Goldman, kärlek, underkastelse och självkritik

Jag var inget vidare positiv till Anita Goldmans nya roman Kärlekskursen, som jag recenserar i Kristianstadsbladet idag. Man känner sig lite elak när man skriver en så pass negativ recension, och därför är det ganska skönt att se att andra varit mer positiva - samtidigt som jag inte förstår kvinnliga, även feministiska recensenter som så bejakar den kvinnliga självuppgivelse Goldman hyllar.
En recensent som är kritisk mot boken men på helt fel sätt är, tycker jag, Maria Nyström i UNT. Här verkar själva det lidande Goldman (ändå) skildrar utlösa en slags ogint ogillande hos läsaren. Det gråts för mycket. "Det blir bara för mycket med denna falsettliknande dramatik, som när Katja exempelvis måste sitta under skrivbordet och skriva för att markera hennes 'tillstånd'." (Katja är alltså namnet på bokens huvudperson.) Alltså jag må vara en naiv läsare som i alla tårar och i hopkurandet under skrivbordet ser en enkel beskrivning av ett sammanbrott. Jag kan intyga Nyström att det är fullt möjligt att mitt i vardagen drabbas av aldrig sinande tåreflöden, de kan pågå under år, och vad gäller att sitta under skrivbordet så påminns jag om hur jag själv en gång satt under ett bord (matbord dock) och pep av ångest. Inte för att "markera mitt tillstånd" utan för att vissa tillstånd helt enkelt kan göra att man beter sig så, helt galet va!, kryper ihop på marken eller golvet i förtvivlan, krälar runt på alla fyra för att man inte förmår hålla sig upprätt varken i bokstavlig eller bildlig talan.
Att Nyström dessutom ser en "besatthet av män" och en "narcissistisk oförmåga att älska" visar väl mest att hon inte läst ordentligt. Huvudpersonens sorg i samband med att maken lämnar henne handlar ju inte om besatthet utan om insikten att hon faktiskt aldrig riktigt älskat honom, inte "på riktigt". Vad gäller känslorna för terapeuten är nog besatthet det rätta ordet men det handlar ju också som en närmast självförintande underkastelse som rimmar illa med narcissism.
Själv kom jag att tänka på relationen mellan en sektledare och dennes proselyt. Så gjorde även Karl Johan Nilsson i Helsingborgs Dagblad.
Men jag kanske inte borde använt ordet "veckotidningsform".
-------------------------------------
Apropå självkritik och brist på densamma skriver Liv Strömquist oerhört roligt och träffande i Efter Arbetet om offerkoftebegreppet och vem som verkligen skulle kunna sägas bära den där omspunna koftan.

Tanjahyllning

Jag har ju varit en dålig bloggerska på sistone, har bloggat lite och framför allt försummat det där med att hyllande länka till andra bloggar. Det måste man göra ibland. Nu tar jag igen det litegrann.
...och föremålet jag vill hylla är den Duktiga och intelligenta Tanja Suhinina. Det är i och för sig inget nytt. Jag lär ha länkat uppskattande till henne många gånger förut. Men nu har hon verkligen varit extra duktig under hela hösten, och jag har inte förrän nu haft orken varken att kommentera hos henne eller spinna vidare här på min egen blogg. Lite senkommet vill jag uppmärksamma ett inlägg från i september, Killar är världens bästa kön, tillägnat alla oss tjejer/kvinnor som är eller har varit "one of the guys" - och känt en sjuk form av stolthet för det. Det där är ett syndrom som inte nödvändigtvis försvinner med åldern. Även medelålders umgänge är ju ofta deprimerande bekönat, och jag för min del kan fortfarande råka ut för att vara den enda kvinnan i öldrickargänget. Det kan också fortfarande hända mig att män talar med mig om kvinnor/tjejer som om detta vore en grupp jag inte tillhörde. Till mitt försvar ska jag säga att åtminstone den delen av hela "one of the guys"-syndromet är något jag aldrig varit bekväm med. Det känns bara förnedrande både för mig själv, vars faktiska kön blir förnekat, och de kvinnor/tjejer om vilka det generaliseras på ett ofta nedsättande vis.
Nå, på sistone har Tanja varit i högform och skrivit tre strålande inlägg på raken. Två om det där med "väsen-kvinnor" (I, II), och ett om den märkliga diskussion om förhållanden mellan äldre kvinnor & yngre män som förs. Det är bara att läsa.

Lite sotis på högerfilen

Som de flesta av er säkert redan vet var det ju bloggaren HAX som vann titeln "Årets politiska blogg 2008". Han är såklart förjänt av det men personligen är jag lite besviken på att inte Opassande-Emma, som tippat, tog hem spelet. Blogge kom tvåa för andra året i rad och det vore förstås kul om han kunde få bli etta nästa år. Oscar Swartz som kom trea fick också ett högt betyg av mig, och Opassande blev faktiskt fyra vilket är en hög placering så jag har väl egentligen inte så mycket att beklaga mig över. Men en sak grämer mig mer än Opassandes uteblivna vinst, och det är den totala högerdominansen bland de högst placerade. Jag är förstås inte den enda som reagerar på detta, och förklaringar har framförts som att vänstermänniskor - med vilket de flesta menat sossar; en synonymisering jag ber att få protestera mot - inte tycker det är så viktigt att rösta i den här typen av jippon, eller att de helt enkelt inte är så bra på att blogga. Björn Pedersen, som med Bloggen Bent är den som ligger bakom Årets politiska blogg-omröstningen, kommer som jag ser det sanningen närmast när han i ett inlägg betitlat "Lite bloggråd till S från motståndarlaget" skriver såhär om majoriteten av sossebloggare (och resonemanget gäller, skulle jag vilja påstå, även för vänsterbloggosfären i stort):

De håller ett tal, säger de “rätta sakerna”, och går sedan hem till sig och sitt utan att engagera sig mycket i responsen på det som sagts. Tvärt om, om responsen blir "fel" så är instinkten att projicera skulden på den som reagerar, för bloggaren tycker ju "rätt". Det får till resultat att bloggaren ofta tar bort inlägg i kommentarsfältet eller att bli arg. Och där kantrar bloggen till att bli megafoneri.
Viktigast av allt, att blogga handlar om att vara personlig. Det betyder inte nödvändigtvis att man är privat, men man måste vara personlig därför att en blogg är individuell. Alla inslag av att vara megafon för någonting, snarare än att vara uppriktig och stå för sina egna åsikter gör att bloggen misslyckas.
Ska bloggosfären må bra och utvecklas till att bli det debattfora som alla med självklarhet söker sig till, så är det viktigt att sossebloggarna också nätverkar och deltar. Det mår alla politiska bloggar bra av därför att ett vasst och skärpt motstånd sporrar mig och andra till att bli bättre.
Alla som bloggar politiskt har gjort sig skyldig till att skriva partipamfletter. Det har jag gjort, det har de flesta andra gjort. Vi har skrivit saker som är "viktiga" partipolitiskt snarare än att vi egentligen har någon åsikt i frågan, eller att vi vill engagera oss i det. Men när det kommer till kritan, när det gäller, så måste bloggaren helt enkelt vara sin egen först och främst. Jag kan till exempel peka på mitt eget engagemang, liksom Erik Hultins, för integritetspolitiken. Jag är säker på att det inte har gjort oss mera älskade av vårt partis ledning alltid. Men i valet mellan att megafona för Centerpartiet och att stå för det vi tycker, så är valet självklart. Socialdemokraterna måste också våga släppa taget och sticka ut hakan - bli personliga.

Jag kan tycka att det problem Björn beskriver på sätt och vis gäller för hela vänstersfären, inte bara för vänstern - och som sagt framför allt inte bara för socialdemokratin - i bloggosfären. Alltså att det saknas en driven idédebatt som förs av hakutstickande människor med personlig integritet (sic!). Visst finns det bra och intressanta vänsterbloggare (jag tycker jag har de bästa i min länklista), och visst finns det starka vänsterdebattörer utanför bloggosfären. Men det finns, tyvärr, desto mer av förutsägbarhet, av papegojeri, av förstamajtalande och av demoniseringar av motståndare hellre än individuella risktaganden och konkret nytänkande.
Jag kan bli lite avundsjuk på den förhållandevisa vitalitet man just nu kan se på högerkanten. Visst är vänstern hyfsat bra på stora IRL-arrangemang såsom ESF här i Malmö i höstas, men det är arrangemang som trots det stora demonstrationståget (vilket fungerar mer som en möjlighet att visa upp de egna leden än som ett sätt att nå ut till den omgivande befolkningen) vänder sig till de redan frälsta. Jag saknar en vänsterististisk motsvarighet till en sammanslutning som Liberati, ett gäng som faktiskt vitaliserar den politiska debatten i stort, som är befriande konkret i sina utspel och som lyckas vara löst knutet till ett visst parti (Folkpartiet) samtidigt som det framför självständiga, oortodoxa idéer. Jag har förvisso observerat att även Liberati har sina utstötningsmekanismer och jag menar (naturligtvis) inte att jag tycker att de ställningstaganden Liberati gör alltid är lyckade. Vad jag säger är att de för mig framstår som ett nytt, och positivt, fenomen inom svensk politik och idédebatt. Skulle något liknande kunna härbärgeras av exempelvis Vänsterpartiet? Med tanke på hur Vägval vänster kördes ut ur stan framstår det som mindre troligt. Vi inom vänstern har en rejäl mognadsprocess framför oss, som vi måste genomgå om vi på allvar ska kunna återta initiativet.
--------------------------------
Helglektyr på bloggosfären: Anna Veeder på Al Hamatzav återger israeliska fredsorganisationers fredspropåer, En dröjande blick dröjer vid Stockholms filmfestival 2008, Heja världen fortsätter att påminna oss om Burma, Hynek sammanfattar filmåret, Kulturbloggen ber om hjälp med att nominera till Stora Bloggpriset (och idag är f ö sista dagen att nominera till Björn Wadströms "Årets Blogg 2008 alla kategorier), Jerry Silwer gästbloggar hos Opassande och bedriver oblyg piratpartistisk propaganda, Sjölander undrar över Göran Skyttes vänkrets, Tanja tipsar om manga, TomTom har gjort en årsbästalista och Vänstra stranden inleder en diskussion om sociala medier.