Litterär saloon

Recenserar i dag danska författarinnan Helle Helles senaste fina roman, Detta borde skrivas i presens.

Om årets nobelpristagare i litteratur tycker jag intet, eftersom jag inte läst honom. Men jag är å ena sidan väldigt glad att detta innebär ett uppsving för bokförlaget Tranan, ett av de viktigaste vi har, som specialiserar sig på icke-västerländsk litteratur. Och jag är å andra sidan väldigt irriterad på att människor som inte läst Mo Yan har synpynkter på valet av honom. Per Svensson är en sådan människa. Jag trodde inte att han skulle ta sig för något så ointellektuellt som att diskutera valet av en författare han inte läst. Man ska över huvud taget aldrig diskutera författare man inte läst, filmer man inte sett osv. Jag vet att det är svårt att avhålla sig från att tycka till ändå, när något verkar trycka på en nerv. Men då får en åtminstone se till att nöja sig med att lufta sina förutfattade meningar i slutna sällskap. Inte låta dem tryckas i riksmedia.
Svensson tycks också ha en ytlig syn på vad det innebär att vara författare i en diktatur. Det är inte så enkelt att alla låter sig inmutas i inhägnaderna "oppositionella" respektive "regimens megafoner". Exemplet DDR, och allt vad som fortfarande framkommer om hur svårt det var även för starkt regimkritiska att hålla den moraliska flaggan fläckfri, borde ha varit ett lärostycke. Just det där uttalandet av Mo Yan som Svensson hånar, att censuren "stimulerar den litterära kreativiteten", är för övrigt ett som känns igen från östtyska författare och filmare. De har då menat att censuren tvingade fram en uppfinningsrikedom när det gällde att beröra tabubelagda områden utan att göra sig till föremål för censursaxen. Deras uttalanden har alltså visat på en kritisk hållning och ett försök att hävda sin subjektivitet i en snäv miljö, inte på ett simpelt medlöpande. Kanske är det samma sak med Mo Yan.

Helt orelaterat: intressant läsning om ett råsexistiskt "skämt" som obegripligt nog blivit populärt. Vad är det egentligen som har gått snett? Vi har årtionde efter årtionde av feminism och sexualupplysning bakom oss. Ändå blir det såhär. Å andra sidan uppmärksammas det ju och kommenteras helt okej på hipstersajten möllan.nu. Inte visste jag, förresten, att Möllan var så hippt. Ändå.

Tacka vet jag porr

Femtio nyanser om honom är, menar jag, en väldigt förljugen och dessutom illa skriven bok. Liksom Ann Heberlein har jag svårt att se bokens jag som en feministisk förebild. Att betrakta boken som en gestaltning av feministisk kamp finner jag obegripligt, närmast absurt.
Heberlein tar upp två saker jag också borde ha nämnt. För det första översättningen. För det andra, om än bara antydningsvis, drömmen om flykten undan samtidens krav. "Drömmen om den dominante hannen tycks vara sorgligt aktuell för 2010-talets dubbelarbetande kvinnor", skriver Heberlein. Ja att bli ägd av en man som tar kontroll över alla aspekter av ens liv kan vara ett sätt att undkomma en arbetsmarknad som blir alltmer absurt krävande och svår att kombinera med livet utanför – det som kvinnor fortfarande tar så stort ansvar för. Det är intressant att Anastasia vid flera tillfällen liknar det slavkontrakt Christian Grey vill binda henne till vid en slags anställning. Det är som en form av arbetsbeskrivning i en alternativ, tryggt skyddad sfär – vilket säger en del om existensvillkor och mänskliga mellanhavanden i dag.
En annan intressant sak jag hade velat ta upp men inte fick plats med är hur författarinnan beskriver huvudpersonens undermedvetna respektive "inre gudinna". Den sistnämnda vill bara ha sex hela tiden och hoppar jämfota av förtjusning inför samtliga möjligheter och skamliga förslag som presenteras för Anastasia. Den förstnämnda är som en inversion av det undermedvetna som Freud en gång uppfann åt oss, och som jag trodde fortfarande var vad som gällde. Här finns det inget bråte och inga undantryckta, socialt oaccaptabla impulser utan tvärtom – Anastasia Steeles undermedvetna är en sträng glasögonprydd nucka som hytter med näven åt alla dumheter och allt som den inre gudinnan bejakar. I själva verket är väl detta undermedvetna snarare att betrakta som ett överjag. Men inversionen är intressant. Handlar det om okunskap från författarinnans sida eller om ett medvetet grepp eller bara precis om att Freud liksom inte är Freud längre? Det hela speglar den värderingsglidning som gör att sexualiteten här visserligen fortfarande, liksom i en av de romanen som utgör undertexten till Femtio nyanser..., nämligen Jane Eyre, är något mörkt och hotfullt och förknippat med ett instabilt psyke – men inte farligare än att det gökas friskt hela boken igenom, och hjältinnan njuter och förlorar sig själv i den ena jordskredsorgasmen efter den andra. Sexualiteten föregår och är ändå lättare att hantera än kärleken – det verkligt farliga (även om inget egentligen blir farligt på riktigt i boken eftersom den saknar djup). Den romantiska kärleken, detta öppet och officiellt deklarerade levnadsideal, är monstret, inte könet.
I alla fall inte kvinnans kön. Här finns en intressant kommentar till detta.    

Världen i korthet

Eller nä. Men ett gäng länkar till texter jag tycker är värdefulla.
Louise Persson skriver om Dale Farm.
Mariah Larsson funderar kring snuskfilter.
Niklas Hellgren fint om lyckomaximering och att orka vara behövd.
Tanja Suhinina påpekar vad som borde vara en självklarhet om det där med att kvinnor inte verkar vara så intresserade av spontansex med någon de inte känner.
Frida Johansson Metso gör det hon gör bäst, nämligen kritiserar asylpraxis.
...och många har skrivit bra om "Kulturarvslyftet": Elin Grelsson, Gunilla Brodrej, Patrik Svensson och Lars Linder.

