Några steg från verkligheten

Det är Kallbadhusets motto, Kallis på Ribban. "Några steg från verkligheten." Det har alltid irriterat mig lite. Meningen är förstås att understryka den avkoppling man kan uppleva där. Det ska vara en plats för tystnad, njutning, me-time, kanske kontemplation. Men, brukar jag tänka, kan inte detta få rum i "verkligheten"? Vi talar så ofta om verkligheten som något strängt och krävande, hårt och onjutbart. Verkligheten är grå, minsann, och man ska inte komma och tro nåt annat. "Sådan är verkligheten!" mästrar vi någon som klagar på ett eller annat onjutbart fenomen. Och då kan det handla om något som onekligen tillhör verkligheten men som kanske hade kunnat undvikas eller förändras. Accepterandet har övergått i ett ideal: det är som att det inte får bli för bra. Man ska minsann inte tro att... och gör man ändå det, då befinner man sig utanför verkligheten.

En kortare vistelse på en psykiatrisk klinik fick mig att se mottot på ett annat sätt, men jag tyckte då alltså att det passade in på den plats där jag befann mig. Det var en annan plats, full med andra människor, och vita skepnader som lät oss vara dessa andra. Jag tyckte att verkligheten bara visade upp sig genom tv-apparaten och de veckotidningar som låg runtomkring i dagrummet. Den var dock inte grå för mig utan tvärtom på en gång skinande blank och något likgiltigt. Tv 4:s morgon-tv, som jag annars aldrig tittar på, befolkades av varelser med hård dockhud och kinder som polerade juläpplen. Deras kroppar tycktes ofantligt stora, som om de vore rörliga pelare drivna av en mekanism som var ogripbar för oss utanför. De var helt enkelt en slags övermänniskor, som jag dock inte kände något begär att tillhöra och heller inte kunde.
Varje morgon pågick dessutom ett gigantiskt slöseri där inne bakom den lysande skärmen. Programledarna drack champagne med inbjudna gäster utan någon särskild anledning. Borden dignade av skålar med godis, kakor och desserter. Rutinmässigt skrapade någon på en överdimensionerad trisslott och kunde gå hem som miljonär -- det var vinst varje gång. Det var som att titta in i en sagovärld, fast jag visste att det i stället var den så kallade verkligheten och den var inte för mig. Jag kunde titta på den men varken nå den eller känna något inför den. Jag kunde inte följa de samtal som fördes i den och de olika rörelser och handlingar som utfördes tycktes mig meningslösa.
Vändpunkten kom när jag plötslig såg Karl Dyall och hans träningsrörelser som vansinnigt absurda, och började skratta. När jag några dagar senare reste mig från soffan för att slippa höra Fibes, Oh Fibes! spela var det dags att åka hem. Världen, den så kallade verkligheten, hade blivit lite mattare på ytan men också en plats som innehöll vissa variationer och valmöjligheter.

Jag är glad att jag fick komma till den där kliniken och vistas några steg från verkligheten ett litet tag. För de flesta andra där var vistelsen betydligt längre. Det var inte perfekt, men det var ingen plats att vara rädd för och bristerna handlade -- naturligtvis -- om resurser. Maten räckte inte alltid till. Det rum jag till att börja med låg i hade gardiner som inte gick att tillsluta (absurt eftersom det gick att titta in från byggnaden mitt emot, och eftersom det ska vara en plats där man kan avskärmas och avskärma sig).
Vissa morgnar låg det någon bakom en skärm i dagrummet -- någon som det egentligen inte fanns rum för. Rimligen finns det också de som kanske behövt bli inlagda men i stället blir hemskickade. Jag har som patient haft både negativa och positiva upplevelser av psykiatrin, men de positiva överväger. I mitt fall har alltså mantrat "Det finns hjälp att få" inte visat sig vara en tom fras, och jag är övertygad om att många andra gjort samma erfarenhet. Men jag blir rädd när jag läser om nedskärningarna inom psykiatrin i Göteborg (och på andra platser!), och undrar hur väl de rimmar med den "noll-vision" för självmord som ska råda i riket. I vanlig ordning ska problemet med oss dårar förskjutas till något annat ställe, och nu är det meningen att så mycket som möjligt ska lösas inom öppenvården. Det är väl ett logiskt steg i den utveckling som inleddes med nedmonteringen av de stora institutionerna. Det fanns goda bevekelsegrunder för den men med facit i hand kan man fråga sig om det inte hade varit bättre att försöka åstadkomma förändringar inom systemet i stället för att slå sönder det med resultatet att människor kastades ut i en verklighet de inte kan vara i. Jag är inte säker på att jag tror på ideologin att människor med psykisk sjukdom tvunget ska vara "ute i samhället" i möjligaste mån. I synnerhet inte i dagens strömlinjefornade "arbetslinjetillvaro" som verkligen tycks gå ut på att skära bort så många refugier och fristäder som möjligt. Vissa behöver vistas några steg bort från verkligheten, och om det tillståndet skulle vara ett helt liv så må det kanske helt enkelt vara så.

