Läst, skrivet, sett och sagt

Lite grejor jag gjort sen sista självreklamen:

– Skrivit i SKMA:s senaste nyhetsblad. Alla artiklar i bladet bör läsas som vanligt.

– Recenserat en bok om synth (och var inte så negativ som en skulle kunna tro av rubriken att döma). Här hade jag velat skälla lite på Martin Aagårds dryga och nonchalanta recension av samma bok, men det får bli till en annan gång. Nöjer mig med att önska en annan nivå, ton och attityd på Aftonbladet kultur (även om det naturligtvis finns enstaka fina skribenter där också).

– Pratat i radioprogrammet Kino om Michael Hanekes o-hanekeskt varma film Amour, tillsammans med Göran Sommardal och Roger Wilson.

– Recenserat Louise Boije af Gennäs roman Blå koral.

Hisham Matar och Rammstein

Jag var, trots vissa lysande formuleringar och ett starkt tema, tveksam till Hisham Matars roman Analys av ett försvinnande. Recension inne i KB i dag.
I övrigt följer jag Nils Hanssons uppmaning i DN och  lyssnar på Rammstein - igen.

Listomania

Det är den tiden på året när det ska summeras, tipsas om lämpliga julklappar och utkoras årsbästalistor. I förrgår valde jag och sju andra recensenter ut vars tre favoriter ur årets bokutgivning på svenska. Hade jag fått välja dubbelt så många hade jag lagt till Yiyun Lis De hemlösa, Felicitas Hoppes Förbrytare och förlorare och Amos Oz Lantliga scener.
Hade jag fått välja en bok på ett annat språk hade jag valt Owen Jones Chavs - the Demonization of the Working Class, en mycket angelägen bok även utanför Storbrittanien. Och hade jag som julklappstips fått välja en bok från ett annat år hade jag tagit den finlandssvenska antologin Skilsmässoboken (red. Arle & Hämäläinen, utg. 2008) som ett mindre glättigt alternativ till Sveland & Wennstams Happy Happy.
Hade jag fått välja film hade jag valt Henrik Möllers nya dvd Ångesthunden, en formidabel samling korta historier inom livets mest grundläggande områden (hat, ångest och kärlek). Eller den stora boxen med alla säsonger av Oz, vilken man ju skulle kunna beskriva på samma sätt. Eller Derek Cianfrances helgjutna spelfilm Blue Valentine.
Och för dem som är helgjutna nog att fortfarande köpa musik-cd:s hade jag valt David Lynchs Crazy Clown Time. 
Blir det någon julläsning för egen del ska jag sätta i mig Michael Tappers bautaverk Snuten i skymningslandet. Svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010 och Uwe Tellkamps tjocka roman Tornet, som jag har på originalspråk. Och kanske ger jag mig själv Isobel Hadley-Kamptz bok Frihet och fruktan: tankar om en ny liberalism i julklapp, för jag tror den kan vara nåt för mig.

Ljudkalendrar och skryter

Idag är det min tur att delta i FLM:s ljudkalender. Jag går ut som trea i ett starkt startfält, direkt efter Lisa Langseth med öppningsscenen till Apocalypse Now och Johanna Paulsson med Rutger Hauers dödsscen i Blade Runner.
FLM har även upprättat ett skribentarkiv på hemsidan, och via det kan man klicka fram nästan samtliga texter jag skrivit för denna publikation. Det börjar bli riktigt många.

