med Svelands åsikter här. Och jag håller med Sveland om att Witt-Brattström för ett sorgligt och obegripligt generationskrig (hon försitter knappt något tillfälle att kasta smuts på den yngre generationen feminister). Men jag tycker det är fel att uttrycka sig som Sveland. Samtidigt som hon skriver att DN Kultur knappast är rätt forum att spekulera över W-B:s mentala hälsa i så är det ju just det hon gör. Man beter sig inte så - och det är särskilt beklämmande att se Maria Sveland använda sig av vad som är ett välkänt patriarkalt grepp: att göra kritiska eller ilskna kvinnor till kvinnor med psykiska problem. Det hade varit bättre om hon ägnat sig åt att diskutera sakfrågan - Mariakulten - istället.

Fascismen har segrat!

Nä, rubriken är inte helt seriös. Men DET HÄR gör mig rätt förtvivlad:

"Sosse", det bör miljöpartister inte längre kalla sina socialdemokratiska kolleger. Detta enligt ett påbud från partikansliet i Stockholm, som också innehåller regler om "prydlig klädsel".

Alltså, skogsmulleköret har aldrig tillhört mina favoriter bland subkulturella stilinriktningar. Men det är i alla fall nåt annat. Än det slätkammade och tillrättalagda. Vad blir det härnäst? Ett tillbakasteg från du-reformen? Niganden och bockanden och "kandidaten" hit och "fru doktorinnan" dit? Mössan i hand och "tack goe herrn" till chefen?

Svaret på gåtan

Några av er belästa och kloka bloggbesökare lyckades pricka in rätt svar till gårdagens citatgåta - författaren var alltså, precis som Johan och Ashna skrev, Henrik Bachner och citatet är taget ur nyutgåvan av Återkomsten (Sthlm 2004). Ashna bidrog t o m med sidnumret (s. 561) och Johan visste fantastiskt nog vad som tas upp i fotnoten efter meningen om hur företrädare för den israeliska statsmakten missbrukat antisemitismbegreppet (det handlar om Sharons sätt att avvärja kritik samt Sverigeambassadören Zvi Mazels sätt att kritisera konstverket Snövit och sanningens vansinne).
Ja, detta var alltså skrivet av en av de som undertecknat SKMA:s artikel angående Lars Ohlys favoritlektyr, och som regelmässigt målas ut som en slags militant, okritiskt proisraelisk galning vars enda hobby och glädjeämne skulle vara att smeta grundlösa antisemitismanklagelser på Israelkritiker. Känn er träffade - ni vet själva vilka ni är.
Jag har tyvärr inga fina priser att dela ut till er som gissade rätt, men ni får i alla fall lyssna på den här liveupptagningen av den mörkaste, bittraste och vackraste av alla mörka, bittra och vackra kärleksballader (det finns de som menar att den handlar om Jesus & sånt - fuck that, säger jag - det är en jordisk kärlekssång, därmed punkt):

Dagens citat - gissa författaren

"Påståenden om att Israelkritiken på ett generellt plan skulle motiveras eller färgas av fördomar saknar helt grund. Inga undersökningar stöder en sådan syn. När talesmän för den nuvarande israeliska regeringen ändå antyder att så skulle vara fallet utgör detta, åtminstone i många fall, ett missbruk av antisemitismbegreppet i syfte att avfärda även legitim kritik. Även om israeliska utspel av detta slag torde ha begränsad effekt på svenska och europeiska opinioner är ett missbruk av detta slag beklagansvärt. Framför allt därför att det riskerar att urholka begreppets betydelse och därmed försämra vår förmåga att identifiera och motverka den faktiska antisemitism som förekommer. Men även därför att det ger ammunition åt dem som söker förneka, urskulda eller bagatellisera också den faktiska antisemitismen och som odlar den i sig antisemitiskt anstrukna myten om att debatten om den samtida judefientligheten är frammanipulerad av 'inflytelserika lobbygrupper' i syfte att tysta kritiken mot Israel."

(Svaret på gåtan kommer imorgon.)

