FLM, SKMA och årets böcker

– Ett nytt nummer av FLM har kommit ut, med tillhörande exklusiv DVD innehållande kortdokumentärer. Jag bidrar med tre korta texter: en om självmord som tema i skräckfilm, en annan om actionfilmen Killing them softly och en tredje om skräckisen V/H/S.
Temat för årets julkalender på FLM:s hemsida är dans, och jag bidrog häromdan med en lucka innehållande Satantango.

– Ett nytt nyhetsbrev har kommit från SKMA med bland annat en viktig text av Mathan Ravid. Och på bloggen skriver jag om några av Åsa Linderborgs lögnaktigheter.

– Jag och ett gäng andra kritiker på Kristianstadsbladet listade i veckan årets bästa böcker.

Uppdatering: I dag publicerades min recension av Asli Erdogans Stenbyggnaden. Också det en bra bok.

Läst, skrivet, sett och sagt

Lite grejor jag gjort sen sista självreklamen:

– Skrivit i SKMA:s senaste nyhetsblad. Alla artiklar i bladet bör läsas som vanligt.

– Recenserat en bok om synth (och var inte så negativ som en skulle kunna tro av rubriken att döma). Här hade jag velat skälla lite på Martin Aagårds dryga och nonchalanta recension av samma bok, men det får bli till en annan gång. Nöjer mig med att önska en annan nivå, ton och attityd på Aftonbladet kultur (även om det naturligtvis finns enstaka fina skribenter där också).

– Pratat i radioprogrammet Kino om Michael Hanekes o-hanekeskt varma film Amour, tillsammans med Göran Sommardal och Roger Wilson.

– Recenserat Louise Boije af Gennäs roman Blå koral.

Arena, FLM och Vinterträdet => Persona

Dags att spräcka tystnaden på bloggen nu, även om det till att börja med mest blir prestationsskryt. Sen sist har det publicerats en essä av mig i senaste numret av Arena – "Bitterfittor säljer inga deodoranter". Tyvärr har en halv mening i texten fallit bort, i stycket som inleds med "Merete Mazzarella". Den mening som nu bara blivit "Hennes betraktelse att den som vägrar lämna, den som klamrar sig fast" ska avslutas "'blir betraktad som en galning' bekräftades i en intervju i DN med folklivsforskaren Nicolas Jacquemot i höstas (20/9)".

Det är ett spännande nummer (nr 4 sept. 2012) med schismer inom feminismen som huvudfokus. Huvudnummer där är en intressant om än något hårdragen essä (slagkraftig men, tycker jag, lite orättvis mot yngre generationers feminister (kanske är den mer träffande för amerikanska förhållanden även om modermordfenomenet sannerligen är internationellt och i hög grad finns också här)) av Susan Faludi som behandlar den ständigt pågående och söndrande inomfeministiska generationskampen.

Utanför det temat finns en lysande artikel av Magnus Linton om den dödliga svenska narkotikapolitiken (R.I.P. William Petzäll) och ett återbesök hos de apatiska flyktingbarnen av Gellert Tamas. Utdrag ur dessa artiklar: här och här.

Och i dag dök senaste numret av FLM upp, jag medverkar med två kortisar (om arbetsplatsen som familj i amerikanska tv-serier och om Laibachs musik till Iron Sky). Huvudsaken i numret är dock den redan omskrivna listan på de 25 bästa svenska filmerna genom tiderna, med Körkarlen som etta. "Betrakta gärna listan som en provokation och gör din egen revision" uppmanar redaktör Jacob Lundström i medföljande artikel. Nu är den inte särskilt chockerande, i alla fall inte för någon som är typ inskolad i rådande smakmönster (att det finns sådana och att det inte finns någon objektiv sanning att falla tillbaka på i kanon/listsammanhang är självklart; detta betyder emellertid inte att allt för den sakens skull är helt godtyckligt). Men visst finns det ett och annat som provocerar mig. Jag har svårt att förstå Kvarteret Korpens segdragna grepp över smakdomarna (den ligger på andra plats). Att den här manliga revanschfantasin är så upphöjd samtidigt som samme regissörs intressantare Barnvagnen, där det finns ett kvinnligt perspektiv, eller åtminstone en feminin problematik, hamnar utanför listan provocerar mig. Att Ingmar Bergman kommer in först som femma, och då med mysorgien Fanny och Alexander som med en placering klår min egen förstaplatskandidat Persona, provocerar mig också. Att Roy Andersson företräds av hela tre filmer gör mig nästan lite arg. Och när jag ser kitschhistorien Lilja 4-ever på plats 15 blir jag riktigt förbannad. 

Men jag har inte fullbordat någon egen lista. Några filmer jag saknar och skulle vilja ha med någonstans är dock Jösta Hagelbäcks Kejsaren, Jan Halldoffs Det sista äventyret och Lars-Eric Kjellgrens Medan staden sover. I de enskilda bidragande listor som tillsammans skapat resultatet finns också flera intressanta förslag som inte lyckats ta sig in. Här finns regissörer som Per Lindberg, Marie-Louise Ekman och Eric M. Nilsson, och en film som Nils Poppes Pengar – en tragikomisk historia. Här finns också den där vid sidan av Sjöström andre store stumfilmsauteuren, Mauritz Stiller, som märkligt nog faktiskt saknas bland de 25. Kanske beror det på att nyare filmer har ett starkare grepp över många bidragsgivares medvetanden; helt enkelt för att de utgör färskare upplevelser. Så ska man väl förstå att till exempel Ruben Östlunds Play tagit sig in på listan.

Stiller är desto mer närvarande i en ny svensk roman, Ellen Mattssons Vinterträdet. Han är inte huvudperson men väl hans adept Greta Garbo – även hon en svensk filmikon utanför listan. Jag recenserade boken i Kristianstadsbladet för några veckor sedan.

I boken ses Garbo genom privatsekreteraren Vendela Bergs ögon. Jag såg däremot inte en garbofilm utan, just, Ingmar Bergmans Persona som en slags löpande undertext till boken; eller kanske snarare som ett raster genom vilket man med fördel kan läsa den. Den firade, upphöjda kvinnan (och konstnären) som flyr in i tystnaden; mysteriet i vars trollkrets den tjänande kvinnan sugs in. Samtidigt som båda måste uppleva skräcken att den fasta substansen bakom masken, den åtrådda – det skyddsvärda, i stället är ett tomrum. "Jag är denna föränderliga kropp. Jag är dessa flyktiga tankar", låter Mattsson Garbo säga. Samtidigt som hon håller kvar Vendela genom att utlova ett avslöjande av sin "hemlighet".