Även en judehatare måste kunna få spela saxofon

När Svenska kommittén mot antisemitism, SKMA, häromveckan uppmärksammade att Umeå Jazzfestival bjudit in den antisemitiske saxofonisten och författaren Gilad Atzmon så var det - naturligtvis - inte själva saxofonspelandet som föranledde uppmärksammandet. Det var istället sättet som festivalen valt att presentera Atzmon på. Han kallades "en man med många talanger" och "en framgångsrik och kontroversiell författare". Ett ganska fantastiskt sätt att beskriva en man som tycker att det finns ett och annat att lära av Hitlers syn på judar - men tyvärr ett sätt som känns igen: medan islamofoben från vissa håll beröms av att vara "politiskt inkorrekt" (och därmed "sanningssägare") så beröms antisemiten från vissa andra håll av att vara "kontroversiell" (lite käckt uppkäftig och upprorisk sådär).
Festvalens konstnärliga ledare Lennart Strömbäck har reagerat på kritiken på ett väldigt egendomligt och motsägelsefullt sätt. Han såg ingen anledning att ändra på presentationen, som helt bygger på promotionmaterial man från festivalens sida inte alls brytt sig om att kolla upp. Samtidigt berättade han för Expo att man kommer att utvärdera inbjudan av Atzmon efter kritiken. Det har också framkommit att endast Atzmons eget schema förhindrat hans deltagande i ett seminarium där frågan om jazzmusiken har "någon politisk ådra i sig idag" skulle ställas.
– Vi tar oss rätten att spåna ämnen som är relevanta, sade Strömbäck trotsigt. Men trots att han alltså uppenbarligen tycker politik är relevant för festivalen svarar han såhär på frågan om det lämpliga i att en antisemit deltar i ett sådant seminarium:
- Det har jag svårt att ta ställning till. I så fall måste man visa att det är relevant för en jazzfestival. Det är inte någonting som jag tycker vi skulle jobba för att ordna, då går man för långt från vår verksamhet.
Resonemanget är obegripligt. Möjligen ska man förstå det som att Strömbäck inte ser någon politisk aspekt på Atzmons antisemitism? Nästa uttalande är ännu mer häpnadsväckande, då han där plötsligt tycks säga att politik inte är något relevant område för festivalen alls att gå in på: "Vi jobbar inte i den sfären där vi tar ställning för det ena eller andra. Vi låter människor uttrycka sina konstnärliga visioner."
Problematiskt tycker jag dock å andra sidan också att det är att kritisera Umeå Jazzfestival för att överhuvudtaget ha bjudit in Atzmon som musiker. Det gör uppenbarligen Anders Lindberg på Aftonbladets ledarblogg. Han skriver:
"Umeå Jazzfestival anser inte att de tar politisk ställning genom att upplåta scen, mikrofon och publik till en person som gillar Mein Kampf och kallar förintelsen för "religion".
Och det är ju också ett ställningstagande."
Njae. Det tycker jag nog faktiskt inte att det är. Vi kan inte belägga rasister med generellt yrkesförbud. De finns - tyvärr - mitt ibland oss och är, och måste vara, delaktiga i samhället som alla andra. Så länge de inte överträder lagens gränser. Musik är ett abstrakt uttryck, och nästan ingen idag är väl för ett Wagnerförbud, för att ta ett kanske lämpligt exempel, trots både kompositörens egen och hans verks belastade historia. Jag ska väl erkänna att jag nog, om jag vore musiker, personligen hade upplevt det som obehagligt att stå bredvid Atzmon och spela tillsammans med honom. Eller, om jag tillhört jazzpubliken, för den delen applådera honom under en konsert. Men det är inte på något vis otillåtet att tycka att musiken kan få stå för sig självt, att välja att strunta i personen Atzmons värderingar.
Nu är ju dock inte Atzmon inte vilken vardagsrasist som helst, utan någon som verkligen arbetar på att sprida sitt hat. Hans konsert lär väl ha avlöpt vid det här laget, och i brist på information som säger något annat utgår jag från att det var en normal konsert fri från antisemitiskt tankegods. Mardrömsscenariot vore ju förstås annars att han skulle passa på att använda mikrofonen till att ge uttryck för sådant. "Låt honom spela, men se till att hålla honom kort" är väl den devis jag tycker man skulle kunna gå efter när det gäller en musiker som Atzmon.
Väl medveten dock om det praktiskt enklaste, men filosofiskt inte minst problematiska, kanske vore att helt enkelt svartlista killen. I alla sammanhang.