Om anonyma kommentarer och puritanismens sexualiserande blick

Trots att det står i mina kommentarsregler att jag inte publicerar anonyma kommentarer får jag sådana ganska ofta. Vissa är otrevliga, andra hur trevliga som helst, vissa är mer utförliga medan andra är av kort utropskaraktär. Det är tråkigt att kassera dem. Jag skulle verkligen önska att ni som kommenterar anonymt skulle vilja sluta med det. Börja kalla er någonting. Ni behöver ju inte alls tala om vad ni faktiskt heter utan kan hitta på något, det kan vara vilken typ av signatur som helst. Jag vill verkligen kunna sätta ett namn eller åtminstone någon form av beteckning på dem som kommenterar. Det kanske verkar meningslöst eftersom jag ändå oftast inte vet vem det är, men jag finner alltså helanonyma inlägg irriterande som klådor man inte kan klia. Dessutom inbillar jag mig att det kan fungera som ett hinder för den värsta typen av hatkommentarer att alla tvingas ha åtminstone en signatur. Det är åtminstone halvvägs mot att tvingas stå för vad man skriver. Så snälla ni, skaffa er ett nick.
---------------------
Jonas Holmberg skriver bra och intressant idag om den svenska syndens väg mot något slags motsägelsefullt tillstånd mellan kvinnlig/feministisk sexfrigörelse å ena sidan och nypuritanism samt patriarkatets gamla hållhakar å den andra.
Ordet "nypuritanism" får mig osökt att tänka på Roland Poirer Martinsson och dennes kamp mot vad han tror att Pridefestivalen handlar om. Som bekant gick han nyligen ut i en krönika och deklarerade att KD, men helst också borgerligheten i stort, borde hålla sig borta från detta antiborgerliga jippo, anordnat av ett vänsteretablissemang "besatt av sex". Jag citerar: "Det har blivit extremt viktigt att hävda sexualitetens plats i det offentliga rummet, rätten att ägna sig åt det privata inför andra människor, att kräva tolerans för sin förmenta frigjordhet." Den debatt som följde blev högljudd, kanske inte helsjysst men också något förvirrad. Förvirringen beror på Poirer Martinssons egen oklarhet och förmåga att säga emot sig själv. I en debatt på radion höll han med gamle Prideräven Tasso Stafilidis om att Pride "inte i första hand handlar om sex". Ändå fortfar han med att argumentera för att Pride "företräder en syn på sexualiteten som jag anser är osund" och propagera för en gränsdragning mellan par som pussas på stan och dem som ses "grovhångla på bussen eller springa nakna Kungsgatan ner och vifta med dildos". Det är det sistnämnda, naturligtvis, som är kopplat till Pride.
Om detta kan man säga som en kommentator på Humanistbloggen: "Poirer Martinsson är otydlig med vad han argumenterar för (eller kanske snarare mot). Det är ju ingen som kräver rätten att knulla på stan. Det handlar om rätten att uttrycka sin identitet." Man kan också säga som Herr Klokbok: "Lite mer verklighetsanknytning ger förstås vid handen att Pride varken är pervers gruppsex inför heteropublik eller vänster. Sant är att det inom ramen för Pride ryms en hel del sexuella identiteter och gestaltningar, varav somliga är 24/7 och andra mer är att beteckna som 'roliga kostymer under Mardi Gras'." Eller att

"det framgår tydligt att Poirier Martinsson inte förmår se skillnaden mellan sexualitet och sex." Eller: "Det handlar inte om sexualitet i första hand. Det handlar inte om sex. Det handlar inte om att ha sex offentligt. Det handlar inte om något 'kinky'." Och även om Poirer Martinsson försäkrar att han verkligen inte har något emot samkönade par som pussas offentligt kan man inte skaka av sig misstanken att det hela handlar om hur vissa sexuella läggningar översexualiseras.
Det ironiska med puritaner är att de ofta snarare bidrar till en sexualisering av det offentliga rummet än tvärtom. Poirer Martinsson lyckas verkligen sexualisera hela Prideparaden. Det är lite som när den helt asexuella övningskyssen mellan huvudpersonen och hennes väninna i öppningsscenen av den grekiska filmen Attenberg censurerades på Facebook. Någonting som inte är ett sexuellt uttryck blir lätt till det i den övernitiskt sippa - och i dessa fall homofobiska - blicken.

Käre Erik!

(I det följande låtsas jag att Erik Armadillos text "Om sanningen ska fram" riktar sig till mig. Jag låtsas att jag är attraherad av honom och att vi inlett någon form av trevande kontakt. Ber redan på förhand om ursäkt för den snusförnuftiga och känslolösa tonen, som naturligtvis inte helt motsvarar hur det förmodligen låtit i verkligheten.)

Erik, din fråga är fel ställd. Om jag vill ligga med någon eller inte beror på om jag är upphetsad eller inte. Om jag är kåt, helt enkelt. Eller om personen ifråga lyckas göra mig kåt. Du hade säkert kunnat lyckas med det. De frågor du räknar upp handlar om hur jag skulle kunna se på dig som människa och är mer avgörande för huruvida jag skulle trivas i en längre relation med dig, frånsett eventuella starkare känslor jag kanske kunnat utveckla för dig. Men du är egentligen inte intresserad av en relation, det är ju uppenbart, utan bara av att få komma till så mycket som möjligt. Nå, det är synd att du inte klargjorde det direkt. Jag hade annars kanske kunnat tänka mig att vi skulle kunnat ses då och då bara för att ha sex, om vi passat ihop på det planet. Men som nu är måste jag säga att jag är besviken. Jag trodde, eller hoppades i alla fall, att du också var intresserad av mig som människa.
Det är ingen idé att vi fortsätter att ha kontakt. Men jag vill ändå försöka svara mer specifikt på det du skriver, jag hoppas att mina svar kan ge dig något.

Om jag lyssnar mer än pratar,
inte talar om mig själv
Det är alltid trevligast om det finns ett givande och ett tagande i ett samtal. I realiteten är det förstås svårt att hålla en absolut balans. Det brukar vara så att den ena är mer benägen att prata än den andra. Men man kan alltid försöka se till att ge den andra utrymme, om man märker att man själv tar upp allt. Eller tvärtom att ge lite input - eller avbryta den jäveln - om man plötsligt kommer på sig själv med att inte ha sagt något alls på en kvart. Om, dock, det är så att du aldrig pratar om dig själv, ja då skulle i alla fall jag som samtalspartner snabbt börja undra vem du egentligen är. Jag skulle nog börja ställa frågor.
Och om det är så att du bara försöker spela ett spel och faktiskt inte alls är intresserad av vad den andra människan säger, ja då ser jag ingen större mening med att fortsätta samtala. Inte någon längre stund iallafall.

Om jag säger du är vacker,
men att det spelar ingen roll.
För skönhet finns inom oss,
om jag ljuger om sånt där.
Jag gillar inte folk som ljuger i onödan eller i andra syften än att underhålla.


Om jag säger det går bra nu,
men inte talar om mitt jobb.
Du behöver inte tala om ditt jobb om du inte vill. Det är upp till dig. Jag personligen kräver inte av andra att det ska gå bra för dem. Andra kanske är annorlunda. Du får väl själv försöka välja vilka värderingar du vill och kan anpassa dig till.