När jag ser Persona nu ser jag emellertid inte bara en kraftmätning mellan två kvinnor som i grund och botten delar samma existensiella problematik utan framför allt ett klassdrama. Klassperspektivet finns också i Mattssons bok men är där mer komplicerat, eftersom hennes Garbo inte entydigt tillhör de priviligierade på samma sätt som Bergmans Elisabeth Vogler. Här finns också roman-Garbos svaghet. För både Vendela och Bergmans syster Alma gäller dock att de är dömda till underläge, godtycke och maktlöshet trots att de har att sköta om någon som tycks bräcklig och i behov av skydd. Båda blir utsugna, och båda reagerar på sitt sätt mot det. Inte helt utan framgång, men utan utsikt till att helt kunna vinna.

Identitetsproblematik

Ett litet gäng filmer som handlar om könsidentitet, eller könsöverskridanden, -överträdelser eller vad man vill kalla det, har hittat till biograferna i år (Pojktanten får dock inte premiär förrän i september). Jag skriver om dem i en krönika i Kristianstadsbladet i dag.
Mer komisk, nej rent ut sagt grotesk, är den identitetsförvirring som Ingmar Karlsson skapat omkring skribenten Anna Ekström. Jag försöker och försöker förstå hur det har gått till i Karlssons hjärna när han slöt sig till att en skribent som skriver under eget namn skulle vara anonym(!) och egentligen inte finnas. Ännu konstigare är det att många nu faktiskt kallar Anna Ekström för anonym. "Den anonyma Anna Ekström...." Man ser det på Facebook, Flashback, lite varstans. Och att en antisemitisk pöbel är snart att ta till sig tanken att det är själva Mossad, eller nåt, som ligger bakom namnet Anna Ekström, är förstås inget man undrar över, men att många andra utanför denna direkta "pöbel" också tänker i någon form av liknande banor är nästan skrämmande. Naturligtvis är det också oerhört komiskt. Att tänka sig att någon eller några under åratal skulle utge sig för att vara denna skribent och delta i debatter som främst rör antisemtism men, som kamouflage, också gå i polemik mot Sverigedemokraterna, diskutera synen på religion i samhället, katolicism m.m. Ringa runt till redaktörer och andra (jag känner personligen två personer som pratat med Ekström i telefon) och då kanske anlägga en speciell "Ekström-stämma", för att så småningom kuna sätta sin krona på verket, vilket då skulle vara att förtala Ingmar Karlsson och inleda en kampanj mot honom.
Tankegången är lika bisarr och skrattretande som fascinerande, och jag kan bara förstå den som en exemplarisk demonstration av paranoid antisemitism. Här, tänker sig Karlsson & kompani, ser vi hur "de" i praktiken stämplar all israelkritik som antisemitism och därmed tystar den! De maskerar sig och bakom var och en av dessa masker ligger det större och mäktigare intressen! Det var ju också Svensk Israelinformation som Karlsson först tänkte sig skulle ligga bakom namnet Anna Ekström. Och på hans Facebooksida skriver kompisen och vapendragaren Gunnel Werner: "Otroligt att de inte fattar att de är utnyttjade av en ledare, som tror sig var smartast av alla Guds utsedda." Någonstans drar en ondskefull entitet i trådarna till alla marionetter som duktigt dansar till den musik som ska föra oss alla -- utom De Utvalda, herrefolket -- utför stupet....

Osund romantik

I ett oerhört intressant inslag i dagens Kulturnytt diskuteras den S/M-pornografiska boken Fifty shades of gray. Ella Peterson, som läst boken, berättar att hon möttes av menande blickar och förslaget att dölja omslaget under ett annat, löst, då hon införskaffade den. Men, säger hon sedan, egentligen ter sig de pornografiska inslagen i Fifty shades... inte som särskilt förbjudna eller tabubelagda i dag. Lite smisk är vardagsmat. Vad som verkligen upplevdes som pinsamt, fel och direkt skadligt under läsningen var i stället romantiken. I den uttrycktes det där välbekanta önskescenariot i vilket en kvinnas kärlek räddar och förändrar en känslomässigt handikappad man.
Att detta kunde slå an en sträng hos läserskan, det var något hon skämdes över och instinktivt ville dölja. Peterson upplevde sig osolidarisk gentemot sina medsystrar och mot feminismen genom att ofrivilligt bli medbrottslig till scenariet. Modigt av henne att "erkänna" detta då, kan man tycka. Och jag förstår henne, det vill säga hennes motvilja mot den här destruktiva typen av romantisk fantasi. I realiteten -- det är nog Peterson och jag överens om -- är mr. Rochester-typen mera av en banal skitstövel än ett spännande romantiskt subjekt, och den som under ett helt liv håller på och fjäskar för honom med sin kärlek gör bara sig själv illa.
Men jag kan inte stanna där. För det första kan man förstås gå vidare och fundera över ifall romantik överhuvudtaget blivit till något pinsamt och närmast tabubelagt i dag. Det hävdades under en diskussion om Colin Nutleys teateruppsättning av Noël Coward-pjäsen Kort möte som jag ramlade in i under tv-zappande. Jag tror det ligger något i det. Sexualitetens monster har blivit ganska tamt, och hanterandet av kroppar ter sig som något enklare och mindre farofyllt än den överväldigande kärlekspassionen. Visserligen knäböjer vi fortfarande inför tvåsamhetens manifestationer men det är just främst i formella riter romantiken visar fram sig: restaurangbesöket på Valentindagen, införskaffandet av förlovningsringar, frieriet. Även otrohet hanteras inom fastlagda ramar: genom affärsverksamhet särskilt riktad till den som vill ha "lite spänning i tillvaron". Kärlek och förälskelse som något vilt, överväldigande och ofta smärtsamt, en "revolution för två" (i vissa fall tyvärr bara för en) som innebär beroende och utsatthet, tycks inte helt vara in style.
Romantik är ju också något feminint kodat, något rosa och skört. Som uttryck för svaghet är den något som lätt kan patologiseras. Kvinnlig känslobesatthet är ett genomgående tema inom kulturen -- om "skönheten och odjuret" brukar ta sig gestalten av en kärlekskrank kvinna besatt av en okänslig, ibland sadistisk, man så är det kvinnans känslor som intresserar, förundrar och görs till föremål för olika analyser och konstnärliga framställningar. Man kan tänka på bilden av den stackars galna Adèle Hugo, som med trasiga kläder och oseende blick i Francois Truffauts film irrar runt på gatorna i Barbados, dit hon följt föremålet för sin lidelse, löjtnant Pinson. Denne däremot framstår i filmen som enbart en ogenomtränglig yta -- en arrogant tennsoldat, någon eller något som handlar på ett sätt som ingen egentligen gillar men som är så välbekant och passivt accepterat att motiven inte efterfrågas och patologiseras på samma sätt som den begärande kvinnans.
Myten om "skönheten och odjuret" togs upp av den jungianska läkaren Rigmor Robért i gårdagens TV3 Dokumentär, som jag ramlade in i ungefär halvvägs. Den handlade om kvinnor som faller för våldsamma kriminella män, män som sitter i fängelse -- ett ämne som ständigt väcker samma fascination. Det som verkligen fascinerar är inte de som skriver brev fulla av perversa sexuella fantasier, utan de som blir förälskade och börjar uppvakta dessa män. Här vreds det lite på motivet, och de män som kom till tals kunde se sig som den underlägsna parten i förhållandet -- någon som inte har rörelsefrihet, ingen kontroll över vad den kvinnliga parten gör om dagarna, och någon som bara kan träffa henne under förnedrande former (i sina fångkläder, under särskilda villkor etc). Kvinnans intresse försvinner dessutom ofta då mannen släpps ut i frihet.
Det är sällan som uppmärksamhet riktas mot mäns intresse för våldsamma kvinnliga kriminella/fångar. Dessa är förvisso färre än våldsamma manliga dito -- men det är fel att beskriva fenomenet som att det handlade om ett begär enbart heterosexuella kvinnor är galna nog att hysa. Men så är det ju också sällan manliga känslor av hopplös kärlek (eller manliga känslor över huvud taget!) blir föremål för samma skrutinering som kvinnors. Även män kan ju bli så hårt drabbade att de förgås, även män kan förälska sig i fel person och behandlas illa, och även de kan bli besatta av sitt objekt. De sistnämnda ses ibland som anonyma stalkers i olika mördarjaktsserier och filmer. Men det brukar då vara det lidande kvinnliga objektet för besattheten som är i fokus. Naturligtvis finns det också berättelser om besatta män -- jag kommer att tänka på filmatiseringen av Of Human Bondage med Leslie Howard från 1934, eller professor Rath i Der blaue Engel. Men i den förstnämnda patologiseras även det kvinnliga objektet, och hon bestraffas med döden vilket kurerar mannen från hans besatthet, och i sistnämnda ligger trots allt fokus på Marlene Dietrich och hennes sångnummer.