Oh, the historielöshet

Jag klagade ju lite i min recension av Happy, happy... på att boken framställer det som något nytt med positiva skildringar av kvinnor som lämnar ett äktenskap. Men höjden av historielöshet nås ändå med Ametist Azordegans krönika i GP: "Feminismen upplever sin kanske största slitning". Den är så fullständigt perspektivlös att det blir komiskt. Kanske är den ironiskt avsedd på något sätt jag inte förstår? Skribenten hävdar att ett bråk som utbröt "i förra veckan" mellan vad man kanske kan kalla feministiska "Fundis" och "Realos" (eller dogmatiker vs mer frisinnade eller som Azordegan uttrycker det "nolltoleransfeministier" vs de "alternativa") alltså innebär att feminismen "upplever just nu sin kanske största interna och ideologiska slitning någonsin". Vad det handlar om? Rapparen Toffers "återkommande tagline och utrop 'Inga smala gussar!'"
Ja, naturligtvis måste Azordegan förklara både ordet "guss" och att denne Toffer alltså är en rappare. För nej, detta är liksom inte sådär väldigt allmänt bekant. Den "största interna och ideologiska slitningen någonsin" handlar alltså i själva verket om något som diskuteras inom en ganska snäv krets där alla torde tillhöra en viss yngre generation. Men det hindrar inte skribenten från att hävda att "Toffers utrop på tre ord har gjort oss uppmärksamma på att vi lever i en tid då feminister känner sig hämmade av andra feminister."
Tja var ska man börja, liksom?

Under läsningen av Happy, happy... fick jag en del minnen av tidigare skilsmässoskildringar. Ett är bara ett vagt; en engelsk serie som visades på svensk tv nån gång under perioden 1972-1975 och som hette Helen - A Woman of Today. Om någon minns den svenska titeln så lämna gärna en kommentar!
ABBA gjorde, i alla fall, en låt om denna Helen:

Tre schlagerdängor, fyra attackhanar

Det var en väldigt tråkig låt som vann eurovisionstjosan, ja så är det ibland. Men ändå kul att festivalen hålls på en så exotisk plats som Baku nästa år.
I övrigt tycker jag den tydligaste trenden i ESC i år var det starka inslaget av "jakt och attack"-haneutspel. Med Rysslands Alexej Vorobyov som värsta representant. Det var rena våldtäktsscenariet som den självförälskade unge ryssen spelade upp:

I choose my words like wise men do
And tonight I'll get you right
I rule my world like great men do
And I fight, I fight for mine
/..../
Oh oh.... I'm coming to get you
Oh oh... I'm running, I'm coming for you
Oh oh... I'm gonna get you
I know you, you want me to
/..../
If you really want to have fun tonight
Just scream
Oh oh oh... oh oh yeah... oh oh oh...
I know you want me to

Glädjande nog kom den här lille machogalten bara på sextonde plats.
Bättre gick det ju för Eric Saade, som körde en lightvariation på samma tema:

Stop, don't say that it's impossible
'Cause I know it's possible
Though I know you never look my way
I can say, you will one day
I can say, you will one day

I will be popular, I will be popular
I'm gonna get there, popular
My body wants you girl, my body wants you girl
I'll get you when I'm popular

Hm, jag tolkar det mer som ett hot än ett löfte.
Jag vill egentligen inte vara alltför elak mot den irländska tvillingduon Jedward, de var ju faktiskt roliga, mer schlager-Devo än schlagerdivor. Och deras text är lite mer originell - här är det "You’re saying yes when it is no, no, no, no" istället för tvärtom. Men alltså, i slutändan är det samma gamla tragiska spel här som annorstädes, och det centrala budskapet:

She’s got her lipstick on
Here I come, da da dum
She’s got her lipstick on
Hit and run, then I’m gone

Well well.

Mina personliga favoriter i år: Serbien, Tyskland, Österrike och Bosnien/Herzegovina. Det gick väl hyfsat för dem, två stycken bland de tio översta. Jag är i hyfsad takt med världen.