Om jag ger dig mina tårar,
men är stark när du är svag.
Dina tårar är inget du måste ge mig. Men ja, det är sjysst i en relation - vare sig det handlar om "bara" vänskap eller något annat - om den andre förmår inta rollen som stark när den ena är svag. I bästa fall är det roller som skiftar, för det kan förstås bli otroligt jobbigt om det hela tiden bara är den ena parten som är svag. Även det kan man förstås stå ut med om den andra parten är tillräckligt viktig för en, men det är slitsamt.


Spelar Sweet Home Alabama,
på en lägereldsgitarr.
NEJ! Sluta omedelbart.


Om jag är säker på mig själv,
men aldrig är för självgod.
Det låter ju idealiskt, men hur många kan leva upp till det? Tror du verkligen att (hetero)kvinnor bara är någon slags kravmaskiner och är deras enda syfte för dig verkligen att sitta på det där du vill ha tillgång till för att få regelbunden sexuell tillfredsställelse? Jag känner mig förolämpad.



Om jag är alfaman i sängen,
men aldrig bråkar.
Jag vet inte riktigt vad du menar med alfaman men om du i sängen brukar bete dig på ett sätt som egentligen inte passar dig så tycker jag du ska försöka sluta med det, för din egen skull. Om din nästa partner inte accepterar det beteende du faktiskt vill ha så kanske hon inte är rätt för dig.
Att aldrig bråka verkar suspekt för mig. Personligen skulle jag förmodligen i längden bli oerhört uttråkad i en relation helt utan bråk, och om det bara vore jag som bråkade skulle jag verkligen undra vad som egentligen (om något) rör sig inuti den andra människan.

Om jag inte är så svartsjuk,
inte håller dig så hårt.
Det där med svartsjuka är något väldigt svårt och komplicerat, och något som naturligtvis både män och kvinnor kan ha problem med. Om du är väldigt svartsjuk och uttrycker ägandebegär gentemot din partner är det naturligtvis något som kan vara besvärligt att hantera för henne. Men vad tråkigt och torftigt att du bara förmår se det utifrån aspekten om huruvida du ska "få" ligga eller inte.

Om jag inte är så macho,
men försvarar dig ändå.
Sounds good to me. Jag förväntar mig som regel av både vänner och partners att de försvarar mig mot eventuella angrepp. Och jag förväntar mig av mig själv att jag gör likadant.

Om jag ljuger om min barndom,
säger att den varit svår.
Väcker modern i ditt hjärta,
leker mamma pappa.
Se svaret ovan angående lögner. Lögner i samband med den här typen av manipulation är förstås ännu mer förkastliga. Är detta den typ av människa du vill vara?

Om jag alltid håller med dig,
fast jag tycker du har fel.
Lögner igen... av en typ som skulle omöjliggöra varje form av intressant samtal med dig.


Om jag låtsas att jag bryr mig,
när du köper nya skor.
Av ren artighet får man vara så god att fejka ett intresse för den andra personen ibland även då sådant intresse inte finns. Det gäller för både män och kvinnor och i de flesta former av relationer. Men om du faktiskt aldrig är intresserad av vad den andra människan gör, är det då verkligen någon du vill umgås med?


Om jag skrattar på rätt ställe,
fast du inte är så kul.
Även här kan det vara sjysst att fejka ibland. Men om du alltid skulle skratta när jag försöker vara rolig fast du faktiskt inte tycker jag är rolig kanske det är sjysstast av dig att sluta med det. I min personliga erfarenhet är det dock så att om man verkligen tycker om en person tenderar man också att tycka den är rolig, åtminstone ibland, även om den inte har ståuppkomikerkvalitet.

Om du tror att jag är farlig,
kanske tänder du på det.
Nej.

Och så huvudfrågan:
Vill du ligga med mig då om sanningen ska fram.Den är som sagt fel ställd. Men vad är sanningen egentligen? Jag vet ju inte vem du är, förutom att du är någon som vill ha sex. Och då återkommer vi till vad jag skrev i början av detta brev.

Farväl för alltid och lycka till med nästa!
din Charlotte

Den galna galna lesbianen

Har under senaste veckan sett några av de förra årets filmer som jag inte såg förra året. De visade sig vara en hyfsad lektion i hur ojämnt utvecklingen går mellan hur lesbiskhet vs manlig homosexualitet tenderar framställas på film.
Dvd-omslaget till En enda man visar förvisso på de gränser och den förljugenhet som fortfarande finns i samband med temat manlig homosexualitet. Där ser vi dimmigt Julienne Moore och Colin Firth i vad som tycks vara en romantisk situation, bredvid bilden på Firths allvarliga ansikte. Visst handlar det delvis om Moores stjärnstatus, att hon finns med på omslaget. Men man hade kunnat välja en annan bild. Omslaget ger sken av att det finns ett centralt och ömsesidigt heterosexuellt love interest i filmen. Det gör det inte.
I själva filmen, dock, är förljugenheten mer av ett tema som öppet tas upp än något som kännetecknar gestaltningen. Det finns inget vare sig smygande eller patologiserande över Firths begärande blick på de båda halvnakna tennisspelande unga männen på universitetsområdet (scenen måste ses i helscreensmode, klicka på titeln överst osv):



Som kvinnlig, heterosexuell, medelålders åskådare kan jag inte låta bli att fundera över om det hade gått att byta kön på Colin Firth. Eller också, för den delen, på både Firth och tennisspelarna. Samma frågor inställer sig då Firths rollfigur stöter på en stilig och trevlig ung spanjor som vid ett (om jag inte minns fel) drugstore-besök erbjuder honom sina sexuella tjänster. Och naturligtvis ifråga om den unge student som, under detta som Firths depressive universitetsprofessor tänkt sig skulle vara hans sista dag i livet, söker upp sin lärare och visar ett intensivt, ömsint intresse för honom.
Det måste förstås sägas att filmen ändå slutar tragiskt, trots att studenten avvärjer självmordshotet (förlåt för spoilern). Och detta handlar väl inte bara om att filmen bygger på en äldre litterär förlaga. Själva möjligheten av att den istället kunnat sluta i ett lyckligt kärleksrus mellan student och lärare torde fortfarande vara för mycket begärt.