Diagnosfeber?

Det som ser ut som en rent epidemisk ökning av diagnostillskrivning har ju diskuterats en del på sistone, exempelvis härom månaden i tv 4:s Kvällsöppet och i P1-progammet Godmorgon, världen! (podradio här). Personligen känner jag mig väldigt kluven till hela diskussionen. För å ena sidan ser jag det absurda i en situation där, som man uttryckte saken i Godmorgon, världen!, "normaliteten krymper" så till den milda grad att vad som avsetts som hjälp att identifiera reella avvikelser vilka kräver särskilda insatser i stället blivit till sjukförklarade personlighetdrag vi bär på lite till mans. Å andra sidan undrar jag lite över åtminstone ett av förtecknen för debatten.
Det är framför allt ADHD som är den omdiskuterade diagnosen. Men underligt nog utlöser inte hävdanden om att en stor del av fångpopulationen i Sverige i själva verket skulle lida av ADHD någon större diskussion. Jo visst har det diskuterats i viss mån - men, skulle jag vilja påstå, inte under samma alarmistiska förtecken som det faktum att det börjat dyka upp vuxna människor, främst kvinnor, i medelklassen som säger sig ha ADHD. Detta trots de paralleller man i fängelsepopulationsfallet skulle kunna dra till eugenik, skallmätning och andra sätt att förvandla klasspolitik och socialpsykologi till en fråga om natur och tuktning av densamma.
Kanske beror det på att man inte vill vara cynisk där - blir dömda brottslingar, som ofta har en missbruksproblematik, hjälpta av diagnosen och den medicinering den leder till, varför ska man då protestera?
Förvisso handlar ifrågasättandet ofta om barnen. I Godmorgon, världen! var det i alla fall de som stod i centrum i intervjun med Alan Francis, numera tvivlande diagnostiker. Och detta är inte svårt att sympatisera med. Att barn som kanske bara precis inte svarar upp mot krav som kan vara felaktiga till att börja med medicineras mot att vara sig själva, är naturligtvis en djupt oroande tanke. Att det kan krävas en diagnos för att få stöd i skolan, och att det kan vara så att förläldrar med mer resurser kanske kan dra mer nytta av detta än föräldrar utan är också ett obehagligt scenario.
Men radioinslaget inleddes med en intervju med Karin Johannisson, där hon talade om "diagnosshopping" och att en diagnos kan användas som accessoir i identiteten. Det avslutades med att hon konstaterade att en inflation av dessa diagnoser samtidigt "devalverar" dem och därmed på sikt kan göra dem mindre attraktiva. Därmed inbäddades inslaget i ett slags avståndstagande mot och/eller cyniskt resonemang om kvinnor (både talet om "shopping" och "accessoirer" markerar att det handlar om ett feminint fenomen, och ett som är hemmahörande i resursstarka kretsar) som i vuxen ålder får en diagnos.
Och ja, här har jag en personlig anledning att reagera eftersom jag är en medelålders kvinna med medelklassbakgrund som nyligen fått en diagnos. Inte ADHD, men borderline (emotionellt instabil personlighetsstörning). Inte så resursstark kanske, men möjligen ändå någon man skulle kunna raljera över.
Karin Johannisson är en tänkare och skribent jag håller mycket högt, och jag vill inte avvisa hennes analys rakt av. Men jag vet ju hur jag själv har och har haft det, med vilken sorgblandad lättnad jag själv mottagit min diagnos (äntligen hjälp att förstå mig själv, och en möjlighet att få hjälp att "fungera" bättre), och hur tung den samtidigt är att bära på, alltså hur tung själva problematiken är. Jag kan inte låta bli att tänka att det kanske i själva verket är likadant för de kvinnor som framställs som så lättfärdiga i Godmorgon, världens reportage - kvinnor som ju i själva verket är sjabloner, som kanske inte finns.
Och jag kommer att tänka på ett samtal med en person, en yngre kvinna, som sade sig vara övertygad om att hon hade ADHD, men inte ville försöka undersöka saken närmare eftersom hon tyckte att hon inte hade det tillräckligt svårt för att betynga vården. I samma samtal sade hon att det "hade varit bättre för alla om hon inte hade funnits". Cynismen mot "diagnosshoppare" är väl tänkt att rikta sig mot mer skrupelfria individer som inte drar sig för att ta upp dyrbara resurser till nackdel för bättre behövande. Men tänk om det i stället slår mot kvinnor som behöver men redan tvivlar på om de är värda hjälp.
Samtidigt finns, tänker jag, en annan aspekt: den där diagnoser på underklassen är något "normalt", men där det börjar bli konstigt och fel när de sprider sig uppåt i samhällskikten.