Uppdatering: nja, det är förstås inte bara kul med Baku nästa år (med anledning av detta och detta).

Den traditionsenliga FLM-reklamen och annat intressant

Igår fick jag hem det tolfte och senaste numret av FLM, en kulturtidskrift om film. Detta nummer har inte bara tidskriftens hittills vackraste omslag utan är dessutom ovanligt vältimat med sitt fokus på "filmiska frihetsdrömmar i Egypten, Tunisien, Algeriet och Libanon". Eva af Geijerstam skriver om Tunisien och Algeriet, Jonas Holmberg om Libanon och Wael Khairy om Egypten. Khairys text är född ur revoltyran och jag hoppas att den entusiasm som artikeln uttrycker inte ska visa sig ogrundad. Den avslutas starkt:

När demonstranter stormade och tog kontroll över säkerhetstjänstens byggnader över hela landet, fann de chockerande hemligheter. Nu väntar många berättelser baserade på verkliga händelser och skandaler på att bli exponerade filmiskt. I en av dessa byggnader fanns ett helt rum fullt av sexfilmer som användes av polisen för att utpressa medborgare från alla samhällsklasser, i ett annat rum fanns dokumentation av verkliga mord från kända fall som hållits hemliga, underjordiska rum innehöll tortyrkammare där fångar fortfarande satt inlåsta. En av fångarna blev chockad av att plötsligt få se civila människor. Han brast ut i tårar och detsamma gjorde demonstranterna när de fick höra vad han hade att berätta. "Jag har varit instängd här i elva år av skäl som förblir ett mysterium för mig."
Den egyptiska filmens framtid ligger i händerna på Egyptens unga. Det var de som tog ställning och marscherade i miljontals. Det var de som förhöll sig kompromisslöst mot gummikulor, polis, tårgas, skarp ammunition och inhyrda gangsters. Det är de som kommer att forma vår films framtid.

Naturligtvis medverkar även jag i detta nummer, som jag nästan alltid gör. Denna gång skriver jag om de olycksaliga systrarna Papin och deras filmiska/filosofiska genomslag. True crime!
-------------------------------------------------
Meanwhile fortsätter dessvärre följetongen om Facebooks vedervärdiga bildcensur.
-------------------------------------------------
...och avlutningsvis vill jag apropå att Patti Smith glädjande fått Polarpriset påminna om ett gammalt blogginlägg där jag hyllar hennes armhålor.

Gammalt depp återupptäckt

Man blir äldre, hjärnan börjar mjukas upp, man har bloggat några år, man börjar glömma saker som man tagit upp; man börjar upprepa sig. Plötsligt kom jag ihåg - angående det där med feelbadfilm och omröstningen till höger - att jag redan för några år sedan faktiskt gjorde en deppfilmlista här på bloggen. Jag avhandlade också i ett annat inlägg skillnaden mellan bra feelbadfilm och filmer som i sig bara är deprimerande.
Som tur är återfinns några filmer från den gamla listan i den nya, i omröstningen (som jag vet bara intresserar mig själv och en handfull närmast sörjande, but still). Annars hade det varit ännu mer pinsamt.

Uppdatering:  I dagens Nya vågen i P1 får vi veta att "Lyckokulturens terrorepok är över. Pessimismen är det nya svarta". Äntligen, säger jag. Min bästa tid är nu och jag minns den snö som föll i fjol.
Programmet handlar nu inte om feelbadfilm men är mycket givande lyssning om pessimismens uttryckssätt och fördelar, vilken musik man kan stå ut med att lyssna på under förtvivlan mm.

