Amos Oz och Svansjön

- Recenserar idag Amos Oz nya bok Lantliga scener (Kristianstadsbladet)

- Rickard Söderberg skrev häromdagen intressant om den könskonservativa operavärlden (Expressen). Han påminner också om Matthew Bournes fantastiska helmanliga uppsättning av Svansjön som ett positivt motexempel. Jag såg uppsättningen på tv och blev djupt rörd av den, om än inte på samma sätt som Söderberg. Jag är glad att nu åter fått veta namnet på upphovspersonen till en uppsättning jag alltid haft i minnet även om jag glömde vem som låg bakom. Man kan se delar av den på YouTube. Av kommentarerna där framgår att det råder en kontrovers huruvida uppsättningen är att betrakta som "gay eller inte". Tydligen finns det de som menar att den blir mer allmängiltig om den inte är att betrakta som homosexuell. Ett tråkigt resonemang.

"They call us DEATH!" (50-listan del 18)

Inferno är min favorit bland giallopappan Dario Argentos fina filmer. Jag vet att många Argentodiggare tvärtom ser den som en av de sämre verken men det är mig naturligtvis likgiltigt - jag älskar Inferno för dess långt drivna drömlikhet med ständigt skiftande perspektiv och drastiska inskott. Som så ofta med Argento är den också mycket operamässig. Opera är ett återkommande tema i Argentofilmer och hörs ganska mycket på soundtracket i Inferno, tillsammans med det vanliga pumpande syntetiska score som även det är så argenteskt, och opera är något den starka skräckmelodramatiken påminner om.
Vissa tycker förstås att over the top-grejen är något som har med larvighet och tafflighet att göra. De har fel! De förmår bara precis inte uppskatta...
Nu återger jag här de sista tio minutrarna av filmen och skiter i det här med att jag kanske spoilar något för någon.



Hela 50-listan här.  Tidigare delar.... äsch, se föregående inlägg.

TechnOpera

För några dagar sedan efterlyste jag nya musikgenrer här på bloggen. I ett svar på till en vänlig tipsare skrev jag lite blaserat att jag var trött på techno-offsprings. Men det får jag åtminstone delvis äta upp. Upptäckte nämligen igår TechnOperan, electronicabaserade omarbetningar av klassiska och moderna operaverk. Det är verkligen inte allt av det jag hittills hört inom denna för mig helt nya genre som jag fastnat för - Tosca, the technOpera lät exempelvis i mina öron enbart som en trivialisering av originalet. Men i åtminstone ett fall har man lyckats göra något suggestivt och nydanande - det gäller Montrealoperans technOperaföreställning av Benjamin Brittens i sig förvisso fantastiska Turn of the Screw. Hör och se själva detta avsnitt ur inledningen:



Jag misstänker att operagenren överhuvudtaget ligger fruktbar och vidöppen för förnyelser. Det finns förstås ingen anledning till att electronicans intåg i operavärlden ska stanna vid omarbetningar av redan existerande verk. "Synthopera" är för den delen inte heller egentligen något helt nytt - tänk bara på rymdoperan Aniara. Det finns alltså till och med något av en tradition att gripa tillbaka på; vilket inte alls står i motsättning till förnyelse (många skulle säga att det tvärtom är en förutsättning). Att The Knife arbetar på en opera om Darwin ser jag som ett gott tecken i tiden. Electronica + opera - a match made in heaven?
----------------------------
Veckans digiLista:
- På Al-Hamatzav har man upptäckt en ny men ändå så välbekant utväxt på konspirationstänkandets träd
- Anna-Lena kommenterar Salem.
- flm-bloggen frustreras av företrädare för filmsverige
- Johanna underlättar aktivism
- Jonathan ifrågasätter ett vanligt påstående
- Nittonde stolen kastar ett getöga på berättande journalistik
- Oscar Swartz tycker att vi ska gå med i Piratpartiet (det kommer jag inte att göra, men det är inte helt omöjligt att de får min röst i EU-valet)