Hur som helst, även Rigmor Robért tog alltså upp myten om skönheten som kan tämja odjuret, kyssa grodan etc, som en farlig historia. Frågan är vad vi ska göra med den. Den är så seglivad och tar sig uttryck bland annat i populära  historier om flickor och vampyrer. Var kommer den ifrån? Är den självgenererande, kan man få stopp på den genom att strypa tillförseln av berättelser på temat? Jag kan inte tänka mig att det i längden fungerar att skambelägga och tabuisera den här typen av fantasier. Kanske borde vi i stället rikta blicken mot odjuret, och då inte det i sagan utan det som förblir en skitstövel. Hur banal han är ter sig måste även han ha ett inre som skulle kunna belysas -- och patologiseras.
Uppdatering: Läs angående detta även Eva Ströms text om en stereotypt "kvinnlig" ungdomserfarenhet som något nedvärderat och/eller tabuiserat.

Liten återhämtning

Min blogg låg nere några månader, som en och annan kanske har märkt, men det betyder inte att jag inte publicerat mig på andra håll. Jag har till exempel recenserat några böcker: Lotta Lundbergs Ön, och i går Per Ole Perssons Jaco. Jag har också diskuterat arvodesfrågor och litteraturkritikers villkor i samband med en debatt om särskilt inköpta och högre betalda "kändiskritiker". (Andra inlägg: 1, 2, 3 & 4)
Jag har förstås också medverkat i min favorittidskrift FLM, denna gång med en essä om filmkritik. Den finns att läsa på nätet.

Tyrannosaur och Red Riding

I morgon går Paddy Considines film Tyrannosaur upp på svenska biografer. Jag skriver kort om den brittiska diskussionen om filmen på FLM-bloggen.
Min egen dom över filmen? Jo, jag tycker den är ett väldigt starkt drama. Mer besviken var jag på Red Riding-trilogin, som man kunnat se på Svt de senaste tre veckorna. Åtminstone på de båda första filmerna, Red Riding 1974 och Red Riding 1980. Den sista delen (Red Riding 1983) höjde sig något över de andra, tyckte jag, genom bildspråk och dialog - och inte minst genom den befriande avsaknaden av en enskild, entydig hjältefigur.
Min besvikelse härrör av att jag fann en slags trist, noir-genremässig översättning av Hammett/Chandler/Ellroys korrupta Kalifornien till yorkshireska förhållanden, där kornighet och gråbrunhet bara utgör en slags nödtorftig socialrealistisk maskering av grundmönstret "ensam man i hopplös tuppfäktning", komplett med ödesdigra blondiner och allt. De mord på ett dussintal prostituerade som förekommer i Red Riding 1980 förblir, på ett närmast provocerande nonchalant vis, bara ett slags garnityr i kanten. Filmen intresserar sig inte nämnvärt för dessa offer.

Uppdatering: veckans Kino tar upp Tyrannosaur och innehåller en intervju med den aspergerdiagnosticerade regissören (ja, vi har nästan alla diagnoser numer och det finns ingen normalitet, det är riktigt härligt!). Programmet tar upp frågor om miserabilism, hopp och frånvaron av detsamma även utifrån andra filmer. Man kan här också påminna om Jacob Lundströms artikel i samma tematiska ådra härförleden.

Attraktiva psykopater?

Efter inslaget i Godmorgon, världen! om kvinnliga populärkulturella huvudpersoner med diagnoser, som jag skrev lite om tidigare, följde Harry Amster upp spaningen med en intressant krönika i SvD om skillnaden mellan tv-seriernas och biovärldens män respektive kvinnor. Han menar att män kan ges rent psykopatiska drag men ändå framstå som attraktiva, medan kvinnor i actionsvängen behäftas med brister och oattraktiva svagheter.

Även Mikael Persbrandts Gunvald Larsson i Beck-serien är en typisk ensamvarg som saknar social kompetens och har trassliga relationer. Men han blir också lockande till skillnad från motsvarande kvinnor som mest saknar något: Man, barn, rent av ett liv. 