50-listan, del 19: Inland Empire

Jag förlorar orden när det kommer till David Lynchs senaste filmer, och i synnerhet Inland Empire. Så är inte heller Lynch i första hand någon intellektuell regissör. Filmerna utmärks av absurditet och abstraktion men främst av en extrem emotionell intensitet. De kräver att man tittar med sinne och känsla i första hand. Det är inte heller svårt att göra så eftersom de tenderar att nå rakt ner till undervegetationen vare sig man vill eller inte. Och det är dess mörkaste delar de siktar mot.
Vilket inte innebär att det inte skulle finnas narrativa linjer och igenkännbara motiv i dem. Den som önskar kan läsa det här ganska intressanta filmkritikersamtalet utifrån Inland Empire. Vad jag saknar i det är dock en behandling av den rent sociala och den feministiska dimensionen av filmen (och så måste jag säga att det kryper i hela kroppen på mig av den nedsättande jämförelse en av samtalsdeltagarna gör till förmån för en banal skitfilm som Junebug). Förutom motivet med att glida in i och ut ur berättelsevärldar, och dess existensiella dimension med att glida in i och ut ur "roller", finns motivet att glida ut ur samhället. Att bli någon som ligger blödande på gatan och vars ångest bemöts med "It's just you dyin', is all".
Och för den som läst feministisk filmteori är Inland Empire precis hur rik som helst.
Det finns inte mycket till bra klipp på YouTube, men här i alla fall eftertexterna - en mindre skrämmande del av filmen som inte är så visuellt njutbar här men iallafall bjuder på en fin låt.



Tidigare delar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15,16, 17, 18

Fega skitar

Jag syftar på det här.

Det kräver lite god musikalisk terapi.





Uppdat: De backar! Bra,

The end is nigh

Årets ESC är inte det bästa. De verkliga hitsen är få, och även om kitschfaktorn är hög så saknas den äkta känslan.
Men några pärlor finns ändå, framför allt den här Led Zeppelin-inspirerade domedagsschlagern från Ukraina:



Vi ska förstås inte heller glömma bort den lille godbiten från Israel:



...eller för den delen de underbara ryssarna:


 (Jag uppfattade först texten fel & trodde han sjöng "I hope not that you kill me" istället för "I hope now that you hear me". Om man ersätter det sista med det första blir det ännu bättre allting.)

Lite här, lite där. Igen.

- Skrivit ett inlägg på SKMA blogg angående den här postningen.

- Noterar den nyöppnade sajten Expo Skola.

- ... och att The Falls sångare Mark E Smith verkar falla in under kategorin "jobbiga människor man måste älska".

Bäst i test

"Allt som inte är vulgärt kan platsa under begreppet fin borgerlig kultur", skriver Göran Skytte i Svenskan. Det är hur komiskt som helst. Anyhow, det blev en företrädare för vad som idag platsar som fin borgerlig kultur som vann i Kamferdroppars tävling om vilket skandalkonstverk som är mest älskansvärt (högermarginalen). Nämligen Stravinskijs Våroffer, som på sin tid (1913) fick publiken att skrika oförskämdheter. Och det handlade inte bara om att musiken upplevdes som chockerande utan också om själva dansuppförandet som ansågs "primitivt".
Joffrey-baletten gjorde 1987 en rekreation av Nijinskijs ursprungliga koreografi (tillsammans med Roerichs scenbild och kostymer), och här är den sista tredjedelen med balettens klimax där offret dansar sig till döds:



(Man får stå ut med att klippet börjar lite mitt i.)

I övrigt var det en spännande omröstning där De Geers Skända flaggan och Vilks förbannade rondellhund länge låg sida vid sida med Våroffer, tills sistnämnda ryckte ifrån samtidigt som Motorsågsmassakern dök upp som en dark horse och började plocka röster.
Våroffer är en högst värdig vinnare. Jag är dock lite besviken över att de falska Brillo-boxarna inte fick fler röster. Det är ju ett underbart häxmästarspratt.