SKMA lägger ut bakgrundsmaterial till artikeln om Jinge

...på sin hemsida.
Som de betonar handlar det material de explicit tog upp bara om en liten del av allt förkastligt material som finns hos Jinge.
Många reagerar på att det grövsta ofta står att finna i kommentarsfälten, och menar att det är fel att lasta Jinge för det. Men för det första finns det exempel på att Jinge själv uttryckligen uppmuntrar antisemitiska kommentarer - se denna postning hos Jonathan; se även kommentarsfältet till "Familjen Bonnier förlöjligar Jesus". För det andra är det väl ändå inget annat än ytterst anmärkningsvärt att det på en av de (i besöksantal) största svenska politiska bloggarna - den största på vänsterkanten - kan utvecklas en sådan kultur i kommentarsfältet, där man i princip eldar på varandra att gå längre och längre i generaliserande attacker mot judar. Att bloggen betraktar sig som antirasistisk gör det hela bara ännu mer kväljande.
------------
Veckans runda i andra delar av bloggosfären:
- David hittar en fantastisk musikvideo med mr Spock
- Erik anser att EU-kommissionen måste stämma Sverige för FRA
- Johanna S har varit med på TV
- Löwenstein skriver ett brev till Pressbyråns kanelbulleansvarig
- Oscar filosoferar omkring upphovsrätten
- Sjölander berättar om aktuell s-debatt
- Tanja goes Blondinbella på riktigt
------------

Uppdatering: SKMA har utökat materialet om bloggen Jinge.se med tre olika temasidor.

Herr Ohlys läsvanor

Lars Ohly, som för kort tid sedan i tidningen Journalisten gick ut och berättade om sina läsvanor i bloggosfären, får nu skarp kritik av Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA). En av hans favoriter visade sig nämligen otroligt nog vara Jinges blogg; en av de främsta antisemitiska utposterna på nätet alltså. I en debattartikel i Sydsvenskan skriver SKMA bland annat:

"Judar” och ”Israel” utgör ett huvudintresse på bloggen och ämnena behandlas regelmässigt utifrån anti­judiska stereotyper och demoniserande bilder. I all oändlighet upprepas budskap som ”Hade Obama inte krälat framför den judiska sionistmaffian AIPAC & Co hade vi aldrig hört talas om honom, USA:s politik styrs direkt från Tel Aviv”, ”Ett tips är att om man vill veta mer om hur världen styrs, kan man alltid lägga till Rothschild, Rockefeller eller Kissinger som ett extra sökord”, ”Sionisterna med förintelseindustrins miljarder dollar har köpt upp allt motstånd inom de viktigaste sektorerna runt om i världen”, ”Talmud uppmuntrar judarna att ta död på kristna”, och så vidare i samma stil.
När Expressen skriver om Knutbyförsamlingen ser Flücht detta som en ”judisk” attack på kristendomen. Med ett ordval som kunde ha hämtats från svensk nazistpress på 1930- och 1940-talen proklameras att ”Familjen Bonnier förlöjligar Jesus”. När Flücht ”analyserar” Mellanösternkonflikten låter det så här: ”Judar och araber har levt sida vid sida under vad som närmast kan kallas evinnerlig tid. Men redan då Muhammed var tre år stod det klart att judarna var ute efter hans liv. Orsaken var tämligen enkel, de insåg att den lilla gossen var profet men han var ättling till Ismael och inte till Isak, en profet som således inte var jude. Sådant omkullkastar den gamla skrönan om ’det utvalda folket’ och givetvis också talet om att Gud gett dem landet.”
En av Flüchts återkommande gästskribenter är en Radio Islam-beundrare som bland annat hävdar att Lewinskyaffären ”var en typisk Mossadfälla gillrad för Clinton”. En annan återkommande gäst är tecknaren Carlos Latuff, som vann andrapriset i den antisemitiska teckningstävlingen i Iran häromåret.
Att innehållet i de ”Israelkritiska” texter som publiceras på bloggen i stor utsträckning färgas av eller öppet förfäktar antijudiska uppfattningar kan ingen med minsta kunskap om eller känslighet för antisemitism undgå att notera.
Varför tar vi upp denna utanför internet lättviktiga men där väl synliga politiska blogg? Skälet är att Vänsterpartiets ledare Lars Ohly i en annonsbilaga till senaste numret av Journalisten (2/2009) meddelat att Jinge är en av hans favoritbloggar. Jinge, säger Ohly, är ”alltid uppdaterad och aktuell”.
Det är skrämmande och synnerligen illavarslande att ledaren för ett riksdagsparti anger en antisemitisk blogg som sin favoritlektyr. Tror Lars Ohly att antisemitiska föreställningar och idéer är detsamma som kritik av Israel? Känner han inte igen vad flertalet inom den politiska vänstern på 1940-talet omedelbart hade identifierat som antisemitiska idéer och språkbruk?