Så över till Oskuldens tid, en film i internatmiljö, där en lesbisk Jean Brody-liknande gestalt till lärare förälskar sig i den nya spanska eleven Fiamma. Lärarinnan, spelad av Eva Green, är förvisso initialt dyrkad av den klick elever hon utsett till sitt simhoppsteam. Hon är tjusig och berättar fängslande historier från sitt vilda förflutna. Lite sensualism finns det också i filmen, under en nattlig gemensam simtur får vi se lite naket, i alla fall bröst snett från sidan och romantiska undervattensbilder (där gruppen dock är i helbild och kameran inte, som i tennisscenen i En enda man, vilar på upphetsande detaljer).
Under den tjusiga ytan visar sig Greens lärarinna, miss G, inte oväntat egentligen vara mer eller mindre galen. Hennes historier om sin vilda ungdom är påhittade, tagna från Mary Kingsleys memoarer. I själva verket tycks hon aldrig ha vistats utanför internatskolan, där hon också varit elev.
Hon blir en kvävande kraft som söker hålla kvar flickorna i skolans helkvinnliga miljö. Det finns förvisso i filmen också viss romantik och sensualism flickorna emellan, och ett begär till lärarinnan, men detta placeras tryggt inom en ram där det handlar om att förbereda sig för den större världen och de heterosexuella äventyr flickorna ska ha där. Följande scen gestaltar saken tydligt - flickorna pratar om att leka en spännande nattlek där den tillkommande mannen ska ingå, om än i utklädd flickform; miss G bevakar dem svartsjukt och ogillande i bakgrunden:



Lärarinnan är en vampyr som förgriper sig på sitt kärleksobjekt och till slut också dödar henne. Ja, vi befinner oss här i 1930-talets värld på alla sätt. Kan inte den lesbiska kärleken ta klivet ut ur den semi-sadistiska internatskolemiljön snart? Jag vet att detta bara är ett exempel, men det finns ju fler. Tänk på Judy Denchs genompatologiska gamla blodsugare till lesbian i Notes on a Scandal, till exempel.
När jag försöker komma på en film med ett lesbiskt kärlekspar som skulle kunna jämföras med Brokeback Mountain vad gäller romantik och sensualism kommer mig bara Boys Don't Cry till sinnes, och där uppträder Hilary Swank i mansskepnad.
Men båda filmerna - Brokeback Mountain och Boys Don't Cry - är förvisso tragiska. Den homosexuella kärleken har det på många sätt så mycket lättare idag, åtminstone i "vår" kulturella miljö, och den kan gestaltas så mycket öppnare än vad var fallet för bara några decennier sedan. Men nog finns det en bra bit kvar. Och det är deprimerande att klichén med den galna lesbianen lever kvar på bioduk, data- och tv-skärm.

Facebookcensuren fortsätter

En vän fick just sin profilbild, en fin bild av Tom of Finland, bortplockad på Facebook. Den censurverksamhet som Kulturnyheterna rapporterade om förra veckan fortsätter alltså.
Toleransnivån tycks, med tanke på bortplockandet av bilden på en romantisk och påklädd kyss mellan två män, vara lägre i fråga om homosexualitet. Även om Facebook ångrat sig i fråga om just den bilden har signalen gått fram. På Tom of Finland-bilden i frågan finns ingen penis i sikte, även om det framgår tydligt att det är en erotisk situation som skildras (och det är inte bara två utan tre personer involverade, herreminje!). Inte syns det mycket penis på den censurerade Mapplethorpebild Kulturnyheterna rapporterar om heller. Den bilden är inte heller direkt erotisk överhuvudtaget.
Men oavsett huruvida censuren slår blint mot alla eller är striktare mot vissa grupper är den naturligtvis oacceptabel.
På mig har den bara effekten att jag inte vill finna mig i att bli så absurt begränsad. Jag använder nu Tom of Finland-bilden som min egen profilbild. Never give up, never surrender.

Kajsa Ekis Ekman och konsten att pervertera

Att läsa Ekis Ekmans bok Varat och varan tog mig lång tid. Inte för att den är särskilt svårläst eller särskilt tjock, utan för att den väckte en sådan frustration hos mig att jag för själsfridens skull (själsfriden är bräcklig just nu) blev tvungen att lägga den ifrån mig efter var och varannan sida.

Jag har ingen förståelse alls för det närmast unisona hyllandet av boken. Författarinnans analys har sagts vara ”knivskarp”, hennes ursinne "disciplinerat" och demaskerande. Men vad jag ser i texten är en närmast genomgående demonisering och pervertering av perspektiv som inte passar författarinnans svartvita världsbild. Och redan i andra meningen ser jag en verklighetsbeskrivning målas upp som jag är minst sagt undrande över.

Den andra meningen lyder: ”Sedan 1998, då ILO, International Labor Organization, rekommenderade stater att legalisera prostitutionen för att få del av intäkterna har Holland, Tyskland, Nya Zeeland och delar av Australien gått denna väg.” Bilden är tydlig. En organisation som har som uppgift att verka för arbetares bästa uppträder här istället som en snöd agent i statshallickpatriarkatets tjänst. Men när jag letar efter uppgifter om ILO:s rekommendation hittar jag bara hänvisningar till denna rapport. Och ett uttalande där det sägs att det inte ankommer på ILO att utfärda rekommendationer gällande lagstiftning. Några sidor senare hänvisar Ekis Ekman till rapporten i en fotnot. Den blir där till den tunna moraliska fernissa som ILO använder för att maskera över sin ruttenhet med: ”När ILO förespråkade en legalisering av sexindustrin 1998 var deras huvudsakliga argument att stater kunde tjäna pengar på en lukrativ industri. Men för att kunna hävda detta var det ju nödvändigt att prostitution också legitimerades moraliskt. /.../ Genom att döpa om prostitution till sexarbete, förklara att det kunde vara resultatet av ett fritt val, att samhället måste 'erkänna individens rätt att arbeta som prostituerad' och istället arbeta för bättre arbetsförhållanden, gav ILO regeringar moralisk legitimitet att tjäna pengar på prostitutionen.” Citatet sägs i den vidhängande fotnoten komma från sidan 15 i studien. Återigen ges ingen övrig hänvisning till något uttalande från ILO:s sida. Och citatet hör i själva verket till denna mening i studien – en mening som berör ”The 1949 Convention for the Suppression of the Traffic in Persons and of the Exploitation of the Prostitution of Others”: ”The Convention views a prostitute as a victim; it does not recognize the right of an individual to choose to work as a prostitute.”

Att citera innebär alltid att skära ut en bit text ur ett större sammanhang. Sammanhanget i detta fall är en diskussion om olika sätt att se på sexindustrin/prostitution; inte, som man kan tro av Ekis Ekman, en argumentation för individens rätt att sälja sex. Man skulle kunna ursäkta henne med att det faktiskt är så att rapporten i det stora hela uttrycker en negativ hållning till förbudslinjen. Men problemet är att Ekis Ekman gör den till ett entydigt led i en ondskefull agenda. Rapporten, vars huvuddel finns för var och en att läsa på nätet, är i själva verket tämligen mångfasetterad och passar inte in i författarinnans svartvita världsbild – det hon gör är att reducera den, underordna den en ond vilja som förutsätts snarare än visas, och därmed förvrida den.

