Fotbollsälvor

Fotboll, den stora ångest- och smärtregleraren, är vad som gäller i dag. Äntligen första matchen i fotbolls-em.
FLM spinner vidare på temat och ställer upp regissörslandslag. Temat är outtömligt. I min strävan att ge borderlinediagnosen ett mer attraktivt ansikte har jag satt ihop ett borderlinelag, bestående av kända personer som, ibland till följd av vad som tycks moget övervägande, ibland kanske i viss mån till följd av önsketänkande, tillskrivits diagnosen. Men jag lägger till ytterligare en person som jag inte sett förknippas med borderline men som jag tycker verkar vara en självskriven kandidat: den yngre Iggy Pop. Han hade självskadebeteendet, aggressiviteten, de dramatiska gesterna, drogerna. På äldre dagar har han blivit lugnare men fortsatt produktiv - på det sättet är han, antar jag, en "bra förebild". (Det är ju också så att många borderlinare, dock inte undertecknad, lugnar ner sig med åren.) Jag tycker att den förtvivlade intensititet man kan höra i exempelvis den här låten talar sitt tydliga språk (fast kanske drivs jag av önsketänkande när jag vill göra honom till "en av oss"):

Anyways. Ett borderlinelag spelar naturligtvis på anfall. Försvaret är desto svagare, men det kompenseras av den uppfinningsrika aggressiviteten i främsta linjen. Första anfallsspelare i mitt lag är Britney "You want a piece of me?" Spears. Hon assisteras av en kedja bestående av Iggy "Open up and bleed" Pop, Amy "Rehab" Winehouse och och Janis "Kozmic Blues" Joplin.
Mittkedjan består av stabilt instabila borderlinarna Kurt "Rape Me" Cobain, Sylvia "Lady Lazarus" Plath och Courtney "Asking for it" Love.
På backlinjen har vi de tunga spelarna. Marilyn "Misfit" Monroe kanske inte är så lång men har en rejäl kroppsbyggnad. Och Jim "Lizard King" Morrison som vi alla vet en överkropp många flickrum besmyckats med. Längst ut till höger har vi, i all sin kungligt imponerande längd, Lady "Heart on my sleeve" Di.
Så vem ska då stå i mål? Enkelt. Naturligtvis Ian "Love tore me apart" Curtis. Hans dymaniska förmåga att använda armar och ben är vida känd.
Men, undrar man kanske, vem i hela friden ska det här laget spela mot? Tja. De kan förstås turnera mot andra diagnoser. Men mest troligt är kanske att de helt enkelt spelar mot sig själva.

Fotbollsporr

Alla mina tre favoritfotbollslag har vunnit fantastiska segrar i år.

Bollen är rundare än vanligt

Jag trodde att han skämtade, den vän till mig som berättade att man tagit fram en vm-boll som skulle ge "mer oförutsägbara" resultat. Men nu har jag ju läst Niklas Söderbergs artikel i Aftonbladet. Och börjat se de många spektakulära vm-missarna i ett annat ljus...

Och om mina stolta men spröda spanska favoriter förlorar mot tyskarna ikväll (finns stor risk för det....) så kommer jag att skylla på bollen.

Uppdat.:  Hur kunde jag tvivla?? Förlåt Spanien!

Manligheten

Jag börjar mer och mer tänka som Malin Ullgren i DN. Varför talar vi så lite om de problem män och manlighet orsakar? Det handlar ju inte heller bara om våld, såvida man inte också räknar in emotionellt (själv)förtryck och oförmåga till ömsesidighet som en form av våld.
En orsak till tystnaden kan vara att vi i grunden likhetsorienterade feminister - vilket så många av oss ju är - inte gärna vill peka ut det ena könet som särskilt problematiskt. Vi vill inte landa i en essentialistisk form av kvinnodyrkan.
Anyway. Isobel Hadley-Kamptz kommenterar Ullgrens text bra. Själv är jag plågad av smärta och sjukdom just nu och orkar inte spinna vidare på temat.
Men en relaterad frågeställning är ju varför halva världen tycks vara beredd att kyssa Diego Maradonas arsle. Visst är han en kul personlighet, det är trevligt med temperament och allt det där - men vad är det som gör att skäggprydda machopaket med revolutionära pretentioner blir så till den grad avgudade? Killen verkar ju i grund och botten inte vara mycket mer än ännu en homofobisk chauvinist-narcissist.

