"Äreräddningen"

Karin Olsson i Expressen och Henrik Bachner i Dagens Nyheter har tröskat igenom de väsentligaste skälen till att tidskriften Filters och Aftonbladets försök till äreräddning av Donald Boströms famösa "organstöldsartikel" i Aftonbladet inte ska godtas. Men det finns hur mycket som helst att säga om saken.

Filters reportage gör gällande att "Israelvänner" – vad nu detta egentligen är – läst in saker i artikeln som egentligen inte står där. Anklagelser om systematiskt dödande, med militärens medverkan, i syfte att skörda organ. En kollektiv skuldbeläggning av judar. Och nu påstås (de sedan länge kända) missförhållandena på rättsmedicinska institutet Abu Kabir ge Boström rätt i hans oskyldiga "frågeställande".

Där agerade chefsobducenten Yehuda Hiss och kollegor till honom på ett kriminellt sätt. Hiss fick till slut sparken från sin tjänst – knappast, vilket Filters läsare förleds att tro, till följd av Donald Boström och hans artikel utan efter åratal av upprepade skandaler. Men i ingressen till Åsa Linderborgs triumfskri på Aftonbladets kultursida är det "Israel", alltså själva landet, som ägnat sig åt organstölder ("Svensk press vägrade rapportera att Aftonbladet hade rätt om Israels organskördar från mördade palestinier"). Likadant med OiśinCantwells artikel. "Aftonbladet hade rätt – Israel stal de dödas organ" trumpetar rubriken. Ingressen spär på med "Stjäl Israel organ av palestinier som armén dödat?" och i artikeln får vi veta att "Israel tagit organ från döda kroppar i en utsträckning som vare sig Donald Boström eller någon annan kunnat föreställa sig".
 Nu precis som då, 2009 då artikeln publicerades, placerar Aftonbladet artikelinnehållet i kontexten av den israelisk-palestinska konflikten och gör det till anti-israeliskt bränsle. Det är således inte (bara) artikelns kritiker som läser in det de vill se, i artikeln liksom i det stoff artikeln skildrar.

Boström talar i Filter om en värld utanför Sverige där hans artikel tagits på allvar. Al-Jazeera är en kanal som nämns. Och förvisso – Boström intervjuades iAl-Jazeera i ett balanserat inslag. Om man bortser från de textskyltar som rullade på skärmen. På dem sägs a) att den israeliska armén anklagas för att stjäla organ ("Israeli troops killed Palestinians then took out body parts"), och b) att detta är länkat till organskandalen i USA (New Jersey-historien som åtminstone en rabbin ska ha varit involverad i och som enligt Boström och Linderborg absolut inte ska kopplas samman med de döda palestinierna).

En annan omvärldsreaktion var ju den iranska. Efter Boströmhistorien hävdade regimens röst utåt, Press TV, till exempel att Israel fört bort 25 000 ukrainska barn och bestulit dem på deras organ. Visst är det sant, som Filters Madelen Engstrand Andersson skriver, att det förekom övertoner i det massiva svenska fördömandet av Boströms organartikel. Men det ska ställas mot den här typen av officiellt sanktionerade extrema antisemitism – en antisemitism som inte kommer från någon enstaka individ utan från en nationell men internationellt omspännande kanal. Vilket för övrigt ju även Al-Jazeera, med sin "feltolkning" av artikeln, är.

Men även på närmare håll och i dag förekommer det felläsare. Pinsamt nog för Filter rentav i en påannonsering för deras eget arrangemang med bland annat diskussion om Boströmreportaget. "Först på plats är författaren och journalisten Donald Boström som 2009 skrev artikeln i Aftonbladet om organstölder från obduktionsavdelningen på sjukhuset Abu Kabir i Israel och en handel uppmärksammades som ledde hela vägen till rika judar i New York" står det där. Bara en mycket naiv människa kan bli förvånad över att det är den här typen av tankekedjor som artikeln/artiklarna ger upphov till.

...och Aron Flams sketch på temat blir faktiskt bara roligare och roligare. 

Litterär saloon

Recenserar i dag danska författarinnan Helle Helles senaste fina roman, Detta borde skrivas i presens.

Om årets nobelpristagare i litteratur tycker jag intet, eftersom jag inte läst honom. Men jag är å ena sidan väldigt glad att detta innebär ett uppsving för bokförlaget Tranan, ett av de viktigaste vi har, som specialiserar sig på icke-västerländsk litteratur. Och jag är å andra sidan väldigt irriterad på att människor som inte läst Mo Yan har synpynkter på valet av honom. Per Svensson är en sådan människa. Jag trodde inte att han skulle ta sig för något så ointellektuellt som att diskutera valet av en författare han inte läst. Man ska över huvud taget aldrig diskutera författare man inte läst, filmer man inte sett osv. Jag vet att det är svårt att avhålla sig från att tycka till ändå, när något verkar trycka på en nerv. Men då får en åtminstone se till att nöja sig med att lufta sina förutfattade meningar i slutna sällskap. Inte låta dem tryckas i riksmedia.
Svensson tycks också ha en ytlig syn på vad det innebär att vara författare i en diktatur. Det är inte så enkelt att alla låter sig inmutas i inhägnaderna "oppositionella" respektive "regimens megafoner". Exemplet DDR, och allt vad som fortfarande framkommer om hur svårt det var även för starkt regimkritiska att hålla den moraliska flaggan fläckfri, borde ha varit ett lärostycke. Just det där uttalandet av Mo Yan som Svensson hånar, att censuren "stimulerar den litterära kreativiteten", är för övrigt ett som känns igen från östtyska författare och filmare. De har då menat att censuren tvingade fram en uppfinningsrikedom när det gällde att beröra tabubelagda områden utan att göra sig till föremål för censursaxen. Deras uttalanden har alltså visat på en kritisk hållning och ett försök att hävda sin subjektivitet i en snäv miljö, inte på ett simpelt medlöpande. Kanske är det samma sak med Mo Yan.

Helt orelaterat: intressant läsning om ett råsexistiskt "skämt" som obegripligt nog blivit populärt. Vad är det egentligen som har gått snett? Vi har årtionde efter årtionde av feminism och sexualupplysning bakom oss. Ändå blir det såhär. Å andra sidan uppmärksammas det ju och kommenteras helt okej på hipstersajten möllan.nu. Inte visste jag, förresten, att Möllan var så hippt. Ändå.

Det ska fan vara kulturskribent

Vi har varit under attack på sistone. Vi anses ju inte tillhöra verklighetens folk. Vi vill ta ifrån folk deras livsglädje, säger Blondinbella (vars offentliga persona inte ger mig någon större livsglädje) i en intervju i Neo. I en artikel som inte borde ha tagits på allvar av någon överhuvudtaget, men ändå förorsakade debatt, anklagades vi för att skriva sämre än alla andra och använda ett främmande språk. Som exempel anfördes ord – till exempel "normalitet" – som skribenten Lars Melin menade vara omöjliga för gemene läsare att inte bara förstå utan att ens ta reda på betydelsen av via lexikon (en snabb kontroll gav honom naturligtvis fel i alla exempel). Det är som att en slags massiv missunnsam normopati (ja tugga på det ordet du Melin) stegrar sig inför kultursidornas möjligheter till något friare uttryckssätt, friare reflektioner och glimtar mot något som inte så enkelt låter sig inskränkas till olika materiella nyttoaspekter och vardagsrutiner. NEJ MEN FAN VAD KONSTIGT DU SKRIVER DIN KONSTIGA JÄVEL VARFÖR KAN DU INTE BARA VARA SOM ALLA ANDRA OCH INTE HÅLLA PÅ ATT SKRIVA EN MASSA JOBBIGA KONSTIGHETER.
Samme skribent (Melin alltså) for i en påföljande artikel ut mot all kulturbyråkrati och hävdade att ingen vet vad man egentligen sysslar med i exempelvis kulturnämnder, men att de i alla fall är tillhåll för fisförnäma fjantar som pratar konstigt. Det tycks klart att för vissa blir saker konstiga om man sätter prefixet "kultur" framför dem. Nå, jag har ju själv suttit i en kulturnämnd i ungefär ett års tid och kan försäkra Lars Melin om att vi varken pratade konstigt i den eller egentligen gjorde något som väsentligen skiljer sig fram annat arbete i någon annan politisk nämnd. Det finns en del att välja mellan. Faktum är att det finns offentliga protokoll som visar vad man gör i en kulturnämnd. Så är det nog med en del annan kulturbyråkrati också.
Den senaste attacken mot oss kulturprefixare, kulturskribenter återigen, kommer från Fredrik Segerfeldt som på slasksajten Newsmill öser ut ett sällan skådat förakt, vilket denna gång utlösts av att en och annan kulturskribent (jag vet inte vem, för det bryr han sig inte om att tala om) har yttrat åsikten att nedmonteringen av kultursidor är ett hot mot demokratin.


"Alla vet att den tekniska utvecklingen håller på att vända hela medielandskapet upp och ned. Människor vill inte längre betala för en papperstidning, och då måste redaktionerna anpassa sig. Men många kulturskribenter tycks ha en inneboende motvilja mot förändring, en reaktionär inställning som räds framtiden.
Det är ett vanligt historiskt fenomen. Ordet sabotör kommer från franskans ”sabot”, som betyder träsko. När maskiner introducerades i den franska textilindustrin på 1800-talet kände sig många arbetare hotade, eftersom de var rädda för att förlora jobbet. Därför slängde de in sina träskor i maskinerna för att förstöra dem. På så sätt trodde sabotörerna att allt skulle bli som förr. I Storbritannien kallades motsvarigheten ludditer.
Kulturskribenter är vår tids ludditer. Motståndet mot utvecklingen handlar i grunden inte om någon oro för demokratin, för att det kvalificerade samtalet skulle vara hotat eller för att det kitt som håller ihop samhället håller på att upplösas. I stället är det nog egenintresset som talar. De vill fortsätta kunna leva som de gör."

En rädsla för att förlora sin inkomst blir här till något löjeväckande. Men Segerfeldt har inte förstått att det knappt går att försörja sig som kulturskribent. De flesta kan det inte. Jag kan det inte. De arvoden som betalas ut till frilansande kulturskribenter är oftast direkt skamliga. På en stor tidning som Svenska Dagbladet kanske det fortfarande är möjligt att få anständigt betalt för exempelvis en bokrecension. Men för de flesta av oss täcker betalningen inte den tid vi lägger ner på läsning, bedömning och författande. Själv känner jag mig nästan dum som överhuvudtaget håller på med det. Jag vill inte "fortsätta kunna leva som jag gör". Jag skulle vilja ha det mycket bättre. Men jo, jag tycker att det är en viktig verksamhet oaktat de usla villkoren. De flesta yrkesgrupper – lärare, journalister, läkare, sjuksköterskor, fiskare, bibliotekarier etc etc – tycker att de sysslar med något de skulle slåss för om verksamheten skakas i sina grundvalar. Vi har sett detta från exempelvis fiskarnas håll åtskilliga gånger. De blir inte förlöjligade för det. Men när kulturskribenter talar för sin egen verksamhet, då görs det gärna till något suspekt. Vi ska inte komma här och tro att vi har något värde och något att ge. 
Vad gäller Svenska Dagbladet så är egentligen inte kulturen det hårdast åtgångna området – vad jag förstått ska hela sportredaktionen läggas ned.  Det som händer med tidningen återspeglar, precis som Segerfeldt säger, det problem pappersmedia överhuvudtaget står inför. Hur problemet ska hanteras är en svår fråga. Om medier med initierad bevakning av omvärlden, inklusive kulturen, och stor räckvidd börjar försvinna kan man mycket väl tala om ett demokratiproblem. Om bara kulturområdet skulle försvinna skulle vi fortfarande kunna leva i en demokrati. Naturligtvis. Och visst skulle vi kunna ha kultursidor som var författade på barnspråk och aldrig tog upp något som kräver eftertanke eller som färre än en bred majoritet av befolkningen redan känner till, så som herr Melin tycks önska. Men vad skulle det då vara för inkrökt liten skitvärld vi skulle leva i. 

Liten återhämtning

Min blogg låg nere några månader, som en och annan kanske har märkt, men det betyder inte att jag inte publicerat mig på andra håll. Jag har till exempel recenserat några böcker: Lotta Lundbergs Ön, och i går Per Ole Perssons Jaco. Jag har också diskuterat arvodesfrågor och litteraturkritikers villkor i samband med en debatt om särskilt inköpta och högre betalda "kändiskritiker". (Andra inlägg: 1, 2, 3 & 4)
Jag har förstås också medverkat i min favorittidskrift FLM, denna gång med en essä om filmkritik. Den finns att läsa på nätet.

Attraktiva psykopater?

Efter inslaget i Godmorgon, världen! om kvinnliga populärkulturella huvudpersoner med diagnoser, som jag skrev lite om tidigare, följde Harry Amster upp spaningen med en intressant krönika i SvD om skillnaden mellan tv-seriernas och biovärldens män respektive kvinnor. Han menar att män kan ges rent psykopatiska drag men ändå framstå som attraktiva, medan kvinnor i actionsvängen behäftas med brister och oattraktiva svagheter.

Även Mikael Persbrandts Gunvald Larsson i Beck-serien är en typisk ensamvarg som saknar social kompetens och har trassliga relationer. Men han blir också lockande till skillnad från motsvarande kvinnor som mest saknar något: Man, barn, rent av ett liv. 

Jag tycker Amster har både rätt och fel. Det är onekligen intressant med en figur som Tony Soprano, ett annat av Amsters exempel. En kille som ju egentligen är "ett praktarsel" men ändå utövar en lockelse. Samtidigt vill jag nog fortsätta vidhålla att skillnaden mellan könen inte är så absolut. Gunvald Larsson är ett bra exempel på asocial kille som ändå glamouriseras; samtidigt finns i samma filmserie huvudpersonen Beck, som jag skulle vilja påstå rätt mycket karakteriseras av brist. Är det inte så att han saknar rätt mycket? I stället för att ha ett givande familjeliv blir han desto oftare stående på balkongen i obekvämt samspråk med sin lika ensamma och än mer asociala granne.
När det gäller totala praktarslen ligger kvinnor förvisso efter. Men det saknas inte attraktiva kvinnliga våldsverkare på film. Främst tycks deras våld emellertid motiveras av att de tidigare på olika sätt genomlidit fruktansvärda övergrepp eller svek och är ute på en hämndodyssé (Kill Bill, Colombiana, The Long Kiss Goodnight, allas vår Lisbeth Salander m.fl.). Ibland kan de också hämnas å andra, svagare individers vägnar (Lady Vengeance). Eller så är de marionetter i någon annans hand (Nikita). De drivs till våld snarare än att våldet tycks vara en del av deras personligheter (om någon har motexempel här så håll inte inne med dem!). Men jag tror hur som helst inte att man generellt kan säga att asociala kvinnor med actionladdade roller i film och på tv är oattraktiva.
Det finns förstås en hel massa aspekter på detta. Jag vet att Ann Heberlein då och då talar och skriver om den vansinniga kvinnans attraktion på män. Att hon är som något vilt och exotiskt han vill sätta på, kanske också ta hand om, ungefär så tror jag hon brukar uttrycka sig. Alltså, det helt enkelt kanske inte nödvändigtvis är så att konstiga asociala kvinnor på film och tv förlorar i attraktionskraft. När det gäller Tony Soprano, å andra sidan, antar jag att en del av hans attraktionskraft ligger i motsägelsefullheten - en maffiatuffing med ångestproblem som går i terapi och allt det där. Den åh så gulliga charmen med den hårda killen som gråter. Kanske, förvisso, ett tecken på hur lågt ställda förväntningarna på mäns allmänna mänsklighet kan vara.

Diagnoser, kvinnor och galna vetenskapsmän

En måhända ny typ av kvinnlig film/tv-hjältinna spottas idag både i DN och i ett inslag i Godmorgon, världen! Nämligen "hjältinnan med diagnos". Med, i flera exempel, social och/eller neuropsykiatrisk personlighetsstörning. Rollfiguren Saga i Bron är det senaste mest uppenbara exemplet.
Jag har några funderingar omkring det där. Först och främst att det inte är så konstigt att vi ser rollfigurer med diagnoser då det här med diagnoser och hur de tycks dyka upp i alla möjliga slott och kojor är ett omdiskuterat fenomen just nu. Och, för det andra, att just kvinnan - och främst den i övrigt "högpresterande" medelklasskvinnan - blivit diagnosens ansikte utåt (dess, inte minst, omdiskuterade ja inte sällan direkt ifrågasatta ansikte, för att peka framåt mot ett blogginlägg jag hoppas att jag kommer få tid/ro att skriva).
Men för det tredje så undrar jag samtidigt om skillnaden egentligen är så stor här mellan manliga och kvinnliga rollfigurer. På sätt och vis tycker jag kvinnor verkar blivit lite mer lika manliga rollfigurer i motsvarande kapaciteter. Men att man kanske inte klistrar diagnoser på dem (de manliga) i samma utsträckning. För jag menar, har inte det asociala varit en trend rätt länge? Men har någon gett Dr. House en diagnos? Eller Gunvald Larsson? Är inte, för att ta det hela ett steg längre, i själva verket en viss social och relationsproblematik närmast konstituerande drag hos filmhjältar från Yippee ki-yay motherfucker Willis till andra inkarnationer av Dirty Harry?
I samma Godmorgon, världen! lyssnar jag sen på ett span om galna vetenskapsmän på film. De är inte lika ambitiösa idag, kommer spanaren Göran Everdahl fram till. De har inte lika stora och gudalika planer på världsherravälde. Men att det handlar om män och inte kvinnor är så givet att Everdahl inte ens diskuterade den saken. Och ingen förbindelse drogs till det tidigare inslaget om socialt inkompetenta men mer eller mindre geniala kvinnor a la Salander.
Min personliga hunch är hursom att vetenskapspersoner blivit allt mer domesticerade i populärkulturen, och det inte minst i samband med att de i hög grad tagits i bruk av det ädla brottsbekämpandet. Vi har ju inte minst explosionen av olika sorters rättsmedicinsk expertis. Även där kan man se en högre grad av jämlikhet, och det parat med en hög grad av social inkompetens.
Paret Saga/Martin i Bron kan t ex matchas mot paret Brennan/Booth i serien Bones. Dr. Temperance "Bones" Brennan är ett asocialt vetenskapligt snille medan snuten Booth är den som, likt Martin i Bron, kan väga upp sin partners bristfällighet/okunskap på det känslomässiga/sociala planet.* Ett annat, i viss mån likartat exempel är rättsläkaren Jordan i Crossing Jordan, fast hennes "abnormalitet" handlar mer om problem med anger management och tillit till omvärlden. Liksom "Bones" rör sig Jordan i en charmigt dysfunktionell och familjärt tecknad arbetsplatsmiljö. Om populärkulturen tillhandahåller förebilder för oss i våra dagliga liv - vilket, jag vet, förstås är ett alldeles för enkelt sätt att se på saken - så har den tillåtit oss att vara socialt avvikande bokstavskombinationsmänniskor och personer möjligen i behov av en diagnos under ett antal år nu.

* Till skillnad från vad gäller Martin i Bron är dock inte Booths maskulinitet/potens föremål för utredning i Bones.

Kampen och lyhördheten

Nej, jag kan inte släppa diskussionen om Ann Heberleins bok Ett gott liv. Jag kan inte släppa den eftersom jag faktiskt blir upprörd över hur den uppstod i Expressen och hur samma tidning fortsätter sin egendomliga kamp(anj). För det är faktiskt så man måste se det. Det drog igång med en artikelserie av Victoria Lagercrantz, utgående från en tidigare version av texten än den som nu föreligger i bokform. Kultursideschef Karin Olsson besvarade kritiken från författarinnans (nuvarande) förläggare med att "Heberleins nya bok hade ett stort nyhetsvärde då den är en uppgörelse med ett av branschens mest kända namn, Svante Weyler". Denna uppgörelse skulle vara "det huvudsakliga spåret" i boken. Tog man bort det "bidde det blott ett litet skrivhäfte kvar".
Vilket inte stämmer. Man kan kalla "uppgörelsen" för ett av bokens huvudspår. Men skulle man ta bort det bidde det mer än "ett litet skrivhäfte kvar".
När så boken ska recenseras väljer man att inleda sin ingress med meningen "Ann Heberlein har skrivit en ny rapport om hur det är att vara Ann Heberlein", trots att det i recensionen står att den där förra boken (Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva) var något mer än så. Och så toppar man med att Nina Lekander dagen efter recensionsdag skriver en motbjudande artikel om mottagandet, där negativa recensenter "skriver träffsäkert", "understryker", "påpekar" och "konstaterar" medan positiva recensioner förklaras med att de kommer från de tidningar där Heberlein själv medverkar.
Lekander beklagar sig över att Heberlein "klagar över den uppmärksamhet och mediedramaturgi som hon samtidigt söker och medverkar i". Hon refererar till "den P1 Morgon-intervju från i torsdags där Lasse Johansson kämpar som ett djur för att få något ur författaren". Man kan naturligtvis lika gärna beskriva den intervjun som att Ann Heberlein kämpar som ett djur för att få intervjun att inte plöja vidare i samma missförståndets hjulspår som medielogiken (med Expressen som motor) redan gått in i. Och mot att inledningsvis bli beskriven som någon som "tar heder och ära av sin förläggare".
Man kan mer än ifrågasätta den tröttsamma "Den som ger sig in i leken"-argumentation Lekander använder sig av. Vem har bestämt att den som ger ut en bok och ställer upp på intervjuer utan protester måste acceptera en behandling där bokens innehåll, ur författarens synvinkel, förvrids? Varför ska det vara omöjligt för aktörer i media att visa lyhördhet inför en text och dess upphovsperson?
Lekander avslutar sin artikel med: "....i Örnsköldsviks Allehanda jämför Lars Landström jublande med Knausgårds Min kamp. Sannerligen - här pågår en sorts kamp." Det är intressant att jämförelsen med en manlig författare blir till en "jublande" upphöjelse för Lekander. Men hon har ju rätt i att det pågår "en sorts kamp". En som hon själv är delaktig i. Och det hade varit hederligt om hon hade velat förklara för oss läsare vad det egentligen är för sorts. Handlar det om att försvara Weyler? Eller bottnar det i ett simpelt ogillande av Ann Heberlein, som med sin brist på sedvanlig feminin ödmjukhet säkerligen retar upp många. Om det handlar om att försvara Weyler är jag övertygad om han vore förtjänt av ett bättre försvar. Jag tror få som läser boken sluter sig till att han är en ond människa; man behöver för den delen inte heller sluta sig till att han är en dålig förläggare.
Det som beskrivs är (om man nu inte ifrågasätter Heberleins beskrivning av sin upplevelse av det hela, vilket jag inte har anledning till) en form av underlåtssynder, en oaktsamhet som bottnar i brist på lyhördhet. En brist på lyhördhet som kanske bara får konsekvenser för någon som är väldigt skör. En form av oaktsamhet jag tror vi visar varandra lite till mans, tyvärr.
Det är tragikomiskt att vi nu istället för en diskussion om detta har fått en sorts sjaskig kamp. Där det förs en kamp finns ingen plats för lyhördhet. Och omvänt: där det från början finns en lyhördhet, där uppstår sällan någon kamp.

"Women out of control"

Som vanemässig nattzappare råkade jag inatt på en Top 20 Countdown på kanalen Tv4 sport. Programmet är amerikanskt och idén är att visa en topplista av olika exempel på helt utflippat eller skamlöst eller ja allmänt outrageous beteende som råkat fastna på film. Temat igår var Women out of control. Helt. Bortom. All. Kontroll. Varnande exempel. Ba helt sjukt alltså.
Jag såg fyra inslag på topplistan. Först en förmodligen på-riktigt-sjuk tjej som uppträdde aggressivt och rappade på ett egendomligt vis på tunnelbanan. Sedan en kvinna som skrek "Jag ska bli strippa!" medan hon låg nedlagd mot en polisbil. När hon lyfte överkroppen såg vi att... brösten var ju blottade! "Det är enormt förnedrande för en kvinna att ses bli tagen av polisen", myste kommentatorn. "Och för den här oregerliga tigrinnan är det dubbelt förnedrande för hennes bröst är ju exponerade!" Nästa klipp visar hur den nu gråtande kvinnan ber vem-det-nu-är-som-filmar att sluta eftersom hon känner sig tillräckligt förödmjukad redan.
Därpå blev det ännu mer rafflande. Nästa kvinna sprang omkring på gatan helt naken! "Hon försöker göra uppror mot sin dominerande pojkvän", berättar kommentatorn. "Men hennes feministiska demonstration stoppas - av polisen!" (Här måste jag alltså flika in att särskilt mycket naket inte egentligen syns i rutan, eftersom allt sånt oanständigt döljs av enorma pixlar. Men vetskapen om nakenheten hos dessa galet okontrollerade kvinnor - vilken kittling!)
Vinnaren på listan blev en italiensk porrskådespelerska som demonstrerar mot korruption utanför en bank utan annan klädsel än ett par trosor, men med kroppsmålning i form av italienska flaggan. "Jojo. Den politiska manifestationen blev kanske inte så framgångsfull, men hennes karriär lär vara säkrad i och med detta!" hånskrockades det.
Detta visas på natten inför en förmodligen fåtalig publik. När jag var barn blev kvinnor regelmässigt förnedrade på bästa sändningstid i televisionsapparaten. Normalt tycker jag att saker rent generellt har blivit så mycket bättre sen dess.

Kommentar i Expressen

Igår hade jag en kort artikel inne på Expressens kultursida angående Simon Wiesenthalcentrets anti-Malmö-rekommendationer och det inställda filminspelningsrekandet. Eftersom texten inte finns på nätet lägger jag ut den här:

Att det amerikanska Simon Wiesenthalcentret har bannlyst Malmö som resmål för judar, på grund av antisemitismen i staden, har nu resulterat i att en planerad filminspelning i regionen ställts in.
Hollywoodfilmen skulle nämligen ha ett judiskt tema. Mikael Svensson på Öresund Film Commission tänker hädanefter konsekvent ta upp saken när han talar med amerikanska filmbolag (Sydsvenskan 12/7). Man kan nästan höra hur det knakar i de associationsbanor som knyter samman judar och amerikansk filmindustri - och ilskan hos dem med antijudisk läggning som nu föreställer sig hur "judiska intressen" förhindrar möjliga arbetstillfällen i Skåne.
Wiesenthalcentret kan förstås inte lastas för antisemitiska tankemönster. Men de borde kanske ha lyssnat på Malmös judiska församling, vilken aldrig ställt sig bakom centrets rekommendation.
Fred Kahn, församlingens ordförande, har också alltid varit noga med att inte kollektivt skuldbelägga någon grupp för den judiska minoritetens situation i Malmö. Det är däremot vad som görs i filmbolagets mejl till Öresund Film Commission. Där sägs judar vara
mycket utsatta i södra Sverige "på grund av den stora och allt fientligare muslimska folkgruppen".
Brottsförebyggande rådets hatbrottsstatistik för 2010 visade på en minskning av antisemitiska hatbrott sedan "rekordåret" 2009. Det behöver inte nödvändigtvis utgöra en trend, och judar löper
proportionellt sett stor risk att utsättas för hatbrott. Antalet hatbrott mot muslimer hade däremot ökat, framför allt i Skåne. För många skånska muslimer ter sig kanske omvärlden allt fientligare.

Sydsvenskan fortsätter spinna på här historien med en serie artiklar. Idag uttalar sig Ilmar Reepalu, och lyckas i vanlig självcentrerad ordning se det hela som ett angrepp på honom - men i förlängningen också ett försök att tysta "personer som vågar kritisera staten Israel". Det är smått fantastiskt. Men hans vidriga retorik stöds ju av den större retorik som regelmässigt rubricerar frågor om antisemitism som "kritik av Israel". Igår hade så också tidningen en artikel inne - jag kan egendomligt nog inte hitta den på nätet idag - där det i den vidhängande faktarutan sades att hela Reepalukonflikten hade sin upprinnelse i kommunalrådets ställningstagande i Gazakonflikten. Så var det förstås inte utan det handlade om hans kollektiva skuldbeläggande av judar.

Inom parentes sagt, även om det är onödigt att påpeka: ett av många exempel på hur snett det tomma skramlandet om ett förment tabu mot att kritisera Israel egentligen träffar är en av gårdagens ledare i Expressen. Politisk kritik av Israel som inte är något annat än politisk kritik förekommer det rikligt av, utan att den som kritiserar nödvändigtvis utsätts för repressalier av den där bläckfiskliknande Israellobbyorganismen som härjar runt i det febriga antisemitiskt anstrukna paranoida medvetandet.

Det handlar om konsekvenserna, inte motiven

Kritiken mot sjukförsäkringsreglerna är inte seriös, menar Malin Lernfelt i GP. Den målar ut alliansregeringen som ond och fokuserar på enstaka fall.
Vem är det då som inte är seriös? Regeringens eventuella ondska är ju inte relevant överhuvudtaget. Kritiken gäller i första hand systemets konsekvenser - ja, just för enskilda människor eftersom den enskilda människan är det väsentliga. Det spelar ingen roll hur många gånger man försäkrar att "Regeringen vill ju väl!" och skyller allt på den tidigare socialdemokratiska regimen (som man samtidigt svartmålar) så länge människor drabbas av regler som inte fungerar och som orsakar ett helt oskäligt lidande för, ja, individer (brukar det inte vara individen som ska vara i fokus för borgerliga?). Lernfelt är indignerad över den läkare som i Svt Debatt "i falsett" skrek ut frågan om "man måste vara socialdemokrat för att vara mänsklig och empatisk?" Det hade varit mer sympatiskt om hon blivit indignerad över vad som var det väsentliga i läkarens kritik, nämligen hennes vittnesmål om de många - fler än en handfull - som far illa och ibland inte ens orkar leva under det nuvarande systemet.
När Lernfelt klagar över att kritiken skulle handla om en liten mängd enstaka fall bortser hon också från hur media fungerar. Man vill som oftast ha ett enskilt fall, en klar protagonist, att fokusera på. Men de enskilda fallen har blivit många nu. Ännu fler är de som känner någon drabbad eller har någon av dem i vår närhet. En vän till mig, som har en väldigt konkret fysisk sjukdom (varken cancer eller hjärtfel), var illa ute men för honom ordnade det sig efter den första korrigeringen av reglerna. Det är just de protester Lernfelt dömer ut som hysteriska som gjort att systemet nu setts över i två omgångar. Men uppenbarligen räcker korrigeringarna inte till.
"Det är inte (...) svårt cancer- eller hjärtsjuka som i första hand riskerar att utförsäkras (även om det finns ett litet antal ytterst olyckliga fall av den sorten) utan människor med mer eller mindre diffusa smärt- och ångestdiagnoser" skriver Lernfelt och lyckas både osynliggöra andra grupper samt misstänkliggöra människor med smärt- och ångesttillstånd genom att karakterisera dessa som "diffusa". Tycker hon att kronisk migrän är en diffus diagnos, f ö? Ett av de fall som togs upp i Debatt handlade just om detta. Jag undrar om Lernfelt verkligen lyssnade på det som sades.

Texter om reality-tv

- Jag har skrivit en essä om tv-dramatik med dokusåpetematik (Tidningen Kulturen)

- Elin Grelson har skrivit två texter om tv5:s nya satsning Jobbjägaren (Göteborgsposten och Aftonbladet)

Invandrare - och män

Skjutningarna i Malmö är oerhört skrämmande. Jag kan tycka att det tagit väldigt lång tid innan det blivit ordentligt rabalder omkring dem. Man kan jämföra med våldtäkterna i Örebro, till exempel.
Att piska upp panik har väl förvisso inget egenvärde i och för sig. Det är ju också så att vi i Malmö är rätt luttrade vad gäller skjutvapen som tas i bruk. "Malmö är Malmö", som en snubbe säger lakoniskt i dagens reportage i Studio Ett. Men tanken ligger ändå nära, att den fram till nu ganska svaga uppmärksamhet som de här händelserna fått handlar om att offren, med bara ett undantag, är både invandrare och män.
Invandrarmän tycks passa bättre in i en stereotyp gärningsmannaprofil än i offerrollen. Nu, till slut, uppmärksammas att det tycks vara invandrare som är måltavlan. Och medierapporteringen ger det hela en Lasermansdramaturgi. Men offrens kön talar man överhuvudtaget inte om. Vad vet jag - det kanske inte betyder något att offren är män. Det kanske är en slump. Det kanske bara precis handlar om att kvinnor inte rör sig ute ensamma om kvällarna på samma sätt som män, och att de därför inte är lika tacksamma att skjuta på. Ändå kan jag inte låta bli att tänka på hur annorlunda det hade varit om ett dussintal kvinnor skjutits helt omotiverat då de stått och väntat på bussen, gått och handlat, besökt gymmet osv. Då hade könet varit högst relevant att tala om.

Ett tråkigt ps till den här historien är förstås de totalt empatilösa, självmedlidsamma lyssnar/läsarkommentarer som finns på exempelvis Studio Etts hemsida, som skrivs av människor som inte alls själv är drabbade av dåden men som tar alla tillfällen i akt att lufta sitt invandrarhat och dra sina trötta gamla valser om hur såna som de "aldrig får komma till tals". När man läser kommentarsfält på tidnings- och mediesajter kan man tro att hela världen, bortsett från en liten klick "medieelit" som ligger bakom själva artiklarna och inslagen som kommenteras, består av Sverigedemokrater and worse. Man måste ständigt påminna sig om att det handlar om en liten men synnerligen aktiv grupp personer som ägnar väldigt mycket tid åt att kommentera på nätet. Jag börjar fundera på om man inte borde bilda en motgrupp som gör likadant, i syfte att förhindra den utnötning av motståndet mot hatretorik som hatkommentarerna håller på att åstadkomma.

Vi är inte änglar utanför nätet

Det s k Flashbacksjälvmordet är svårt att smälta och hantera. Men det är två saker i diskussionen runt det hela som skaver lite extra hos mig.

För det första detdär med att självmord tydligen fortfarande är ett tabuiserat ämne inom "seriös" media. Vem är denna beröringsskräck bra för? Om man är rädd för copycat-fall borde man i konsekvensens namn inte heller rapportera om exempelvis dödsskjutningar i skolmiljö. Eller, för den delen, på arbetsplatser. Tabuet just omkring självmord är knappast något som gagnar självmordsbenägna, och naturligtvis inte heller de som har begått självmord. Såvida man inte anser att detta att ta sitt liv är en skam - en attityd knappast ägnad att hjälpa deprimerade människor som ofta är skuld- och skamtyngda så det räcker, som inte borde behöva känna att eventuella självmordstankar är något som gör dem än mer misslyckade än vad de redan tror sig vara. Vänner och anhöriga till självmördare är inte heller hjälpta av en hyssj-hyssjattityd.

För det andra detta att diskussionen om de hetsande kommentarerna, den elakhet som självmördaren drabbades av och som kan ha bidragit till att han verkligen tog steget, har fokuserat dels på att det handlar om ungdomar, dels på det faktum att elakheten uttrycktes på internet. Såväl elakheten som självmordsbenägenhet i stort behandlas som ett ungdomsproblem. Ja, det är ju också ett sätt för "vuxna" människor att skjuta problematiken ifrån sig. Det är inte bara unga människor som tar livet av sig, inte heller på spektakulära sätt. Det är inte heller bara unga människor som kan vara elaka, empatistörda och fantasilösa i sin attityd mot andra. Hur många har tagit livet av sig på grund av arbetsplatsmobbning, på grund av rigida myndighetsbeslut, på grund av att vården svikit och bemötandet varit okänsligt?
Hurdana är vi utanför nätet egentligen - är det så självklart att alla skulle skynda till hjälp om någon skulle börja iscensätta sitt självmord ute på torget, som det exempelvis hävdades i Studio Ett igår? Jag minns livligt hur skrämd jag blev av en artikel i Situation Stockholm förra sommaren. I en intervju med två stycken "förhandlare" som kallas in när någon hotar att kasta sig nedför en bro eller dylikt berättades det om hur vid ett tillfälle en hel skolklass hetsat en ung kvinna att hoppa till sin död. Ja, jag har inte tidningen kvar och detta blir hörsägen av hörsägen. Men handen på hjärtat - vi vet väl alla hur människor ibland kan bete sig? Jag förnekar inte detta med att anonymiteten och snabbheten på nätet lockar fram elakheten lite extra. Men den extrema dikotomi mellan tillvaron utanför och inne på nätet som nu ibland målas upp håller inte helt för verklighetens test. Och visst, unga människor som inte förstår konsekvenserna av sitt handlande lika väl som mer erfarna individer, som inte fullt ut hunnit utveckla sina empatiska förmågor, tenderar förmodligen bete sig något mer hänsynslöst. Men vet vi egentligen vilken ålder de hänsynslösa kommentatorerna i fråga har? Och är det inte i vilket fall som helst mer rakt på sak att, hur naivt det än må verka, diskutera människors bristande mänsklighet i stort än att låta det här fallet tjäna som ursäkt för utökad internetövervakning, och/eller drabbas av allmän moralpanik över den sedeslösa ungdomen.

Uppdat.: Saken diskuterades - efter den upptrampade stigen - på Svt Debatt ikväll. Betecknande var att Aaron Israelsson sade sig ha påminnts om en händelse i den "fysiska verkligheten" när han läste självmordstråden på Flashback. Nämligen om hur ett mobbgäng på skolgården kastat sig över en kamrat och inte slutat sparka på honom ens när han sedan länge låg ner på marken.

And his name is Ove Svidén

Visst kan man ha förståelse för att Rapport inte ville presentera den antisemitiske konspiracisten och mystikern på Centerns riksdagslista med namn - för att inte ge spridning åt hans idéer. Men eftersom det faktiskt handlar om en man som aspirerar på en riksdagsplats får det väl ändå anses ha ett visst allmänintresse vad karlen heter och var hans hemsida finns.
(Och jag är förstås ingalunda först på banan här utan det finns all over the nät.)
Jonathan tar upp mannen och hans idéer något utförligare.

Några nyheter

- På SKMA blogg återges en av texterna i det senaste nyhetsbrevet, Wolfgang Benzs "Antisemiter och islamofober - hatspridare med gemensamma drag".

- Attacken på Lars Vilks i Uppsala... så sorgligt på så många olika sätt. Vilks anger i inledningen av sitt föredrag David Irving som en möjlig representant för yttrandefriheten. Och med den här typen av attacker är det tveklöst så att han själv mer och mer blir till en sådan. Hade vi verkligen inte varit förtjänta av lite bättre symbolfigurer för vad som faktiskt är en absolut nödvändighet om den samhälleliga tillvaron överhuvudtaget ska vara uthärdlig?
Känns bra i alla fall att Karin Olsson på Expressen Kultur och Åsa Linderborg i Aftonbladet går hyfsat i takt här.

- I serien "Blame it on..." noterar vi att en katolsk präst i New York skyller katolska kyrkans pedofilskandal på "judisk media". Jaha, vilken surpris. Eller rättare sagt inte. Finns det nåt man inte kan skylla på judarna?

Blame it on...

Jag är inget äkta South Park-fan, även om jag tycker vissa avsnitt är fantastiska. Riktigt fan är däremot Fredrik Strage, som i en fyndig krönika för några dagar sedan parafraserade Churchill i uppmaning till kamp mot det hot mot demokratin som hoten mot serien utgör:

Vi ska slåss på internet, vi ska slåss på haven och oceanerna, vi ska slåss med växande tillförsikt och växande styrka med hjälp av bittorrentsajter, vi ska försvara vår tv-serie till varje pris, vi ska slåss i gammelmedier, vi ska slåss på bloggar, vi ska slåss på Facebook och på gatorna, vi ska slåss i bergen; vi ska aldrig ge oss.

Jag drar mitt lilla strå till stacken genom att här länka till de båda avsnitt som Comedy Central-fegisarna beslutat inte visa i Sverige. Tja, lätt för mig att tala om fegisar kanske som själv inte hotats, men ändå...
Samtidigt måste jag säga, efter att ha sett (de roliga) avsnitten, att det är nästan liksom för bra, det hela. Att hoten närmast låter sig användas som ett välkommet publicity stunt av nåt slag.
Men jag är säkert alltför cynisk.

Anyhow, i en lustig (eller ja...) twist på den här storyn noterar man hur vissa tar tillfället i akt att skylla allting på... ni-vet-vilka. "Det är kanske intressant att notera att den "muslimska" gruppen som hotar South Park är skapad av judar med bakgrund i bosättarrörelsen" står det i en kommentar till Strages krönika. Kommentatorn hänvisar till en postning på Hampus Eckermans blogg Motbilder. Det handlar alltså om en (1) man som tidigare varit jude och bosättare, och som också tidigare varit ledare för gruppen Revolution Muslim, vilken tydligen ligger bakom hoten mot serien. Mannen i fråga har alltså konverterat till islam.
Men för vissa är det väl så att vem som är jude, det bestämmer de.
Och på något mystiskt sätt tycks judar för dessa människor multiplicera sig ohejdat där bakom kulisserna där de manipulerar och håller på.

Saker som går åt fel håll

- "Förslaget om att förlänga upphovsrätten på skivinspelningar från 50 till 70 år är på väg att få majoritet i EU:s ministerråd."

- Kapten Stofil har gått ur tiden.

- Sydsvenska Dagbladet har en helt idiotisk omgjord webbsida, där artiklar presenteras enbart med hjälp av rubriker och dessutom är försedda med känslobarometrar ala Newsmill. Total infantilisering.

Död man lever och är vid god vigör

I en artikel i Sydsvenskan i alla fall.
Det handlar om SS-officeren och krigsförbrytaren Martin Sandberger som enligt Salomon Schulman i en artikel publicerad igår påstås "leva flott" och vara vid "förvånansvärt god vigör". Här har något brustit i faktagranskningen, eftersom Sandberger är död sedan några veckor tillbaka.
Men nå, det kanske har publicerats en rättelse nånstans i tidningen. Något som inte lagts ut på nätet.

Och i övrigt kan man ju ändå dela Schulmans indignation.

Uppdat.: kontaktade SDS som kommer att ta in en rättelse.
Kom ihåg var ni läste det först! :)

Medierna, Boström och Bulten

Förra lördagen återvände radioprogrammet Medierna till Donald Boströms organstöldsartikel. Jag bloggar kort om saken på SKMAs blogg.
Redaktionen på Medierna förtjänar för övrigt en eloge för sitt envetna sätt att behandla denna historia.

En annan typ av envetenhet står bloggaren Bulten i Bo för; en figur vars ihärdiga angrepp alla som någon gång skrivit om antisemitism lär ha utsatts för. Nu riktar han ännu ett försåtligt slag mot judar och anti-antisemitisk verksamhet, som vanligt under förment "antirasistisk" fana.
Bulten vet att han tröttar ut de flesta, varför han kan ta ut svängarna ordentligt på sin blogg utan att någon orkar gå till motangrepp. Men jag tar mig nu friheten att peka finger åt honom utan att släppa in honom här på min blogg - som är min.

"Jag kunde se mig själv som ett offer eller en framåtblickande arier"

Under påsken har jag läst ut Tony Samuelssons kontrafaktiska roman Jag var en arier (2009). Det är en skildring av Sverige som nationalsocialistisk lydstat år 1976. Historien berättas omväxlande av huvudpersonen Thomas som är en ung sportjournalist (och den som tänker rubrikmeningen), flickvännen Karin som tillhör den underjordiska motståndsrörelsen, och führern himself som är ingen annan än Albert Speer.
De avsnitt som fungerar sämst är, som jag ser saken, de som berättas ur Speers synvinkel. De stoppar upp den framåtskridande berättelsen om Thomas och Karin och deras skilda men delvis konvergerande utvecklingslinjer, och de är alltför stöpta i en viss förutsägbar manlig-härskar-form (komplett med gubbsjuka)  för att egentligen vara intressanta.
Hursomhelst. Även om en kontrafaktisk historieskildring har som syfte att visa på alternativa möjligheter till sådant vi idag tar för givet, hur det hade kunnat vara helt enkelt, så kan de naturligtvis utöva samtidskritik genom att lyfta fram sådant som, i den dystopiska föreställda världen, faktiskt inte ligger så långt från den verklighet vi är i här och nu. Det är förstås inte så att varje "Vägra vara offer"-skanderande feminist i själva verket är en kryptonazist. Men linjen mellan en kämpande vägran att lägga sig platt och en föraktfull syn på det "svaga" offret är tunn. Meningen jag citerar i rubriken sticker till, liksom de korta inblickar Samuelsson ger i huvudpersonernas syn på det som är kroppsligt och beteendemässigt avvikande i den skötsamma arierelitbubbla de rör sig inom. Även Karin, som ju ändå tillhör motståndsrörelsen, kan kalla en man för "anglosachsiskt ful" och känner ett intensivt hat mot en annan man som är berusad, som tappar självkontrollen och börjar kräkas i en tågvagn. Thomas å sin sida känner en märkvärdig lust i att titta på en servitris med oestetiskt avlångt ansikte; en kvinna som ligger långt från det harmoniska skönhetsideal hans Karin så väl uppfyller.
I dessa helrakade dagar, då chockumentärer och fiktiva berättelser med Outsiders-prägel tillfredsställer vårt behov av det annorlunda, är det inte svårt att hitta beröringspunkter med ett tänkt nationalsocialistiskt efterkrigssamhälle där det "fula" och det "sjuka" är fiendebilder - särskilt inte som denna tänkta nationalsocialism leds av den förhållandevis sofistikerade realpolitikern Speer, inte av en aggressivt skrikande, öppet sadistisk Hitler2. Vad är det som verkligen skrämmer oss idag? Ska jag döma av publikreaktionerna på Sam Raimis Drag Me to Hell från häromåret skrämmer en tandlös gummas infekterade halsslem betydligt mer än en djävulsfigur i getgestalt. Kroppsäckel, men inte den metafysiska ondskan, får publiken att vråla. Och då förstås också med viss förtjusning, inte bara äckelskräck.
Vad en och annan recensent tagit fasta på i Jag var en arier är bilden av författarkollegiet som en samling anpasslingar. Ola Larsmo beskrev Samuelssons bild av litteraturens roll i samhället som "infernalisk". "Den är välanpassad. Den är medelklassig. /.../ I Samuelssons roman strävar författarna efter en enda sak: att få synas, att få 'vara med' där det räknas, inne i värmen."
Det låter ju som en högst mänsklig egenskap att vilja få vara med, att vilja räknas. En egenskap författare likväl som så många andra kan ha. Man ska aldrig prata om vad "alla" "alltid" vill. Men att vi tenderar att vara anpasslingar lite till mans är det väl svårt att argumentera mot. Och som Ylva Herlitz skriver i en intressant understreckare om en intressant bok som tydligen brännmärker samtiden som en "normalitetens diktatur":
"Att göra som folk gör mest kan vara förödande – fast det beror förstås på vad de gör."