Opera ska ses, inte bara höras

När de båda VD:arna för svensk public service Kerstin Brunnberg (SR) och Eva Hamilton (SVT) för en månad sedan gick ut gemensamt och förespråkade en större grad av korsbefruktning och samordning mellan Sveriges radio och Sveriges television var opera ett område som pekades ut som särskilt lämpligt för detta. Man kunde i reportageform visa en operaföreställning växa fram, sedan sända premiären i radio, sades det. Men hallå, tänkte jag, vore det inte bättre att istället visa premiären på TV? En opera i radio är för mig bara en halv opera. För operaföreställningen består inte bara av musiken, utan naturligtvis också av själva framförandet och av ett, ofta visuellt mycket stimulerande, scenbygge. Kostymtecknare och scenografer är i allra högsta grad delaktiga i arbetet med att sätta upp en opera, tillsammans med en regissör som verkligen inte bara kan ha fokus på den ljudmässiga delen av det hela. Och även om man inte kan avkräva sångarna en skådespelarkonst av dramatenkvalitet måste de klara mer än att bara stå rätt upp och ner & sjunga.
Men det är förmodligen för mycket begärt att TV skulle nästan gratis visa en premiär vissa betalat dyrt för att kunna bevista. Dessutom finns det gott om folk som inte tänker som jag, som avnjuter opera via cd-diskar och grammofonskivor, och som förmodligen tycker att musiken utgör betydligt mer än halva operaupplevelsen; det finns säkert de som uteslutande är intresserade av orkester- och sångprestationer och struntar i dramatiska gester och scenbyggen. Förmodligen är jag på något sätt en visuellt orienterad person. Jag lånar eller köper aldrig opera på cd, däremot ser jag ofta och gärna opera på dvd (vilket jag tack vare Malmö stadsbibliotek kan göra helt gratis). De flesta dvd-utgåvor handlar om avfilmade föreställningar, men det finns också enstaka regelrätta operafilmatiseringar. Katie Mitchells filmatisering av Benjamin Brittens The Turn of the Screw, till exempel, en fantastiskt vacker opera som bygger på Henry James mystiska berättelse och har försetts med dolda budskap som hänför sig till Brittens (och James) homosexualitet. Mitchell har valt ett enkelt och avskalat men suggestivt bildspråk, och låter ibland sången framträda i voice-over, som tankar. Det funkar.

tantsporten nr 1

Har sömnproblem just nu så det är inte mycket bevänt med mig om dagarna. Tur då att det är EM i konståkning, min favoritsport vid sidan om fotboll (att titta på alltså, inte utöva), och att nästan allt visas på Eurosport. Jag sitter fastklistrad i soffan med en påse kolor varje dag.
Gillar man konståkning är man en äkta Tant. Jag försöker bära min tantighet med stolthet, men ärligt talat, jag har en del problem. Inför bekanta brukar jag tala om min förkärlek för tantsporten nr 1 som "min perversion". Det känns mycket coolare att prata om sin kärlek till det spanska och det portugisiska fotbollslaget. Då handlar det om en manlig arbetarklassport gone chic -- konståkning däremot är så kärringaktigt att det inte ens är bögigt. Det är tingeltangel på is: fladdrande glittriga maskeraddräkter med matador- eller faraomotiv, Händel med pålagda beats och melodramatiskt armvevande. Detta sitter jag alltså och tittar på med full emotionell inlevelse. Någon meta-attityd varken vill eller kan jag få till. Jag kan inte ens aspirera på att försöka dekonstruera min tantighet genom att virka eller sticka en grytlapp med subversiva porrmotiv under betraktandet (jag behärskar som modern tant inget av dessa hantverk).
Fast helt utan queera inslag är ändå inte konståkningen. Till exempel så förekommer det att damen lyfter herren inom den mest smaklösa av de olika grenarna, isdansen. Detta har jag dock flera gånger hört kommenteras med visst missnöje av tanterna vid tv-micken, samma tanter som ogillar par där damen är längre till växten än herren (vilken därför får bära "platåskridskor" eftersom en sådan brist måste åtgärdas enligt regelverket) eller som syrligt kommenterar en kvinnlig åkares val av byxdress till tango (det borde förstås varit klänning). Men inom herråkningen finns det alltid en eller annan som kommer undan med att öppet bete sig fruntimmersaktigt på isen. Jag minns Ilya Klimkin föreställa svanen i Svansjön till exempel -- ett oerhört vackert och gripande program, men den känslige Klimkin var tyvärr så nervös att han flera gånger föll omkull. Amerikanske Johnny Weir, som inte bara är bögig utan också avvikande i sitt hemland genom sin kärlek till Ryssland, gjorde en annan svan förra året när han åkte till Camille Saint-Saëns. Hur bra som helst.
Jag hörde en gång ett radioinslag med Ebba Witt-Brattström där hon talade om sin förkärlek för operan Rigoletto på grund av dess manlige huvudpersons känsloindränkta arior - det är något speciellt med att höra män uttrycka starka känslor på ett sätt de sällan ges utrymme för, menade hon. Jag förstår vad hon menade även om jag inte finner just Rigoletto vara någon särskilt intressant opera. Jag kan uppleva samma fenomen då och då när jag tittar på manlig konståkning. Det kan vara en stark upplevelse att se en sombert svartklädd ung man (inte alla dräkter är grälla) mjukt sväva runt på isen ackompanjerat av den melankoliska, romantiska valsmusiken till filmen In the Mood For Love.
Eller är det bara jag som är gumsjuk?