Denna förvridning, eller pervertering, är genomgående i hur Ekis Ekman tar sig an sina meningsmotståndare och ja, alla som inte delar hennes syn på lagstiftning och prostitution/sexarbete. Hennes arroganta demonisering tar sig stundvis tämligen barnsliga drag, som då hon kallar debattörer som Petra Östergren och Susanne Dodillet för ”prostitutionsförespråkare” och förlöjligar dem för att de, som hon anser, hyllar ”horan” som kvinnoideal. Hennes sätt att resonera visar bara att hon faktiskt inte förstått vad de författare hon angriper egentligen diskuterar – nämligen vad som ska tolereras och hur man ska handskas med ett fenomen som finns, inte hur man (eller rättare sagt kvinna) ska vara. 

Även de som arbetar med skadereducering och förbättring av den situation som råder inom sexarbete/prostitution hånas friskt och det hand i hand med en bristfällig logik. Prostitution är en farlig och utsatt syssla där dödligheten är hög, påpekar E E och anklagar personer med skadereducerings/legaliserings/avkriminaliseringsperspektiv för att inte ha begripit detta. Samtidigt angriper hon Malmö stads prostitutionsrådgivning som delar ut kit till sexsäljare bl a innehållande larm. 

För Ekis Ekman kan det nämligen inte finnas någon genuin omsorg om sexarbetares situation bland dem som inte delar hennes perspektiv. Nej, de arbetar i själva verket i männens/torskarnas/hallickarnas tjänst. Via en annan författare berättar hon om hemska australienska Scarlet Allience, en av dessa sammanslutningar för sexarbetare som enligt Ekis Ekman egentligen inte finns, och hur de ska ha rått kvinnor i prostitution att ”stanna och fortsätta hetsa upp en våldsam man”. Det låter förfärligt men är inte riktigt vad jag finner när jag tittar på det material som finns på organisationens hemsida. Där ges istället bl a rådet att söka lämna platsen snabbt om kunden visar våldsamma tendenser. 

Författare som citerar sexabetare som säger sig själva ha valt sin syssla och inte vilja lämna den ger enligt Ekis Ekman bara uttryck för sina egna hållningar. De har ett romantiserande perspektiv som egentligen förnekar horan hennes mänsklighet, genom att s a s hålla kvar henne i hor-positionen. Men vad är då Ekis Ekmans eget perspektiv? Ja, hon förnekar snarast sin egen subjektivitet genom att framställa sig som allvetande. Vissa av de citat hon visar fram som exempel på en cynisk förnekelse av offersituationer är onekligen bestickande, främst när det gäller situationer som inbegriper barn. En rapport från Australien gällande kommersiell sexuell exploitering av barn inleds med en beskrivning av en utnyttjandesituation som Ekis Ekman menar är alltför förskönande. Det må hon ha rätt i, men när hon tar sig för att själv beskriva vad som hände (”Männen tog med sig Peter hem, våldtog honom hela natten och lämnade 50 dollar på sängen”) undrar jag verkligen var hon har fått sin information ifrån. Inte var hon väl där? Ingenstans hänvisas det till att Ekis Ekman själv skulle ha talat med barnet ifråga eller någon annan som varit involverad.

Varat och varan är från början till slutet en djupt ohederlig bok som fuskar bort allvarliga frågor om synen på offerskap och förtingligande av människor. Jag slutar helt enkelt att tro på författarinnan redan efter ett par sidor. Flera av dem hon angriper har också gått i svaromål. Det gäller även för den del av boken som handlar om surrogatmödraskap. Tyvärr har väl det överlag positiva mottagande boken fått dock gjort att de demonstämplar Ekis Ekman delat ut ändå kan ha bränt sig in i köttet.

Sexkrigen

Jag utlovade nyligen i en kommentar att jag skulle skriva ett inlägg om debatten om integration kontra assimilation. Well, det får vänta lite. Tiden går, man har annat att göra.
Just nu nöjer jag mig med att dela ut intressanta länkar på temat "sexkrig", och kort kommentera.

Flera intressanta strider utspelar sig. Läsare av Tanja Suhinina lär inte ha missat de infekterade diskussionerna hos bloggaren NoBoyToy - diskussioner som grenat av sig hos Tanja och annorstädes. Och som är intressanta för att de säger en del om a) synen på analsex, som å ena sidan något tabuiserat kvinnor inte förmodas frivilligt vilja ägna sig åt, å andra sidan något män så gärna ägnar sig åt att de inte drar sig för låga övertalningstekniker eller rent tvång, och b) olika synsätt på vad som kan sägas vara feministiska förhållningssätt och strategier - och på vad som kan sägas vara "bra sex".

Det som stör mig personligen mest i det inlägg som utlöste sistnämnda diskussion - "Tankar under sex" - är hur inläggets protagonist, en anonym kvinna som tänker nedsättande tankar om en man hon tycker är en dålig älskare och som uppenbarligen har skribentens sympatier, kommenterar utseendet på den man hon har sex med. "Varenda karl borde ställa sig och runka framför spegeln så att dom verkligen får se hur dom ser ut när dom är kåta. Inte upphetsande." Alltså, att män inte "får" vara sexuellt upphetsande ögongodis för kvinnor ser jag som ett slags jämställdhetsproblem, och en av de faktorer som gör mainstreamporr så tråkig. Jag förstår att det inte nödvändigtvis är menat att vi ska "hålla med" kvinnan i inlägget i allt vad hon tänker, men det uttrycker trots allt en attityd som tyvärr inte är helt ovanlig bland kvinnor (och skribenten tar sin protagonists parti i olika kommentarer). Vi är, för att ungefärligen citera Jonas Holmberg i en artikel som berör samma fenomen, blott alltför "välskolade i traditionella begärsriktningar".

På en annan plats i nätet sitter Johan Lundberg och tror sig ha upptäckt hur prataomdet-kampanjen, den som handlar om sexuella gråzonserfarenheter, skulle ha varit resultatet av en ljusskygg anti-assange-lobbyverksamhet. Det är inte så lite larvigt. Man kan, om man inte är så mån om "avslöja" kvinnor som är näsvisa nog att - på kultursidor rentav, the nerve! - vilja prata högt om sådant det är bara alltför bekvämt för alltför många att istället tala tyst om, av det "bevismaterial" Lundberg länkar till i själva verket se något som ligger helt i linje med vad som hela tiden sagts från prataomdet-håll. Öppet.

Var finns nyansbristen?