Det är välgörande att läsa detta klarspråk. Man kan ju hoppas att det går upp en talgdank för Ohly. Det är inte okej att en av de som förhoppningsvis kommer att ingå i vår nästa regering anger en antisemitisk blogg som favoritlektyr. Det är förstås vanskligt att översätta situationen direkt, men jag tänker mig att det skulle kunna utgöra en nästan-parallell om Nyamko Sabuni angett en islamofobisk blogg som exempelvis Muslimska friskolan som en av de bloggar hon med behållning regelbundet läser.
Men när Svenskans ledarredaktion tar upp saken sker det under rubriken "Ohly kritiseras för 'antisemitisk' blogg" Varför sätts ordet antisemitisk här inom citationstecken?

Uppdatering: Nu har de ändrat till "Ohly kritiseras för 'antisemitisk blogg'".

Uppdatering 2: Detta väcker naturligtvis den primitiva instinkten hos vissa till vänster (en av dem ger sin fantasi fritt utlopp gällande mitt ursprung och yrar om "ni judar" i en kommentar till denna postning), att det hela måste handla om normal och berättigad "kritik av Israel". Men läs då en av de postningar som kommittén hänför sig till, den som bär den trettiotalsdoftande rubriken "Familjen Bonnier förlöjligar Jesus". Jinge har förstås kommentatorer som förstår precis vad det handlar om. En av den skriver:

Haha… :-)

Jag förstår att israeliterna blir upprörga jinge. Men de är faktiskt värda all kritik eftersom de fortsätter med sitt folkmord på araber. Skönt att höra att en gammal skiva från proggtiden nu igen. Men du kommer att få skit från judar både i och utom landet.

Och när nästa kommentator är sund nog att påpeka det bisarra i att Jinge med sin föregivna "antirasistiska" image tillåter denna typ av kommentarer på bloggen (på strid mot de regler han påstår sig ha) så svarar Jinge med total förvåning...

Uppdatering 3: Jinge ljuger i sin respons på artikeln & påstår att det inte skulle gå att hitta de saker som artikeln tar upp på hans blogg. Han påstår att han själv i vilket fall som helst bara skrivit en av de saker som tas upp: den där historien om Muhammed. Men som synes av min uppdatering nr 2 ovan är detta inte sant. Och Magnus Sandelin bidrar med skärmdumpningar som visar några av de "antirasistiska" kommentarer SKMA tar upp.
Att han regelbundet upplåter sin blogg åt antisemiten Lasse Wilhelmsson anser sig tydligen inte Jinge ha något eget ansvar för. Här är för övrigt den postning där Wilhelmsson fantiserar om Lewinskyaffären som "en typisk mossadfälla". Och det är ju inte den enda anmärkningsvärda saken som står där, liksom. Inte heller är det det enda anmärkningsvärda bidraget av hr Wilhelmsson. I övrigt är det ju möjligt att Jinge passat på att städa bort en och annan kommentar på sistone, inte vet jag. Han städade i efterhand bort en av de kommentarer jag tog upp i en tidigare postning (jag har dock skärmdumpen kvar, om någon undrar). Och han städade tydligen upp lite efter Magnus Sandelins artikel i Expressen. Men den som inte tror att den typ av material som SKMA tar upp skulle vara vanligt förekommande hos Jinge kan läsa här, här, här, här, här, här, här, här, här och här. Bland annat.
Det mest perfida är dock Jinges hävdande att anklagelserna mot honom skulle vara orkestrerade från Israel. Det har vi det igen - det antisemitiska konspirationstänkandet. Vänsterbloggare skyndar tanklöst till hans försvar och kallar en organisation som de snarare borde vara lierade med om de menar allvar med sin antirasism, alltså SKMA, för "Israels advokater". Men detta handlar inte om israelisk politik. Det handlar om den judiska befolkningen i Sverige och runtomkring i vår omvärld; det handlar om den judiska minoritetens rätt till respekt, rätt att slippa hatpropaganda och demagogi - även när den uppträder i vänsterdräkt.