Shake it, baby

I ett spännande radioprogram talar Tiina Rosenberg bland annat om att få orgasm till Richard Wagner. Orgasm med viss hjälp dock - inte enbart till följd av musiken. Men programmet handlar alltså om musik som något att ge sig hän åt och förlora kontrollen till.
Det låter härligt men påminner mig ändå om en udda och mer obehaglig form av musikalisk kontrollförlust: musikepilepsi. Jo, det finns faktiskt. Spastiska anfall utlösta vid starka musikupplevelser. Jag hörde om det i ett annat radioprogram, för länge länge sedan. Tydligen tas det upp i den här boken, som jag inte läst.
Tanken är skrämmande för mig. Jag kan själv förlora mig i musik till gränsen av en kontrollförlust som inte alltid är enbart behaglig. Det finns en mörk sida av allt. Or is it just me?

Pausmusik

Grattis på hundraårsdagen

...Akira Kurosawa, fast du varit död i ett dussin år.
Med anledning av jubileet publicerar Svenskan en intressant understreckare om Kurosawas filmkonst, författad av Mats Karlsson.
Det här ger mig anledning att återvända till min 50-lista, den där listan på mina 50 bästa filmer (yeah right... såna listor blir aldrig optimala) som jag började beta av här på bloggen men inte kom särskilt långt med... Ran finns med på listan. Och här är ett utdrag ur den fantastiska stridsscenen, där den storslagna elegiska musiken av Toru Takemitsu kontrasterar förtrollande mot de brutala bilderna som delvis går i ett helt annat tempo:



Ps. Det är härligt att se att SvD-artikeln utlöser en liten men ändock diskussion om sånt som japansk film och filmisk människosyn. Cineasmen lever! litegrann.

Förnuft och känsla

... eller "Jag är hysterisk, Kurt. Jag är hysterisk därför att jag är gravid."
Sedan jag kollade sist har någon vänlig själ lagt upp Fassbinders Angst vor der Angst på tuben, och här är första delen (OBS endast för tyskspråkiga):



...och här är en spotifylista på temat "hysteri".