Kvinnohjärtan?

Som så många andra medialt exponerade våldsförbrytare får terroristen och massmördaren Anders Behring Breivik kärleksbrev skickade till sig i fängelset. Det är inget nytt men väcker alltid stort intresse. Oftast handlar det ju om manliga adressater och kvinnliga avsändare. En liten grupp kvinnor riktar sitt begär mot män som anklagas för eller bevisligen gjort sig skyldiga till vidriga saker, och de skrider till handling genom att försöka ta kontakt - en liten liten grupp som i sin tur förmodligen kan delas in i ännu mindre grupper beroende på vad den främsta drivkraften bakom beteendet egentligen är. Hur liten denna grupp än är i relation till alla kvinnor som finns i världen så tenderar detta (som ju inte är något brott men kan vara svårt att förstå och tycks tvivelaktigt) inte sällan att användas mot hela kvinnokollektivet. "Ja minsann, så är det, ni kvinnor vill egentligen bara ha riktiga svin!" Hur ofta har inte kärlekskorrespondens till fängslade män kommit upp i diskussioner där en och annan "nice guy" beklagat sig över kvinnors svarta hjärtan.
Att Pär Ström tar upp saken i ett ps på sin antifeministiska blogg Genusnytt förvånar alltså inte precis. Exakt vad poängen är får man fundera ut själv men Ström vet i alla fall att berätta att "de riktigt vidriga männen drar till sig en väldigt stor kvinnlig beundran". Kommentatorerna spinner vidare.
"Undrar hur många manliga kärleksbrev som den där tyska kvinnan som mördade två småban kan tänkas få?" skriver Jocke S. Någon påpekar att det inte handlar om kvinnor i stort. Sedan kommer de oundvikliga rallarsvingarna mot feminismen:

Fenomenet finns ju som bekant i mindre skala, där man ofta blir framgångsrikare med krograggen desto svinigare man beter sig.

Jag funderar på allvar om inte många kvinnor har en smått masochistisk sexualitet. Tänk på det alla ni toffelhjältar och manliga feminister där ute…

Verkligheten är inte alltid vacker att skåda, tyvärr…

Mördare som Anders Behring Breivik får kärleksbrev men inte mördare som Christine Schürrer? Sådant kan och bör förklaras med genusvetenskap.

Tidningen VG intervjuar psykologer men inga genusvetare. Psykologerna vet inte, så klart. Typiskt norskt och stackars Norge som saknar den svenska statsfeminismen.

För det självklara svaret är att det handlar om maktstrukturer. Det är männens och patriarkatets fel att kvinnor men inte män skriver kärleksbrev till mördare. Trots att kvinnorna lär sig att de ska tända på mysiga velourmän så får det lömska patriarkatet dem till att tända på mördare.

Och så vidare. Men signaturen Emil har i alla fall "undrat ibland om det är så att kvinnor som mördar och sitter i fängelse också får en massa kärleksbrev fast då ifrån män istället." 

Jo, Christine Schürrer har faktiskt också fått brev. Från män. Det är inte ett helt okänt fenomen att även dömda kvinnor kan få beundrarpost av olika slag. Amanda Knox, som dömdes i Italien för ett brutalt mord med sexuella inslag, har fått åtskilliga friarbrev. När det gäller seriemördare är det ett känt faktum att de ofta får beundrarpost, oavsett kön. Dock är de allra flesta seriemördare, liksom de flesta våldsamma förbrytare överhuvudtaget, män. 

Jag påstår inte att fenomenet är lika utbrett bland män som bland kvinnor (om man nu kan påstå att det egentligen är något utbrett överhuvudtaget). Och jag har naturligtvis ingen expertkunskap om saken whatsoever. Men det tycks uppenbart att verkligheten som vanligt är mer komplicerad än vad vissa tröttsamma ryggmärgsreaktioner vill göra gällande.