Konstifika svar - men ändå en debatt som på sätt och vis innebär framsteg

Tyvärr får jag inte utrymme att gå i svaromål mot herrarna Wirtén & Ramsay i Expressen. Vilken tur att man i alla fall har sin blogg i ett sådant läge.
Medan Ramsays svar till mig angående hans bild av shoah mest verkar bygga på en icke-läsning av vad jag faktiskt skrev (jag förnekade inte att det fanns judar som användes som slavarbetskraft under Tredje riket, tvärtom tog jag faktiskt upp det), och en oförmåga att förstå distinktionen mellan frågan om vilka offer som var i flertal och vad som motiverade själva shoah, tycker jag Wirtén istället ogenerat byter fot och gör mig till en projektionsskärm för sin bild av de där erbarmliga liberalerna. Han inleder såhär:

När jag skrev att även liberaler kan ha antisemitiska föreställningar, och hänvisade till en undersökning, blev Charlotte Wiberg (7/2) rasande arg. Liberaler är ju alltid skuldfria.

Det lustiga, eller kanske snarare sorglustiga, här är ju att jag & Wirtén står på samma politiska sida. Jag brukar förvisso kalla mig vänsterliberal, men betoningen är mer på vänster än på liberal. Och faktum är att just Arenavänstern, där Wirtén är en ledande figur, ofta ter sig mycket sympatisk i mina ögon (vilket inte innebär att jag inte också kan vara kritisk till Wirtén i vissa frågor, som hur han genom åren förhållit sig till yttringar av antisemitism). Jag har verkligen ingen anledning att bli "rasande" för att Wirtén tar upp antisemitism bland liberaler. Men som kvinna är det inte första gången jag erfar att mina argument ignoreras och att mitt (inbillade) känslotillstånd istället blir föremål för uppmärksamhet. För att ta det igen: min reaktion mot Wirténs sätt att använda sig av FFLH/BRÅ-rapporten handlade om att han använde den på ett missvisande sätt, och i syfte att vifta bort en diskussion om antisemitism och vänstern. I sin första artikel skrev han: "Ramsays och andras omsorg om just vänstern är också förbryllande." Och fortsatte med att hänvisa till den där rapporten som minsann visade att det var borgerligheten, inte vänstern, som hade problem med antisemitism. Nu heter det plötligt att "Bara en idiot kan förneka vänsterns problem." Jaha - då var väl Wirtén själv en idiot i sin förra artikel då alltså.
Men det är förstås väldigt bra att Wirtén nu så tydligt markerar att han inser att det finns ett problem. Man kan i och för sig notera att han förlägger problemet hos den "nationella vänstern", den som är mot EU osv - alltså hos den vänster han själv inte tillhör, vilket gör att han fortsatt kan föreställa sig antisemitismen som ett problem främst för "de andra" s a s. Jag tycker ändå att responsen innebär ett framsteg of sorts - och att hela diskussionen faktiskt gör det; en diskussion mellan tre personer med vänstersympatier där alla tre i slutändan åtminstone verkar eniga om att vi inom vänstern behöver vara mer alerta på uttryck för antisemitism.

Ps. Återkommer eventuellt senare med fler kommentarer om Ramsays bild av förintelsen (som jag fortfarande tycker verkligen behöver kommenteras, även om jag tagit upp den något mer i en tidigare bloggpostning förutom i Expressenartikeln)

Uppdatering: Jonathan tar upp debatten.

Kul - men glöm inte kryssa i genusrutan!

