Arena, FLM och Vinterträdet => Persona

Dags att spräcka tystnaden på bloggen nu, även om det till att börja med mest blir prestationsskryt. Sen sist har det publicerats en essä av mig i senaste numret av Arena – "Bitterfittor säljer inga deodoranter". Tyvärr har en halv mening i texten fallit bort, i stycket som inleds med "Merete Mazzarella". Den mening som nu bara blivit "Hennes betraktelse att den som vägrar lämna, den som klamrar sig fast" ska avslutas "'blir betraktad som en galning' bekräftades i en intervju i DN med folklivsforskaren Nicolas Jacquemot i höstas (20/9)".

Det är ett spännande nummer (nr 4 sept. 2012) med schismer inom feminismen som huvudfokus. Huvudnummer där är en intressant om än något hårdragen essä (slagkraftig men, tycker jag, lite orättvis mot yngre generationers feminister (kanske är den mer träffande för amerikanska förhållanden även om modermordfenomenet sannerligen är internationellt och i hög grad finns också här)) av Susan Faludi som behandlar den ständigt pågående och söndrande inomfeministiska generationskampen.

Utanför det temat finns en lysande artikel av Magnus Linton om den dödliga svenska narkotikapolitiken (R.I.P. William Petzäll) och ett återbesök hos de apatiska flyktingbarnen av Gellert Tamas. Utdrag ur dessa artiklar: här och här.

Och i dag dök senaste numret av FLM upp, jag medverkar med två kortisar (om arbetsplatsen som familj i amerikanska tv-serier och om Laibachs musik till Iron Sky). Huvudsaken i numret är dock den redan omskrivna listan på de 25 bästa svenska filmerna genom tiderna, med Körkarlen som etta. "Betrakta gärna listan som en provokation och gör din egen revision" uppmanar redaktör Jacob Lundström i medföljande artikel. Nu är den inte särskilt chockerande, i alla fall inte för någon som är typ inskolad i rådande smakmönster (att det finns sådana och att det inte finns någon objektiv sanning att falla tillbaka på i kanon/listsammanhang är självklart; detta betyder emellertid inte att allt för den sakens skull är helt godtyckligt). Men visst finns det ett och annat som provocerar mig. Jag har svårt att förstå Kvarteret Korpens segdragna grepp över smakdomarna (den ligger på andra plats). Att den här manliga revanschfantasin är så upphöjd samtidigt som samme regissörs intressantare Barnvagnen, där det finns ett kvinnligt perspektiv, eller åtminstone en feminin problematik, hamnar utanför listan provocerar mig. Att Ingmar Bergman kommer in först som femma, och då med mysorgien Fanny och Alexander som med en placering klår min egen förstaplatskandidat Persona, provocerar mig också. Att Roy Andersson företräds av hela tre filmer gör mig nästan lite arg. Och när jag ser kitschhistorien Lilja 4-ever på plats 15 blir jag riktigt förbannad. 

Men jag har inte fullbordat någon egen lista. Några filmer jag saknar och skulle vilja ha med någonstans är dock Jösta Hagelbäcks Kejsaren, Jan Halldoffs Det sista äventyret och Lars-Eric Kjellgrens Medan staden sover. I de enskilda bidragande listor som tillsammans skapat resultatet finns också flera intressanta förslag som inte lyckats ta sig in. Här finns regissörer som Per Lindberg, Marie-Louise Ekman och Eric M. Nilsson, och en film som Nils Poppes Pengar – en tragikomisk historia. Här finns också den där vid sidan av Sjöström andre store stumfilmsauteuren, Mauritz Stiller, som märkligt nog faktiskt saknas bland de 25. Kanske beror det på att nyare filmer har ett starkare grepp över många bidragsgivares medvetanden; helt enkelt för att de utgör färskare upplevelser. Så ska man väl förstå att till exempel Ruben Östlunds Play tagit sig in på listan.

Stiller är desto mer närvarande i en ny svensk roman, Ellen Mattssons Vinterträdet. Han är inte huvudperson men väl hans adept Greta Garbo – även hon en svensk filmikon utanför listan. Jag recenserade boken i Kristianstadsbladet för några veckor sedan.

I boken ses Garbo genom privatsekreteraren Vendela Bergs ögon. Jag såg däremot inte en garbofilm utan, just, Ingmar Bergmans Persona som en slags löpande undertext till boken; eller kanske snarare som ett raster genom vilket man med fördel kan läsa den. Den firade, upphöjda kvinnan (och konstnären) som flyr in i tystnaden; mysteriet i vars trollkrets den tjänande kvinnan sugs in. Samtidigt som båda måste uppleva skräcken att den fasta substansen bakom masken, den åtrådda – det skyddsvärda, i stället är ett tomrum. "Jag är denna föränderliga kropp. Jag är dessa flyktiga tankar", låter Mattsson Garbo säga. Samtidigt som hon håller kvar Vendela genom att utlova ett avslöjande av sin "hemlighet".

När jag ser Persona nu ser jag emellertid inte bara en kraftmätning mellan två kvinnor som i grund och botten delar samma existensiella problematik utan framför allt ett klassdrama. Klassperspektivet finns också i Mattssons bok men är där mer komplicerat, eftersom hennes Garbo inte entydigt tillhör de priviligierade på samma sätt som Bergmans Elisabeth Vogler. Här finns också roman-Garbos svaghet. För både Vendela och Bergmans syster Alma gäller dock att de är dömda till underläge, godtycke och maktlöshet trots att de har att sköta om någon som tycks bräcklig och i behov av skydd. Båda blir utsugna, och båda reagerar på sitt sätt mot det. Inte helt utan framgång, men utan utsikt till att helt kunna vinna.

Djuren

Följande recension av Jenny Diskis bok Allt jag inte vet om djur (Alfabeta) publicerades i Kristianstadsbladet 19/6. Finns inte på nätet.

När jag hade en hund kunde jag luta huvudet mot hennes och försöka känna att vi hade en sorts ordlös kontakt. Hon brukade ganska snabbt dra sig undan och besvärat (ja jag upplevde det alltså som att hon var besvärad) tassa iväg till någon annan del av lägenheten. Hon var en oåtkomlig, hemlighetsfull men ändå så tillgänglig varelse för mig och jag älskade henne frustrerat. Det går lättare med katten Sonya som bor hos mig nu. Hon är social och på något sätt mänsklig i sitt beteende på ett helt annat sätt än vad den vackra, högdragna och nu dessvärre avlidna vinthunden var. Eller är det i stället jag som är mer kattlik än vinthundslik -- är det därför jag tycker mig lättare kunna kommunicera med Sonya?

