Expo nr 2 2012

Det senaste numret av Expo är osedvanligt viktigt då det fokuserar på förföljelsen och diskrimineringen av romer. Antiziganism brukar nämnas pliktskyldigt vid sidan av islamofobi och antisemitism som ett av våra stora dominerande fördomsmönster. Men vi talar egentligen väldigt lite om det, samtidigt som det rör en minoritet som är enormt utsatt. Kunskapen är låg om massmorden på romer under tredje riket, och till skillnad från i fråga om judar, där det i alla fall funnits en ytlig förhärskande anti-antisemitism sedan krigsslutet, har det knappast bildats något tabu mot att diskriminera och uttrycka fördomar mot romer eller gjorts något försök att göra upp med dessa fördomar. Bara Katitziböckerna har väl riktigt nått ut vad gäller att skapa intresse för romers historia och situtation. Kanske är det som Daniel Poohl skriver i sin ledare, att "Det ligger i rasismens logik att de mest utsatta grupperna är de som har svårast att bli hörda. Antiziganismen är så normaliserad att den inte ses som ett problem."
Anders Dalsbro och Erik Sidenbladh medverkar i numret med både ett långt reportage från Kosovo och en artikel om romers situation i Sverige. Fokus är inte bara på hatet mot romer borta i sydöstra Europa, utan också på här och nu. Det är bra.
En annan läsvärd artikel är Henrik Arnstads om den fascistiska ideologin. Författaren menar att det råder en anmärkningsvärd okunskap om den, trots att den så hårt präglat stora delar av nittonhundratalet. Okunskapen är så stor att vi inte känner igen fascismen ens när den kommer i form av Anders Behring Breivik. Vilket gör honom själv förtvivlad -- han och hans försvar har nu slitit färdigt i rätten för att Breivik inte ska anses psykiskt sjuk utan ses som en ideologiskt motiverad gärningsman och dömas till fängelse. Dom faller vad jag förstått senare i sommar. 
Själv medverkar jag med en recension av Gregor von Rezzoris En antisemits memoarer.

Uppdatering: Jo, Breivik åberopar tydligen fortfarande "nåt konstigt nödvärn", som reportern på Rapport uttryckte saken, och därmed i första hand frikännande. Hans försvarare tror dock så lite på detta att han fick påminnas om att ta upp det i slutpläderingen. Hur som helst är det Breiviks ideologiska övertygelse som är i fokus för dem.

Tre schlagerdängor, fyra attackhanar

Det var en väldigt tråkig låt som vann eurovisionstjosan, ja så är det ibland. Men ändå kul att festivalen hålls på en så exotisk plats som Baku nästa år.
I övrigt tycker jag den tydligaste trenden i ESC i år var det starka inslaget av "jakt och attack"-haneutspel. Med Rysslands Alexej Vorobyov som värsta representant. Det var rena våldtäktsscenariet som den självförälskade unge ryssen spelade upp:

I choose my words like wise men do
And tonight I'll get you right
I rule my world like great men do
And I fight, I fight for mine
/..../
Oh oh.... I'm coming to get you
Oh oh... I'm running, I'm coming for you
Oh oh... I'm gonna get you
I know you, you want me to
/..../
If you really want to have fun tonight
Just scream
Oh oh oh... oh oh yeah... oh oh oh...
I know you want me to

Glädjande nog kom den här lille machogalten bara på sextonde plats.
Bättre gick det ju för Eric Saade, som körde en lightvariation på samma tema:

Stop, don't say that it's impossible
'Cause I know it's possible
Though I know you never look my way
I can say, you will one day
I can say, you will one day

I will be popular, I will be popular
I'm gonna get there, popular
My body wants you girl, my body wants you girl
I'll get you when I'm popular

Hm, jag tolkar det mer som ett hot än ett löfte.
Jag vill egentligen inte vara alltför elak mot den irländska tvillingduon Jedward, de var ju faktiskt roliga, mer schlager-Devo än schlagerdivor. Och deras text är lite mer originell - här är det "You’re saying yes when it is no, no, no, no" istället för tvärtom. Men alltså, i slutändan är det samma gamla tragiska spel här som annorstädes, och det centrala budskapet:

She’s got her lipstick on
Here I come, da da dum
She’s got her lipstick on
Hit and run, then I’m gone

Well well.

Mina personliga favoriter i år: Serbien, Tyskland, Österrike och Bosnien/Herzegovina. Det gick väl hyfsat för dem, två stycken bland de tio översta. Jag är i hyfsad takt med världen.

Uppdatering: nja, det är förstås inte bara kul med Baku nästa år (med anledning av detta och detta).