"Varför detta behov av nyanslösa överdrifter?" undrade Sakine Madon i gårdagens Expressen. Ja varför, Sakine? För det är ju till dig frågan bör ställas.
Om prata-om-det-initiativet skriver du att "Alla ska tycka 'rätt', ingen får problematisera för mycket" och att den bakomliggande "tesen" är att "kvinnor förutsätts vara oskyldiga änglar". Men nae...? Hur många bidrag har du orkat läsa, liksom? Läst detta, detta eller detta?
Och vem är det som inte "får" problematisera, vilka försök till bidrag censureras bort för att de inte är "rätt" - vad är det som inte är "rätt"? You lost me totalt.
Att det däremot finns ett mönster av att kvinnor/tjejer oftare tycks uppleva att deras vilja negligeras, att de inte respekteras osv - det som du så finstämt kallar för "den kvinnliga offerrollen" - visst, det finns förstås en möjlighet att det handlar efter att gå efter ett väldigt betvingande manus. Det kan dock också helt enkelt vara ett uttryck för hur verkligheten ser ut.

Den saknade ömsesidigheten

Hela idén med att "prata-om-det" är nämligen att man förvandlar en ömsesidig akt mellan två eller flera personer till ett enpartssamtal: till en narrativt tillrättalagd berättelse, en monolog där den ena parten ger sin förenklade beskrivning av hur en inte sällan ytterst komplex relationen eller situation sett ut.

Så skriver Johan Lundberg på Axess-bloggen.
Karlen har missat att det är just brist på ömsesidighet som karakteriserar akterna i berättelserna inom prata-om-det-ramen.
"...en narrativt tillrättalagd berättelse.." No shit Sherlock. Alla självbiografiska berättelser är narrativt tillrättalagda på ett eller annat sätt. Det är nämligen svårt att överhuvudtaget återge självupplevda händelser på något annat sätt.
Vad anser han är alternativet - om man nu vill skapa större lyhördhet inom sexuella relationer? Tja, antingen hålla käften och stanna hemma från krogen, tydligen. (Ett råd som lär vara särskilt riktat mot kvinnor.) Eller, tydligen, leta upp den gamle "partnern", någon vissa av berättarna har skäl att vara direkt rädd för och andra berättare har anledning att tro inte precis skulle vara dialogvilliga. Ska deras samtal i så fall vara öppna för alla att läsa eller ska de sitta för sig själva undagömda nånstans och bearbeta privat och utan chans att detta bli det folkbildningsprojekt det har viss möjlighet till?
Men syftet är naturligtvis att skapa intryck av att berättelserna helt enkelt är otillförlitliga. I välbekant ordning. (Till övervägande delen men inte enbart) kvinnor berättar om erfarenheter av (till övervägande delen) män som begår allt från engångsvåldtäkter till regelrätt långvarig misshandel, via att ha sex med en sovande (verkar nästan populärt, det där) till bara tjatighet och att komma med patetiska lögner för få tillträde till en kvinnas lägenhet om natten och där vara inställd på att ha sex med nån vars eventuella entusiasm, eller brist på, för det hela man är tämligen likgiltig för.
Konservativa vänner av mansordning brukar tycka den här typen av berättelser är som små irriterade myggbett att försöka klia bort.
Men det var ju det där med den frånvarande ömsesidigheten och behovet av att prata (ett behov som smälter bort i passionens hetta men inte om denna hetta bara är ensidig), Johan Lundberg. Att du inte har det behovet betyder inte att människan bredvid dig inte heller kan ha det.

Några osorterade reflektioner angånde kvällens debatt:
- att det på ett sätt är olyckligt att detta kommit fram p g a Assangeaffären, men samtidigt underbart om "prata-om-det"-grejen kommer visa sig vara det starkaste resultatet av den
- att det är underbart att även män deltar men jag inte kan komma ifrån en smygande misstanke att dessa skänker en legitimitet och ökad tilltro åt "prata-om-det" - till skillnad från om det "bara" vore kvinnor som, det vet ju alla, älskar att göra sig till offer och bedriva egenterapi och vara alltför subjektivt besvärliga, själv- och känslofixerade, skvallriga, och allt det där.

- att det är olyckligt om fokus blir alltför starkt på "varför sade jag inte nej"-grejen (som Camilla Lindberg körde hårt med). Den är viktig men så också motfrågan "varför var hen ointresserad av min inställning, min vilja och mina reaktioner?"
Hen, förresten. Ett bra ord. Men är det egentligen bra att använda i detta sammanhang? Även om män också råkar ut för tjatsex från kvinnors håll, tafsande osv, så är ändå könsmönstret tämligen tydligt och att som vissa gör maskera könstillhörigheten på de konkret involverade skulle också kunna lägga en dimridå över detta mönster.

Själv-skuldbeläggningen från utsattas sida - och då talar jag om hårt utsatta - är för övrigt deprimerande tydlig. Läs till exempel Sofia Mirjamsdotters starka berättelse på Dagens Arena. (Och en vidrig, alltför vanlig typ av, kommentar.)
Kampanjens syfte kan knappast vara, och är inte, att öka skuldbeläggningen.

Uppdat.: det var sent igår när jag skrev och jag har ändrat lite språkligt för att bli tydligare.

Uppdat. 2:  Niklas H på samma tema.
I Svenskan sägs det rentav vara revolution på gång! Inte illa.

Twitternytta

Jag ska aldrig mer gnälla på twittrandet. Prata om det-kampanjen, som ju inleddes på twitter, gör mig otroligt glad och den är så välbehövlig.
Nu har den, som väl inte många missat, en egen hemsida, med länkar till olika berättelser och bidrag.
Det är så många som berättar om detta att bara ha gett vika, på grund av någon slags ovilja att hamna i en offersituation, av missriktad hänsyn till "partnern" eller av något dunkelt skäl man själv inte förstår. Jag påminns om en händelse för länge sedan, när jag fortfarande var tonåring men hade flyttat hemifrån, under en period när det var alldeles för mycket uteliv och alkohol och en kväll när jag hade föresatt mig att gå hem tidigt, själv och nykter.
På vägen hem stötte jag på honom, en kille från Stockholm som var på besök i staden tillsammans med en väninnas pojkvän. Oj vad han beklagade sig över sovsituationen. Han hade minsann bara en tunn och hård madrass att ligga på (det var lögn, fick jag senare veta - han sov i en bekväm utdragssoffa). Ojojoj hade inte jag plats...? Jodå, jag hade ju en soffa. Okej då. Väl där - kan jag inte få ligga i sängen? Jag lovar att vara en snäll pojke. Jaha och sen var han bara där, i sängen. Utan något uttryckligt medgivande från mig (jag hade bara försökt skratta bort det där med "snäll pojke" osv, som om det verkligen bara vore ett skämt om än väldigt dåligt). Och sen... ja, jag gav bara vika direkt. Mitt självförakt dagen efter var enormt. Jag hade inte ens försökt stoppa honom. Varför? Jag var både nykter och vaken. På något sätt vågade jag inte ens testa min förmåga att komma ur situationen. Antingen av självöverskattning (det bedrägliga "okej jag väljer det här" eftersom man är rädd att den bild man vill ha av sig själv som stark annars kommer att krackelera - genom att inte testa kan man leva vidare i illusionen av att egentligen lätt ha kunnat sätta stopp för det hela) eller tvärtom på grund av att jag egentligen inte hade något självförtroende alls ("det är inte lönt att ens försöka sätta emot; han är starkare").
Detta är en ljust grå händelse jämfört med många av de andra som beskrivits.
Jag är helt för en samtyckesparagraf i lagstiftningen, men vi kommer aldrig att kunna lagstifta bort lögner, bristande respekt, felläsningar av situationer osv. Däremot kan vi alltid prata om det, och det är bra. Det går att förändra attityder.
Några av de bidrag jag särskilt rekommenderar: Lisa Magnusson om att även tjejer/kvinnor kan tjata, Opassande-Emma om att eftersträva förståelse, Niklas Hellgren om grov våldtäkt, ältande och att bli beroende av sin plågoande.