Svenskan har börjat med en rolig grej, nämligen en Under strecket-blogg som ska botanisera i det stora arkiv av understreckare som byggts upp sedan 1918 (och må det fortsätta växa länge än).
En bra idé alltså men jag hoppas att bloggen inte bara kommer att ägna sig åt hyllanden av den egna tidningen, utan också rymma lite självkritiska reflektioner. Som det där med könsfördelningen till exempel. Att kolla in könsfördelningen bland det tidningsmaterial som kanske kan kallas det tyngsta intellektuella stoffet har varit en återkommande grej här på bloggen ända sedan den kom till. Första gången jag kollade, i juli 2006, var bara fyra av tjugoåtta kontrollerade understreckare författade av kvinnor - tre månader senare var de dubbelt så många, alltså åtta av tjugoåtta - ytterligare fyra månader senare hade andelen sjunkit till sex av tjugoåtta, och när jag återkom till ämnet i somras var de (antalet understreckare författade av kvinnor alltså) åtta av trettio. När jag kollar idag ser jag elva "kvinnliga understreckare" mot tjugo "manliga". Med lite god vilja kan man tycka att det går framåt alltså, men det går jävligt trögt.

Egomania

Idag finns det inte bara en utan två artiklar av mig att läsa i tryckmedia. Men också på nätet. Nämligen en inledare i Fria Tidningen angående den där Rosengårdsrapporten, och en artikel i Expressen Kultur med anledning av antisemitismdebatten.
När man lämnar ifrån sig en text till en redaktion får man vara beredd på att den inte följer ens egna tankar med det hela till punkt och pricka. Jag hade själv satt det rätt pluggiga rubrikförslaget "Hukande och teoretiserande - två sätt att förhålla sig till frågan om vänstern och antisemitismen". Expressenredaktionen satte istället rubriken

Gamla synder

och därefter ingresstexten "Varken Per Wirtén eller Anders Ramsay har fullt ut förstått judehatets rötter." Det låter ju nästan som att jag själv gör anspråk på att göra det. Det gör jag inte, men det kanske verkar så. Som sagt, man får vara beredd på att redaktörer inte ser på ens text med samma ögon som man själv, och det behöver ju inte vara fel. Ibland upptäcker de något man själv inte sett.
----------------------------------
Andra skriver också:
- David N om en grym tysk saga
- Heja! om när det är fel att låna ut pengar
- Jonathan om en obehaglig eufemism
- Opassande om den stundande piraträttegången
.. och så Vänstra Stranden om Centern
----------------------------------
Så var det det där med "Neger Niggersson", "apajäveln" och så vidare... Jag skulle vilja skriva mer om det men saknar egentligen ord. Ett par saker står i alla fall klara: detta handlar inte bara om "enstaka rötägg", och toleransen för hur illa poliser får bete sig är skyhög. Hur länge till?

Att blunda eller inte

Per Wirtén skriver en svarsartikel till Anders Ramsay i Expressen idag (jag bemöter Ramsays artikel här), och visar att han inte begripit mycket av den problematik Ramsay - och före honom Sandelin - velat ta upp. I vanlig ordning hukar Wirtén bakom den FFLH-rapport som visar att ungdomar med vänstersympatier är mindre intoleranta mot judar, muslimer och homosexuella än dito med högersympatier. Tänk att Forum för levande historia är så populärt att plocka fram i vissa lägen, när det är så impopulärt i andra.
Ja, borgerlighetens fördomsprofil borde i och för sig - tycker jag - diskuteras oftare och mer ingående. Det är en fördomsprofil som inte skriks ut på gator och torg utan odlas med diskretion för att väl (nu ventilerar jag kanske min egen fördomsprofil?) på sin höjd öppet ventileras med likasinnade över nån dyr konjak (ja nu talar jag alltså inte om extremhögern). Wirtén har dock faktiskt fel när han ställer folkpartisympatisörer och moderatsympatisörer på ett och samma bräde. De förstnämnda var i undersökningen faktiskt såväl mindre antisemitiska och mindre homofoba än genomsnittet; och mer toleranta i båda dessa hänseenden än sossesympatisörer (dem som Per själv tillhör alltså).
Men varför ska man överhuvudtaget ständigt lyfta fram högerspöket istället för att ägna sig åt lite vänsterintrospektion? Det är vad Ramsay försökte göra, och det finns fler med honom som insett nödvändigheten av detta på sistone. Vi som inte blundar tenderar att säga samma sak: nej, vänstern är inte särskilt antisemitisk - men den bagatelliserar, den vägrar diskutera, den vägrar se och erkänna antisemitismen som ett problem. Den har blundat så länge att den verkar blivit blind, så blind att den inte har några fungerande stoppmekanismer mot antisemitiska uttryck längre. Wirtén är själv en av dem som länge ägnat sig åt att hellre försvara antisemitism än att attackera den. Han försvarade Mana med en slags ryggmärgsreflex istället för att ta anklagelsen mot denna tidskrift på allvar. Han gjorde likadant med teologen Jan Bergman, som i sin tur försvarade den grovt antisemitiska Radio Islam med hjälp av antijudiskt tankegods. Det är ju oerhört trist att han reagerar med samma gamla ryggmärgsreflex igen - d v s förneka, blunda och hålla för öronen, samtidigt som han pekar finger åt budbäraren - och att han dessutom samtidigt har mage att påstå att "antirasismen äntligen börjat inkludera skärpt kunskap om antisemitism". Om så har skett Per, så är det nog no thanks to you.
I sak ger jag ändå Per Wirtén delvis rätt. Jag tycker det verkar mindre fruktbart att som Ramsay kliniskt separera antisemitism från rasism (som också kan träffa judar). Jag håller med om att Ramsay förenklar. Men det tycker jag att Wirtén själv uppenbarligen vill göra också. Och medan Ramsay faktiskt inser att solidariteten med den judiska minoriteten är viktigare än att sluta vänsterleden så står Wirtén för det motsatta förhållningssättet. Varför inte istället försöka ta till sig det som står i exempelvis Sandelins artiklar - varför inte öppna ögonen för vad som försiggår på sina håll i den vänstra bloggosfären, och reagera mot det?

En som tvärtom törs hålla ögonen öppna är Göteborgspostens Lawen Mohtadi. Hon har skrivit en fin krönika på temat låsta positioner i Gazakrigets spår, och jag avslutar med att citera ur den:

På Expressens kultursida har Magnus Sandelin frågat sig varför vänstern är så tyst när antisemitism sker i vänsterns namn. På Sydsvenskans kultursida tillrättavisar, milt uttryckt, Petter Larsson och Lasse Söderberg journalistkollegan Thomas Lunderquist när han försöker ge uttryck för den oro Malmös judar känner inför de hot och trakasserier de utsätts för. Varför?
Om jag får ge mig på en förklaring handlar det om de låsta positioner skribenter, debattörer och aktivister intar när det kommer till Israel-Palestinakonflikten. Om man känner sorg och bestörtning över Gazabornas lidande den senaste månaden måste man försöka överträffa varandra i att utmåla Israel som ondskan och israeler som kallblodiga människor. Man måste ifrågasätta Israels existens och man måste fördöma sionismen. Men det är att blunda för det komplexa, för det som inte är trösterikt svart eller vitt. Det är avvisa det krävande. Framför allt är det ett förnekande av människors rädslor. Och av deras sorger.
En fråga dyker upp i mitt huvud när jag skriver den här texten. Har personer med privilegiet att göra sig hörda på en kultursida ett annorlunda ansvar än de som saknar det privilegiet? Frågan finner inget svar, men jag kan tycka att det finns något nedslående med skribenter som har som journalistisk hållning att försvara en trygg position eller ett åsiktspaket. Det är de föreskrivna åsiktspaketen som gör det möjligt att förminska Gazabornas lidande eller att vifta bort den så farliga antisemitismen.

Ps. Fler lästips finns hos Jonathan.

Det där med vänstern och antisemitismen, igen

Jag skrev en text på temat till SKMA:s nyhetsbrev för några månader sedan, och nu finns den ute på nätet som pdf - här.