Lite här, lite där. Igen.

- Skrivit ett inlägg på SKMA blogg angående den här postningen.

- Noterar den nyöppnade sajten Expo Skola.

- ... och att The Falls sångare Mark E Smith verkar falla in under kategorin "jobbiga människor man måste älska".

Man ska inte vara sån, men....

Linus Thörnblads 2,23 i en VM-final ligger faktiskt närmare damernas världsrekord (Stefka Kostadinov, 2,09) än herrarnas (Javier Sotomayor, 2,45).

Förnedra en man - gör honom till kvinna.

Lovers of fine arts and culture

Det har varit EM i konståkning hela veckan, jag har suttit klistrad. Fast idag försvann större delen av den utlovade utsändningen på Eurosport i nån utdragen tennismatch. Frustrerad ägnade jag tiden åt att leta upp det här klippet från YouTube - de gamla isdansmästarna Grischuk/Platov från OS 1998:



Det här paret är till stor del ansvarigt för att den skrikigt pippigula, rumbadansande vulgära isdansen så smått och i all ro börjar bli direkt artsy-fartsy. Det fanns de som tyckte att de inte tillräckligt mycket sysslade med traditionell dans, och att det här numret, där de ju använder musik av den minimalistiska kompositören Michael Nyman (musik som användes i arthousefilmen Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare) skulle vara för monotont och dystert. Men idag hörs inte mycket av sånt knarr. I år dansade två av de sex högst placerade paren på EM till brittiska altrockgruppen Muse, högst anmärkningsvärt.
Egentligen välkomnar jag den här utvecklingen, den ligger helt i linje med min egen smak.
Men samtidigt kommer jag på mig själv med att sakna det kanariegula vulgostuket.

Så uppstår en vandringssägen

"Friskis & svettis" vid Möllevången i Malmö har en liten simbassäng med skönt, lätt uppvärmt vatten. Bassängen har bara tre banor, och det uppstår med jämna mellanrum problem då konventionella motionssimmare (som jag själv) försöker samsas med småbarn i föräldrars (d v s mödrars, tyvärr aldrig fäders) händer som utgör små framfartshinder i bassängens grunda del, med personer som övar vattengymnastik längs bassängkanterna och med mindre simkunniga personer som använder bassängen horisontellt istället för vertikalt eftersom de vill hålla sig på en vattennivå där de fortfarande bottnar. Detta kan vara irriterande; själv har jag dock kommit dithän att jag satsar på att smidigt kryssa mig fram genom bassängen istället för att propsa på en egen bana. Så simmar jag också bara bröstsim - värre är det för dem som insisterar på att simma ryggsim och därför saknar förmåga att styra undan för eventuella hinder längs banan.
Ryggsim simmade en äldre kvinna som råkade i gräl med en av horisontalsimmarna för ett par veckor sedan. Hon hade förhållit sig passiv gentemot de båda helsvenska barnsällskap som till att börja med tog upp plats i ena ändan av bassängen, men så snart dessa hinder försvann lade hon aggressivt beslag på en av banorna och stormade fram längs den med högljutt plaskande fötter. Det var bara det att två horisontalsimmande kvinnor - den ena svart, den andra förmodligen med mellanösternursprung - fortfarande uppehöll sig i bassängens mittbälte. Naturligtvis resulterade det i att ryggsimmerskan efter ett tag kolliderade med en av horisentalsimmerskorna. Hon simmade rakt in i den med (av mig förmodat) mellanösternursprung och bråk utbröt. Ryggsimmerskan ifrågasatte horisontalkvinnans närvaro och menade att alla måste hålla sig till den simbassängskonvention som säger att man ska simma längs banor. Horisontalsimmerskan menade att hon hade betalat lika mycket i inträde som alla andra, hade lika stor rätt att använda bassängen som alla andra och använde den efter sin förmåga. Hennes väninna drogs naturligtvis också in i konflikten och de båda avkrävde mer eller mindre ett ställningstagande från mig och den andra mer pragmatiska motionssimmerska som befann sig i bassängen. Vi slöt oss till att problemet var bassängens storlek och inte att någon skulle bete sig på ett otillåtet sätt. Jag för min del hade viss förståelse för ryggsimmerskans dilemma men kunde samtidigt se att det rimligen borde vara mindre problematiskt för henne att gå över till bröstsim, och kunna väja för horisontalsimmandet, än vad det skulle vara för två dåliga simmerskor att behöva simma på den djupa delen av bassängen. Till saken hör också att de båda horisontalsimmerskorna genomgående betett sig på ett hänsynsfullt sätt gentemot oss båda andra motionssimmerskor: vi hade alla fyra girat och väjt för varandra med ömsesidigheten som ledstjärna.
Men det var egentligen inte detta jag ville komma fram till, utan vad jag framför allt vill berätta om med inlägget är det som hände när jag häromdagen återvände till Friskis & svettis för första gången sedan Konflikten. Då stöter jag direkt på ryggsimmerskan i omklädningsrummet, och hon (som tydligt visat sitt missnöje inför min brist på stöd gentemot horisontalsimmerskorna) känner inte igen mig. Genast sätter hon igång och ska berätta om det som hänt den dagen jag berättat om ovan. Hon börjar med att säga till mig att riktigt njuta av bassängen så länge jag kan, innan de som brukar dyka upp efter klockan ett kommer - "de är så otrevliga". Framför allt den svarta damen, negressen, som hade dragit ner henne under vattnet när hon kom ryggsimmandes två veckor tidigare. Där hade hon helt oskyldigt kommit simmandes när hon plötsligt känt en hand på axeln och någon som tryckt ner henne och hållit henne nere under ytan. Dessutom hade vi i hennes version av händelseloppet varit tre simmare som tvingats dela på en bana eftersom de otrevliga främmande damerna lagt beslag på hela resten av bassängen. Och det slutade inte där - kvinnan påstod dessutom att de fortsatt chikanera henne i bastun efteråt, då de skulle ha ifrågasatt svenskans närvaro överhuvudtaget.
Nå, själv var jag aldrig i bastun men tycker det verkar högst osannolikt att det den svenskmobbning ryggsimmerskan beskrev ska ha ägt rum. Trots allt uppträdde de båda horisontalssimmerskorna på ett rekorderligt sätt mot både mig och den andra "svenska" (om hon nu var "svensk", d v s utan invandrarursprung) vertikalsimmerskan. Men framför allt så visste jag ju att alla de andra påståendena som ryggsimmerskan gjorde var grundfalska. Jag var där; jag såg vad som hände. Jag såg att ryggsimmerskan helt enkelt simmade och krockade med den icke-svarta av de båda invandrardamerna, och jag hörde det bråk som följde där det var ryggsimsdamen som ifrågasatte de båda horisontalsimmerskornas närvaro i bassängen, inte tvärtom. Att ryggsimsdamen inte på samma sätt ifrågasatt de till synes helyllesvenska barnsällskap som tidigare tagit upp plats för oss motionssimmare i bassängen fick mig redan från början att misstänka att ilskan nog inte bara hade med den allmänna inskränkningen i ryggsimmerskans rörelsefrihet att göra. Och mycket riktigt kom det till slut, där i omklädningsrummet: "Jag har inga problem med andra nationaliteter, men...."
Det var fascinerande att stå där och lyssna på hur fröet till en vandringssägen sås. Kanske kommer någon så småningom att på sitt sätt återberätta det hela i någon av Skånepartiets närradiosändingar. "Svart kvinna försökte dränka svensk pensionär på Friskis & svettis" kommer det kanske att heta. De kommer hit och tar över våra bassänger. Kanske borde jag ha sagt emot, förklarat att jag var där och bevittnade det hela och att det helt enkelt inte gick till på det sätt hon påstod. Men jag blev liksom förlamad. Jag låter i alla fall meddela på detta sätt: Ingen äldre svensk dam utsattes för trakasserier av invandrare i bassängen på Friskis & svettis vid Möllevången fredagen den fjortonde november. Bara så ni vet det.

Fruntimmersfotboll

Idag har jag sett LdB FC Malmö kicka AIK:s damröv med 1-0, trots omkringslirandet i regndyn. Vi var 417 pers som satt och frös på läktaren, glada för att vi var där. På Malmö idrottsplats. (Till skillnad från Stadion, där herrarna håller till.)
Man kan välja mellan två förhållningssätt. Antingen kan man sura och vara bitter för att damlaget är döpt efter och sponsras av ett företag som säljer skönhetsprodukter - sedan det sparkats ut ur MFF. Eller så kan man välja att bara precis supporta laget och försöka strunta i resten. Och eftersom det är värt sitt stöd så väljer jag det sistnämnda.
Men lite sur är jag ändå.

Idrottschauvinismen

I lördags kväll råkade jag zappa in de danska nyheterna (vi här i Skåne är ju välsignade med dansk tv) lagom till danskt glädjerus över att en OS-guldmedalj i segling som varit ifrågasatt definitivt tilldömts Danmark. Seglarnas tränare (tror jag det var) uttalade sig på ungefär följande sätt om de spanjorer som tyckt att guldet borde varit deras: "Det ska vara riktiga män i sporten, de där latinosarna med sina kvinnliga hårband som lägger sig och snyftar på plan i fotboll, och som försöker fuska sig till en seger, de har inget att göra i en renhårig manlig kamp". (Detta är inte den exakta ordalydelsen för den har jag glömt, men orden "riktiga män", "latinos" och "kvinnliga hårband" minns jag mycket tydligt, liksom hänvisningen till sydeuropeernas förmenta fuskspel i fotboll, denna typiska nordiska projektion som kan ha något att göra med det faktum att det spanska fotbollslandslaget är vida överlägset alla de nordiska fotbollslandslagen tillsammans.) Med ett lätt illamående mindes jag den där hockeymatchen mellan Sverige och Kanada i maj, då den ene kommentatorn extatiskt utbrast "Det här är en sport för män!" efter det att en svensk slagit ner en motståndare på isen. Och så tänkte jag lite på Jan Majlard och hans chauvinistiska krönika om Marta. "Idrotten blir för många en frizon från krångliga jämställdhetkrav och ett rum för ohämmad dyrkan av (maskulin) styrka", tänkte jag.
Nej, det är lögn det där sista. Den där meningen om idrotten som en frizon etc är ett citat ur Eva-Lotta Hulténs recension av en avhandling om Flickor och pojkar i idrottens läromedel (i GP idag). Och när jag tänker efter så var nog mina av feber präglade tankar i samband med det där inslaget på DR1 snarast ett sammelsurium av bilder av Pia Kjaersgaard, den där hockeymatchen, "mandom, mod och morske män", artonhundratalet, sötnosen Fernando "El Niño" Torres etc etc. Det danskchauvinistiska uttalandet visar att nationalism är en faktor som samarbetar med maskulinitetsdyrkan än idag. Kanske är den en faktor vi bortser från lite för ofta när vi diskuterar det där med idrott och genus. Men att det i alla fall pågår en intressant diskussion omkring idrottschuvinismen är helt klart. Inte bara dagens recension i GP demonstrerar det, utan också en tankeväckande ordväxling mellan Kutte Jönsson och Anja Gatu i Sydsvenskan nyligen. (Jag håller på Anja.)

OS och genuspolitik

Jan Majlard slår idag till med en riktigt hjärndöd krönika i Svenska Dagbladet. Han har, skriver han, "fortfarande bara sett en kvinna på OS som kan mäta sig med männen: Marta!" Medan Elena Isinbajeva "fortfarande har en meter upp till landsmannen Sergej Bubka" så är Marta så bra "att hon absolut inte skulle göra bort sig i herrallsvenskan". Ja, för det är vad Majlard tror är det självklara målet för damfotbollen, tydligen. Att "inte göra bort sig" i sällskap med männen. Herregud så dumt.
Mannen är normen, kvinnan avvikelsen. Det har vi som är medvetna om könens olika status fått lära oss, och vi får bekräftelse på detta nästan dagligen. Majlard är en sådan bekräftelse. Han borde istället sluta tänka som en chauvinist och försöka förstå det där med mäns och kvinnors olika kroppar. Kvinnor presterar utifrån sina förutsättningar, män utifrån sina. Ta bort några decimeters kroppslängd och och ersätt ett par skålpund muskelmassa med ett par bröst på Sergej Bubka så får du se hur högt han hoppar.
Dessutom räknas förstås inte klassiskt feminina grenar för Majlard. Själv kan jag i och för sig reta mig något enormt på att de kvinnliga gymnasterna till skillnad från de manliga inte bara ska gymnastisera utan också dansa runt på "graciöst" (d v s otroligt fånigt i mina ögon) sätt - men skälet är att man anser detta vara något kvinnor, till skillnad från män, är bra på. Detsamma gäller för konstsimmet, något männen inte ens deltar i. Hur bra tror Majlard att de få män som sysslar med den sporten hade klarat sig vid sidan av kvinnorna, om de nu fått delta?
Det finns dock enstaka grenar där könsuppdelning inte är nödvändig. Patrik Svensson skrev i förra veckan i Sydsvenskan om en sådan, och den uppenbarligen rätt okunnige Jan Majlard borde tveklöst läsa Svenssons artikel. Jag citerar ur den:

1968 gavs skeetskyttet OS-status och i något slags progressiv yra bestämdes det att män och kvinnor i just denna gren skulle tävla mot varandra. Det gick bra i sex olympiska spel då skeetskytte faktiskt var något så ovanligt som en könsneutral sport.
Sedan inträffade katastrofen: En kvinna vann.
Det var i Barcelona 1992 som den kinesiska skeetdrottningen Shan Zhang vann och slog olympiskt rekord och IOK:s reaktion var den enda möjliga: Kvinnorna kastades ut.
I Atlanta 1996 fick bara män skjuta lerduva och när de kvinnliga skyttarna i Sydney 2000 åter fick tillträde var det under strikt könsuppdelning; en tävling för män och en för kvinnor. För att undvika generande jämförelser skjuter kvinnorna numera dessutom färre skott än männen.

Ibland är jämförelsen kvinna-man på sin plats att göra. Men bara ibland, herr Majlard - och i synnerhet håller det inte att göra en i grunden orättvis jämförelse samtidigt som man blundar för de fall där det är männen, inte kvinnorna, som kommer till korta.

Konjunkturen betraktad utifrån en hörna

Vi passerar den där hörnan nästan varje dag på väg till vårt lokala mattempel. Sedan vi på 1990-talet flyttade till den lägenhet vi nu bebor har hörnan antagit ett antal nya skepnader, alla tämligen perfekt återspeglande konjunkturläget. Först låg där en databutik. Sen kom en billighetspresentbutik, av den typ där man kan finna parfymer som heter nästan likadant som ett känt märke och luktar nästan likadant. Därefter öppnade möbelbutiken Seating Concept, specialiserad på enkelt stilfulla soffor i prisläget mittemellan Ikea och den där dyra danska designen. Nu har alltså soffbutiken gått omkull, och bilden visar vad som komma skall - i dubbel mening. (Om ni inte känner till Lidl är det alltså en tysk matvaruaffärskedja med låga priser, låg status, och dessvärre (i min erfarenhet) rätt låg kvalitet.)

Intressangt idag är i övrigt:
- den där storyn med Världen idags antijudiska debattartikel (se här, här & här)
- en högintressant debatt om höger & feminism, utlöst av en ledarartikel i Expressen - hela alltet kan följas utifrån den här bloggposten
- en kort redogörelse för skeetskyttets historia i Sydsvenskan (jodå, det är jätteintressant, jag lovar)

City idag

Malmö Lund City förstås.
Min krönika finns här. Den handlar om klädkoder och sociala konventioner.
Ett absurt exempel på exkluderande klädkod ges i en annan artikel i tidningen, det handlar om en ung kvinna som inte tilläts träna i Enighets sportcenter - eftersom hon bär slöja. Helt oacceptabelt säger jag. Det finns inget som helst vettigt skäl för en sådan regel - man kan tycka att bruket av slöja är inherent kvinnoförtryckande eller inte, hur man än ställer sig i den frågan borde det stå klart att det inte främjar någons individuella frihet att förhindra denna någon från att ägna sig åt en fritidssysselsättning denna någon valt att vilja ägna sig åt - förhindra med mindre än att denna någon anpassar sig efter en klädkod hon lika lite valt själv som de av sedlighetspolisen övervakade kvinnorna i Iran väljer huruvida de ska täcka sina hårväxter eller inte, vill säga.

Andra inslag i tidningen: Turkarna är de stora vinnarna i fotbolls-EM, skriver Fredrik Lindstrand. Ja, jag är böjd att hålla med. Men Spanien har fortfarande det vackraste spelet. Och jag kommer att bli så nervös ikväll då Spanien möter Ryssland att jag förmodligen inte kommer att kunna sitta kvar i soffan alla nittio minuterna.
Timbuktu protesterar mot FRA-lagen, får vi också veta. Han kanske dyker upp på demonstrationen på lördag. (Klockan 12.00 på Gustav.)

Ps. Fredrik Häréns sommarpratprogram igår: Bullshit 2.0

Doktor i etik uttrycker sig oetiskt

Jag är inte ensam om att ha reagerat på Ann Heberleins artikel

Fläskdebatten

i Expressen. Skribenten Agneta Blomqvist menar rentav att Heberlein ger uttryck för

En nazistisk människosyn

(fast man måste ju inte alltid spela ut nazistkortet varje gång någon uttrycker förakt, tycker jag).

Heberleins artikel gick ut på att det finns en, för att travestera ett utmärkt tyskt begrepp, kulturchiceria - eller rättare sagt Nina Björk - som slår ner på lyxshopping medan tjocka människor ur arbetarklassen, vars konsumtion och val av kommunikationsmedel Heberlein ser som ett större miljöproblem, går fria från kritik. Detta söker Heberlein råda bot på genom att ohämmat uttrycka sitt äckel inför

feta människor i illasittande kläder, människor som av allt att döma styrdes av sina allra lägsta begär, människor som fortsatte att äta långt efter det att de var mätta, människor som för länge sedan fått sina grundläggande behov av mat och vatten tillfredställda men ändå – ändå! – fyllde tallriken till bredden en gång till.

Bakgrunden är en (naturligtvis mer eller mindre ofrivillig) tripp ombord på ett av Silja Lines flytande nöjespalats, en riktigt sjaskig miljö. En miljö Heberlein, meddelar hon oss, arbetat som städerska i. Kanske tror hon att hennes erfarenhet av att ha torkat upp spyor ur de flytande nöjespalatsens handfat ger henne ett moraliskt alibi för sin hänsynslöshet. Men jag tycker det är svårt att ursäkta de formuleringar som sticker ut huvudet här:

De feta människorna som trängs kring smörgåsbordet konsumerar i genomsnitt 18 procent mer kalorier än normalviktiga, vilket bidrar både till livsmedelskrisen i världen och till klimatförändringen.
Det går bra att hetsa mot det vackra folket som köper Hermèsväskor – men de mindre vackra som lägger sina slantar på tyska chips och storpack importerad pizza, som göder sina barn med sockrade frukostflingor och läsk, angår inte deras begär mig?/---/
Vidare använder feta människor i högre utsträckning än normalviktiga bil, buss och andra transporter, vilket leder till större utsläpp av växthusgaser. Egentligen ett ganska självklart resonemang – tjocka människor äter mer och rör sig mindre. Det är därför de är tjocka, eller hur. /---/
Dålig ekonomi och låg status ger sämre matvanor med övervikt som följd. Därför är det känsligt att kritisera feta människor och deras glupande aptit (stackarna, nåt roligt ska de väl ändå få ha?). Därför är det lättare att hacka på den där symboliska väskan om och om igen. Sparka uppåt applåderas alltid.
Men om det inte bara handlar om applåder, om det faktiskt handlar om en genuin oro, kanske det är nödvändigt att sparka också i det feta, slappa, ömkliga hullet? Även om det är äckligt.


Blomqvist påpekar att fetma också kan vara sjuklig. Det kan handla om en dåligt fungerande bukspottskörtel. Även där det inte finns någon sådan förklaring ter sig Heberleins förmenta frispråkighet - de är tjocka för att de äter mer och rör sig mindre - som en till dumhet angränsande simplifiering, som inte räddas av den nödtorftiga efterföljande sociologin. Men framför allt har väl, påpekar Blomqvist, också tjocka människor existensberättigande. Jag skulle vilja fylla på och säga att tjocka människor har väl inte bara rätt att få finnas till utan också rätt att visas respekt som människor.
Heberlein svarar Blomqvist med att undvika det centrala - det egna språkbruket och de värderingar som visar sig däri. Istället pekar hon på att hon minsann stödjer sig på en artikel i ansedda The Lancet, som handlar om frosseriets miljökonsekvenser. Jag undrar om artikeln i The Lancet också rekommenderar oss att sparka i det feta, slappa, ömkliga köttet (även om det är äckligt). Att Heberlein dessutom flera gånger ogillande beskriver Björks konsumtionskritik som översittaraktig (Björk är, får vi veta, "docerande") tyder, skulle jag vilja påstå, på en totalt obefintlig självinsikt. Hur mästrande tror du att du själv framstår som för en överviktig människa, Heberlein? Fast det är klart, "sadistisk" är kanske ett bättre ord än "mästrande" i ditt fall.

Expressen presenterar Heberlein som nytillkommen medarbetare. Jag har aldrig sett henne skriva på samma sätt i Sydsvenskan. Jag undrar om Expressens kultursida har någon slags avtal med sina medarbetare, som säger att man gärna ska skriva så brutalt som möjligt på deras sidor. Man ska vara sådär naket rå, liksom. Well, det kanske funkar ibland - när man slår åt rätt håll. När man faktiskt har en poäng. Men inte när det främsta syftet verkar vara att självrättfärdigt och med fel adress söka hämnas på dem vars spyor man en gång torkade upp - och att som bonus få räcka finger åt dem som kritiserar den typ av konsumtion man själv (enligt Heberleins egen utsago) gärna ägnar sig åt.
-------------------
Rekommenderad läsning denna dag: Kirira skriver om makthavares arrogans, Emma uppdaterar en översikt över övervakningslagar, Claes Krantz efterlyser en socialdemokratisk kamp mot nyfattigdomen och Vänstra Stranden kommenterar detta med universitetsavgifter för utländska studenter.

Nu börjar strax kvällens semifinal, jag är taggad. Tyvärr gissar jag att turkarna tar slut nu mot tyskarna. De har iofs verkat klara av allt genom ren viljestyrka under tidigare matcher - men herregud, nu är halva laget borta p g a skador och utvisningar medan Tyskland har det väl förspänt för sig. Men nu är jag igång igen & tjatar om fotboll...f'låt.

Tidens tecken

Direkt efter FRA-omröstningen kommer nyheten att USA ökat sina befogenheter för telefonavlyssning.
It's a global thing baby.
Och vi medborgare är hänvisade till att i all maktlöshet försöka tolka och förstå tidens tecken.
Men det nöjer vi oss förstås inte med. Emma berättar om planerade protestaktioner.

Som vanligt innebär politisk vrede att kreativiteten flödar fritt. Men jag blir lite beklämd av att så mycket vrede riktas mot de "unga klämda" (Federley, Johansson, Sigfrid & fler) medan förhållandevis lite vrede riktas mot dem som hållit i partipiskorna. Kanske har jag själv bidragit till drevet något - detta är också självkritik. Det är så lätt så lätt för oss att i all trygghet i hemmets lugna sitta & ge uttryck för våra åsikter via ett tangentbord - ibland under alias t o m. Visst innebär FRA-lagstiftningen (och inte bara den) att risken för att ett fullskaligt autoritärt samhälle kan införas har ökat dramatiskt. Men vi är inte där idag. Vi bloggare befinner oss (den överväldigande majoriteten av oss alltså) i en helt annan situation än de som trakasserats, pressats och kanske t o m hotats (med uteslutning) av människor de jobbar tillsammans med och ser som allierade i en politisk kamp de tror på. Att vi dessutom befinner oss i ett motsatt drev där vi piskar på varandra i vår ilska och rättfärdighet bör också hållas i åtanke. Det är enkelt och bekvämt att hänvisa till riksdagspolitikers feta löner och karriärer, att helt förklara den sviktande moralen med köttgrytedynamiken - men då bortser man helt från hur gruppdynamik och mänsklig psykologi kan fungera. Riksdagspolitiker, även fega sådana, är inte mindre människor än andra. Och det är när man befinner sig i en utsatt minoritet, när man riskerar något, som ens mod och integritet prövas. Handen på hjärtat - är Du, kära läsare, i den situationen?

Jonathan har skrivit en läsvärd postning om hur man gärna, och felaktigt, vill förminska motståndet mot FRA genom att tala om det som "enbart" ett nätuppror med allt vad det innebär av lågstatus. Bloggosfären är ju i viss mån stigmatiserad, sedd som en samling gapiga, brutala och ansvarslösa individer, och det är klart att om motståndet ses som intimt länkat med detta så kanske man inte tycker det behöver tas på stort allvar alltid.

Mary ger perspektiv på det där med partipiskan och dess vidrighet.

Farmor Gun tar upp djävulskapen att lägga ut personliga uppgifter om FRA-anställda på nätet. Detta är förstås helt oacceptabelt. Jag fick f ö nyss en lång kommentar (anonym naturligtvis) som listade FRA-anställda och uppgifter såsom hemadress, kreditkortsnummer mm. Vidrigt. (Avvisade naturligtvis kommentaren - här framträder en av fördelarna med att använda sig av kommentarsgranskningsfunktionen.)
---------------------------
Jag vet att fotbolls-em är mindre viktigt, men jag måste bara: visst är det kul att tyskarna kallar Bastian Schweinsteiger för "Schweini"?

Jaha. Nähä.

Ett kort ögonblick iförrgårkväll tyckte jag att det där med återremitteringen ändå var en halv seger. Som före detta politiskt aktiv i kommunpolitiken (små riksdagsgrupper i miniatyr) vet jag att det där med återremittering ofta ter sig som det enda praktiskt möjliga sättet att kasta lite grus på maktens på förhand uppgjorda viljeriktningar (oavsett om makten innehas av sossar eller borgare). Men om det ska vara någon mening med återremittering ska det handla om att man sätter sig ner och låter beslutet det handlar om dras några varv till, tänker efter några extra mil. Inte om att (vilket det i realiteten oftast handlar om) nödtorftigt plåstra igen en bristfällig idé. Framför allt inte om att plåstra igen en bristfällig idé under en lunch med enda syfte att rädda en regerings anseende.
Förutom det faktum att vi nu antagit en skrämmande lag har FRA-historien på ett ovanligt tydligt sätt demonstrerat det politiska spelets - med dess riter och dubbelmoral - fullständiga otillräcklighet och absurditet utifrån ett medborgarperspektiv.
Jag har inte mycket mer att tillägga, jag avslutar istället med att citera ur Patrik Svenssons artikel i Sydsvenskan idag:

"Det var ett sällsynt välregisserat teaterstycke den borgerliga alliansen uppförde vid tisdagens FRA-debatt. Först ett tårdrypande tal från symbolgestalten Fredrick Federley och krav på ytterligare integritetsskydd. Sedan försvarsministern som läste innantill från ett förberett anförande om att visst kunde man se över integritetsskyddet. Och så klimax med Federley som sa okej, då yrkar jag på återremittering.
Så hade både Federley och regeringen räddat hedern från den chockartade upplevelsen av en ny politisk verklighet som för första gången visade sin fulla potential.
Eller hade de? Var detta verkligen lösningen och slutet på det hela? Nej knappast, inte nu när demokratin verkligen blivit varm i kläderna. Inte när den där återremitteringen egentligen inte förändrar ett smack för själva grundproblematiken.
/---/
Det kommer att krävas mödosam genomlysning och diskussion för att ställa allt till rätta igen. Det enda positiva är att vi har fått en ny och kraftfull plattform för en sådan process. Räkna med fortsatta hårda bandage i bloggvärlden."

Läs också: Cattis, diver007, Jacob S, Jimpan 1, Jimpan 2, Jonathan, Kalle P, Emma, Det perfekta tomrummet, Röd libertarian, Thomas Tvivlaren, Farmor Gun, Anna T, Marys moderata karameller, Rick F, Projo.
Den enda möjliga hjältinna vi fick se var alltså Camilla Lindberg.
Men det finns ju, som Christopher Kullenberg spekulerar, möjligheten att det ligger någon slags överenskommelse bakom det också.
Hennes enda nejröst utgjorde förvisso aldrig något hot.
--------------------
För övrigt så har jag fått en ny idol i mitt panteon av fotbollslandslagstränare: Guus Hiddink. Han borde naturligtvis ingått i min lista av landslagstränare ni kan rösta på i den lilla opinionsundersökningen till höger. Men nu gör han inte det. Förlåt Guus. Förlåt alla.