Längtan är den enda energin

Musik som flykt, transcendens och revolt mot begränsningar var ett återkommande tema på dokumentärfilmsfestivalen Tempo i Stockholm. (Hemsida här.) I Ahang Bashis Paradiset fungerar känslosamma persiska sånger som en tillflyktsort undan huvudpersonens ensamma tillvaro på äldreboendet. Angela och Arina i Så nära har ett närmast religiöst förhållande till de båda frontfigurerna i bandet Tokio Hotel, och vallfärdar från tråkiga Rågsved till Berlin i syfte att på tryggt avstånd från idolernas faktiska personer dyrka en idol i ordets ursprungliga bemärkelse: en vaxdocka av Bill Kaulitz på Madame Tussauds Berlinabteilung. Bi Kidude, som jag skrev om i föregående postning, klädde sig i sin ungdom som en sjöman och sjöng taarabmusik i revolt mot den snäva kvinnoroll som tilldelats henne. Musik som öppen revolt är vad Omar Majeeds Taqwacore - The Birth of Punk Islam handlar om. Punkmusiken, rebellisk till sin natur, är som en av deltagarna i filmen uttrycker det ett sätt för arga unga amerikanska muslimer att sträcka fingret både åt en strikt, begränsande religiös värld och ett västerländskt samhälle som ser ner på muslimer.
Taqwacore har brister, den främsta ligger i ett ofullständigt sätt att behandla kvinnors/tjejers plats såväl i islam som i den gryende muslimska punkrörelsen. Perspektivet är till tungt övervägande del manligt. Det är en grupp unga män i en buss som följs, först som de reser runt i USA och sprider muslimpunk, sedan som de reser runt i Pakistan och gör sammaledes. I kortare inslag har de sällskap av tjejer men vi lär inte känna någon av dem utom i viss mån den sångerska som efter en låt tvingas gå av scenen då sällskapet försöker sprida sin punkmission vid ett islamskt konvent. Att männen ändå fortsätter spela efter det känns för mig lätt osolidariskt. Men framför allt undrar jag vad som hade hänt om det funnits kvinnliga medpassagerare i bussen då de stannar för att övernatta i en moské, och hur de då tagits emot.
För mig som en gång hetsades upp av Sex Pistols så till den grad att jag med hemmagjord punkutstyrsel medvetet utsatte mig för omgivningens hån i den lilla skånska småort där jag växte upp är det en märklig upplevelse att se Taqwacore. Allt är så främmande och ändå så välbekant. Istället för sånt som "I am an anarchist" eller "Oh bondage up yours!" är det "I am an islamist" och "Sharia laws in the USA!" som brölas. Jag hade gärna velat veta mer om texter, bandnamn och tänkande bakom. Vad menas med att döpa ett band till Vote Hezbollah och hur ser muslimpunkarna på antisemitismen i Hizbollahrörelsen? Vad som däremot är sig likt är själva energin och känslan i musiken - liksom upplevelsen av att det handlar om något helt nytt och omvälvande, en upplevelse som står skriven i ansiktet på de mest entusiastiska delarna av publiken i amerikanska källarklubbar, på det islamska konventet, på gatorna i Lahore.
Det är inte så långt därifrån till åttiotalets östtyska undergroundscen och den upphetsning vissa unga östtyskar kände då västberlinska Einstürzende Neubauten äntligen besökte Östberlin under uppbrottstiden vintern 1989. Uli M Schoeppels Off Ways är en dokumentär som bygger dels på inspelat material från bandets konsert och resa dit, dels på intervjuer gjorda i nutid med några av dem som fanns i publiken. Snarare än Einstürzende Neubauten själva handlar alltså filmen om vad de betydde för en östtysk publik, om uppbrottstiden 1989-90 och om utvecklingen därefter.
Detta speciella bands speciella attraktion i en miljö där deras insmugglade skivor avnjöts i grupp på särskilda adresser eller via snabbt spridda kassettband är inte svår att förstå. Kreativ destruktion är vad åttiotalets Einstürzende Neubauten handlade om och här hade man en publik som var alldeles särskilt intresserad av att riva ner och ta sig ut. Ett av de intervjuade fansen citerar texten till låten Sehnsucht  som för honom som östtysk var särskilt berörande: "Sehnsucht... kommt aus dem Chaos... ist die einzige Energie..."

Einstürzende Neubauten kom in i mitt liv flera år efter Sex Pistols, men hade en lika stark inverkan på mig. Det de representerar förblir på ett plan detsamma, oavsett om man är en ung kvinna från en liten vardagsförtryckande svensk småstad eller en oppositionell östtysk, men efter att ha sett Off Ways inser jag de särskilda betydelser som ligger i bandet och deras texter utifrån ett specifikt DDR-perspektiv.

Också gamla kvinnor sjunger

På vissa håll får kvinnor inte sjunga offentligt. Det blir smärtsamt tydligt i dokumentärfilmen Taqwacore, som visas på filmfestivalenTempo i Stockholm, när en punktjej intar den "öppna" scenen på ett islamskt konvent i USA men tvingas gå av efter en låt. En annan av festivalens filmer, As Old as My Tongue, handlar om den omkring hundra år gamla sångerskan Bi Kidude från Zanzibar. Det är ett stundvis mycket vackert filmat stycke kulturhistoria om en kvinna som överträtt många gränser och aldrig fullt ut lyckats erhålla omgivningens respekt.
Det är fascinerande att iaktta publikens - och även min egen - reaktion på detta med en gammal kvinna som fortfarande har energi, lust och ett eget huvud. Allt hon gör och säger mottas med en slags kärleksfulla skratt, allt är lika hänförande som om det handlade om ett oemotståndligt barn. När Bi Kidude talar om sex, dricker öl och röker blir detta till något enastående som samtidigt reduceras till allmän gullighet. Visst gillar vi henne, vi som går och ser filmen, men tar vi henne fullt ut på allvar?



Här är en annan, tyvärr nu avliden, sjungande äldre kvinna, nämligen raidrottningen Cheikha Rimitti, en personlig favorit: