Omdömet

Min uppfattning om Peter Fröberg Idlings debutroman Sång till den storm som ska komma skilde sig rätt radikalt från den gängse. Nu är jag inte så osäker på min egen omdömesförmåga (detta är kanske det enda område där jag har hyfsat bra självförtroende) att den här saken får mig att skaka i mina grundvalar. Men det kändes ganska skönt att inte vara helt ensam om att hysa en avvikande uppfattning (och det finns åtminstone någon till utanför nätet...).
Uppdatering: Margareta Flygt i Smålandsposten var inte heller förtjust.

Värdet av en bok kan annars enklare och på ett mer entydigt sätt avgöras då det handlar om ett fackverk som använder sig av tveksamma, rentav felaktiga källor. Torbjörn Jerlerup har granskat Ingmar Karlssons bok Bruden är vacker men har redan en man och funnit att så är fallet där. Förläggare och författare slår ifrån sig. Sedan visar det sig att de båda, var och en för sig, i självförsvar hänvisar till en källa som alla med ett minimum av kritisk tankeförmåga intakt kan se är mer än tveksam, ja direkt förkastlig. Detta sker helt öppet. Låter det absurt? Ja, det är det också. Och ska läggas till Karlssons redan tidigare uppvisade totala brist på omdöme.

Uppdatering: Här kan ni se ett exempel på den typ av material som finns på den sida Karlsson åberopar som sanningsvittne angående sionismen. Det är lite som att åberopa en grupp råfundamentalistiska kristna kvinnor som anser sig skola tiga i församlingen som sanningsvittnen angående feminismens grundtexter.  Men tyvärr finns det många som inte tänker längre än näsan räcker, och tror att "jaja, kommer det från judiskt håll så är det väl ok – då kan det ju inte vara antisemitiskt!" Den typ av små, extremistiska sekter som True Torah är en av används gärna som exempel på "goda judar" av svenska och andra antisionister, som ett slags alibi som ska bevisa det anti-antisemitiska uppsåtet. Bakom det döljer sig en otrolig intellektuell slapphet. Man bryr sig inte om att ta närmare reda på vad de egentligen står för.