Jag tycker Amster har både rätt och fel. Det är onekligen intressant med en figur som Tony Soprano, ett annat av Amsters exempel. En kille som ju egentligen är "ett praktarsel" men ändå utövar en lockelse. Samtidigt vill jag nog fortsätta vidhålla att skillnaden mellan könen inte är så absolut. Gunvald Larsson är ett bra exempel på asocial kille som ändå glamouriseras; samtidigt finns i samma filmserie huvudpersonen Beck, som jag skulle vilja påstå rätt mycket karakteriseras av brist. Är det inte så att han saknar rätt mycket? I stället för att ha ett givande familjeliv blir han desto oftare stående på balkongen i obekvämt samspråk med sin lika ensamma och än mer asociala granne.
När det gäller totala praktarslen ligger kvinnor förvisso efter. Men det saknas inte attraktiva kvinnliga våldsverkare på film. Främst tycks deras våld emellertid motiveras av att de tidigare på olika sätt genomlidit fruktansvärda övergrepp eller svek och är ute på en hämndodyssé (Kill Bill, Colombiana, The Long Kiss Goodnight, allas vår Lisbeth Salander m.fl.). Ibland kan de också hämnas å andra, svagare individers vägnar (Lady Vengeance). Eller så är de marionetter i någon annans hand (Nikita). De drivs till våld snarare än att våldet tycks vara en del av deras personligheter (om någon har motexempel här så håll inte inne med dem!). Men jag tror hur som helst inte att man generellt kan säga att asociala kvinnor med actionladdade roller i film och på tv är oattraktiva.
Det finns förstås en hel massa aspekter på detta. Jag vet att Ann Heberlein då och då talar och skriver om den vansinniga kvinnans attraktion på män. Att hon är som något vilt och exotiskt han vill sätta på, kanske också ta hand om, ungefär så tror jag hon brukar uttrycka sig. Alltså, det helt enkelt kanske inte nödvändigtvis är så att konstiga asociala kvinnor på film och tv förlorar i attraktionskraft. När det gäller Tony Soprano, å andra sidan, antar jag att en del av hans attraktionskraft ligger i motsägelsefullheten - en maffiatuffing med ångestproblem som går i terapi och allt det där. Den åh så gulliga charmen med den hårda killen som gråter. Kanske, förvisso, ett tecken på hur lågt ställda förväntningarna på mäns allmänna mänsklighet kan vara.

Listomania

Det är den tiden på året när det ska summeras, tipsas om lämpliga julklappar och utkoras årsbästalistor. I förrgår valde jag och sju andra recensenter ut vars tre favoriter ur årets bokutgivning på svenska. Hade jag fått välja dubbelt så många hade jag lagt till Yiyun Lis De hemlösa, Felicitas Hoppes Förbrytare och förlorare och Amos Oz Lantliga scener.
Hade jag fått välja en bok på ett annat språk hade jag valt Owen Jones Chavs - the Demonization of the Working Class, en mycket angelägen bok även utanför Storbrittanien. Och hade jag som julklappstips fått välja en bok från ett annat år hade jag tagit den finlandssvenska antologin Skilsmässoboken (red. Arle & Hämäläinen, utg. 2008) som ett mindre glättigt alternativ till Sveland & Wennstams Happy Happy.
Hade jag fått välja film hade jag valt Henrik Möllers nya dvd Ångesthunden, en formidabel samling korta historier inom livets mest grundläggande områden (hat, ångest och kärlek). Eller den stora boxen med alla säsonger av Oz, vilken man ju skulle kunna beskriva på samma sätt. Eller Derek Cianfrances helgjutna spelfilm Blue Valentine.
Och för dem som är helgjutna nog att fortfarande köpa musik-cd:s hade jag valt David Lynchs Crazy Clown Time. 
Blir det någon julläsning för egen del ska jag sätta i mig Michael Tappers bautaverk Snuten i skymningslandet. Svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010 och Uwe Tellkamps tjocka roman Tornet, som jag har på originalspråk. Och kanske ger jag mig själv Isobel Hadley-Kamptz bok Frihet och fruktan: tankar om en ny liberalism i julklapp, för jag tror den kan vara nåt för mig.

Bekönad film? FLM nr 15

En gång i tiden såg jag ett installationskonstverk med två nallebjörnar. En stor söt nalle framför en mindre, nedblodad, vars ögon var rödsprängda, vansinniga. "Det måste vara en kvinna som gjort detta" sade jag till min dåvarande make. Jag tänkte väl i termer av "det söta höljet som döljer en stor vrede". Men naturligtvis hade jag fel. Och sedan dess har jag aldrig gett mig på att försöka läsa in upphovspersonens kön i något verk.
Jag tänker tillbaka på den episoden när jag läser det nya numret av FLM. Det ställer nämligen bland annat frågor om "den kvinnliga stilen. Behövs den, hur ser den ut, finns den?" De flesta är ense om att den inte finns i sig, men att kvinnor gestaltar kvinnor på ett annat sätt, och att de kan röra sig inom andra tematiska fält än manliga filmregissörer. Producent Charlotta Denward ställer sig dock frågan: "om jag såg tio slumpvis utvalda filmer, skulle jag då kunna peka ut vilka som regisserats av kvinnor respektive män?" Det är faktiskt en bra fråga. Och tänk om man kunde utföra ett sådant experiment.
Numret innehåller förutom "könstemat" i vanlig ordning mycket annat läsvärt, inte minst ett gruppsamtal om filmmusik och tystnad. Varför tror vi att frånvaron av filmmusik skulle innebära att en filmscen blir mer "autentisk"?
Själv medverkar jag, också detta i vanlig ordning, med en kortis. Denna gång om den norska ungdomsfilmen Ligg med mig, som snart har svensk biopremiär.

Kruxet. Ytterligare några ord om Play.

Det är bra att debatten om Play blivit så pass stark och bred. Att den diskuteras så ingående kan vara ett sätt att något desarmera den faktiskt rätt obehagliga effekt filmen kan ha bland vissa publikgrupper. Jag talar då förstås om dem som använder filmen för att bekräfta sina främlingsfientliga attityder. Diskussionen når förstås inte ut till alla men den når väl så gott den kan (och att den inte når alla betyder inte att den är odemokratisk).
Man ser filmen utifrån den man själv är; det är givet, det är självklart. Den ene reagerar med att bli berörd, med tårar, medan den andra kan inta en mer distanserad position och reagera på film och debatt med skratt. Play är inte en film som går nära inpå sina rollfigurer men åskådaren kan ändå irra runt och liera sig med än den ene, än den andra, söka sin förankring någonstans i en berättelse som gör alla positioner osäkra. Den är förvisso inte heller en film som fördelar uppmärksamheten jämnt över dess olika grupper - för jo, det handlar om grupper, hur mycket regissör Östlund själv än vill göra detta till något som enbart skulle ligga i betraktarens öga. Vi följer rånoffren och deras kommunikation sinsemellan medan rånarna länge bara är hotfulla skuggor kännetecknade av den suggestiva ramsa de använder som igångsättningstecken för sin aktion.
Färgade, kallas de ibland. Ett ord debatten påminner oss om att inte använda. När jag hör det (är jag säker på att jag aldrig använder det själv?) tänker jag bara att tja, det är så den person som använder ordet har lärt sig säga. Precis som när min 82-åriga mamma säger "zigenare" i stället för "romer".  Hon använder bara det ord hon har vuxit upp med och jag finner inget upprörande i det. Men för andra är ordet "färgade" inte så oskyldigt, och naturligtvis är det hur som helst idiotiskt. Som om en vit som jag vore "ofärgad" och inte nån slags mix av beige, vitt och rosa. När jag läser Mona Masris ord om hur hon som barn önskade vara ljus och blond påminns jag om hur jag själv tvärtom ville vara mörk och intressant. Jag satt i grannarnas trädgård, under ett träd med grenar som nådde ner till marken, och låtsades att jag var en indian. Men likheten mellan Monas längtan att vara ljus och min att vara mörk är bara ytlig - för jag har aldrig behövt uppleva detta: "Att vara icke-vit är att alltid veta att man av världen anses underlägsen."
En av de många som skrivit intressant om Play är America Vera-Zavala i Aftonbladet. "Det finns något för allas fördomar och det finns någonstans där leken tydligt slutar, men det är olika beroende på vem man är", skriver hon. Men just detta kan faktiskt också fungera till nackdel för filmen - ur ett antirasistiskt perspektiv.
Vera-Zavala skriver vidare:

Så kommer då Jonas Hassen Khemiri och kallar Play för rasistisk (Dagens Nyheter 18 nov), men han argumenterar inte för det. Han argumenterar inte för något alls utan försäkrar sig bara om att Östlund också ska förstå att han tycker att det är en bra film. Märkligt. Som antirasist skulle jag nog våga titulera en rasistisk film för dålig, om inte annat dåligt att den görs.

Jag kan bara säga att jag önskar att jag vore lika trosviss. För kruxet - det hemska - är att principen "ingen film/bok/pjäs e dyl kan vara bra om den innefattar dåliga ideal och värderingar" är så toppen i teorin men så svår att hålla fast vid i praktiken. Sipprar inte Strindbergs kvinnofientlighet in i hans verk? Men präglas de ändå inte av stark konstnärlighet? Visst är D. W. Griffiths Nationens födelse en starkt rasistisk film, men hade det verkligen varit bättre om den aldrig gjorts med tanke på dess betydelse för filmkonstens utveckling? Nog finns det antisemitiskt tecknade rollfigurer i vissa av Fassbinders filmer - men är inte dessa filmer på andra sätt också väldigt bra?
Visst kan även ett konstnärligt värdefullt verk faktiskt göra så mycket skada att man kanske kan säga att det aldrig borde gjorts. Kanske borde Shakespears Köpmannen i Venedig aldrig skrivits, åtminstone aldrig publicerats. Men var ska gränsen sättas? Låt oss heller för all del inte vara naiva. Skulle vi göra oss av med alla rasistiska, sexistiska, homofoba etc uttryck skulle verkligen en stor del av vårt konstnärliga och kulturella arv ryka.
Jag tror att Ruben Östlund gjorde Play för att han fascinerades av själva mekanismerna i de övergrepp han på sitt sätt söker skildra. Av möjligheten att utföra ett rån med hjälp av retorik och genom att spela på de givna sociala förutsättningarna. Det är ju precis den typen av socialpsykologiskt tryck han utforskar även i sin förra film. Och jag tror att jag tyckte filmen var bra för att jag delar denna fascination. Jag uppfattade den som sagt inte som rasistisk. Jag såg ingen anledning till det. Den blir inte det bara för att den skildrar en grupp svarta rånare. Den inplanterar inte bara därför en bild av alla svarta som rånare i våra motståndslösa medvetanden. Men jag kunde samtidigt se att Östlunds film helt klart riskerar glida honom ur händerna. Maggropskänslor är det svårt att argumentera mot. Och de som känner sig angripna och oroade av filmen verkar tyvärr ha skäl för det.
Återstår, antar jag, att försöka behålla makten över filmen och inte överlämna den till dem som inte kommer att använda Play i goda avsikter.

Ljudkalendrar och skryter

Idag är det min tur att delta i FLM:s ljudkalender. Jag går ut som trea i ett starkt startfält, direkt efter Lisa Langseth med öppningsscenen till Apocalypse Now och Johanna Paulsson med Rutger Hauers dödsscen i Blade Runner.
FLM har även upprättat ett skribentarkiv på hemsidan, och via det kan man klicka fram nästan samtliga texter jag skrivit för denna publikation. Det börjar bli riktigt många.

Diagnoser, kvinnor och galna vetenskapsmän

En måhända ny typ av kvinnlig film/tv-hjältinna spottas idag både i DN och i ett inslag i Godmorgon, världen! Nämligen "hjältinnan med diagnos". Med, i flera exempel, social och/eller neuropsykiatrisk personlighetsstörning. Rollfiguren Saga i Bron är det senaste mest uppenbara exemplet.
Jag har några funderingar omkring det där. Först och främst att det inte är så konstigt att vi ser rollfigurer med diagnoser då det här med diagnoser och hur de tycks dyka upp i alla möjliga slott och kojor är ett omdiskuterat fenomen just nu. Och, för det andra, att just kvinnan - och främst den i övrigt "högpresterande" medelklasskvinnan - blivit diagnosens ansikte utåt (dess, inte minst, omdiskuterade ja inte sällan direkt ifrågasatta ansikte, för att peka framåt mot ett blogginlägg jag hoppas att jag kommer få tid/ro att skriva).
Men för det tredje så undrar jag samtidigt om skillnaden egentligen är så stor här mellan manliga och kvinnliga rollfigurer. På sätt och vis tycker jag kvinnor verkar blivit lite mer lika manliga rollfigurer i motsvarande kapaciteter. Men att man kanske inte klistrar diagnoser på dem (de manliga) i samma utsträckning. För jag menar, har inte det asociala varit en trend rätt länge? Men har någon gett Dr. House en diagnos? Eller Gunvald Larsson? Är inte, för att ta det hela ett steg längre, i själva verket en viss social och relationsproblematik närmast konstituerande drag hos filmhjältar från Yippee ki-yay motherfucker Willis till andra inkarnationer av Dirty Harry?
I samma Godmorgon, världen! lyssnar jag sen på ett span om galna vetenskapsmän på film. De är inte lika ambitiösa idag, kommer spanaren Göran Everdahl fram till. De har inte lika stora och gudalika planer på världsherravälde. Men att det handlar om män och inte kvinnor är så givet att Everdahl inte ens diskuterade den saken. Och ingen förbindelse drogs till det tidigare inslaget om socialt inkompetenta men mer eller mindre geniala kvinnor a la Salander.
Min personliga hunch är hursom att vetenskapspersoner blivit allt mer domesticerade i populärkulturen, och det inte minst i samband med att de i hög grad tagits i bruk av det ädla brottsbekämpandet. Vi har ju inte minst explosionen av olika sorters rättsmedicinsk expertis. Även där kan man se en högre grad av jämlikhet, och det parat med en hög grad av social inkompetens.
Paret Saga/Martin i Bron kan t ex matchas mot paret Brennan/Booth i serien Bones. Dr. Temperance "Bones" Brennan är ett asocialt vetenskapligt snille medan snuten Booth är den som, likt Martin i Bron, kan väga upp sin partners bristfällighet/okunskap på det känslomässiga/sociala planet.* Ett annat, i viss mån likartat exempel är rättsläkaren Jordan i Crossing Jordan, fast hennes "abnormalitet" handlar mer om problem med anger management och tillit till omvärlden. Liksom "Bones" rör sig Jordan i en charmigt dysfunktionell och familjärt tecknad arbetsplatsmiljö. Om populärkulturen tillhandahåller förebilder för oss i våra dagliga liv - vilket, jag vet, förstås är ett alldeles för enkelt sätt att se på saken - så har den tillåtit oss att vara socialt avvikande bokstavskombinationsmänniskor och personer möjligen i behov av en diagnos under ett antal år nu.

* Till skillnad från vad gäller Martin i Bron är dock inte Booths maskulinitet/potens föremål för utredning i Bones.

Hänvisningar och anmärkningar

I anslutning till förra postningen kan det först och främst konstateras att uppsättningen av SCUM-manifestet och hoten mot densamma diskuterats i det undermåliga debattprogrammet Debatt, och då naturligtvis till övervägande del av människor som inte sett någon föreställning av pjäsen. "Vadå man kan väl ha åsikter om Mein Kampf utan att ha läst den" hojtade den allestädes närvarande Pär Ström, som uppmuntrats av att programledare Belinda Olsson ett dussintal (okej, överdrift, kanske) gånger kallat pjästexten för ett feministiskt manifest. Hon i sin tur kanske, säger kanske, uppmuntrats till detta av bl a Athena Farrokhzads egendomliga påstående att SCUM skulle kunna liknas vid det Kommunistiska manifestet.
Förlåt en gammal inhoppande adjunkt. Men nej. Jag tycker nog inte att jag ser världen lika mycket genom ett sugrör som de munkavlebeläggandesugna moderatmännen när jag ansluter mig till Rakel Chukri och ber att få påpeka att SCUM-manifestet är ett konstnärligt verk, inte ett politiskt handlingsprogram, och att det inte finns någon aktör som är beredd att arbeta efter de (mystiska och självmotsägande) riktlinjer Solanas ritar upp. Skulle någon sådan aktör mot förmodan materialiseras så skulle SCUM möjligtvis kunna bli ett politiskt handlingsprogram för denna individ/dessa individer. Det är då fortfarande tveksamt om texten i sig/för läsekretsen i stort ska ses på det sättet. (Ännu en komplikation här, tydligen för svår för antifeministiska debattörer och debattledare i tv att hantera, är för övrigt att boktexten och pjäsuppsättningen är två olika storheter och att en teaterföreställning kan gå både med och mot den text som föreställningen bygger på/hanterar.)
Att texten inte är ett feministiskt/politiskt handlingsprogram innebär dock, förstås, inte att den inte skulle kunna tala till kvinnor på olika plan. Själv blev jag besviken på den (och då talar jag om boktexten, inte uppsättningen vilken jag inte tagit del av). SCUM talade inte till mig personligen, jag tyckte texten var enahanda, klumpig och trist. Mer fascinerande är å andra sidan de avfärdanden som görs av konservativa män som Johan Lundberg, och som ogiltigförklarar texten på grundval av författarinnans personliga livsöde. "HON BLEV UTNYTTJAD AV MÄN I HELA SITT LIV!" utropar Johan och lyckas få detta att låta som om Solanas därvid vore ett ufo helt utan beröring till andra kvinnor och deras samtliga erfarenheter. (Och innan sugrörsmännen går igång nu, nej, jag menar nu inte att alla kvinnor alltid blir utnyttjade av alla män osv.)

(Uppdatering: som övergång till vad som följer under strecket kan man lyssna på detta inslag i Kulturnytt, eller läsa texten.)
-----------------------------
Ett annat konstnärligt verk som väcker känslor är Ruben Östlunds Play. Även här finns det de som tycks ha problem med att hantera fiktion - främst, förstås, de som tolkar filmen efter sin egen rasistiska förförståelse av verkligheten och menar att den skildrar utsatta vita i händerna på kriminella förortsgäng med invandrarbakgrund, punkt.En annan märklig läsning är Åsa Linderborgs - hon verkar anse att filmen planterar in åsikter om svarta i hennes motståndslösa medvetande:

Efter filmen gick jag till Coop. Det var bara jag där och en pappa med sin son. De var svarta. Inom loppet av en nanosekund rullade min ofrivilligt förprogrammerade hjärna upp samma förvirrade trailer över historiens gång som den alltid gör när jag ser en färgad människa: slavskepp, Tintin i Kongo, bomullsplantage, Rwanda, ANC, Muhammad Ali, familjen Cosby, I have a dream, negerbollar, Malcolm X, barn med flugor i ansiktet, Obama, aids, Idi Amin ... en förortsmobb som stjäl mobiltelefoner.

På sätt och vis är det modigt av Åsa att således avslöja vad som händer i hennes medvetande när hon ser en svart person (och nu är jag inte helt ironisk). Men man kanske också har lite eget ansvar för hur man tolkar och ser sin omgivning - och hur man tar in fiktion, i form av filmer eller andra typer av konstnärliga verk?
Här ska jag dock försöka tygla min egen besserwissrighet. Jag tycker inte att Play är oproblematisk, även om jag tillhör dem som inte anser att filmen är rasistisk, och som tycker den är bra. Och jag känner mig djupt osäker i förhållande till vad jag uppfattar som en vilja att annektera Jonas Hassan Khemiris känslomässiga respons på filmen till ett cineastiskt läger som jag å ena sidan spontant upplever att jag tillhör men å andra sidan tycker i viss mån bygger på en uppförstoring av Ruben Östlund som "allsmäktig" auteur vars verk på något sätt är att betrakta som en slags given "parallell" och återspeglande "verklighet" som inte har större sprickor och som vi alla har att förhålla oss till. Ja, min linje är i och för sig i stort sett enlighet med Hynek Pallas fast i några nyanser mörkare grått, typ. Jag tycker förvisso också att debatten om Play till skillnad från debatten om SCUM (så som den förts) är viktig och intressant och bra på alla sätt och vis utom de främlingsfientliga. Och mina försök att diskutera filmen finns här. 
-------------------------------------
Helt orelaterat vill jag till slut rikta en hyllning till Emma på bloggen Opassande för att hon oförtröttligt fortsätter att vara en internetriddare i det godas tjänst när så många av oss andra veteranbloggare mer eller mindre kroknat i jämförelse. Heja Emma!

En recension och en filmöppning

De inledande meningarna i Michel Houellebecqs roman Kartan och landskapet har noterats av många recensenter - särskilt öppningscitatet "Världen är trött på mig och jag på den". Trött var något jag också blev under läsningen.
Vikten av en god inledande mening gäller inte bara för romaner utan också, som Eva af Geijerstam konstaterar på FLM:s hemsida. (Hon berömmer för övrigt också med, tycker jag, rätta avslutningssentenserna i serien Criminal Minds, och Jonas Holmberg spinner vidare på temat "slutrepliker".) En av mina favoriter vad gäller öppningsreplik - och öppningsscen överhuvudtaget - är Francis Ford Coppolas The Outsiders, en film som liksom Rumble Fish bygger på en ungdomsroman av S. E. Hinton, men helt har fått stå i skymundan av föregångaren.
Det är kanske inte så mycket att bråka om. Rumble Fish är en på många sätt djärvare, mer originell film. Men The Outsiders, som egentligen bara blivit känd för sin Brat Pack-uppsättning i skådespelarlistan, har sina specifika, inte minst emotionella kvaliteter. Som kommer fram redan före förtexterna, då rollfiguren Ponyboy öppnar sitt uppsatshäfte och skriver: "When I stepped out into the bright sunlight from the darkness of the movie house..." Vi hör också satsen i voice over, och bilden går över i ett starkt gulorange solljus.
Att Stevie Wonder-låten som ligger över förtexterna är lite väl smörig kan vara förlåtet, tycker jag, av denna lätt extatiska etableringsscen.

(Här är naturligtvis bildkvaliteten hemsk, ber om ursäkt för det...)

Film vs litteratur, rond femtioelva

Ibland orkar man bara inte bli arg. Ibland lyckas man blunda fast man ser. Lina Kalmteg såg Daren Aronofskys film Black Swan i våras, och blev bortkollrad av sin romantiserade bild av balettvärlden. Men så hör hon en krönika av Nina Björk i Godmorgon, världen! Och då lyfts fjällen för hennes ögon.
Nej, man orkar sannerligen inte alltid bli arg. Ofta blundar man för fördomsfullheten och de tröttsamma klichéerna. Men redan där började jag bli irriterad. Jag visste ju vad som skulle följa. Och mycket riktigt: "Nina Björk, som först nu hade sett 'Black swan', hade ett förträffligt meddelande till världens samtliga manliga filmmanusförfattare och regissörer om vad hon ALDRIG mer vill se på film. Som: två unga kvinnor som kämpar om samme äldre mans gunst, kvinnor som skär sig själva i ansiktet eller underlivet av självhat, lesbiskt sex mellan konkurrerande kvinnor i svarta stay ups och bh:ar, utsläppt hår lika med frisläppt kvinna som bara vill ligga och hår i knut lika med hämmad kvinna som bara vill peta i en sallad med gaffel eller kvinnor som får psykiska sammanbrott iklädda bh och trosor och slår sina huvuden blodiga mot toalettstolen. Som Nina Björk också sa: det gör inget om man inte har sett filmen. Man har sett de erotiserande scenerna förut."
Nå. Man har nu, som Nina Björk också sade, åtminstone indirekt, faktiskt hört även allt detta till förbannelse. Denna ständiga fördömelse av filmer med kvinnor som varken är starka eller vägrar vara offer. Det ständiga utplockandet av scener och bilder ur deras sammanhang, den konsekventa sammanblandningen mellan att visa något och att visa fram något som föredömligt. "Låt mig vara riktigt platt och förutsägbar", säger Björk. Jag säger detsamma.
Det skär i hjärtat att Kalmteg ser sig föranledd att förneka den cineastiska njutning hon kände då hon såg Black Swan då hon konfronteras med den politiska kommissariens utlåtande om filmen. Men det blir värre. Kalmteg fortsätter nämligen med att, märkligt nog via en teaterupplevelse, ifrågasätta hela filmmediet i jämförelse med litteraturen: "Nina Björks manifest gäller naturligtvis mer än filmen. Men när jag försöker komma på exempel med usla, stereotypa kvinnobilder i litteraturen dyker det mest upp ren kiosklitteratur, som Harlequin. Är den så kallade kvalitetslitteraturen bättre på att skildra kvinnor mer nyanserat än vad 'kvalitetsfilmen' är? Eller är det för att litteraturen erbjuder fler tolkningsmöjligheter och inte klistrar fast en bild framför mina ögon?"
Har vi hört det förut. Det är en "kär" gammal vän. Jag struntar i att Kalmteg brasklappar på slutet, dels genom det märkliga resonemanget att hon kanske reagerar mer negativt då hon, till skillnad från under läsning, ser kvinnor förnedras på riktigt (?!?!), dels genom att förkunna att hennes fördom kanske helt enkelt beror på att hon "inte orkar bli arg på litteraturen också".
Låt mig vara riktigt platt och förutsägbar. Jag har ett förträffligt meddelande till alla litteraturchauvinister därute om vilken typ av argumentation och resonemang jag ALDRIG mer vill läsa eller höra. Som: resonemang som totalt bygger på okunnighet och lathet (jag kan efter bara sekunders betänketid ge Kalmteg ett motexempel, Murakamis sexistiska roman Norwegian Wood och filmatiseringen av den, som snarast av-erotiserar handlingen genom att låta alla sexscener äga rum i kallt blått ljus i avsaknad av tecken på egentlig åtrå). Egendomliga hopbuntanden av filmer och företeelser som inte hör ihop (som då Nina Björk jämför Black Swan med Antichrist och menar att båda filmerna estetiserar förstörelsen av kvinnor). Resonemang som tycks förse filmen med en särskild, egen verklighet utan kontakt med den vi har runtomkring oss. Föreställningen om en Filmkvinna, som om man kunde tala om Film som en enhetlig massa. Som om inte snart sagt varje film bjuder på en mängd olika tolkningsmöjligheter. Kan litteraturchauvinisten inte se dem beror detta snarast på hennes egen fantasilöshet och intellektuella begränsning.