I Diskis djupt personliga essäbok om vår relation till djur är just detta med det oöverskridbara avståndet, som samsas med en intim närhet och ett beroende, fundamentalt. Och jag kan alltså ganska så precist förstå vad författarinnan menar när hon skriver att: "Det stora svarta hålet i vår förståelse av de djur vi delar planeten med är ett lika stort och fängslande mysterium som universum, och det är olidligt, inte enbart därför att vi inte kan tala med djuren utan också därför att det påminner oss om att vi inte i grunden kan lära känna ett annat medvetande, inte ens hos andra av vår egen art". Det hopplösa oöverbryggbara avståndet till djuren löper som en röd tråd genom boken, men också det motsägelsefulla och ofta grymma i de relationer vi har till dem. Diski går från barndomens leksaks- och fantasidjur via vår kartläggning av världens olika arter, våra relationer till våra husdjur, de rädslor och fobier vi kan ha för vissa djur, djuren som föda, som substitut för frånvarande människor, hjälpare och ledsagare -- fram till frågan om djurförsök och vårt betvingande av de djur som tryggt kan betvingas.

Bäst är författarinnan när hon utgår från sina egna, personliga relationer till djur. Personlig är visserligen Diski hela tiden, men när hon övergår från att diskutera sin katt och sina egna erfarenheter (för att återknyta detta till något allmängiltigt) till att resonera om moraliska spörsmål som den om vårt ätande av djur blir detta snarast till en nackdel. Då blir hon alltför pratig och ofokuserad för att verkligen föra en fruktbar diskussion. Hennes inställning är dessutom nästan genomgående kluven, vilket i och för sig är lätt att sympatisera med men också kan gå läsaren lite på nerverna.

Att alla med egna djur lär ha stor behållning av denna bok står klart. Men de som inte tror sig ha någon särskild relation till andra arter kan under läsningen av Allt jag inte vet om djur komma att upptäcka hur fel de hade. Ett påstående som författarinnan gör vill jag dock med bestämdhet avvisa, nämligen det att katter bara skulle kunna ha ett enda oföränderligt (och outgrundligt) ansiktsuttryck. Det är ett påstående som är så befängt att Diski själv inte heller riktigt kan hålla fast vid det -- i slutkapitlet beskriver hon sin katt som stundom "drömmande" eller "inåtvänd". Och jag vet ju att min katt Sonya när hon är sur på mig kan ha en sådan min av förtrytelse att hon skulle kunna demonstrera denna typ av ansiktsuttryck bättre än de flesta mänskliga skådespelare.

Observations from a borderland

När jag fick min borderlinediagnos var jag inte riktigt medveten om hur stort stigma just denna diagnos kan innebära. Jag visste förstås att den kunde förknippas med "omöjliga patienter", sådana som betraktades med bävan och ogillande av psykoanalytiker och psykiatrisk vårdpersonal -- men trodde att detta var något på utdöende, en gammaldags och dömande attityd som givit vika för dagens mer robust pragmatiska inställning till detta med diagnoser och de egenheter som hänger samman med dem. Jag visste förstås dessutom att det är en lite skitigare diagnos än de som just nu är på modet, och jag var naturligtvis medveten om att den faktiskt innebär problem inte bara för mig själv utan ibland också för personer i min omgivning; problem som kan bli blodiga, såriga och skrämmande.
Men med "blodiga" menar jag inte något som har med mordlystnad och ond bråd död att göra, nej jag använder ordet metaforiskt. I tv-serien Criminal Minds, som jag har en olycklig förkärlek för, är den blodighet som hänger samman med borderline däremot högst reell. I minst två avsnitt sägs gärningsmannen för dagen lida av borderlinestörning och därför sakna förmåga att sätta sig in i andras lidande. Jag har inte tagit detta så mycket på allvar, men ändå noterat saken med viss frustration. Som ett missförstånd man hoppas inte har någon praktisk betydelse, men sätter sig i beredskap för att kunna hantera om det skulle visa sig ha det. Om det skulle visa sig att någon verkligen tror att man som borderlinare också är en psykopat och potentiell mördare.
Några vänners chockade reaktion när jag berättade om min diagnos började emellertid få mig att förstå att det finns en utbredd, negativ syn på borderline som hänger ihop med föreställningar om en manipulativ, närmast illasinnad attityd till omvärlden. Och när jag nyligen läste boken Hotande närhet -- om borderlinerelationer av författarparet Thomas Silfving/Gunilla Nilsson ångrade jag definitivt att jag varit öppen med att jag har en borderlinestörning. En så negativ och faktiskt direkt föraktfull bild av det hela hade jag inte förväntat mig möta i dag. Men den här boken inte bara finns utan har rent av getts ut i tre utgåvor av vilka den senaste kommit i år.
Nu är katten ute ur säcken ändå. Och egentligen tycker jag ju att man bör kunna vara öppen med sådana här saker och att jag inte förtjänar bli bemött på ett särskilt sätt, framför allt inte på ett sämre sätt än andra på grund av min diagnos.
Just detta lär hända om de jag träffar på läst Silfving/Nilssons bok. Framför allt skulle väl knappast någon som läser boken och inte ifrågasätter den vilja ha en närmare relation med mig. Nej, och jag är inte den enda borderlinare på nätet som oförsiktigt nog läst och som reagerat på det sätt den bygger upp till. "Om jag precis fått veta att min kärlek hade diagnosen IPS (= emotionellt instabil personlighetsstörning = borderline, min anm.) och gått till biblioteket för att låna böcker i ämnet och fått denna bok i min hand skulle jag troligen göra slut", skriver bloggen DIAGNOSTICERAD. Hen citerar stycken ur boken och avslutar: "Jag vet att jag inte borde ha läst boken och att jag i efterhand inte ska ta så allvarligt på det jag läst, men det är svårt att glömma. Boken genomsyras av en 'mellan raderna text' om att du som anhörig, som läser skulle göra bäst i att lägga benen på ryggen." 
Jag känner precis som bloggaren i fråga. Det är svårt att komma ifrån känslan av att ha fått just vissa av de katastrofkänslor man kan ha som borderlinare bekräftade av läsningen: att vara någon ingen kan stå ut med (någon man inte ens själv står ut med), någon ingen kan älska, någon som inte kan något och som varken kan bli bättre eller ens förtjänar behandling. 
Jag skulle dock vilja påstå att avståndstagandet och uppmanandet till avståndstagande inte står att läsa mellan raderna utan uttrycks tämligen rätt på. 

De flesta partner till borderlinepersoner kan nog (...) intyga att det inte finns något enkelt sätt att avsluta ett borderlineförhållande. Det är ju bland annat vid verkliga och/eller fantiserade separationer som problematiken gör sig påmind. Och det med kraft. En kulinarisk liknelse är passande: Det är som mozzarella på en läcker pizzabit. Hur långt från munnen man än drar pizzabiten blir oststrängen bara tunnare och längre, utan att nödvändigtvis brista. Till dig som anhörig är vårt råd mycket enkelt: Använd kniv och gaffel.

Genomgående används nedvärderande ord för att beskriva borderlinepersoners beteende och inre. Om så kallat "inåtagerande" borderlinare heter det inte att de, till exempel, verkar osjälvständiga och behövande, utan "hjälplösa och inställsamma". Borderlinare i det stora hela är inte djupt osäkra utan har narcissistiska krav på omgivningen (för dem är det bara "jag, jag och jag som gäller"). De blir inte förblindade och översvämmade av sina egna rädslor och föreställningar om omvärlden utan saknar empati och agerar därför ut mot andra "utan hyfs". Som tur är för mig och andra som får komma i åtnjutande av faktisk behandling mot borderlineproblematik finns det kompetenta psykologer, psykiatriker och annan vårdpersonal som har andra sätt att se på saken, som menar att brist på empati inte har med borderline att göra, och som bemöter oss med samma respekt som de bemöter andra. Dessa författare däremot, som sysslar med klinisk verksamhet, går till och med så långt som till att ge rådet att i vissa fall avvisa borderlinare som verkar för jobbiga med orden "kom tillbaka när du mognat lite". Pliktskyldigt nämner de mot slutet DBT-terapi som effektiv mot denna problematik, men de känner uppenbarligen inte till MBT och andra nya terapiformer som är utformade för att passa borderlinare och deras sätt att fungera (ungefär som den traditionella psykoanalysen utformats för att passa vissa former av neuroser som var utbredda vid en viss tid och plats). En kompetent och ansvarsfull behandlare borde hänvisa en "omogen" borderlinepatient till någon behandling som passar henne, eller råda henne att försöka finna någon sådan, snarare än att köra iväg henne och lämna henne ensam med sina rakblad, sin sprit eller vad hon nu kan ta sin tillflykt till.
Dessutom gör författarna klart att borderlinare saknar kompetens. Till allt. 

Människor i borderlinepersoners närhet märker ofta en hisnande diskrepans mellan borderlinepersonens självuppfattning och hur de upplevs av omgivningen inom vissa "kompetensområden". När borderlinepersoner med plötslig frenesi verkar ta sin an en uppgift på ett kompetent sätt och uppträder påtagligt självsäkert, och anhöriga gång på gång ser att de inte ens klarar av de mest elementära vardagsgöromål utan allvarlig ångest och påfrestning eller påtaglig energiförlust, kan man tala om ett slags pseudokompetens (...). Ett annat intressant och tankeväckande fenomen i detta sammanhang är att i borderlinepersonens värld får ingenting vara vad det är. För att dölja sin brist på färdigheter och relationskompetens -- och i stället för att låta människor och ting vara -- kan borderlinepersonen på det mest "charmerande" och övertygande vis se till att sakernas, tankarnas och känslornas naturlighet försvinner och liksom sugs upp av hennes tankeströmmars obevekliga automatiksorl. Hur många gånger har du som anhörig inte suttit och inom dig konstaterat att "hon kan ju faktiskt inte det här", men inte vågat yppa det av rädsla för det vilda raseri (eller någon annan fullständigt oproportionerlig konsekvens) som då blir följden (....).

 Trots en del pliktskyldiga ord om hur det finns en unik person "bakom diagnosen" etc, så hamras budskapet om den hopplösa och mindervärdiga borderlinepersonligheten in. 

Stora ord som lojalitet, kärlek, empati, sorg, möte, andligt, viktigt, utbränd, relation, ömsesidighet, respekt, tillit, förtroende, terapi/terapeut, ödmjukhet, kränkthet, ansvar och omtanke betyder för en borderline ungefär detsamma som klirr, knirr, sprutt och fnirr.

Det är inga små hävdanden som görs här om en sammanlagt rätt stor grupp människor. Det är möjligt att, som hävdas i ett par kommentarer till bloggen DIAGNOSTICERAD, en del anhöriga kan uppleva att de får upprättelse efter jobbiga konflikter med borderlinestörda under läsningen av denna bok. Men de borde rimligen kunna stödjas också med hjälp av litteratur som inte förnedrar de borderlinedrabbade.
Jag kan bara hoppas att boken inte används i undervisning av exempelvis psykologstuderande eller i olika terapiutbildningar. Dess attityd är helt förödande. Jag skulle till och med vilja gå så långt som till att kalla den farlig.
Att den dessvärre fått genomslag visas inte bara av de tre upplagorna utan också av att författarna använts som experter i Idag-artiklar i Svenska Dagbladet, där hårresande och för mig (som alltså är borderlinare) extrema berättelser om rättsprocesser och direkt psykisk misshandel tas upp. Den gången gick Anna Kåver (som arbetat mycket med borderlineproblematik) in med kritik mot det perspektiv som framfördes. En kritik paret Silfving/Nilsson uppenbarligen inte tagit till sig av.

Thomas Silfving tycks, såvida det inte finns två med samma namn, också ha arbetat för företaget Landmark Education, som beskrivits som en sekt och anklagats för att ha drivit människor in i psykos. Silfving bemöter detta här. För mig kastar detta ytterligare tvivel över hans kompetens och omdömesförmåga.       

Uppdatering: Angående detta med att vara öppen med sin diagnos och längtan efter att bli accepterad och förstådd vill jag citera två stycken ur Kiera van Gelders vackra och välformulerade text "Inhabited by a Cry: Living with Borderline Personality Disorder" i antologin Borderline Personality Disorder. Meeting the Challenges to Successful Treatment:

I have to admit that I'm nervous. By identifying myself as a person with BPD, I run the risk of losing my credibility. Who, I have to wonder, would hire a person admitting to being a borderline? And more importently, who would willingly enter into a relationship with him or her? Like many people with BPD, I'm excruciatingly sensitive to other people's perception of me. At times, a negative word or look can drastically redefine how I feel about myself. It even has a physical effect, like being hit with a soccer ball in the solar plexus. With this kind of vulnerability, it seems almost masochistic to publicly associate oneself with a disorder that has such negative associations. But here's the catch: enduring human connection and mastery comes only after facing oneself and sharing that self with others.

To be alone with this condition is almost unendurable, and that is the real tragedy of borderline personality disorder. Our symptoms -- the cry, the desperate clawing for a savior or a fix, the consequences and remorse of being unable to manage our reactions -- only shame and isolate us more. In showing my face as a person with BPD, I run the risk of more shame and isolation. This compounded impact of the illness perpetuates the deep sense of ugliness so many of us feel. How do people with BPD live with the disorder when we are still unable to share it with the world?
How do we have faith that we can get better if those who survive this ordeal disappear and the success of their recovery is measured in the distance between themselves and the borderline label? 

Liten återhämtning

Min blogg låg nere några månader, som en och annan kanske har märkt, men det betyder inte att jag inte publicerat mig på andra håll. Jag har till exempel recenserat några böcker: Lotta Lundbergs Ön, och i går Per Ole Perssons Jaco. Jag har också diskuterat arvodesfrågor och litteraturkritikers villkor i samband med en debatt om särskilt inköpta och högre betalda "kändiskritiker". (Andra inlägg: 1, 2, 3 & 4)
Jag har förstås också medverkat i min favorittidskrift FLM, denna gång med en essä om filmkritik. Den finns att läsa på nätet.

Några steg från verkligheten

Det är Kallbadhusets motto, Kallis på Ribban. "Några steg från verkligheten." Det har alltid irriterat mig lite. Meningen är förstås att understryka den avkoppling man kan uppleva där. Det ska vara en plats för tystnad, njutning, me-time, kanske kontemplation. Men, brukar jag tänka, kan inte detta få rum i "verkligheten"? Vi talar så ofta om verkligheten som något strängt och krävande, hårt och onjutbart. Verkligheten är grå, minsann, och man ska inte komma och tro nåt annat. "Sådan är verkligheten!" mästrar vi någon som klagar på ett eller annat onjutbart fenomen. Och då kan det handla om något som onekligen tillhör verkligheten men som kanske hade kunnat undvikas eller förändras. Accepterandet har övergått i ett ideal: det är som att det inte får bli för bra. Man ska minsann inte tro att... och gör man ändå det, då befinner man sig utanför verkligheten.

En kortare vistelse på en psykiatrisk klinik fick mig att se mottot på ett annat sätt, men jag tyckte då alltså att det passade in på den plats där jag befann mig. Det var en annan plats, full med andra människor, och vita skepnader som lät oss vara dessa andra. Jag tyckte att verkligheten bara visade upp sig genom tv-apparaten och de veckotidningar som låg runtomkring i dagrummet. Den var dock inte grå för mig utan tvärtom på en gång skinande blank och något likgiltigt. Tv 4:s morgon-tv, som jag annars aldrig tittar på, befolkades av varelser med hård dockhud och kinder som polerade juläpplen. Deras kroppar tycktes ofantligt stora, som om de vore rörliga pelare drivna av en mekanism som var ogripbar för oss utanför. De var helt enkelt en slags övermänniskor, som jag dock inte kände något begär att tillhöra och heller inte kunde.
Varje morgon pågick dessutom ett gigantiskt slöseri där inne bakom den lysande skärmen. Programledarna drack champagne med inbjudna gäster utan någon särskild anledning. Borden dignade av skålar med godis, kakor och desserter. Rutinmässigt skrapade någon på en överdimensionerad trisslott och kunde gå hem som miljonär -- det var vinst varje gång. Det var som att titta in i en sagovärld, fast jag visste att det i stället var den så kallade verkligheten och den var inte för mig. Jag kunde titta på den men varken nå den eller känna något inför den. Jag kunde inte följa de samtal som fördes i den och de olika rörelser och handlingar som utfördes tycktes mig meningslösa.
Vändpunkten kom när jag plötslig såg Karl Dyall och hans träningsrörelser som vansinnigt absurda, och började skratta. När jag några dagar senare reste mig från soffan för att slippa höra Fibes, Oh Fibes! spela var det dags att åka hem. Världen, den så kallade verkligheten, hade blivit lite mattare på ytan men också en plats som innehöll vissa variationer och valmöjligheter.

Jag är glad att jag fick komma till den där kliniken och vistas några steg från verkligheten ett litet tag. För de flesta andra där var vistelsen betydligt längre. Det var inte perfekt, men det var ingen plats att vara rädd för och bristerna handlade -- naturligtvis -- om resurser. Maten räckte inte alltid till. Det rum jag till att börja med låg i hade gardiner som inte gick att tillsluta (absurt eftersom det gick att titta in från byggnaden mitt emot, och eftersom det ska vara en plats där man kan avskärmas och avskärma sig).
Vissa morgnar låg det någon bakom en skärm i dagrummet -- någon som det egentligen inte fanns rum för. Rimligen finns det också de som kanske behövt bli inlagda men i stället blir hemskickade. Jag har som patient haft både negativa och positiva upplevelser av psykiatrin, men de positiva överväger. I mitt fall har alltså mantrat "Det finns hjälp att få" inte visat sig vara en tom fras, och jag är övertygad om att många andra gjort samma erfarenhet. Men jag blir rädd när jag läser om nedskärningarna inom psykiatrin i Göteborg (och på andra platser!), och undrar hur väl de rimmar med den "noll-vision" för självmord som ska råda i riket. I vanlig ordning ska problemet med oss dårar förskjutas till något annat ställe, och nu är det meningen att så mycket som möjligt ska lösas inom öppenvården. Det är väl ett logiskt steg i den utveckling som inleddes med nedmonteringen av de stora institutionerna. Det fanns goda bevekelsegrunder för den men med facit i hand kan man fråga sig om det inte hade varit bättre att försöka åstadkomma förändringar inom systemet i stället för att slå sönder det med resultatet att människor kastades ut i en verklighet de inte kan vara i. Jag är inte säker på att jag tror på ideologin att människor med psykisk sjukdom tvunget ska vara "ute i samhället" i möjligaste mån. I synnerhet inte i dagens strömlinjefornade "arbetslinjetillvaro" som verkligen tycks gå ut på att skära bort så många refugier och fristäder som möjligt. Vissa behöver vistas några steg bort från verkligheten, och om det tillståndet skulle vara ett helt liv så må det kanske helt enkelt vara så.

Att förstå hur man fungerar kan göra det lättare att ta ansvar

Idag kan det räknas in ytterligare två råsopar mot "diagnosfebern": Nathan Shachars i DN och Lars Åbergs i Göteborgsposten. Shachars gäller förvisso, tycks det, hela psykiatrin som sådan - den är för honom inte en underfinansierad och i relation till annan medicin eftersatt verksamhet utan, tycks det, en mer eller mindre illvillig humbugindustri. Han får i sin attack på specifikt diagnosen ADHD svar på tal av Victoria Qvarnström på Newsmill.
Shachars förklaring av tendensen till ökad ADHD-diagnostisering är enkel och brutal: Denna humbug hade inte kunnat slå igenom om det inte varit för en annan rubbning i tiden: tendensen att sjukdomsförklara alla sociala och personliga bekymmer, så att individer kan rentvås från ansvar. Åbergs approach är lite mer försiktig och har en humanistisk agenda - han blir betänksam när han plötsligt, på kort tid, bland bekanta, upptäcker att flera sinsemellan väldigt olika och begåvade unga människor getts diagnosen adhd. De är ju inte sjuka. De beter sig inte alltid rätlinjigt, men det finns väldigt lite hos dem som inte ett friskt samhälle i stället borde identifiera som kreativitet.
Nu är det ju inte så att detta att ha en psykiatrisk diagnos/problematik nödvändigtvis indikerar ett kroniskt sjukdomstillstånd i gängse mening. Den som bär en diagnos blir inte automagiskt någon slags sjukpensionär med rätt att slippa alla livets små svårigheter och besvär. Man blir inte heller ansvarsbefriad. Om jag skulle begå ett brott skulle jag inte bli straffbefriad med hänvisning till min diagnos. Visst kan det teoretiskt sett vara så att personer med diagnoser skulle kunna använda sig av dessa som en ständig flykt från skuld och ansvar i umgänget med andra - "Jag kan inte hjälpa det, jag har ADHD/borderline/whatever". Men jag vill nog se något slags bevis för att det brukar fungera så innan jag tar Shachars cynism för sann. Jag kan naturligtvis bara tala för mig själv, men jag tycker nog att min diagnos tvärtom har gjort det något lättare för mig att ta ansvar i vissa situationer. Skriver "något" för att det har naturligtvis inte förändrat mig i grunden att ha fått en etikett på något som redan fanns där. Men det handlar om att redan vetskapen om hur man fungerar kan göra det lättare att "få syn på" sig själv och hur man reagerar i vissa situationer, och därmed ibland kunna lägga in en broms som kan vara välbehövlig inte minst för omgivningens skull. Dessutom är det, naturligtvis, också så att diverse behandlingsprogram (vilka säkert inte alla kommer i åtnjutande av, men det är en annan fråga) finns till just för att göra det möjligt att leva ett bättre, vilket också inbegriper ansvarsfullt, liv. Inte för att ägna sig åt att vältra loss i sina symptom.
Nå, nu skriver jag som borderlinare och ingenting annat. Men som en person med diagnos, som upplevt en viss lättnad i samband med att efter lång tid erhållit denna, identifierar jag mig spontant mer med de okända unga personer Åberg refererar till i sin text än med Åbergs om än välvilliga ställningstagande mot diagnosen. Jag undrar nämligen hur de har kommit dithän att de fått den. Något har alltså fått dem att för det första söka sig till psykiatrin. Och jag vet ju att om de utretts ordentligt har det inte räckt med något enstaka samtal där de suttit och tyckt synd om sig själva för att de ska ha kunnat få sin diagnos. Jag skulle alltså vilja veta vad de själva tycker, och om de själva inte upplever att de har några problem utöver "kreativitet".

Listomania

Det är den tiden på året när det ska summeras, tipsas om lämpliga julklappar och utkoras årsbästalistor. I förrgår valde jag och sju andra recensenter ut vars tre favoriter ur årets bokutgivning på svenska. Hade jag fått välja dubbelt så många hade jag lagt till Yiyun Lis De hemlösa, Felicitas Hoppes Förbrytare och förlorare och Amos Oz Lantliga scener.
Hade jag fått välja en bok på ett annat språk hade jag valt Owen Jones Chavs - the Demonization of the Working Class, en mycket angelägen bok även utanför Storbrittanien. Och hade jag som julklappstips fått välja en bok från ett annat år hade jag tagit den finlandssvenska antologin Skilsmässoboken (red. Arle & Hämäläinen, utg. 2008) som ett mindre glättigt alternativ till Sveland & Wennstams Happy Happy.
Hade jag fått välja film hade jag valt Henrik Möllers nya dvd Ångesthunden, en formidabel samling korta historier inom livets mest grundläggande områden (hat, ångest och kärlek). Eller den stora boxen med alla säsonger av Oz, vilken man ju skulle kunna beskriva på samma sätt. Eller Derek Cianfrances helgjutna spelfilm Blue Valentine.
Och för dem som är helgjutna nog att fortfarande köpa musik-cd:s hade jag valt David Lynchs Crazy Clown Time. 
Blir det någon julläsning för egen del ska jag sätta i mig Michael Tappers bautaverk Snuten i skymningslandet. Svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010 och Uwe Tellkamps tjocka roman Tornet, som jag har på originalspråk. Och kanske ger jag mig själv Isobel Hadley-Kamptz bok Frihet och fruktan: tankar om en ny liberalism i julklapp, för jag tror den kan vara nåt för mig.

Ljudkalendrar och skryter

Idag är det min tur att delta i FLM:s ljudkalender. Jag går ut som trea i ett starkt startfält, direkt efter Lisa Langseth med öppningsscenen till Apocalypse Now och Johanna Paulsson med Rutger Hauers dödsscen i Blade Runner.
FLM har även upprättat ett skribentarkiv på hemsidan, och via det kan man klicka fram nästan samtliga texter jag skrivit för denna publikation. Det börjar bli riktigt många.

Feelings...oh oh oh feeeeelings...

Idag publiceras min recension av Eva F Dahlgrens roman Det vita kolet. Det är en intressant roman som utspelar sig under en tid då känslornas betydelse klart underordnades förnuftets.
Hur är det då idag? Vi lever i den emotionella tidsåldern hävdas det i en understreckare av Merete Mazzarella om en nyutkommen antologi, Att känna sig fram. Jag har inte läst boken och har därför naturligtvis inga synpunkter på den. Men det är ett intressant hävdande att resonera kring. Om vi lever i den emotionella tidsåldern tycks det tydligt att känslorna är rangordnade och ges större respektive mindre dignitet beroende på av vem, hur och varför de uttrycks. Cecilia Verdinelli har med en krönika i Göteborgsposten skrivit ett rasande försvarstal för alla dem (oss) som känner på ett mindre tjusigt, mindre "funktionellt" och kanske mer gränslöst sätt än det kulturellt föreskrivna. Hon hårdrar, ja hon hårdrar, men nog uttrycker hon sanningskorn.

Normaliteten

Hur ska man umgås med sitt ex? DN har en artikelserie på temat. I en intervju med folklivsforskaren Nicolas Jacquemot sägs det att både alltför nära umgänge och att inte kunna umgås allt med ett ex betraktas som suspekt av omgivningen. "Vi vill inte förlora vårt ex eftersom det ger hög status och anses värdefullt med många vänner." Vi ska bara inte tala om "hur underligt det framstår om man en lång tid efter separationen fortfarande hatar sitt ex." Det är nu inte sina egna åsikter Jacquemot talar om. Men han ger ändå en del råd för hur man ska vara ett "lagom", harmoniskt och socialt acceptabelt ex. "När det gått ett år och man fortfarande har känslor som gör att man agerar irrationellt eller osjälvständigt, tycker Nicolas att man bör överväga att söka professionell hjälp."
Rationell och självständig. Det är ett människoideal men också framträdande delar av Manligheten (jag skriver med stort M för att jag inte talar om den medfödda penisen och resten av kroppsbyggnaden). Normaliteten är rationell och självständig. Normaliteten är manlig. Mannen är för-sig (eller åtminstone så tror Han det), Kvinnan är för-andra (eller åtminstone så tror Hon det). Och tror ni inte mig så läs Liv Strömquist (eller gå och se Prins Charles känsla på Intiman i Malmö, fast boken är bättre).
Jag minns inte exakt hur Strömquist formulerar sin övergivna Lady Dianas smärta, men vet att ordet "opassande" finns med där nånstans. Man kan väl jämföra med hur samma författarinna skrev om Amy Winehouse:

Ingen gillar en ledsen tjej, det är sant men trist
Det är därför det är så populärt att vara Folkpartist.
Man vill ge henne läxor, privatisera hennes bostad
Och sen ligga med henne när hon har blivit glad.

Amy hade faktiskt kunnat vara gullig istället.
Man kan inte ha denna smärta mitt i samhället.
Hon var svag på ett sätt som ingen orkar med.
Man vill att hon ska sluta ringa och lämna en ifred.

Det är inte så att jag har något personligt skäl att reagera mot DN-intervjun med Jacquemot. Egentligen stämmer det där beskrivna ex-idealet åtminstone delvis in på hur jag själv vill ha det. Jag tycker väldigt mycket om min ex-make. Vi har inte så mycket kontakt nu men det lilla vi har går hyfsat bra och jag hoppas att det kommer att bli mer med tiden. Det är dock så att han har mer skäl att vara bitter mot mig än jag på honom. Saken är förstås inte bara upp till mig.

Jag blir hursomhelst då och då galen av den anda som jag tycker intervjun utstrålar. Normopatandan, allt-ska-funka-andan, klart vi alla kan sitta här som en stor jävla familjen bra-andan. Den anda enligt vilken det säkert finns en manual för KBT-terapi i tio steg mot bitterhet efter krossat förhållande. 

Jag funderar ofta på om den tid vi lever i nu är ovanligt starkt normopatisk. Magdalena Ribbings etikettsregler, alla jävla livsstilsprogram på tv, alla diagnoser och bokstavskombinationer i vars inhägnader avvikelserna kan få finnas och helst hanteras i kombinationer av terapi och läkemedel. Visst finns det på sätt och vis en annan öppenhet mot själsligt lidande idag, visst är det enklare att tala om, men helst ska det presenteras inom ramarna för en framgångsberättelse ("Hur jag kom över min sociala fobi", etc). Det finns inget tålamod med dem som gör sig till offer, som det så käckt kan heta om att känna måttlösa negativa känslor.

Många pekar på den epidemiska användningen av antidepressiva läkemedel som ett tecken på hur den sårbara delen av människan förtrycks idag. Jag vill genast påpeka att jag själv är en av dem som kanske inte ens levt idag om det inte vore för så kallade "lyckopiller". Och jag vill tillägga att jag också väl vet värdet av att få en diagnos. Det kan hjälpa en att förstå sig själv, sitt sätt att fungera, i bästa fall få tabletter som hjälper och gör livet mer hanterbart. Men jag tror inte att vi står utanför ett socialt sammanhang - det betyder rimligen något att vi är så många som måste ha tabletterna, och diagnoserna. På samma sätt som vi idag kan titta tillbaka på artonhundratalets och det tidiga nittonhundratalets psykiatriska diagnostik, och sätta in den i ett socialhistoriskt sammanhang, så kommer vi säkert i framtiden att förstå dagens sjukdomssyndrom på ett annat sätt än vad vi gör nu.
Anyways. Jag vet också vad det kan innebära att vara irrationell och osjälvständig. Att gå sönder, vara ett ylande djur, en fontän av tårar. Att må dåligt alldeles för länge, att bli tjatig och hopplös. Att vandra som en skugga från Hades mitt i solskenet. Och jag har fått lära mig vilket håll man ska vända sig åt när det är på det sättet. Det är till de som också är eller varit skuggor, de som också kan vara irrationella; de som kan verka så sköra. Alla vi som då och då beter oss som offer, vi brukar kunna anstränga oss för att hjälpa till att bära varandra. Jag vet att jag förenklar och generaliserar. Men som jag ser det: Det är normalerna man ska akta sig för. De normaler som är rationella, självständiga och för-sig (eller tror att de är det). Deras ork verkar för mig så begränsad.

Communication breakdown

Det stycke ur In treatment som jag försökte återge i förra postningen lyder i själva verket såhär:

There was a time I used to believe that you could say something clearly. And the other person would hear it, digest it, respond.... I don't think I believe that any more. Maybe any serious communication between two people is useless. Even without outright lying, people only hear what they want to hear or are capable of hearing... which often has very little resemblance to what was actually said.

Det är en deprimerad människa som säger detta. Och en människa som har som yrke att tala med andra människor på ett väldigt speciellt och "naket" sätt. Men känslan kanske är närmast universell. Hur omöjligt det kan vara att nå fram. Både att uttrycka sig hundra procent "klart" och att lyssna hundra procent "rent" är ju också helt enkelt omöjligt. Det finns benådade ögonblick när två personer når fram till varandra, det är förstås inte sant att "all kommikation är meningslös". Men det ska till god vilja och ibland väldigt mycket sådan.
Drömmen om en obehindrad och flödande kommunikation är nästan som en dröm om paradiset, lika omöjlig och lika begärlig. "Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte." Det där med den dunkla spegeln lär helt enkelt handla om att speglar på biblisk tid var grumliga och inte de blanka saker vi har idag. Men det är svårt att inte tänka på speglarna som våra egna, eviga projektioner, som alltid är med och bestämmer hur vi ser och hör andra, och som alltid är med och förstör.

Käre Erik!

(I det följande låtsas jag att Erik Armadillos text "Om sanningen ska fram" riktar sig till mig. Jag låtsas att jag är attraherad av honom och att vi inlett någon form av trevande kontakt. Ber redan på förhand om ursäkt för den snusförnuftiga och känslolösa tonen, som naturligtvis inte helt motsvarar hur det förmodligen låtit i verkligheten.)

Erik, din fråga är fel ställd. Om jag vill ligga med någon eller inte beror på om jag är upphetsad eller inte. Om jag är kåt, helt enkelt. Eller om personen ifråga lyckas göra mig kåt. Du hade säkert kunnat lyckas med det. De frågor du räknar upp handlar om hur jag skulle kunna se på dig som människa och är mer avgörande för huruvida jag skulle trivas i en längre relation med dig, frånsett eventuella starkare känslor jag kanske kunnat utveckla för dig. Men du är egentligen inte intresserad av en relation, det är ju uppenbart, utan bara av att få komma till så mycket som möjligt. Nå, det är synd att du inte klargjorde det direkt. Jag hade annars kanske kunnat tänka mig att vi skulle kunnat ses då och då bara för att ha sex, om vi passat ihop på det planet. Men som nu är måste jag säga att jag är besviken. Jag trodde, eller hoppades i alla fall, att du också var intresserad av mig som människa.
Det är ingen idé att vi fortsätter att ha kontakt. Men jag vill ändå försöka svara mer specifikt på det du skriver, jag hoppas att mina svar kan ge dig något.

Om jag lyssnar mer än pratar,
inte talar om mig själv
Det är alltid trevligast om det finns ett givande och ett tagande i ett samtal. I realiteten är det förstås svårt att hålla en absolut balans. Det brukar vara så att den ena är mer benägen att prata än den andra. Men man kan alltid försöka se till att ge den andra utrymme, om man märker att man själv tar upp allt. Eller tvärtom att ge lite input - eller avbryta den jäveln - om man plötsligt kommer på sig själv med att inte ha sagt något alls på en kvart. Om, dock, det är så att du aldrig pratar om dig själv, ja då skulle i alla fall jag som samtalspartner snabbt börja undra vem du egentligen är. Jag skulle nog börja ställa frågor.
Och om det är så att du bara försöker spela ett spel och faktiskt inte alls är intresserad av vad den andra människan säger, ja då ser jag ingen större mening med att fortsätta samtala. Inte någon längre stund iallafall.

Om jag säger du är vacker,
men att det spelar ingen roll.
För skönhet finns inom oss,
om jag ljuger om sånt där.
Jag gillar inte folk som ljuger i onödan eller i andra syften än att underhålla.


Om jag säger det går bra nu,
men inte talar om mitt jobb.
Du behöver inte tala om ditt jobb om du inte vill. Det är upp till dig. Jag personligen kräver inte av andra att det ska gå bra för dem. Andra kanske är annorlunda. Du får väl själv försöka välja vilka värderingar du vill och kan anpassa dig till.

Om jag ger dig mina tårar,
men är stark när du är svag.
Dina tårar är inget du måste ge mig. Men ja, det är sjysst i en relation - vare sig det handlar om "bara" vänskap eller något annat - om den andre förmår inta rollen som stark när den ena är svag. I bästa fall är det roller som skiftar, för det kan förstås bli otroligt jobbigt om det hela tiden bara är den ena parten som är svag. Även det kan man förstås stå ut med om den andra parten är tillräckligt viktig för en, men det är slitsamt.


Spelar Sweet Home Alabama,
på en lägereldsgitarr.
NEJ! Sluta omedelbart.


Om jag är säker på mig själv,
men aldrig är för självgod.
Det låter ju idealiskt, men hur många kan leva upp till det? Tror du verkligen att (hetero)kvinnor bara är någon slags kravmaskiner och är deras enda syfte för dig verkligen att sitta på det där du vill ha tillgång till för att få regelbunden sexuell tillfredsställelse? Jag känner mig förolämpad.



Om jag är alfaman i sängen,
men aldrig bråkar.
Jag vet inte riktigt vad du menar med alfaman men om du i sängen brukar bete dig på ett sätt som egentligen inte passar dig så tycker jag du ska försöka sluta med det, för din egen skull. Om din nästa partner inte accepterar det beteende du faktiskt vill ha så kanske hon inte är rätt för dig.
Att aldrig bråka verkar suspekt för mig. Personligen skulle jag förmodligen i längden bli oerhört uttråkad i en relation helt utan bråk, och om det bara vore jag som bråkade skulle jag verkligen undra vad som egentligen (om något) rör sig inuti den andra människan.

Om jag inte är så svartsjuk,
inte håller dig så hårt.
Det där med svartsjuka är något väldigt svårt och komplicerat, och något som naturligtvis både män och kvinnor kan ha problem med. Om du är väldigt svartsjuk och uttrycker ägandebegär gentemot din partner är det naturligtvis något som kan vara besvärligt att hantera för henne. Men vad tråkigt och torftigt att du bara förmår se det utifrån aspekten om huruvida du ska "få" ligga eller inte.

Om jag inte är så macho,
men försvarar dig ändå.
Sounds good to me. Jag förväntar mig som regel av både vänner och partners att de försvarar mig mot eventuella angrepp. Och jag förväntar mig av mig själv att jag gör likadant.

Om jag ljuger om min barndom,
säger att den varit svår.
Väcker modern i ditt hjärta,
leker mamma pappa.
Se svaret ovan angående lögner. Lögner i samband med den här typen av manipulation är förstås ännu mer förkastliga. Är detta den typ av människa du vill vara?

Om jag alltid håller med dig,
fast jag tycker du har fel.
Lögner igen... av en typ som skulle omöjliggöra varje form av intressant samtal med dig.


Om jag låtsas att jag bryr mig,
när du köper nya skor.
Av ren artighet får man vara så god att fejka ett intresse för den andra personen ibland även då sådant intresse inte finns. Det gäller för både män och kvinnor och i de flesta former av relationer. Men om du faktiskt aldrig är intresserad av vad den andra människan gör, är det då verkligen någon du vill umgås med?


Om jag skrattar på rätt ställe,
fast du inte är så kul.
Även här kan det vara sjysst att fejka ibland. Men om du alltid skulle skratta när jag försöker vara rolig fast du faktiskt inte tycker jag är rolig kanske det är sjysstast av dig att sluta med det. I min personliga erfarenhet är det dock så att om man verkligen tycker om en person tenderar man också att tycka den är rolig, åtminstone ibland, även om den inte har ståuppkomikerkvalitet.

Om du tror att jag är farlig,
kanske tänder du på det.
Nej.

Och så huvudfrågan:
Vill du ligga med mig då om sanningen ska fram.Den är som sagt fel ställd. Men vad är sanningen egentligen? Jag vet ju inte vem du är, förutom att du är någon som vill ha sex. Och då återkommer vi till vad jag skrev i början av detta brev.

Farväl för alltid och lycka till med nästa!
din Charlotte

Gammalt depp återupptäckt

Man blir äldre, hjärnan börjar mjukas upp, man har bloggat några år, man börjar glömma saker som man tagit upp; man börjar upprepa sig. Plötsligt kom jag ihåg - angående det där med feelbadfilm och omröstningen till höger - att jag redan för några år sedan faktiskt gjorde en deppfilmlista här på bloggen. Jag avhandlade också i ett annat inlägg skillnaden mellan bra feelbadfilm och filmer som i sig bara är deprimerande.
Som tur är återfinns några filmer från den gamla listan i den nya, i omröstningen (som jag vet bara intresserar mig själv och en handfull närmast sörjande, but still). Annars hade det varit ännu mer pinsamt.

Uppdatering:  I dagens Nya vågen i P1 får vi veta att "Lyckokulturens terrorepok är över. Pessimismen är det nya svarta". Äntligen, säger jag. Min bästa tid är nu och jag minns den snö som föll i fjol.
Programmet handlar nu inte om feelbadfilm men är mycket givande lyssning om pessimismens uttryckssätt och fördelar, vilken musik man kan stå ut med att lyssna på under förtvivlan mm.

Jag - en moraltant från nittonhundratalet

Stickspårsvis till prataomdet-grejen reagerade jag på den här meningen i en DN-artikel: Det blir en besvärande avancerad konflikt för några som inte dejtat mer än ett par veckor. 
"Alltså, jag fattar inte det där med dejtingkulturen.Man provar ut varandra som ett par skor eller nåt, glider in i och ut ur varandra med isande lätthet", vräkte jag ur mig på Facebook. "Nä, jag förstår inte heller. Skulle det vara för tidigt att prata känslor när man träffats ett tag och legat med varandra några gånger?" svarade en väninna. Och jag öste vidare med att "det här med dejtingkulturens semi-relationer är något som tycks mig väldigt kallt och krasst. Mkt mer så än engångsligg eller kk-relationer - som ändå är rätt tydligt definierade, även om de säkert också kan bli mkt mer komplicerade än vad som ursprungligen var tänkt...." - vilket i sin tur föranledde Anders T att skriva ett blogginlägg på temat. 
Det hela verkar vara en generationsfråga. Grejen med "att dejta" fanns inte på "min tid" (jag är 60-talist). 
Fast det behöver ju inte vara bra bara för att jag inte förstår det. Liksom.

The end is nigh

Årets ESC är inte det bästa. De verkliga hitsen är få, och även om kitschfaktorn är hög så saknas den äkta känslan.
Men några pärlor finns ändå, framför allt den här Led Zeppelin-inspirerade domedagsschlagern från Ukraina:



Vi ska förstås inte heller glömma bort den lille godbiten från Israel:



...eller för den delen de underbara ryssarna:


 (Jag uppfattade först texten fel & trodde han sjöng "I hope not that you kill me" istället för "I hope now that you hear me". Om man ersätter det sista med det första blir det ännu bättre allting.)

50-listan, del 17: High Noon/Sheriffen

I'm on a roll här med min 50-lista nu...

En annan självskriven film här är Fred Zinnemanns High Noon, eller Sheriffen som den faktiskt egentligen heter på svenska, från 1952. Ogillad av vissa för att den är för artsy-fartsy för att vara en "riktig västern" - uppskattad av andra just därför. 
Med en europeisk vänsterintellektuell regissör och en ännu mer vänsterinriktad manusförfattare har filmen om en ensam man och hans kamp mot kollektiv feghet lästs som en allegori över McCarthy-eran. Ibland har man hellre velat se den som en sartreansk västern. Tydligt är hursomhelst att filmen bär på ett klassiskt expressionistiskt arv, med (vid sidan av "Do Not Forsake Me, Oh My Darlin'") dissonant musik, skeva vinklar och enkel symbolism. Man skulle också närmast kunna kalla den ett kammardrama, som bygger på rummets och (framför allt) tidens enhet.
Men framför allt är den jävligt spännande. Enligt en entusiast som vigt en hel nätsida åt den här filmen har den bara visats på svensk tv en enda gång. Hen skriver:

Jag var mycket ung när jag såg på den här filmen första gången. Den visades på tv. Vad jag vet om så har filmen visats i svensk tv endast en enda gång. Det var väldigt fascinerande att se filmen och extremt spännande. Jag gillade skarpt hur klockorna på filmen tickade ned mot den explosiva slutet. De actionscenerna som utspelas där står än idag.

Jag kan skriva under på varje ord, jag har också ett mycket levande minne av att som mycket mycket ung - samtidigt som den för mig okända skribenten då, kanske - ha suttit på nålar framför föräldrahemmets tv, fylld av stark oro för hur Gary Cooper skulle klara sig.

Dessutom kan man, och det tycker man är roligt som medelålders cineast, se en ung Lee van Cleef i Sheriffen.

Tyvärr får man inte dela med sig av filmen från Youtube. Man kan klicka sig fram till att se hela filmen på 
http://www.highnoon.se/
men jag tycker man ska köpa den på dvd istället. 

Tidigare delar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15,16

Snälla Killar/Män och Starka Tjejer/Kvinnor

Det har sagts så mycket och så mycket klokt om det så kallade Nice Guy-syndromet, jag orkar inte försöka tillföra något till den diskussionen även om det är ett ämne man kan älta omkring i oändlighet när man väl kommer igång.
Ett inlägg i frågan som öppnar upp ett nytt spår är i alla fall Julia Skotts där hon funderar över den kvinnliga motsvarigheten till Snälle Killen - och framkastar möjligheten att det kanske är Starka Tjejen.
Ja flickor och pojkar det här är ju inget nytt utan jag känner väl igen syndromen sedan min ungdomstid på nittonhundratalet. Och märker fortfarande av det omkring mig. Både snubbarna som beklagar sig över att kvinnor/tjejer "bara vill ha skitstövlar" och inte de (som de inbillar sig) förträffliga personer de själva utgör, och kvinnorna/tjejerna som förklarar bristen på gensvar från det motsatta könet med att de "skrämmer bort" killarna på grund av sin styrka.
Det finns naturligtvis väsentliga skillnader mellan dessa båda former av självbedrägerier. Men i båda fallen reducerar man sig själv, det andra könet samt övriga medlemmar av sitt eget kön till klichéer. Starka Kvinnan-figurerna borde någon gång tänka på vad de egentligen säger om andra kvinnor/tjejer genom att framhäva sig själva som alltför hard to handle för alla de män som ju bara vill ha ett litet våp.
Men förvisso, ibland är vi ju verkligen inte mycket mer än trista klichéer. Själv har jag ett par gånger i livet varit en annan typ av kliché som Julia beskriver, den som hittar på ursäkter åt snubben som behandlar en som skit när man istället bara precis borde inse att man gått på en nit och försöka stå ut med den smärtan.
Det där med att vakna upp och inse att "sålunda har jag älskat ett svin". Det är inte alltid lätt.

Uppdat.: Jag borde förstås angående Nice Guy-syndromet ha länkat till Queen of Nice Guy-analys Tanja Suhinina. Nu gör jag det. Hon har precis kommit med ett nytt inlägg på temat.

Shake it, baby

I ett spännande radioprogram talar Tiina Rosenberg bland annat om att få orgasm till Richard Wagner. Orgasm med viss hjälp dock - inte enbart till följd av musiken. Men programmet handlar alltså om musik som något att ge sig hän åt och förlora kontrollen till.
Det låter härligt men påminner mig ändå om en udda och mer obehaglig form av musikalisk kontrollförlust: musikepilepsi. Jo, det finns faktiskt. Spastiska anfall utlösta vid starka musikupplevelser. Jag hörde om det i ett annat radioprogram, för länge länge sedan. Tydligen tas det upp i den här boken, som jag inte läst.
Tanken är skrämmande för mig. Jag kan själv förlora mig i musik till gränsen av en kontrollförlust som inte alltid är enbart behaglig. Det finns en mörk sida av allt. Or is it just me?

En påle i fittan

Att det ena könet är värt mer än det andra kan väl knappast betraktas som en nyhet. Det är liksom snarare no shit Sherlock. Men när det formuleras som "Pojkar värda mer än flickor bland oss unga" hajar man ändå till litegrann. Man vill gärna betrakta unga som framtidens hopp. Man vill som medelålders känna att det finns åtminstone något som går framåt, någon form av progressivitet. Och visst känns det också så ibland. Men ibland känns det snarare tvärtom. Sedan en väninna för nåt halvdussin år sedan förklarade för mig hur det gick till på hennes dotters dagis - nämligen så att de små flickorna knöt skorna åt de små pojkarna - får jag allt oftare känslan av total urspårning istället för framåtskridande vad gäller relationen mellan könen. Endast i små urbana medelklassenklaver finns den feministiska medvetenheten, verkar det som, och då oftast i form av fernissa snarare än på djupet.
Angående Bjästafallet har jag inte något klokt att säga som inte redan sagts. Rent personligen slogs jag när jag till slut såg reportaget igår mest av den unga anonyma flicka som på nätet lagt upp frantiska hatkommentarer om de båda våldtagna (eller så som hon tänkte sig det då alltså - inte våldtagna utan bara orättvist anklagande) flickorna. Det språkbruk hon använde var som taget ur en Jack the Rippers korrespondens, och det ekade dessutom starkt av den kristna traditionens allra sämsta sidor. Det skulle brännas på bål, men först efter tortyr. Det skulle köras upp pålar i fittan på tjejerna. Det skulle våldtas, "på riktigt", sönder och samman etc. Vad är det för avgrundslikt självhat som tittar fram här egentligen?
Senare igår såg jag Lisbeth Salander slå sönder en av de män som hatar kvinnor. Och vad säger hon till sexmördaren när hon går till attack? "Jävla fitta." Naturligtvis.

Beräknat belopp att få tillbaka

Visst är jag på ett plan glad att få tillbaks så mycket pengar på skatten. Den som under lång tid varit fattig kan inte annat. Men nog finns det något egendomligt över hela situationen. Det är ju inte som att det inte finns samhälleliga behov att fylla. Ändå beter sig skattemyndigheten som bartendern i The Shining ("Your money is no good here mr Torrence...").
Nå. Jag försökte, med min lilla inkomst, att göra mitt för samhällets bästa.
Jag hoppas att nästa regering vill ta emot mina pengar.