Under lång tid har jag känt mig ganska ensam som vänstermänniska med intresse för antisemitiska uttryck av idag, och med ett kritiskt öga mot den egna politiska hemvisten. Men nu tycker jag allt fler röster har börjat höras. Ett exempel är Anders Ramsay, som i förra veckan publicerade en artikel i Expressen på temat "Varför har vänstern så svårt att förstå antisemitismen?" Ramsay pekar på något viktigt, nämligen att vänsterns antirasistiska självförståelse handlar om att ständigt ta ställning för dem som uppfattas som svaga och maktlösa, medan antisemitismen kan beskrivas som en form av ressentiment som får sin näring ur föreställningar om makt, överhet och rikedom. Detta är dock bara en sida av antisemitismen, och jag tycker samtidigt Ramsay gör det alldeles för enkelt för sig när han resonerar omkring förintelsens betydelse för förståelsen av antisemitism:

Förintelsen motiverades av föreställningen om judar som undermänniskor. Den riktade sig huvudsakligen mot de fattiga judiska massorna i östra Europa som var i vägen för ett Tyskland som ville kompensera sin avsaknad av kolonier. Deras position liknade därför också folken i kolonierna, deras öde blev också slavarbete.
Förintelsen har på så sätt skymt den ursprungliga antisemitismens karaktär av en falsk antikapitalism. Om den bara är en variant av rasism kan den deklarerade antirasisten därför i sin självförståelse inte vara antisemit.

Detta är förstås en alldeles för platt och ensidig, för att inte säga direkt falsk bild av Shoah, förintelsen av judar. Denna förintelse drevs ju av en ideologi där juden inte bara sågs som en undermänniska utan också som en mycket mäktig och farlig fiende. I den förvirrade nationalsocialistiska världsbilden var juden både kapitalist och bolsjevik, både en destruktiv parasit som det gällde att ta ifrån allt av värde och en osynlig manipulatör som konspirerade mot Tyskland i utlandet. Hur svårt det förmodligen kunde vara att få ihop det för den enskilde nationalsocialisten beskrivs skönlitterärt av Jonathan Littell i De välvilliga. Där besöker exempelvis huvudpersonen en grupp så kallade "bergsjudar" i Ukraina vars rasmässiga status noggrannt måste undersökas innan deras öde avgörs, och han erfar hur deras sparsmakade möblemang av resesällskapet förklaras med att "de måste ha gömt undan sina dyrbarheter i god tid". Hur just den judiska befolkningen såväl inom Tyskland som på ockuperad (och inte bara östlig) mark betraktades som en rik mjölkko som skulle tömmas till sista droppen är också väl belagt. Allt togs ifrån judarna, och de tvingades oavlåtligen själva betala för sin förnedring och sin undergång - de fick själva köpa eller tillverka de gula davidsstjärnorna att sätta på klädseln; vissa betalade till och med sina egna biljetter till Auschwitz. Ruth Klüger skrev i sin självbiografi Leva vidare - en sann berättelse: "Nazisterna tog betalt för allt, och denna kommersiella cynism påminner mycket om den ovana som de påstod att judarna hade. Var man än kunde göra en smutsig profit, även om den var så liten som tio pfennig per judestjärna, så håvade nazisterna in pengarna." (s. 58)
Problemet med Ramsays text är emellertid framför allt hans sätt att jämställa förintelsen av judar med exploateringen av "befolkningen i kolonierna", i det att "deras öde (också) blev slavarbete". Visst fanns det judar som blev slavarbetare. Men bara om det fanns ett nödtvång därtill s a s. Målsättningen var att utrota hela folkgruppen - en målsättning man, med undantag för romerna, inte hade ifråga om koloniernas övriga befolkning.
Ramsay utgår från den klassiska marxistiska synen på antisemitism som missriktad antikapitalism, och missar därför - som jag ser det - att ta in dess mångfasetterade karaktär. Samtidigt frångår han obegripligt nog denna tolkning just ifråga om förintelsen, vilket bara medför en ytterligare stympning av realiteterna eftersom den missriktade antikapitalismen trots allt ingick som en del av förintelsens logik, och manifesterade sig i den extrema exploateringen av dess judiska offer. Att vänstern har svårt att handskas med antisemitism beror nog, skulle jag tro, inte på att förintelsen kastat en skugga över "antisemitismens ursprungliga karaktär". Men Ramsay är ändå inne och tafsar på en delförklaring med sitt påpekande av den antirasistiska självförståelsens fyrkantiga karaktär.