flm-reklam

Det är ju tradition att jag gör reklam för varje nytt nummer av tidskriften flm som kommer ut. Nu har jag varit lite trög med det - senaste numret har varit ute någon vecka. Som vanligt är det matigt. Specialaren denna gång är en titt på 1970 års svenska filmproduktion. Tycker man inte direkt att detta låter spännande vet jag inte hur jag ska kunna förklara det som för mig är så självklart intressant med ämnet - men lite porr kanske ändå kan locka i så fall? Mariah Larsson medverkar nämligen med en titt på svensk porr av denna årgång.
Själv bidrar jag med en kortkortis om David Lynch.

Och för alla er därute som inte får nog av flm finns dessutom höstens dubbelnummer att ladda ner i pdf-form. Jag rekommenderar där särskilt Karoline Östmans artikel "Under en fatsuit" samt min egen "Adèle Hugos revansch".

Vargas Llosas oälskade styvbarn

Skriver idag om Nobelpristagaren i KB.
Är man fåfäng om man tycker ens egen rubrikidé var bättre? (Den som jag satt till det här inlägget.)
Ekis Ekmans artiklar finns här: 1 & 2. Man kan ju inte påstå att de orsakade en bloggbävning direkt men de har onekligen haft inflytande på ett sätt jag tycker är synd. "Usch vilket mansgrisigt sätt att beskriva kvinnor på. Honom tänker jag då inte läsa!" skriver en kommentator (här). Jag tror inte det var detta Ekis Ekman egentligen ville (att man skulle strunta i att läsa Vargas Llosa alltså). Men hennes läsning är ickedestomindre demoniserande, slarvig och enögd, även när det gäller Det gröna huset (som är den bok hon först tar upp).

Jag måste dock säga att det här avsnittet om hustrun i författarens Nobelföreläsning inte precis gjorde mig tårögd av rörelse, snarare lätt deprimerad:

Utan henne skulle mitt liv för länge sedan ha upplösts i en kaotisk virvel, och varken Álvaro, Gonzalo, Morgana eller de sex barnbarn som förlänger och gläder vår tillvaro skulle ha existerat. Hon gör allting, och hon gör det bra. Hon löser problemen, sköter ekonomin, håller ordning i kaos, håller journalister och intränglingar på avstånd, försvarar min arbetsro, bestämmer möten och resor, packar och packar upp väskor, och hon är så generös att till och med när hon grälar på mig ger hon mig den bästa komplimang som finns: ”Mario, det enda du duger till är att skriva.”

Well, den här typen av markservice är väl vad som alltid gjort att män kunnat växa - och kvinnor krympa. Tänker jag.

Entzauberung der Welt

Jag vet att man nog inte borde göra såhär - kanske är det rentav omoraliskt - men det framstår för mig just nu som oemotståndligt. Naturligtvis kan jag inte ta ställning i frågan om Assange och våldtäktsanklagelserna eftersom jag lika lite som alla andra utom de direkt involverade vet vad som skett. Men när jag (långt efter alla andra, I guess) läste Daily Mails redogörelse för, eller snarare starkt vinklade berättelse om, det hela blev jag helt och hållet fascinerad av det trist banalt vardagspatriarkala drama som utspelar sig där. Om, och enbart om, man (helt i linje med tidningsartikelns tendens) bestämmer sig för att strunta i själva det eventuella juridiskt fastställbara övergreppet, och om man lägger till lite själv utifrån egna erfarenheter och tusentals berättelser med och utan sanningsgrund.
Alltså där är man då, en ung kvinna i chockrosa kashmir. Man är blond, man är snygg, man är allmänt fabulös. Det är snudd på att solen lyser ut ur arslet på en. Men något fattas - själva solguden. Julian Assange, International Hero. Han är fanimig det tjusigaste man sett och vilken karl! Osv.
Man gör allt för att komma i kontakt med honom. Tar ledigt från jobbet, tar på sig volontärarbete, går ärenden åt begärets mål. Och man lyckas. Man har honom på kroken! Naturligtvis har man inget emot att betala hans t-banebiljetter. Självklart vill man hjälpa till att hitta en laddare. Han tar ju på mig! Och vi är ensamma! (men varför måste han plötsligt hålla på och twittra mitt i alltihop?)
Så romantiskt det är att hångla inne på en biograf. Han vill verkligen ha mig. Och efteråt en promenad i parken... Men då säger han att han ska gå på kräftskiva (så söt han är när han försöker uttala det ordet på svenska!) och att han behöver sova lite för att orka. Jag ligger och tittar på honom medan han sover, och väcker honom efter tjugo minuter, precis som han sagt. Tydligen vill han inte att jag ska följa med på den där kräftskivan. Tråkigt, men han vill i alla fall ha mitt telefonnummer! Och säger att han ska ringa.
Han ringde! Vi kommer att knulla. Jag föreslog att vi skulle ses på hotell men det ville inte han. Det kommer att bli så pinsamt att ta hit honom till min sjaskiga lilla lägenhet... men vad gör man inte för en natt med Julian!
Något måste ha förändrats. Han verkade knappt glad att se mig. Jag betalade för hans tågbiljett men han satt bara och surfade under hela resan, tittade knappt på mig ens. Han brydde sig mer om datorn än om mig. Allt blev så kallt. Passionen och attraktionen verkade ha försvunnit. Och sexet... det kändes så tråkigt, så alldagligt.
När vi låg med varandra på morgonen igen använde han inte kondom trots att jag sagt att jag ville det. Det kändes som att jag inte riktigt var där överhuvudtaget. Jag verkade inte vara riktigt närvarande för honom heller.
Jag betalade för biljetten tillbaka åt honom och när vi skildes åt sa han att han skulle ringa mig. Men det har han inte gjort. Jag har ringt och lämnat meddelanden men han hör inte av sig. Vad ska jag göra nu? Jag kommer aldrig att få träffa honom igen. Men tänk om jag har blivit gravid? Eller om han smittat ner mig med något? Varför kan han inte åtminstone skicka mig ett meddelande. Vilken. Jävla. Skitstövel.