FLM x 3

1. Idag kom FLM:s feta nya dubbelnummer, inkluderande en dvd med "funny films of the north", i brevlådan. En av de frågor som numret behandlar är just roligheten i svensk film. Dvd:n innehåller nordisk kortfilm, alltså inte bara svensk. Man kan vara tveksam till den svenska rolighetsgraden men här finns i alla fall både klassikern Elixir av Babak Najafi och underbara (finska) Mother doesn't bowl anymore av Teemu Nikki. Två tungt vägande skäl att vilja ha numret. I textväg finns bland annat en spännande artikel av Malena Janson om Ruben Östlunds Play (som går upp på biograferna typ nu när som helst skulle jag tro) och en blick på kinesisk filmpolitik. Men det är verkligen bara bland mycket annat. Själv medverkar jag, som stående inventarie, med en kort text om Kelly Reichardts cinemagiska revisionistiska västernfilm Meek's Cutoff. 
2. Dessutom har FLM nu en ny fetare hemsida, närmast en nättidning.
3. Där finns bland annat ett fint bildsatt blogginlägg av Jonas Holmberg, som ansluter till hans artikel i Expressen om den senaste filmatiseringen av Jane Eyre i relief mot tidigare sådana. En förvisso intressant och välskriven artikel. Jag finner det dock för egen del mest väldigt egendomligt att Brontës berättelse fortfarande har sådan makt över det kollektiva sinnet. Personligen har jag slutat älska mr Rochester (detta dominante monster), och den nyansförskjutning den välvilliga åskådaren kan se i Fukunagas bild av Bertha Mason, berättelsens Galna Kvinna På Vinden, är så subtil att den närmast är meningslös. Fortfarande är, framför allt, Jane Eyre en asexuell varelse som står i kontrast mot andra galna/kåta/våpiga/patetiska/elaka/dumma/undergivna kvinno- och flickgestalter i herren Rochesters liv, och bara just genom att inte vara så mycket av kropp och femininum kan göra sig förtjänt av en kärlek som också rymmer respekt. Att den senaste filmen är bildmässigt vacker och lite gotisk gör den i mina ögon inte i sig förtjänt av allt beröm den erhållit. Vad tillför den egentligen?
Det krävs hursomhelst ett radikalare grepp om berättelsen än Fukunagas för att Jane Eyre och hennes galna skugga ska slippa ut ur den reaktionära korsetten. Men frågan är väl om det överhuvudtaget egentligen låter sig göras. Det är sant att Jane kräver "hjärtats och känslornas jämlikhet", men den kärlek hon kan få måste bokstavligen vara blind och stukad för att kunna realiseras. Och den galna översexuella (läs: sexuella) kvinnan måste dö.

Rapport från Malmö filmdagar

Skriver om några av de filmer som visades på Malmö filmdagar i veckan. På FLM-bloggen.

Håralienation

Medan Claude Gorettas fina film Spetsknypplerskan visas på Svt undrar jag över varför just detta att arbeta med andra kvinnors hår är återkommande för bräckliga, sönderfallande kvinnor på film. Carole i Polanskis Repulsion gjorde det också. Janice i Family Life berättar för sin psykiater om uppgiften att sopa upp hårhögar från golvet. Filmer från 1960- och 70-talet, då den här typen av arbete kanske bara precis var både typiskt för lågutbildade arbetarklasskvinnor och tacksamma exempel på alienerad och alienerande kvinnlig serviceverksamhet.
Håret och naglarna: de delar av oss som fortsätter växa efter döden. Delar av oss men avskiljbara och alltid på väg bort från oss. I Coenbrödernas The Man Who Wasn't There börjar Billy Bob Thorntons melankoliske frisör plötsligt och bittert filosofera över sitt yrke: här står jag och klipper bort delar av människor, sedan sopar jag upp dem och slänger dem tillsammans med allt annat avfall. I Herta Müllers roman Redan då var räven jägare vet byns frisör när det är dags för en man att dö - "när det blir så mycket avklippt hår från en man att det fyller en hel säck, en stampad säck." Men där är håret mer levande i golvhögarna än vad det är på männens huvud - på grund av kackerlackorna som kryper runt.

Det mest outhärdliga

Knapp vinnare i den måttligt populära tävlingen om "bäst svartast och utvägslösast film" här i bloggens högermarginal blev, välförtjänt, Michael Hanekes Den sjunde kontinenten.
Egentligen är det inget märkligt att uppskatta "feelbadfilm", ändå blir det lätt så att man tar tar udden av det hela genom att samtidigt distansera sig ("ja hehe jag är väl lite av ett pervo som vältrar sig i ångest håhå"). Det finns många sätt att använda sig av konst men ett, som sannerligen inte är mindre legitimt än något annat, är att den kan hjälpa en "fejsa sina demoner", som det heter i en artikel om Rocky och Martin Kellerman i DN.
Nu tycker jag väl inte precis att just Rocky/Kellerman är den som "fejsar allas våra demoner". Jag har svårt att se några demoner där överhuvudtaget - snarare sånadär lite smågulliga plastankor med horn och huggtänder. Om Rocky representerar "vår tids ångest" är det en rätt grund uppblåsbar bassäng vi plaskar runt i, inte precis något farofyllt hav. Haneke skulle bättre platsa i den beskrivningen, alltså som den riktiga demonfejsaren - även om han ibland har en tendens, tycker jag, att låta helvetet vara de andra, de där små och stora borgarna i vars skara han inte riktigt verkar villig att räkna in sig själv.
Den sjunde kontinenten är, hursomhelst, otäck och svåruthärdlig på riktigt. Till skillnad från en Rockystrip om de triviala smårädslor man kan uppleva i samband med att bjuda hem folk på fest.