Observations from a borderland

När jag fick min borderlinediagnos var jag inte riktigt medveten om hur stort stigma just denna diagnos kan innebära. Jag visste förstås att den kunde förknippas med "omöjliga patienter", sådana som betraktades med bävan och ogillande av psykoanalytiker och psykiatrisk vårdpersonal -- men trodde att detta var något på utdöende, en gammaldags och dömande attityd som givit vika för dagens mer robust pragmatiska inställning till detta med diagnoser och de egenheter som hänger samman med dem. Jag visste förstås dessutom att det är en lite skitigare diagnos än de som just nu är på modet, och jag var naturligtvis medveten om att den faktiskt innebär problem inte bara för mig själv utan ibland också för personer i min omgivning; problem som kan bli blodiga, såriga och skrämmande.
Men med "blodiga" menar jag inte något som har med mordlystnad och ond bråd död att göra, nej jag använder ordet metaforiskt. I tv-serien Criminal Minds, som jag har en olycklig förkärlek för, är den blodighet som hänger samman med borderline däremot högst reell. I minst två avsnitt sägs gärningsmannen för dagen lida av borderlinestörning och därför sakna förmåga att sätta sig in i andras lidande. Jag har inte tagit detta så mycket på allvar, men ändå noterat saken med viss frustration. Som ett missförstånd man hoppas inte har någon praktisk betydelse, men sätter sig i beredskap för att kunna hantera om det skulle visa sig ha det. Om det skulle visa sig att någon verkligen tror att man som borderlinare också är en psykopat och potentiell mördare.
Några vänners chockade reaktion när jag berättade om min diagnos började emellertid få mig att förstå att det finns en utbredd, negativ syn på borderline som hänger ihop med föreställningar om en manipulativ, närmast illasinnad attityd till omvärlden. Och när jag nyligen läste boken Hotande närhet -- om borderlinerelationer av författarparet Thomas Silfving/Gunilla Nilsson ångrade jag definitivt att jag varit öppen med att jag har en borderlinestörning. En så negativ och faktiskt direkt föraktfull bild av det hela hade jag inte förväntat mig möta i dag. Men den här boken inte bara finns utan har rent av getts ut i tre utgåvor av vilka den senaste kommit i år.
Nu är katten ute ur säcken ändå. Och egentligen tycker jag ju att man bör kunna vara öppen med sådana här saker och att jag inte förtjänar bli bemött på ett särskilt sätt, framför allt inte på ett sämre sätt än andra på grund av min diagnos.
Just detta lär hända om de jag träffar på läst Silfving/Nilssons bok. Framför allt skulle väl knappast någon som läser boken och inte ifrågasätter den vilja ha en närmare relation med mig. Nej, och jag är inte den enda borderlinare på nätet som oförsiktigt nog läst och som reagerat på det sätt den bygger upp till. "Om jag precis fått veta att min kärlek hade diagnosen IPS (= emotionellt instabil personlighetsstörning = borderline, min anm.) och gått till biblioteket för att låna böcker i ämnet och fått denna bok i min hand skulle jag troligen göra slut", skriver bloggen DIAGNOSTICERAD. Hen citerar stycken ur boken och avslutar: "Jag vet att jag inte borde ha läst boken och att jag i efterhand inte ska ta så allvarligt på det jag läst, men det är svårt att glömma. Boken genomsyras av en 'mellan raderna text' om att du som anhörig, som läser skulle göra bäst i att lägga benen på ryggen." 
Jag känner precis som bloggaren i fråga. Det är svårt att komma ifrån känslan av att ha fått just vissa av de katastrofkänslor man kan ha som borderlinare bekräftade av läsningen: att vara någon ingen kan stå ut med (någon man inte ens själv står ut med), någon ingen kan älska, någon som inte kan något och som varken kan bli bättre eller ens förtjänar behandling. 
Jag skulle dock vilja påstå att avståndstagandet och uppmanandet till avståndstagande inte står att läsa mellan raderna utan uttrycks tämligen rätt på. 

De flesta partner till borderlinepersoner kan nog (...) intyga att det inte finns något enkelt sätt att avsluta ett borderlineförhållande. Det är ju bland annat vid verkliga och/eller fantiserade separationer som problematiken gör sig påmind. Och det med kraft. En kulinarisk liknelse är passande: Det är som mozzarella på en läcker pizzabit. Hur långt från munnen man än drar pizzabiten blir oststrängen bara tunnare och längre, utan att nödvändigtvis brista. Till dig som anhörig är vårt råd mycket enkelt: Använd kniv och gaffel.

Genomgående används nedvärderande ord för att beskriva borderlinepersoners beteende och inre. Om så kallat "inåtagerande" borderlinare heter det inte att de, till exempel, verkar osjälvständiga och behövande, utan "hjälplösa och inställsamma". Borderlinare i det stora hela är inte djupt osäkra utan har narcissistiska krav på omgivningen (för dem är det bara "jag, jag och jag som gäller"). De blir inte förblindade och översvämmade av sina egna rädslor och föreställningar om omvärlden utan saknar empati och agerar därför ut mot andra "utan hyfs". Som tur är för mig och andra som får komma i åtnjutande av faktisk behandling mot borderlineproblematik finns det kompetenta psykologer, psykiatriker och annan vårdpersonal som har andra sätt att se på saken, som menar att brist på empati inte har med borderline att göra, och som bemöter oss med samma respekt som de bemöter andra. Dessa författare däremot, som sysslar med klinisk verksamhet, går till och med så långt som till att ge rådet att i vissa fall avvisa borderlinare som verkar för jobbiga med orden "kom tillbaka när du mognat lite". Pliktskyldigt nämner de mot slutet DBT-terapi som effektiv mot denna problematik, men de känner uppenbarligen inte till MBT och andra nya terapiformer som är utformade för att passa borderlinare och deras sätt att fungera (ungefär som den traditionella psykoanalysen utformats för att passa vissa former av neuroser som var utbredda vid en viss tid och plats). En kompetent och ansvarsfull behandlare borde hänvisa en "omogen" borderlinepatient till någon behandling som passar henne, eller råda henne att försöka finna någon sådan, snarare än att köra iväg henne och lämna henne ensam med sina rakblad, sin sprit eller vad hon nu kan ta sin tillflykt till.
Dessutom gör författarna klart att borderlinare saknar kompetens. Till allt. 

Människor i borderlinepersoners närhet märker ofta en hisnande diskrepans mellan borderlinepersonens självuppfattning och hur de upplevs av omgivningen inom vissa "kompetensområden". När borderlinepersoner med plötslig frenesi verkar ta sin an en uppgift på ett kompetent sätt och uppträder påtagligt självsäkert, och anhöriga gång på gång ser att de inte ens klarar av de mest elementära vardagsgöromål utan allvarlig ångest och påfrestning eller påtaglig energiförlust, kan man tala om ett slags pseudokompetens (...). Ett annat intressant och tankeväckande fenomen i detta sammanhang är att i borderlinepersonens värld får ingenting vara vad det är. För att dölja sin brist på färdigheter och relationskompetens -- och i stället för att låta människor och ting vara -- kan borderlinepersonen på det mest "charmerande" och övertygande vis se till att sakernas, tankarnas och känslornas naturlighet försvinner och liksom sugs upp av hennes tankeströmmars obevekliga automatiksorl. Hur många gånger har du som anhörig inte suttit och inom dig konstaterat att "hon kan ju faktiskt inte det här", men inte vågat yppa det av rädsla för det vilda raseri (eller någon annan fullständigt oproportionerlig konsekvens) som då blir följden (....).

 Trots en del pliktskyldiga ord om hur det finns en unik person "bakom diagnosen" etc, så hamras budskapet om den hopplösa och mindervärdiga borderlinepersonligheten in. 

Stora ord som lojalitet, kärlek, empati, sorg, möte, andligt, viktigt, utbränd, relation, ömsesidighet, respekt, tillit, förtroende, terapi/terapeut, ödmjukhet, kränkthet, ansvar och omtanke betyder för en borderline ungefär detsamma som klirr, knirr, sprutt och fnirr.

Det är inga små hävdanden som görs här om en sammanlagt rätt stor grupp människor. Det är möjligt att, som hävdas i ett par kommentarer till bloggen DIAGNOSTICERAD, en del anhöriga kan uppleva att de får upprättelse efter jobbiga konflikter med borderlinestörda under läsningen av denna bok. Men de borde rimligen kunna stödjas också med hjälp av litteratur som inte förnedrar de borderlinedrabbade.
Jag kan bara hoppas att boken inte används i undervisning av exempelvis psykologstuderande eller i olika terapiutbildningar. Dess attityd är helt förödande. Jag skulle till och med vilja gå så långt som till att kalla den farlig.
Att den dessvärre fått genomslag visas inte bara av de tre upplagorna utan också av att författarna använts som experter i Idag-artiklar i Svenska Dagbladet, där hårresande och för mig (som alltså är borderlinare) extrema berättelser om rättsprocesser och direkt psykisk misshandel tas upp. Den gången gick Anna Kåver (som arbetat mycket med borderlineproblematik) in med kritik mot det perspektiv som framfördes. En kritik paret Silfving/Nilsson uppenbarligen inte tagit till sig av.

Thomas Silfving tycks, såvida det inte finns två med samma namn, också ha arbetat för företaget Landmark Education, som beskrivits som en sekt och anklagats för att ha drivit människor in i psykos. Silfving bemöter detta här. För mig kastar detta ytterligare tvivel över hans kompetens och omdömesförmåga.       

Uppdatering: Angående detta med att vara öppen med sin diagnos och längtan efter att bli accepterad och förstådd vill jag citera två stycken ur Kiera van Gelders vackra och välformulerade text "Inhabited by a Cry: Living with Borderline Personality Disorder" i antologin Borderline Personality Disorder. Meeting the Challenges to Successful Treatment:

I have to admit that I'm nervous. By identifying myself as a person with BPD, I run the risk of losing my credibility. Who, I have to wonder, would hire a person admitting to being a borderline? And more importently, who would willingly enter into a relationship with him or her? Like many people with BPD, I'm excruciatingly sensitive to other people's perception of me. At times, a negative word or look can drastically redefine how I feel about myself. It even has a physical effect, like being hit with a soccer ball in the solar plexus. With this kind of vulnerability, it seems almost masochistic to publicly associate oneself with a disorder that has such negative associations. But here's the catch: enduring human connection and mastery comes only after facing oneself and sharing that self with others.

To be alone with this condition is almost unendurable, and that is the real tragedy of borderline personality disorder. Our symptoms -- the cry, the desperate clawing for a savior or a fix, the consequences and remorse of being unable to manage our reactions -- only shame and isolate us more. In showing my face as a person with BPD, I run the risk of more shame and isolation. This compounded impact of the illness perpetuates the deep sense of ugliness so many of us feel. How do people with BPD live with the disorder when we are still unable to share it with the world?
How do we have faith that we can get better if those who survive this ordeal disappear and the success of their recovery is measured in the distance between themselves and the borderline label? 

Identitetsproblematik

Ett litet gäng filmer som handlar om könsidentitet, eller könsöverskridanden, -överträdelser eller vad man vill kalla det, har hittat till biograferna i år (Pojktanten får dock inte premiär förrän i september). Jag skriver om dem i en krönika i Kristianstadsbladet i dag.
Mer komisk, nej rent ut sagt grotesk, är den identitetsförvirring som Ingmar Karlsson skapat omkring skribenten Anna Ekström. Jag försöker och försöker förstå hur det har gått till i Karlssons hjärna när han slöt sig till att en skribent som skriver under eget namn skulle vara anonym(!) och egentligen inte finnas. Ännu konstigare är det att många nu faktiskt kallar Anna Ekström för anonym. "Den anonyma Anna Ekström...." Man ser det på Facebook, Flashback, lite varstans. Och att en antisemitisk pöbel är snart att ta till sig tanken att det är själva Mossad, eller nåt, som ligger bakom namnet Anna Ekström, är förstås inget man undrar över, men att många andra utanför denna direkta "pöbel" också tänker i någon form av liknande banor är nästan skrämmande. Naturligtvis är det också oerhört komiskt. Att tänka sig att någon eller några under åratal skulle utge sig för att vara denna skribent och delta i debatter som främst rör antisemtism men, som kamouflage, också gå i polemik mot Sverigedemokraterna, diskutera synen på religion i samhället, katolicism m.m. Ringa runt till redaktörer och andra (jag känner personligen två personer som pratat med Ekström i telefon) och då kanske anlägga en speciell "Ekström-stämma", för att så småningom kuna sätta sin krona på verket, vilket då skulle vara att förtala Ingmar Karlsson och inleda en kampanj mot honom.
Tankegången är lika bisarr och skrattretande som fascinerande, och jag kan bara förstå den som en exemplarisk demonstration av paranoid antisemitism. Här, tänker sig Karlsson & kompani, ser vi hur "de" i praktiken stämplar all israelkritik som antisemitism och därmed tystar den! De maskerar sig och bakom var och en av dessa masker ligger det större och mäktigare intressen! Det var ju också Svensk Israelinformation som Karlsson först tänkte sig skulle ligga bakom namnet Anna Ekström. Och på hans Facebooksida skriver kompisen och vapendragaren Gunnel Werner: "Otroligt att de inte fattar att de är utnyttjade av en ledare, som tror sig var smartast av alla Guds utsedda." Någonstans drar en ondskefull entitet i trådarna till alla marionetter som duktigt dansar till den musik som ska föra oss alla -- utom De Utvalda, herrefolket -- utför stupet....

Några steg från verkligheten

Det är Kallbadhusets motto, Kallis på Ribban. "Några steg från verkligheten." Det har alltid irriterat mig lite. Meningen är förstås att understryka den avkoppling man kan uppleva där. Det ska vara en plats för tystnad, njutning, me-time, kanske kontemplation. Men, brukar jag tänka, kan inte detta få rum i "verkligheten"? Vi talar så ofta om verkligheten som något strängt och krävande, hårt och onjutbart. Verkligheten är grå, minsann, och man ska inte komma och tro nåt annat. "Sådan är verkligheten!" mästrar vi någon som klagar på ett eller annat onjutbart fenomen. Och då kan det handla om något som onekligen tillhör verkligheten men som kanske hade kunnat undvikas eller förändras. Accepterandet har övergått i ett ideal: det är som att det inte får bli för bra. Man ska minsann inte tro att... och gör man ändå det, då befinner man sig utanför verkligheten.

En kortare vistelse på en psykiatrisk klinik fick mig att se mottot på ett annat sätt, men jag tyckte då alltså att det passade in på den plats där jag befann mig. Det var en annan plats, full med andra människor, och vita skepnader som lät oss vara dessa andra. Jag tyckte att verkligheten bara visade upp sig genom tv-apparaten och de veckotidningar som låg runtomkring i dagrummet. Den var dock inte grå för mig utan tvärtom på en gång skinande blank och något likgiltigt. Tv 4:s morgon-tv, som jag annars aldrig tittar på, befolkades av varelser med hård dockhud och kinder som polerade juläpplen. Deras kroppar tycktes ofantligt stora, som om de vore rörliga pelare drivna av en mekanism som var ogripbar för oss utanför. De var helt enkelt en slags övermänniskor, som jag dock inte kände något begär att tillhöra och heller inte kunde.
Varje morgon pågick dessutom ett gigantiskt slöseri där inne bakom den lysande skärmen. Programledarna drack champagne med inbjudna gäster utan någon särskild anledning. Borden dignade av skålar med godis, kakor och desserter. Rutinmässigt skrapade någon på en överdimensionerad trisslott och kunde gå hem som miljonär -- det var vinst varje gång. Det var som att titta in i en sagovärld, fast jag visste att det i stället var den så kallade verkligheten och den var inte för mig. Jag kunde titta på den men varken nå den eller känna något inför den. Jag kunde inte följa de samtal som fördes i den och de olika rörelser och handlingar som utfördes tycktes mig meningslösa.
Vändpunkten kom när jag plötslig såg Karl Dyall och hans träningsrörelser som vansinnigt absurda, och började skratta. När jag några dagar senare reste mig från soffan för att slippa höra Fibes, Oh Fibes! spela var det dags att åka hem. Världen, den så kallade verkligheten, hade blivit lite mattare på ytan men också en plats som innehöll vissa variationer och valmöjligheter.

Jag är glad att jag fick komma till den där kliniken och vistas några steg från verkligheten ett litet tag. För de flesta andra där var vistelsen betydligt längre. Det var inte perfekt, men det var ingen plats att vara rädd för och bristerna handlade -- naturligtvis -- om resurser. Maten räckte inte alltid till. Det rum jag till att börja med låg i hade gardiner som inte gick att tillsluta (absurt eftersom det gick att titta in från byggnaden mitt emot, och eftersom det ska vara en plats där man kan avskärmas och avskärma sig).
Vissa morgnar låg det någon bakom en skärm i dagrummet -- någon som det egentligen inte fanns rum för. Rimligen finns det också de som kanske behövt bli inlagda men i stället blir hemskickade. Jag har som patient haft både negativa och positiva upplevelser av psykiatrin, men de positiva överväger. I mitt fall har alltså mantrat "Det finns hjälp att få" inte visat sig vara en tom fras, och jag är övertygad om att många andra gjort samma erfarenhet. Men jag blir rädd när jag läser om nedskärningarna inom psykiatrin i Göteborg (och på andra platser!), och undrar hur väl de rimmar med den "noll-vision" för självmord som ska råda i riket. I vanlig ordning ska problemet med oss dårar förskjutas till något annat ställe, och nu är det meningen att så mycket som möjligt ska lösas inom öppenvården. Det är väl ett logiskt steg i den utveckling som inleddes med nedmonteringen av de stora institutionerna. Det fanns goda bevekelsegrunder för den men med facit i hand kan man fråga sig om det inte hade varit bättre att försöka åstadkomma förändringar inom systemet i stället för att slå sönder det med resultatet att människor kastades ut i en verklighet de inte kan vara i. Jag är inte säker på att jag tror på ideologin att människor med psykisk sjukdom tvunget ska vara "ute i samhället" i möjligaste mån. I synnerhet inte i dagens strömlinjefornade "arbetslinjetillvaro" som verkligen tycks gå ut på att skära bort så många refugier och fristäder som möjligt. Vissa behöver vistas några steg bort från verkligheten, och om det tillståndet skulle vara ett helt liv så må det kanske helt enkelt vara så.

Diagnosfeber?

Det som ser ut som en rent epidemisk ökning av diagnostillskrivning har ju diskuterats en del på sistone, exempelvis härom månaden i tv 4:s Kvällsöppet och i P1-progammet Godmorgon, världen! (podradio här). Personligen känner jag mig väldigt kluven till hela diskussionen. För å ena sidan ser jag det absurda i en situation där, som man uttryckte saken i Godmorgon, världen!, "normaliteten krymper" så till den milda grad att vad som avsetts som hjälp att identifiera reella avvikelser vilka kräver särskilda insatser i stället blivit till sjukförklarade personlighetdrag vi bär på lite till mans. Å andra sidan undrar jag lite över åtminstone ett av förtecknen för debatten.
Det är framför allt ADHD som är den omdiskuterade diagnosen. Men underligt nog utlöser inte hävdanden om att en stor del av fångpopulationen i Sverige i själva verket skulle lida av ADHD någon större diskussion. Jo visst har det diskuterats i viss mån - men, skulle jag vilja påstå, inte under samma alarmistiska förtecken som det faktum att det börjat dyka upp vuxna människor, främst kvinnor, i medelklassen som säger sig ha ADHD. Detta trots de paralleller man i fängelsepopulationsfallet skulle kunna dra till eugenik, skallmätning och andra sätt att förvandla klasspolitik och socialpsykologi till en fråga om natur och tuktning av densamma.
Kanske beror det på att man inte vill vara cynisk där - blir dömda brottslingar, som ofta har en missbruksproblematik, hjälpta av diagnosen och den medicinering den leder till, varför ska man då protestera?
Förvisso handlar ifrågasättandet ofta om barnen. I Godmorgon, världen! var det i alla fall de som stod i centrum i intervjun med Alan Francis, numera tvivlande diagnostiker. Och detta är inte svårt att sympatisera med. Att barn som kanske bara precis inte svarar upp mot krav som kan vara felaktiga till att börja med medicineras mot att vara sig själva, är naturligtvis en djupt oroande tanke. Att det kan krävas en diagnos för att få stöd i skolan, och att det kan vara så att förläldrar med mer resurser kanske kan dra mer nytta av detta än föräldrar utan är också ett obehagligt scenario.
Men radioinslaget inleddes med en intervju med Karin Johannisson, där hon talade om "diagnosshopping" och att en diagnos kan användas som accessoir i identiteten. Det avslutades med att hon konstaterade att en inflation av dessa diagnoser samtidigt "devalverar" dem och därmed på sikt kan göra dem mindre attraktiva. Därmed inbäddades inslaget i ett slags avståndstagande mot och/eller cyniskt resonemang om kvinnor (både talet om "shopping" och "accessoirer" markerar att det handlar om ett feminint fenomen, och ett som är hemmahörande i resursstarka kretsar) som i vuxen ålder får en diagnos.
Och ja, här har jag en personlig anledning att reagera eftersom jag är en medelålders kvinna med medelklassbakgrund som nyligen fått en diagnos. Inte ADHD, men borderline (emotionellt instabil personlighetsstörning). Inte så resursstark kanske, men möjligen ändå någon man skulle kunna raljera över.
Karin Johannisson är en tänkare och skribent jag håller mycket högt, och jag vill inte avvisa hennes analys rakt av. Men jag vet ju hur jag själv har och har haft det, med vilken sorgblandad lättnad jag själv mottagit min diagnos (äntligen hjälp att förstå mig själv, och en möjlighet att få hjälp att "fungera" bättre), och hur tung den samtidigt är att bära på, alltså hur tung själva problematiken är. Jag kan inte låta bli att tänka att det kanske i själva verket är likadant för de kvinnor som framställs som så lättfärdiga i Godmorgon, världens reportage - kvinnor som ju i själva verket är sjabloner, som kanske inte finns.
Och jag kommer att tänka på ett samtal med en person, en yngre kvinna, som sade sig vara övertygad om att hon hade ADHD, men inte ville försöka undersöka saken närmare eftersom hon tyckte att hon inte hade det tillräckligt svårt för att betynga vården. I samma samtal sade hon att det "hade varit bättre för alla om hon inte hade funnits". Cynismen mot "diagnosshoppare" är väl tänkt att rikta sig mot mer skrupelfria individer som inte drar sig för att ta upp dyrbara resurser till nackdel för bättre behövande. Men tänk om det i stället slår mot kvinnor som behöver men redan tvivlar på om de är värda hjälp.
Samtidigt finns, tänker jag, en annan aspekt: den där diagnoser på underklassen är något "normalt", men där det börjar bli konstigt och fel när de sprider sig uppåt i samhällskikten.

Rekommenderas vidare

Att låta humöret rinna över är att erkänna att man blivit sårad. Men jag blir mer skrämd av kontrollerade teflonpersonligheter som låtsas som att ingenting någonsin bekommer dem.

Nu råkar detta handla om någon jag kanske inte håller högst av författare och ibland kan känna mig rentav förbannad på i den mån man kan bli förbannad på någon man inte är personligen bekant med. Men det spelar ingen roll, jag tycker blogginlägget som citatet kommer från är så bra att jag vill rekommendera det vidare. Det är Clara Törnvall på kulturradions Nya Vågen som skrivit.

Och så tycker jag man ska lyssna på det senaste Nya Vågen-programmet, som handlar om SD och deras kultursyn. Lyssna och fundera vidare över detta med hatet mot den där spöklika "kultureliten". Jag håller inte med de som säger att kampen mot "kulturetablissemanget", d v s själva föreställningen om ett förtryckande sådant snarare än något reellt förtryckarmaskineri, inte riskerar få samma fäste här som i Danmark, med en allt hätskare ton i offentligheten som resultat. Nästan alltid när kulturfrågor diskuterar i ett större sammanhang väller hatet och föraktet fram. Och det inte alls bara från SD- och KD-håll. Och inte är det så stor skillnad mellan det som sades i den här Sydisartikeln inför valet och sådant som ofta sägs från högerliberalt håll - minus det där med "skånskt kulturarv" då alltså.

Flmläsning

Nya dubbelnumret av FLM dök upp lagom till helgen och innehåller diger läsning om bland annat klasskildringar i svensk film och fatsuits i amerikansk. Dessutom får man med detta nummer en dvd med spännande kortfilmer av nordiska "auteurer". Det finns med andra ord ingen ursäkt för att inte prenumerera på denna den enda riktigt stunsiga svenskspråkiga filmtidskriften.
Själv medverkar jag med en text om Adèle Hugo, Truffaut och den obesvarade kärlekens vansinne.

...och här finns det en föga överraskande, beklämmande och intressant betraktelse över hur olika flickors och pojkars sexdebut skildras i the movies.
Uppdat: hos Mariah finns ett ps till det här.