Inte fick jag något tack för att jag köpt den där jävla kabeln till honom heller.

....och där hade historien, om den vore sann, kanske kunnat sluta. Med business as usual för Julian och en ordinär lektion i nedvärdering för Woman B, som hon kallas i Daily Mail-artikeln.Om inte...
Skulle det visa sig att ungefär det här är vad som faktiskt utspelat sig skulle väl nätet brinna upp av purt kvinnohat. Men jag kan inte låta bli att känna en viss tjusning av att fantisera om möjligheten att det i hjärtat av hela denna internationella röra skulle kunna ligga "vad som förefaller vara ganska alldagliga sexuella händelser".

Apropå

...det där med sexköpslagen och skillnaden mellan Tyskland och Sverige så skriver jag lite idag om en person som spelat roll i den tyska debatten men är okänd här.
För några dagar sedan publicerade Dagens Arena ett reportage som handlar om just detta med "torsklag eller legalisering" och där den tyska lagstiftningen tas upp på ett differentierat och icke-fördömande sätt. Debatten har ändå nyanserats på sina ställen.

Min mammas röst

I Rinkeby röstar kvinnorna som sina män snarare än efter egen övertygelse, skrev Dilsa Demirbag-Sten i en ganska intressant artikel i Expressen igår. Som Andreas Johansson Heinö påpekar är de hävdanden Demirbag-Sten gör tämligen svåra att belägga. Min reaktion är dock att jag påminns om den miljö jag själv vuxit upp i, långt från Rinkeby.
Min egen mamma, "helsvensk" gift med annan "helsvensk", har nämligen genom livet tenderat att rösta på samma sätt som sin make. Så har det grundläggande mönstret varit trots enstaka utslag av revolt. Ett valår avvek hon från linjen genom att välja Folkpartiets ljusare blå istället för Moderaternas mörkblå. Det året bildade hon, min syster och jag en matriarkal axel som avvek något från min fars och min brors patriarkala. (Det var för min del ett skolval, ska jag säga till mitt försvar, och jag har sedan aldrig mer röstat på ett borgerligt parti.)
Under nittiotalet visade mamma ett oväntat intresse för Miljöpartiet, men jag är osäker på om det gick så långt som in till valurnan. När jag inför förra riksdagsvalet frågade vad hon skulle rösta på svarade hon, som om saken vore självklar, att hon skulle rösta som pappa.
Sedan drabbades min far av ALS. Han var oförmögen att delta i det senaste EU-valet. Då slog mamma till och röstade på F!. Det var en bortkastad röst, konstaterade hon sedan. Nu är pappa död, och det är osäkert vad mamma kommer att rösta på i september. Jag skulle gärna försöka påverka henne men då vore jag inte stort bättre än alla andra som lyckats få henne tro att hon inte kan ta ställning själv. 
---------------------------------
För övrigt: jag har skrivit mitt livs första romanrecension, den är av Linnéa Axelssons Tvillingsmycket, och den kan läsas här.
Louise P skriver bra om den ibland till synes tröstlösa sexköpslagsdebatten.

Undrens tid...

Ännu en Expressenartikel att förundras över, lite glatt. Folkpartisten Camilla Lindberg och vänsterpartisten Marianne Berg i en gemensam debattartikel mot sexköpslagen! Och den är mycket bra, den enda mening jag hakar upp mig lite på är "Vi bör inte okritiskt tro myter om 'den lyckliga horan'". Finns sådana myter verkligen (kvar) eller handlar det mer om en myt om en myt? Om den här alltid åberopade myten om "den lyckliga horan" verkligen finns idag så undrar jag vem som egentligen förfäktar den. För jag tycker aldrig jag hör någon ge uttryck för den. Finns den måste den kanske i så fall uttryckas bortanför den offentliga debatten? Jag skulle i alla fall önska att alla dessa som åberopar bilden skulle vilja ge några konkreta provexempel på den.

Anyways. Att en sådan här text kommer från Liberati-Camilla är ju inget att förvånas över; mer förvånande (för mig) är att den också kommer från Marianne Berg. Go Marianne! Hoppas du inte får problem med dina partikamrater nu.

50-listan del 23: Kvinnan i sanden

...och nu äntligen: lite sex.
Detta är alltså en film som är så bra att den till och med lyckas göra det beprövade fokusera-på-(kvinnans)-njutande-ansikte-och-gripande-händer-greppet intressant.
Om handlingen kan man läsa här, om man vill.

....men av någon anledning kan jag inte få YouTubeinbäddningen att funka så man får själv gå in HÄR och titta.

Föregånde delar - se föregående inlägg som hänvisar till det föregående.

Mer eller mindre explicit

Dirty Diaries har ju diskuterats mycket. Men mindre känt är att det finns en fransk motsvarighet till projektet, X-plicit Films. Även detta en kortfilmssamling på temat sexskildringar, även här ett gäng kvinnliga regissörer med konstnärliga credentials, även här offentligt stöd från det nationella filminstitutet (det franska då alltså, i fallet X-plicit Films).
På lördag visas filmerna på kvalitetsfilmkanalen Silver. De marknadsförs på rosafärgade papper och med rubriksättningar i snirkligt skrivstilstypsnitt. Till skillnad från i samband med Dirty Diaries talas det här inte om porr (vilket det minst sagt kan ifrågasättas om Dirty Diaries verkligen är) utan om "erotiska kortfilmer ur kvinnlig synvinkel". Den första av dem, Caroline Loebs What do you fancy, uppfyller de flesta klichéartade förväntningar en sådan beskrivning kan utlösa. Vi har det milda skenet ifrån ett stearinljus, många och långa bilder på vackert njutande ansikte, slickande inuti en handflata istället för på annan plats etc. Därefter följer två filmer fulla av distanseringseffekter gentemot det där med pornografi och kommersiellt sex. En av dem, Laetitia Massons rätt glädjelösa historia Enculées, innehåller fiktionsbrytande kommentarer av regissören samt intervjuer med skådespelarna i egenskap av dem själva - the Brechtian works, liksom. Detta är också den längsta av filmerna, med sina runt 30 minuter.
Mot slutet kommer dock belöningen för den som vill se något lite mer porrigt. Helena Noguerras Peep-show hero, som visar en sexorgie involverande en grupp superhjälteutstyrda popmänniskor (vars utstyrslar förstås åker av), är den film som kommer närmast att vara traditionell porr. Men istället för med ett ansiktssprut så slutar den, som sig bör, med en kvinnlig orgasm.